D A Gillis Bildt

Född:1820-10-16 – Göteborgs stad, Västra Götalands län
Död:1894-10-22 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Riksdagsledamot, Landshövding, Artilleriofficer, Statsminister, Riksmarskalk


Band 04 (1924), sida 318.

Meriter

1. Didrik Anders Gillis Bildt, f. 16 okt. 1820 i Göteborg, d 22 okt. 1894 i Stockholm. Föräldrar: överstelöjtnanten Daniel Fredrik Bildt och Kristina Elisabet Fröding. Åtnjöt undervisning vid privat läroverk; kadett vid Karlberg 9 febr. 1835 —22 sept. 1837; underlöjtnant vid Göta artilleriregemente 17 nov. s. å.; genomgick h. artilleriläroverket å Marieberg 1839—22 mars 1842; repetitör därstädes 1 okt. 1841—30 sept. 1844; e. lärare vid Karlberg 5 okt. 1843; lärare vid h. artilleriläroverket 5 okt. s. å. —30 apr. 1847; löjtnant 17 okt. 1846; lärare vid krigsakademien 1847—54; bevistade ett flertal riksdagar och var därunder ledamot i statsutskottet 1847—61; artilleristabsofficer 22 febr. 1848; informationsofficer vid krigsakademien 7 juli s. å.; statsrevisor 1850; adjutant hos konungen 22 mars 1851; kapten i armén 2 juli 1852; chef för artilleristaben 3 mars 1854; major i artilleriet 7 mars s. å.; kapten i Göta artilleriregemente 13 sept. 1855; överstelöjtnant i artilleriet 7 maj 1856; major vid Svea artilleriregemente 6 okt. 1857; fullmäktig i riksens ständers bank s. å.; överste i artilleriet 17 juli 1858; landshövding och militärbefälhavare på Gottland s. d.; generalmajor i armén 6 aug. 1859; förste adjutant hos konungen s. d.; utomordentligt sändebud till Danmark aug. s. å.; ordförande i kommittén angående åtskilliga till lantförsvaret hörande frågor 16 juli 1861—12 maj 1865; utomordentligt sändebud till Italien juli 1861; överståthållare i Stockholm 13 maj 1862; stadsfullmäktiges ordförande därstädes 1863—3 mars 1874; ledamot av Skandinaviska kreditaktiebolagets interimstyrelse 1863 samt av dess styrelse 1864—75; ånyo utomordentligt sändebud till Danmark nov. 1863; friherre 3 maj 1864; ledamot av kommittén angående revision av föreningsakten 6 febr. 1865—29 aug. 1867; ledamot av riksdagens första kammare 1867—74 och ånyo från 1887; utomordentligt sändebud till Berlin sept. 1872; envoyé extra-ordinaire och ministre plenipotentiaire därstädes 3 mars 1874 samt tillika i Dresden 21 apr. 1875 och i Karlsruhe 27 apr. 1881; generallöjtnant i armén 16 juni 1875; utsedd att deltaga i särskild beskickning till Weimar 19 maj 1878; K. M:ts ombud vid en internationell konferens i Berlin angående afrikanska handels- och kolonisationsförhållandena 28 okt. 1884; riksmarskalk 18 aug. 1886; rappellerad från sändebudsbefattningarna i Berlin, Dresden och Karlsruhe 21 aug. s. å.; statsminister 6 febr. 1888—12 okt. 1889; erhöll avsked ur armén 28 nov. 1890. LKrVA 1849; RSO 1859; K80 1861; KmstkSO 1872; ROKavKMO 1873; v. kansler vid KMO 23nov. 1885; kansler 21 nov. 1887; innehade dessutom ett flertal utländska ordnar.

Gift 16 mars 1848 med Lucile Rosalie Dufva, f. 14 dec. 1825, d. 31 okt. 1916, dotter till kammarrådet Nils Dufva.

Biografi

Genom en sällsynt förening av lyckliga naturgåvor, förmåga att använda dem, samt även gynnsamma yttre omständigheter nådde B. från föräldrahemmets rätt blygsamma villkor till de högsta samhällsställningar. Han var en ovanligt ståtlig man, vars yttre lätt tilldrog sig uppmärksamhet, han ägde en snabb fattningsförmåga och ett i eminent grad praktiskt förstånd, tillika var han i umgänget behaglig, med vinnande rättframhet. Under åhörande av hans lektioner på Marieberg fäste sig dv. kronprins Oskar vid honom och lovade hava honom i åtanke, vilket han även som konung senare infriade, bl. a. genom att 1851 göra honom, ehuru ännu blott löjtnant,. till sin adjutant. Härefter följde snart ett ovanligt snabbt avancemang. Som major och chef för artilleristaben kom B. i omedelbar beröring med kronprins Karl, som då var general-fälttygmästare, och tog livlig del i den starka verksamhet på det artilleristiska området, som utvecklades med tanke på Sveriges eventuella deltagande i Krimkriget. Kronprinsen lärde härvid känna B: s stora arbetsduglighet men ej mindre att högt skatta hans ärliga uppriktighet. Vid ett tillfälle kom det till en så skarp principiell meningsskiljaktighet mellan fälttygmästaren och stabschefen, att den senare fann sig nödgad att ställa sin plats till förfogande, en manlig uppoffring av den unge officern, som helt omstämde hans något hetsige unge herre samt kanske mer än något annat grundlade den blivande konung Karl XV :s djupa och varaktiga förtroende för honom.

B. hade emellertid tillfälle att göra sig tidigt bemärkt även på en annan bana än den militära. Fr. o. m. år 1847 besökte han alla ståndsriksdagar och blev redan under sitt första riksmöte insatt i statsutskottet. Han vann ock vid nämnda riksdag sin första parlamentariska framgång, då han som reservant inom statsutskottet lyckades genomdriva, att ett av K. M: t begärt anslag till arméns pensionskassa beviljades. Det anförande, varmed han 9 juni 1848 öppnade riddarhusdebatten härom — det var tillika hans »maidenspeech» — verkar åtminstone i det tryckta protokollet särdeles riksdagspraktiskt med väl tillrättalagda realitetssynpunkter samt med en lätt anstrykning av högre flykt, vilken dock intet ögonblick offrade åt patetisk deklamation. När han eftertryckligt betonade, att »även med den yppersta s. k. folkbeväpning kan en krigshär dock icke existera utan ett ständigt och övat befäl», uttalade han en egentligen självklar sats, vilken tiden dock ofta hade lust att förbise, varför han också under sin fortsatta offentliga verksamhet skulle hava många tillfällen att hävda dess sanning.

På riddarhuset knöt B: vänskapsförbindelser med Gustav Lagerbjelke och Erik Josias Sparre samt tillhörde sålunda den krets av yngre adelsmän, som, mer eller mindre nära lierade med adelns då mest bemärkte framtidsman Henning Hamilton, vanligen nämndes junkrarna eller junkerpartiet. Släktskapsrelationer gåvo honom samtidigt beröring med en politiker av så motsatt färg som L. J. Hierta. Emellertid tog B. mindre del i direkt politiska rådslag än i det praktiska utskottsarbetet, och han förvärvade därvid särskilt under riksdagen 1856—58 ett mycket betydande inflytande. Sålunda skrev Hamilton, då lantmarskalk, till kronprinsen 2 mars 1857 om B: »Genom ett humant men självständigt uppträdande har han vunnit ett förtroende, som nu burit sin första frukt men vilket måste vårdas med yttersta försiktighet och aldrig missbrukas, om man skall hoppas på dess fortfarande. Han bör således lämnas i fred och hans medverkan aldrig påfordras, där han icke kan med full övertygelse och goda skäl förfäkta sin sak. Emellertid finnes ingen inom statsutskottet, åt vilken en ömtålig fråga i S. U. säkrare kan anförtros.» Det kan råda något tvivelsmål, om kronprinsen fullt efterkom sin kloke mentors förmaning att aldrig missbruka det inflytande, som B. vunnit. Huru därmed må varit, så råkade denne i en något skev ställning under det vissa riksdagar ytterst häftiga »järnvägskriget». Vid riksdagen 1859—60, då det stora slaget stod, huruvida södra stambanan skulle utdragas till Nässjö eller i stället böjas västligt genom Lagadalen och till Falköping, tillhörde B. den majoritet inom statsutskottet, som mot regeringens förslag förordade den senare lösningen, men led på riddarhuset ett fullständigt nederlag genom landshövding S. von Troils sakliga kritik. När några år senare fråga var om norra stambanan, hörde B. till förfäktarna av den s. k. Sevalla-linjen i stället för Uppsala—Salalinjen, och det ansågs, att han i detta fall icke undgått påverkningar av sin energiske och hänsynslöse vän Erik Sparre. Ehuru B: s parlamentariska bana liksom hans karriär överhuvud var i sällsynt grad framgångsrik, saknade den sålunda naturligt nog icke besvikelser och nederlag. Ett dylikt, som av samtiden ganska livligt kommenterades, inträffade vid riksdagen 1862—63 och gällde en efter excellensen G. A. Sparre ledig plats som riksgäldsfullmäktig för adeln. Riddarhuset var denna riksdag delat mellan tvenne partier, som efter de hotell, där de plägade samlas, nämndes Suédepartiet (de strängt konservativa under Erik Sparres ledning) och Phoenixpartiet (en koalition av moderata konservativa, som ville framgång åt regeringens representationsförslag, och liberala). B., som nu var överståthållare, hörde knappast till någotdera partiet men hade sina tidigare meningsfränder i Suédegruppen. Emellertid upptogo bägge partierna hans namn på sin vallista, men vid valet erhöll han likväl blott 44 röster mot 66, som tillföllo kaptenen K. G. Hierta. Nederlaget mot en jämförelsevis mindre framskjuten person skulle alltid då väckt stort uppseende men gjorde det särskilt efter dessa förberedelser, och det uttolkades som ett tecken till en starkt växande upplösning av partibanden, vars följder för riksdagsarbetet syntes oberäkneliga. Sanna förhållandet torde varit, att många ansågo B: s ställning som förtroendeämbetsman mindre väl kvalificera honom för uppdraget i riksgäldskontoret, och härmed samverkade måhända på sina håll en viss farhåga, att hans nära förbindelser med den i järnvägsfrågorna allt annat än opartiske Erik Sparre skulle giva denne ett icke önskvärt stöd inom nämnda penninginstitution. Tillfälliga motgångar av detta slag synas likväl icke hava rubbat B: s välförtjänta anseende såsom väsentligen stående utanför partierna.

När landshövdingebefattningen på Gottland, vilken denna tid var förenad med militärbefälhavartjänsten på ön, blev ledig, gjorde kronprinsen-regenten B. till sin kandidat, och han utnämndes samtidigt i juli 1858 till överste i artilleriet och till landshövding. Visby-tiden betecknade B. senare som sin lyckligaste tid. Han reste mycket omkring på ön för att lära känna allmogen och vinna dess förtroende, arbetade nitiskt på att övervinna böndernas motvilja mot skiftesverket samt befordrade framgångsrikt vinterpostens ordnande och anläggandet av telegrafkabel mellan fastlandet och Gottland. Vistelsen inom länet avbröts emellertid ofta nog genom riksdagsarbete och särskilda uppdrag. Omedelbart efter Karl XV: s tronbestigning blev B. generalmajor och konungens förste adjutant samt avfärdades som utomordentligt sändebud till Danmark att notificera tronskiftet. Mycket uppseende väckte den beskickning, vari han sommaren 1861 avsändes till Italien för att å Karl XV: s vägnar hälsa detta nya konungarikes härskare Viktor Emanuel; återvägen tog B. över Paris, där Karl XV själv inträffat på en snabbresa från Norge, och det antogs allmänt, att konungens mening var att tillsammans med sin förtrogne tjänare få rådpläga med kejsar Napoleon om de skandinaviska ländernas politiska frågor. Genom att samma sommar förordna B. till ordförande i den första stora lantförsvarskommittén betonade konungen yttermera sin önskan att hava honom varaktigt i sin närhet, och såväl härigenom som genom sin erkända skicklighet som styresman och sin militära ställning var B. skäligen predestinerad till överståthållarämbetet.

En särskild omständighet torde gjort konungen och hans rådgivare ännu mera böjda att göra B. till styresman för huvudstaden. År 1862 hade genom de nya kommunallagarna tillkommit en stadsfullmäktiginstitution, av vilken man befarade, att den enligt dåtida utländskt bruk skulle vilja spela en politisk roll. Till dess ordförande krävdes nu en man, som ägde parlamentarisk träning och kunde förena nödig fasthet med ett urbant uppträdande, egenskaper, som ganska sällsynt förefunnos hos B. Själv drog denne sig något för de ekonomiska olägenheterna av den stora representationsskyldighet, som då ansågs följa ämbetet. Denna var ganska betydande och fullföljdes också av honom med årligen en magistratsmiddag för tvåhundra, två stora baler för tvåhundra till trehundra personer och bortåt ett dussin mindre middagar. B: s hus blev icke blott en samlingsplats för hovet, aristokratien och diplomatien utan även en mark, där dessa sammanträffade med vad den tiden kallades bourgeoisien, dvs. spetsarna av den kommersiella och industriella världen. Med den vetenskapliga och konstnärliga hade B. endast enstaka rent personliga förbindelser, mest genom sin vän F. von Dardel. Under riksdagarna samlades hos honom stundom vänner, förutom de gamla, Lagerbjelke och Erik Sparre, sålunda, i synnerhet efter den nya riksdagsordningens antagande, män av delvis olika åskådning, såsom Arvid Posse, Rudolf Tornérhielm, Ludvig Almqvist, A. N. Sundberg och Karl Ekman. Jämlikt tidens sedvänja att i spetsen för större affärsföretag placera män med mera lysande samhällsställning erhöll B. naturligtvis åtskilliga framställningar om att intressera sig för det enskilda arbetet. Det var emellertid egentligen blott åt Skandinaviska kreditaktiebolaget, som han ägnade något större intresse. Hans namn finnes sålunda bland undertecknarna av den första bolagsordningen, och han. tillhörde företagets första styrelseuppsättning.

Som överståthållare vann B. en betydande popularitet såväl genom sina personliga egenskaper och sin nitälskan för staden som ej mindre just genom sitt representativa uppträdande. Hans sätt att leda stadsfullmäktiges förhandlingar rönte också allmänt erkännande. Sitt personliga inflytande där använde han endast i enstaka viktigare ärenden, såsom för polisens reorganisation, brandväsendets ordnande och särskilt vid Västeråsbanans tillkomst. Men han höll mycket på borgerskapets och stadsmyndigheternas ställning och anseende. På sin tid — detta var dock först 1867—68 — väcktes mycket buller genom B: s förmodade ingripande vid Stockholms tomtförvärv för anläggningen av Norra Bantorget. Stadsfullmäktige hade med knappt flertal beslutat att för nämnda ändamål inköpa vissa tomter men förklarade omedelbart efteråt, att i dylikt ärende krävdes två tredjedelars majoritet, vadan saken hade förfallit. Överståthållarämbetet resolverade emellertid, att sistanförda tolkning vore oriktig, och stadfäste inköpsbeslutet. Besvär häröver anfördes hos K. M: t, vid deras föredragning yrkade civilministern och ett par andra statsråd ärendets återförvisning till stadsfullmäktige för ny behandling och uppgörelse i godo, medan övriga statsråd ville ge de klagande rätt och så undanröja överståthållarens resolution, men konungen beslöt utan stöd av någon rådgivares mening att omedelbart stadfästa samma resolution. Detta föranledde vid 1868 års riksdag en konstitutionsutskottets anmärkning mot civilministern, varav följden blev dennes avgång s. å. Det verkliga ,tadlet vände sig likväl vid detta tillfälle mot konungens personliga ingripande och det osynliga inflytande, som B. ansågs hava utövat.

Från samma håll, där B. vid nu berörda tillfälle angreps, hade han ett par år tidigare höjts till skyarna, enär han förmodades då, hösten 1865, hava påverkat konungen till förmån för den nya riksdagsordningens antagände. Den stora reformfrågans utsikter voro vid början av 1865 års riksdag mycket ovissa med två stånd bestämda för bifall, prästerna givet emot, adeln odeciderad, dock sannolikast emot. Motståndarna på riddarhuset, som leddes av Henning Hamilton och Erik Sparre, sökte energiskt sammanhålla de sina, men samtidigt arbetade reformens anhängare ivrigt på att öka sina leder. Länge syntes dock övervikten komma att stanna på avslagssidan, allra helst det icke var någon hemlighet, att Karl XV personligen ej tyckte om förändringen. Det väckte då starkt uppseende, när tio för sina oavhängiga tänkesätt högt ansedda riddarhusmedlemmar inbjödo till en överläggning på börssalen 21 nov. med tydlig avsikt att befordra förslagets antagande; och när bland dessa inbjudare också B. befann sig. Hans namn fattades som ett bestämt tecken, att konungen numera önskade reformens seger, och den uppfattningen torde avsevärt bidragit till denna. Till de norska statsråden yttrade konungen kort efteråt, när de lyckönskade honom till reformbeslutet: »Aa jeg fortjener ingen tak, det var Bildtens frygt for, at der skulde flyde blod, som drev sägen.» Manthey, som antecknat detta, tillfogar dock, att det är »blot og bar passiar», eller kanske snarare en av de halvt menade, halvt låtsade ursäkter, som icke voro sällsynta hos Karl XV. De farhågor, B. skulle yttrat, inskränkte sig antagligen till att för all säkerhets skull kräva den förstärkning av Stockholms garnison med landsortstrupper, som också vidtogs under de kritiska avgörande dagarna.

Till trossatserna från Karl XV: s tid hör denna uppfattning om B: s ställning som den inflytelserike och allt betydande gunstlingen. Det gavs ock mycket, som var ägnat att stadga en sådan mening: tidigare de gemensamma militära intressena, sedan B:s framskjutna ämbete, som bl. a. gav honom tillfälle att vid den regelbundna måndagsföredragningen oförbehållsamt utbyta tankar med konungen. Vidare det markerade sätt, varpå B. oupphörligen användes att vid viktigare tillfällen representera konungen: ett par sådana tillfällen hava redan nämnts, till dem kan fogas, att B. i nov. 1863 fick i Köpenhamn framföra konung Karls lyckönskningar vid Kristian IX :s tronbestigning — en vid det dåvarande förhållandet mellan hoven rätt ömtålig förtroendeuppgift — samt att han insattes i 1865 års stora unionskommitté; inom denna, i vars arbeten han för övrigt ofta av sina tjänsteåligganden hindrades deltaga, troddes han skola framföra konungens egna meningar, varför också hans vid kommitténs betänkande fogade reservation (om tryggande av den militära unionsgemensamheteri) väckte ett visst uppseende. När Karl XV 22 juli 1863 kom till det märkliga möte på Skodsborg med Fredrik VII, där avtalet om den sedan så diskuterade alliansen mellan Sverige-Norge och Danmark träffades, var B. den ende politiskt betydande i konungens medförda svit. Emellertid torde samtiden- rätt mycket hava missförstått arten av B: s inflytande. Till de egentliga kungagunstlingarna hörde han aldrig och syntes sällan i konungens mera intima privata umgängeskrets. Men som Karl skattade honom högt för hans praktiska blick och lojala uppriktighet, hade han ett behöv att ha B. i sin närhet och inhämta hans mening i- viktigare frågor. Denna förtroendeställning synes B. fyllt med mycken takt, genom lugnande råd förhindrat mången obetänksamhet samt med klokt omdöme delgivit monarken sina egna och andra förfarna mäns nyktrare uppfattning. Det är betecknande, att vid de talrika tillfällen under 1860-talet, då Karl XV befann sig i mer eller mindre öppen konflikt med ministären De Geer-Gripenstedt och det talades om ministerkris, nämndes B. konstant jämte Erik Sparre och ofta G. Lagerbielke som blivande statsråd, men detta oaktat skulle han aldrig under denne konungs tid inträda i konseljen. Säkerligen låg härvid det avgörande hindret hos B. själv: han ville icke driva någon äventyrspolitik och ansåg sig göra landet och konungen bästa tjänsten genom att i sin mera oavhängiga och mindre utsatta ställning verka förmedlande och utjämnande.

Bekant är, att B: s namn som blivande medlem av konseljen särskilt framhölls under de skandinaviska demonstrationerna 1863 —64. Till en viss grad delade väl B. tidens entusiasm för rörelserna ute i Europa, och han hörde också till dem, som särskilt togo hand om furst Konstantyn Czartoryski vid dennes Stockholmsbesök i samband med det polska upproret vintern 1863. Icke heller kan hans intresse för Danmarks strid betvivlas, och sannolikt omfattade han här från början Henning Hamiltons mening, att Sverige redan givit Danmark så bestämda förhoppningar, att deras fullföljande genom en avslutad allians ej finge svikas. Men det är också sannolikt, att B. därvid omfattade den hos de svenska statsmännen mycket utbredda, väl optimistiska meningen, att alliansen blott skulle verka som ett moraliskt påtryckningsmedel men icke behöva leda till några militära åtgärder. Då detta visade sig vara en falsk beräkning, synes han trots sina sympatier blivit alltmera betänksam. Det framgår i varje fall av August Sohlmans brev, att dennes ivriga bearbetningar för att förmå B. att göra sitt personliga inflytande hos kung Karl gällande till ett klart politiskt systemskifte icke kröntes med önskad framgång, och allt talar för, att B. på detta stadium av frågan snarast hållit tillbaka. Ett visst tadel drabbade honom för övrigt vid denna tid för polismyndigheternas hållning under de bekanta marsoroligheterna 1864 (s. k. Wallenbergska upproret). Otvivelaktigt ingrep polisen till en början något huvudyr och på mindre lyckligt sätt mot de meningslösa demonstrationer och fönsterinslagningar, som då tillställdes, men om detta kunde förklara kritiken, berättigade det icke till den för ordningsmakten hindersamma stämning av bitter ovilja, som genom vissa tidningar utbreddes i vidsträckta kretsar och vars upprepade utbrott genom förnyade oordningar överståthållaren allenast genom skärpta påbud och träffade säkerhetsänstalter lyckades få slut på. Det närmaste ansvaret föll på polismästaren J. A. Wallenberg, vilken också senare förflyttades från Stockholm. Då justitiekanslern anställde åtal mot Wallenberg, förklarade B. emellertid i skrivelse till justitiekanslern, att han fullständigt toge på sig ansvaret för polismästarens åtgärder, vilka av honom anbefallts denne.

B: s beprövade förmåga att medla och förlika togs bl. a. i anspråk vid hans sista egentliga militära funktion. Sedan han övergått till den civila administrationen, kvarstod han visserligen i armén men utan annat militärt uppdrag än att sitta som ordförande i den redan berörda lantförsvarskommittén. Dennas utredningar och förslag, som i mycket varit banbrytande för reformarbetet samt direkt lågo till grund för de kungliga organisationsförslagen t. o. m. riksdagarna 1871, lära mest härflutit från kommitténs ledamot, sedermera generallöjtnanten E. M. af Klint. Kommitténs betänkande avgavs redan 1865; men medan det i mer eller mindre modifierad form ehuru städse med dålig framgång förelades riksdag efter riksdag, gjorde den allmänna militära utvecklingen jättesteg genom de stora krigen 1866 och 1870—71. För att såvitt möjligt pröva dessa nyaste erfarenheter med hänsyn till svenska förhållanden anordnades på initiativ av den organisatoriske banbrytaren Hugo Raab, då blott major, i sept. 1871 stora fälttjänstövningar i Skåne. Det var de första modernt anlagda manövrerna här i landet, men nyheterna behagade icke alldeles de aktiva generalerna, varför man icke vågade anförtro ledningen åt någon bland dem. B. fick då uppdraget att fungera som generalstabschef, och tack vare hans praktiska blick och utjämningsförmåga kunde programmet med framgång genomföras, till betydande praktisk ledning för framtiden. Detta var för övrigt icke blott, hans sista rent militära tjänstgöring, det var också sista gången han på mera extraprdinärt sätt framträdde under Karl XV: s regeringstid.

Efter Oskar II: s tronbestigning sändes B. till Berlin för att notificera tronskiftet, en såtillvida ominös beskickning, som han inom två år skulle återvända dit som ackrediterad minister. Det var icke ofta, som Karl XV: s män också voro Oskar II: s, men B. hörde till dessa få, ty den nye konungen hade ej mindre än sin äldre broder lärt känna och värdera hans oavhängiga lojalitet. Nu gällde det ett mycket betydelsefullt förtroendeuppdrag, ty förhållandet till det nya Tyska riket hade varit ganska spänt under konung Karls tid, och Oskar II lade stor vikt på att här åstadkomma förbättring. Till ministerposten ansåg man sig behöva en svensk militär i hög social ställning, och därför kunde knappast någon lämpligare finnas än B. Själv var denne mindre hågad, ty många band av allmän och enskild natur bundo honom vid huvudstaden — ej minst den popularitet, han förvärvat hos stadens invånare, särskilt demonstrerad när han som deras förste representant insattes i första kammaren — och han betvivlade även sin lämplighet för detta nya och väsentligen främmande verksamhetsfält; han skall bl. a. halvt skämtsamt satt i fråga, om hans »knektfranska och hotelltyska» räckte för en diplomats språkliga behov. Det rådde emellertid endast en mening, att han mycket lyckligt fyllde sin post. Med sin vanliga energi arbetade han på att lära känna tyska förhållanden och knyta förbindelser i olika kretsar, ty förut hade han, liksom i allmänhet den dåtida svenska aristokratien, nästan uteslutande haft franska relationer. Han förstod också att skaffa sig en utmärkt ställning i Berlin, särskilt hos den allsmäktige Bismarck, men också inom därvarande diplomatiska kår, och det var en mindre vanlig utmärkelse, när han vid sin rappell erhöll Svarta örnsordens insignier. Några större politiska uppgifter föllo dessa år knappast på hans lott, det betydelsefullaste var, som redan sagts, undanröjandet av äldre missförstånd och ett varaktigt närmande mellan grannrikena, i vilka hänseenden hans arbete kröntes med framgång. Det mest synbara resultatet var väl den synnerliga hjärtlighet, varmed Oskar II vid sitt besök i Berlin sommaren 1875 mottogs — ett tecken till att tidigare missförstånd mellan hoven nu voro hävda, och att i stället de vänskapliga relationer inträdde, vilka i sinom tid ledde till valet av kronprins Gustavs gemål. Från denna tid är eljest att anteckna uppslaget till fastare kommunikationer mellan Sverige och Tyskland ävensom växande studieutbyten. För övrigt gjorde B. sig känd som god och välunderrättad rapportör, fastän denna sida av den diplomatiska tjänsten icke i egentlig mening lämpade sig för hans begåvning och föregåenden.

Vid flyttningen till Berlin hade B. förbehållit sig rätt att tillbringa två sommarmånader årligen i hemlandet, med vilket han icke ville förlora kontakten. Genom sitt gifte hade han ärvt egendomen Lina i Södermanland, vilken han sedermera genom köp utvidgade, och där tillbragte han sedan överståthållartiden gärna sin ledighet. När han pensionerad återvände hem, fick han med lantjunkarens oberoende förena den framskjutna rangställningen som riksmarskalk. Även skyndade Stockholms stad att visa, ätt det gamla förtroendeförhållandet Var orubbat, och insatte honom år 1887 åter i första kammaren. Ur sin lugna men lysande och genom de olika uppgifterna alltjämt betydelsefulla reträttposition skulle han emellertid snart ryckas genom politikens fordringar. Under tullstriden hade tillfälliga omständigheter vid de ordinarie valen 1887 givit protektionisterna övervikt i andra kammaren. Den Themptanderska ministären ville fortsätta striden och eventuellt skrida till kammarupplösning, men Oskar II, som överhuvud önskade medla fred, ansåg, säkerligen med rätta, att den med varje år snabbt växande protektionistiska majoriteten i första kammaren snart skulle mer än uppväga ett eventuellt frihandels-flertal i den andra. Konungen mottog (12 dec.) ministärens avskedsansökningar och sökte få till stånd en något utanför striden stående konselj, vilken kunde lugnt leda övergången till tullskyddssystem. För detta ändamål erbjöd han närmast ärkebiskop Sundberg att inträda som statsminister. Denne hyste emellertid åtskilliga betänkligheter, av vilka den viktigaste torde varit, att han icke ansåg det rätt förenligt med ärkebiskopsämbetet att övertaga denna utpräglat politiska post. Förhandlingarna drogo, bl. a. genom Sundbergs insjuknande, ut på tiden utöver öppnandet av 1888 års riksdag. För att avgöra saken reste B. tillsammans med dv. kronprinsen till Uppsala (25 jan.). Sundbergs svar blev nu definitivt avböjande, och det blev i stället B., till vilken konungen naturligt nog vände sitt anbud.

B., som aldrig varit egentlig partiman och som i tullfrågan intog en moderatprotektionistisk hållning, ägde otvivelaktigt de bästa förutsättningar att även i dåvarande läge fylla medlarens roll. Den ministär, i vars spets han trädde (6 febr.), blev till ungefär lika antal sammansatt av protektionister och av frihandlare. Vid sitt första uppträdande i kamrarna avgav den nye statsministern å egna och sina kollegers vägnar en förklaring, att ministären icke ämnade deltaga i riksdagens just förestående tullöverläggningar utan i dessa iakttaga neutralitet samt sedermera bringa besluten till verkställighet; dess närmaste mål vore en avveckling av den spända politiska situationen, dess »främsta och viktigaste uppgift är nu att verka för samhällsfridens uppehållande. Dess lösen är försonlighet — den räknar på stöd hos alla fosterlandsvänner!» Med detta programuttalande, vilket han i fortsättningen fullföljde, hade B. från början klart avgränsat uppgiften för sin konselj: den var icke en det nya systemets kampministär utan ett förlikningskabinett. Otvivelaktigt stämde detta bäst med hans hela naturell, ty redan under hans ungdoms riksdagsverksamhet hade det mera varit den övertygande och sammanjämkande rollen i statsutskottens slutna krets, som passat honom, än den stridbare ledarens framträdande i den offentliga debatten. Nu hade också de äldre åren gjort sitt, och med ålderns rätt önskade han att stå så mycket som möjligt utanför en ny, i många hänseenden honom ganska främmande tids förbittrade strider. Därför begärde han också vid övertagandet av statsministerposten att redan före samma års slut få träda tillbaka. Häri vållades uppskov, antagligen genom svårigheter för konung Oskar att finna fullt lämplig efterträdare, men sedan sådan vunnits, avgick B. i okt. 1889. Sina återstående levnadsår — de blevo till antalet fem — ägnade B. åt sina egendomars skötsel, åt sin hovfunktion och även, såsom det anstod en gammal grandseigneur, åt ett intresserat men passivt deltagande i riksdagsarbetet. Med glädje hälsade han den gryning till en bättre tid för försvarsväsendet, som Boströms ledning av urtima riksdagen 1892 medförde, men med oro såg han den samtidiga tillspetsningen av förhållandet till Norge.

B. hörde icke till de starka, initiativrika och medryckande personligheter, som äro bestämda att bli sin samtids ledare, men han ägde den väl balanserade och expansionsmäktiga begåvning, viljekraft och arbetsenergi samt omedelbara förmåga att ingiva förtroende, vilka skapa framstående statsämbetsmän. Under sin viktigaste verksamhetsperiod, Karl XV: s-tiden, betydde han icke allt, vad allmänheten viskade eller öppet påstod, men säkerligen betydde han djupare sett mera, än vad de allra flesta anade. Ty vid den impulsiva, t oberäkneliga natur, som utmärkte kung Karl, var det av omätbar vikt, att monarken bland sina förtrogna och i sin närmaste närhet hade en så tillgiven, redbar och klok tjänare.

Författare

O. Hallendorff.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Logarithmiska tabeller för nummertal och trigono-metriska functioner. Sthm 1846. 16: o 85 s.

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av general K. G. Bildt och generaldirektör A. Lagerheim; Brev till August Sohlman, K. B.; B:s dossier samt M. Björn-stiernas liggare över diplomater och utrikesdepartementets tjänstemän, utrikesdepartementets arkiv. — Nekrolog i KrVA Handl. 1894; samtidiga tidningar samt tryckta memoarer, brev och dagböcker, däribland särskilt: Ur Henning Hamiltons brefsamling, utg. af G. Carlquist, 1, 2 (1914); F. von Dardel, Minnen, 1—4 (1911—13); L. De Geer, Minnen, 1, 2 (1892); A. F. Krieger, Dagböger 1848—80, 1—4 (1920—21); A. C. Manthey, Dag-böger for Aarene 1856—74, 1, 2 (1909—19). — Se i övrigt: L. Kihlberg, Den sv. ministären under ståndsriksdag och tvåkammarsystem (1922), sär- skilt s. 365 o. följ.


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
D A Gillis Bildt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18208, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Hallendorff.), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18208
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
D A Gillis Bildt, urn:sbl:18208, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Hallendorff.), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se