Staffan Söderblom Yngve Brilioths efterlämnade papper UUB

Staffan John Söderblom

Född:1900-07-14 – Frankrike (Paris)
Död:1985-12-11 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Diplomat


Band 35 (2020-), sida 365.

Meriter

3 Söderblom, Staffan John, son till S 1 o S 2, f 14 juli 1900 i Paris, Frankrike (dp Sv kyrkan), d 11 dec 1985 i Uppsala, Domk. Studentex vid H a l i Uppsala 20 maj 16, inskr vid UU ht 16, fil kand där 29 maj 18, ryttar- o underbefälsutbildn 18–20, fänrik i Livreg:s dragoner 31 dec 20, jur kand vid UU 5 nov 21, attaché i UD nov 21, utlandstjänstg 22–27, slutl prövn 4 juni 24, sekr åt ombuden i Nationernas förbunds (NF) skiljedoms- o säkerhetskommitté, Genève, 27, 28 o 30, tf andre legationssekr i UD 1 juni 28, sekr åt ombuden i NF:s förberedande nedrustn:kommission, Genève, 28 o 29, andre legationssekr i UD 12 jan 29, sekr åt sv led av NF:s komm för förbundsaktens anpassn efter den s k Kellogg-pakten 30, sekr åt skiljedomare i grekisk-bulgariska tvisten i Central-Rhodopien 30–33, åt Sveriges ombud i NF:s församl 30–38, förordnad förste legationssekr i UD 27 aug 31, förste legationssekr 28 april 33, sekr åt skiljedomsnämnden i fransk-schweiziska tvisten ang de fria zonerna i Gex o Savoyen under 33, byråchef i UD 29 maj 36, sekr i riksdagens utrikesutsk 37, förordnad chef för UD:s polit avd 26 nov 37–31 maj 38, chef där samt utrikesråd 24 april 39, envoyé 29 juli 43, sändebud i Moskva 28 april (tilltr 16 juli) 44, i Bern 14 juni (tilltr 6 juli) 46, ambassadör i Peking 1 juli (tilltr 15 juli) 51–52, tjänstg i UD 1 okt 52, i disponibilitet 1 jan 54.

G 20 nov 1946 i S:t George, Kensington, London, m Marian Margery Lacey, f 19 febr 1898 i Norwich, Norfolk, England, d 30 jan 1980 i Chelsea, London, dotter till baptistpastorn Robert Lee L o Maria Travers Taylor samt tidigare g m diplomaten George David Howard Fullerton-Carnegie.

 
 
 
 
 
 

Biografi

Staffan S föddes som tredje son i den med tiden mycket stora ärkebiskopsfamiljen. Ovanligt begåvad lämnade han redan före sin 16-årsdag läroverket i Uppsala, enligt tidningarna som Sveriges yngste student, och skaffade sedan raskt två akademiska examina och en reservofficersexamen varefter diplomatkarriären inleddes 1921. S kom sedan att tillhöra den grupp av unga diplomater som under 1930-talet antingen rekryterades eller förtidsbefordrades och som tillsammans med ett antal seniora medarbetare kom att bilda ”kärnan i den trupp, som sedermera fick bära bördan och stressen under världskriget” (Boheman 1963, s 128). Efter en rad utlandsstationeringar vid svenska beskickningar i bl a London, Wien, Bern och Moskva – på den sistnämnda posten förblev han 1925–1927 – och uppdrag för riksdagen och NF utnämndes S i april 1939, alltså mindre än ett halvår före andra världskrigets utbrott, till utrikesråd och chef för UD:s politiska avdelning.

UD hade, som en följd av främst två omorganisationer efter första världskriget, strukturerats i fyra avdelningar – en politisk avdelning som alltså från 1939 leddes av S och biträdande chefen Ragnar Kumlin, en rättsavdelning under ledning av Gösta Engzell, en handelsavdelning under ledning av Gunnar Hägglöf biträdd av Rolf Sohlman (bd 32) och en personalavdelning under Zenon Przybyszewski-Westrup. Den politiska avdelningen utgjorde under kriget det huvudsakliga beredningsorganet för en rad frågor av mycket komplicerad och kontroversiell natur, bl a rörande Nazitysklands krav på transiteringar av militär personal och krigsmateriel genom svenskt territorium. S:s position var därmed utsatt.

Som en följd har S inför eftervärlden kommit att framstå som en av de främsta företrädarna för en svensk eftergifts- och anpassningspolitik gentemot Nazityskland. Efter världskrigets slut och tillträdet i juli 1945 av den nye utrikesministern Östen Undén sammanställde UD under åren 1946–48 ett antal vitböcker rörande det svenska agerandet i samband med vissa kriser och kontroversiella episoder under kriget, bl a kring tysktransiteringarna. Här exponerades utrikesminister Christian Günther (bd 17) och de två ledande diplomaterna i fråga om förbindelserna med Tyskland, Arvid Richert (bd 30) och S, mycket tydligt. Det har emellertid riktats kritik mot den historieskrivning som fått de svenskar som främst skötte förbindelserna med Tyskland – Günther, S, generalen Henry Kellgren (bd 21), Jacob Wallenberg m fl – att betraktas som tyskvänliga medan de som skötte förbindelserna med västmakterna – framför allt Erik Boheman, Hägglöf och Marcus Wallenberg – framställdes som västvänner, rentav motståndskämpar. Det kan här noteras att S under kriget regelbundet manifesterade sin starka tro på att Storbritannien skulle gå segrande ur kriget.

I april 1944 utsågs S till svenskt sändebud i Sovjetunionen. Här förblev han under två år, till juni 1946, då han fick samma uppdrag i Schweiz. De närmare orsakerna till varför just S kom att skickas till Moskva har egentligen aldrig till fullo klarlagts. En möjlig tolkning är att den svenska regeringen ville signalera den vikt man nu tillmätte relationerna med den nya segrarmakten vid Östersjöns östra och sydöstra strandlinje genom att skicka en tjänsteman på mycket hög nivå som beskickningschef, för övrigt en tjänsteman som i sin tjänsteutövning under ett flertal år hade haft nära kontakter med sovjetiska företrädare i Stockholm, bl a sändebudet Aleksandra Kollontaj.

Under sin tid i Moskva kom S åter att ansvara för handläggningen av en rad komplicerade frågor, bl a rörande den baltiska flyktingströmmen till Sverige. Under andra halvan av 1944, i takt med att den sovjetiska armén ryckte fram genom de baltiska staterna, tog sig uppskattningsvis 30 000 balter, främst ester och letter, över Östersjön till Sverige, och från december 1944 till mars 1946 framställdes återkommande krav från sovjetisk sida på en total repatriering av flyktingarna till deras ockuperade hemländer. Andra frågor gällde svenska ekonomiska tillgångar i områden som efter Nazitysklands kollaps kom att hamna under sovjetisk militär kontroll, och inte minst den svenske diplomaten Raoul Wallenbergs försvinnande.

Wallenberg, verksam vid den svenska beskickningen i Ungern, arresterades i januari 1945 av den sovjetiska armén i Budapest, skickades till Moskva och avrättades sedermera, sannolikt 1947, i sovjetisk fångenskap. Kritiken mot S:s handläggning av fallet blev omfattande alltsedan publiceringen 1946 av den österrikiske journalisten Rudolph Philipps bok om Wallenbergs räddningsaktion i Ungern och den svenska hanteringen av hans försvinnande, och upprepades även i den 2003 presenterade utredningen om den svenska utrikesledningens agerande i fallet. Kritiken har gällt dels S:s generella ovilja att agera i ärendet, dels hans två dokumenterade försök att förmå chefen för det sovjetiska utrikesministeriets skandinaviska avdelning, Alexander N Abramov, och sovjetledaren själv, Josef Stalin, att officiellt meddela den svenska regeringen att Raoul Wallenberg var död.

S:s sändebudstid i Moskva har beskrivits som ett misslyckande, men när det gäller andra frågor än Wallenbergärendet kan nämnas att medan de svensk-sovjetiska förhandlingarna rörande utlämningen av de s k militärbalterna nära nog uteslutande sköttes via den sovjetiska beskickningen i Stockholm, skedde förhandlingarna med sovjetiska företrädare rörande de 30 000 civila baltflyktingarna nästan helt via den svenska beskickningen i Moskva. Av de 167 militärbalterna deporterades 146 med tvång till Sovjetunionen i slutet av 1945 och början av 1946, medan ingen av de civila baltflyktingarna skickades dit med tvång.

Svaret på frågan i vilken utsträckning det sovjetiska beslutet i mars 1946 att ge upp kravet på återsändandet av de civila baltflyktingarna berodde på S:s insatser under de många samtalen med sovjetdiplomater kring denna fråga är inte givet. Den gryende konflikten mellan de tidigare alliansparterna i kriget mot Nazityskland och nödvändigheten i detta nya internationella klimat att snabbt uppnå förbättrade relationer med Sverige var säkerligen den avgörande faktorn härvid, men S:s skicklighet som diplomat skall nog inte bortses från som delförklaring.

S hade karriären igenom uppskattats för sin snabba uppfattningsförmåga och stora språkbegåvning, men hade ofta ett starkt ironiskt sätt att uttrycka sig som möjligen bidrog till att missförstånd uppstod. Efter fem års tjänstgöring i Bern avslutade han sin karriär vid UD som ambassadör i Peking. Här tjänstgjorde han endast helt kort innan han 1952 på grund av sjukdom blev tvungen att återvända till Sverige. Han avgick en tid senare ur aktiv tjänst och återvände aldrig till yrkeslivet.

 
 

Författare

Johan Matz

 
 
 


Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från S i RA, ViLA (i A o Y Anderbergs arkiv) o UUB (i det slutna Söderblomska familjearkivet, i Nathan S:s efterlämnade papper samt stort antal från o till honom i Anna S:s saml).

 
 
 

Tryckta arbeten

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Källor och litteratur

E Boheman, På vakt: från attaché till sändebud (1963); dens, På vakt: kabinettssekreterare under andra världskriget (1964); Ett diplomatiskt misslyckande: fallet Raoul Wallenberg och den svenska utrikesledningen (SOU 2003:18); I marginalen (SvD 23 maj 1916); Kungl utrikesdepartementets kalender 1955 (1955); J Matz, Sweden, the USSR and the early cold war 1944–47: declassified encrypted cables shed new light on Soviet diplomatic reporting about Sweden in the aftermath of world war II (Cold War history, 2015, nr 1), s 27–48; R Philipp, Raoul Wallenberg: diplomat, kämpe, samarit (1946); Raoul Wallenberg: redovisning från den svensk-ryska arbetsgruppen (2000); Väd; K Zetterberg, Staffan Söderblom (Svenska diplomatprofiler under 1900-talet, ed G Artéus o L Leifland, 2011); K Åmark, Att bo granne med ondskan (2011).

 
 
 
 

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Staffan John Söderblom, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35188, Svenskt biografiskt lexikon (art av Johan Matz

), hämtad 2024-04-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35188
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Staffan John Söderblom, urn:sbl:35188, Svenskt biografiskt lexikon (art av Johan Matz

), hämtad 2024-04-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se