Torgny K Segerstedt

Född:1876-11-01 – Karlstads domkyrkoförsamling, Värmlands län
Död:1945-03-31 – Göteborgs Vasa församling, Västra Götalands län

Tidningsredaktör, Journalist, Teolog


Band 31 (2000-2002), sida 777.

Meriter

1 Segerstedt, Torgny Karl, f 1 nov 1876 i Karlstad, d 31 mars 1945 i Gbg, Vasa. Föräldrar: seminarieadjunkten Albrekt Julius S o Fredrika (Dicken) Sofia Bohman. Mogenhetsex vid H a l i Karlstad 11 juni 94, inskr vid LU 18 sept 94, teol fil ex 14 dec 95, teor teol ex 14 dec 97, TK 25 maj 01, allt vid LU, studerade vid Berlins univ 98–99 o vid Rostocks univ 00–01, disp för docentur vid UU 28 maj 03, doc i religionshist teologi vid LU 29 dec 03, förordnad att uppehålla undervisn o examination i teol encyklopedi o teol prenotioner där ht 04–12, v ordf för Lunds studentkår 1 jan 05, ordf där 30 sept 05–8 febr 06, lär vid Lunds privata elementarskola maj 05–vt 07, TD vid LU 31 maj 12, tf prof i teol encyklopedi o teol prenotioner där 1 jan–31 aug 13, prof i allm religionshist vid StH 2 maj (k fullm 30 maj, tilltr 1 sept) 13–15 sept 17, red för Forum, frisinnad veckoskrift 3 okt 14–maj 17, huvudred för GHT från 1 juni 17, led av styr för Gbgs handelstidn:s ab från 17, ordf i Västra Sveriges pressfören 23, inspektor för Gbgs kommunala mellanskola 34–38, för Folkskolesem i Gbg 37–42, led av Kulturrådet 35–39, ordf i sakkunnignämnden för understöd åt inhemska förf 37–41, led av Gbgs stads polisnämnd från 38. – LVVS 31.

G 7 juni 1905 i Kristiania m språklärarinnan Augusta Wilhelmina Synnestvedt, f 7 sept 1874 i Kragerö, Norge, d 18 maj 1934 i Gbg, Vasa, dtr till höiesterettsadvokaten, byfoged Niels August (Gustaf) S o Helga Knoph.

Biografi

Torgny S:s ungdomsår i Karlstad präglades av problematiska hemförhållanden. Den skuldtyngde fadern – seminarieadjunkt, publicist och sagoberättare – blev änkling när yngste sonen var åtta år. Den nya hustrun var sjuklig och hemmet ofta glädjelöst. Det dominerades av första hustruns mor och sköttes av andra hustruns syster. Barnen hölls strängt, i materiell knapphet, och var enligt omgivningens mening försummade. I skolan var S länge medelmåttig. Av kamraterna sågs han som enstörig och tillknäppt vad gällde personliga förhållanden. Sin glädje fann han i upplevelser i naturen och hans håg skall ha stått till naturvetenskapen. Det var därför mot egen vilja som han senare uppfyllde faderns önskan att ansluta sig till raden av präster i tidigare släktled.

S:s resultat i studentskrivningarna var inte lysande och med några undantag blev betygen i den muntliga prövningen slätstrukna. Bland censorerna fanns domprosten i Lund, teol prof Pehr Eklund (bd 12) som då och för många år framåt blev hans gynnare och stöd. Bland skälen till de mindre goda examensresultaten var säkert att fadern låg svårt sjuk. Både han och styvmodern avled några månader senare, endast efterlämnande ett blygsamt kapital. Hemmet upplöstes och lösöret auktionerades bort.

Tiden som teologstudent i Lund skulle S alltid minnas som lycklig. Han anlände iklädd sin fars omsydda kläder och blev inackorderad hos en prästänka, vars mans efterlämnade överrock enligt en ofta berättad anekdot skall ha varit det första ytterplagg 17-åringen ägde. Stipendier, ett mindre arv efter en släkting och tjänst på somrarna som informator bidrog till försörjningen. S avverkade raskt med lysande resultat sina första teologiska examina, predikade några gånger men lät aldrig prästviga sig.

Som elev till Eklund kom S under inflytande av den nya teologin med dess betoning av den kristna lärans förändring över tid och av Luthers betydelse. Intrycken förstärktes genom påverkan från den tyske teologen Albrecht Ritschl och dennes elev Adolf Harnack under vistelser i såväl Berlin som Rostock. S var en av flera unga som på Eklunds tillskyndan erbjöds denna möjlighet. Stipendiaterna fungerade som överbringare till Sverige av de kontinentala idéerna. Betydelse fick också hans bekantskap med Sören Kierkegaards och Henrik Ibsens författarskap. Den förres skrifter studerade han systematiskt i sällskap med goda vänner. Den liberalteologiska historiskt-kritiska skolan med dess individualism och betonande av den enskildes samvete som norm i trosfrågor skapade dock bland de gammaltroende oro för att kyrkans lärosystem skulle undermineras. Motsättningen fick kyrkopolitiska konsekvenser, bl a i form av konflikter vid tjänstetillsättningar inom den teologiska fakulteten, vilket S i dubbelt mått skulle få erfara.

1901 flyttade S till Sthlm för att skriva sin doktorsavhandling. Huvudstaden och Uppsala hade han besökt vid det stora studentmötet fyra år ddigare, då han åhört och fängslats av den franske religionsvetaren Auguste Sabatiers och Nathan Söderbloms föreläsningar. Han kunde inledningsvis bo hos styvmoderns syster, densamma som skött föräldrahemmet. Planerna på att skriva en avhandling i kyrkohistoria om tiggarmunkarna gav han snart upp. Inspirerad av Eklunds och Söderbloms forskningsinriktning beslöt S att istället ägna sig åt religionshistoria. Detta ämne var nytt och sågs inom de teologiska fakulteterna med misstro. Som ämne för avhandlingen, som blev den första i Sverige i religionshistoria, valde han nu polyteismen, dyrkandet av många gudar. Det blev en modern studie utan konfessionell teologisk inriktning.

Sin avhandling, Till frågan om polyteismens uppkomst (1903), färdigställde S på mindre än två år. Den framlades som specimen för docentur i Uppsala med Söderblom, som själv för att få en opartisk bedömning disputerat i Paris, som sakkunnig tillskyndare och opponent. Medan denne var erkännsam förekom en bister extraopposition av exegetikprofessorn Erik Stave, som trots att också han omfattade den historiskt-kritiska bibelsynen bl a kritiserade S:s åsikter om människans relation till religionen. Trots att avhandlingen fick flera tungviktiga försvarare både under akten och i fakulteten blev fakultetmajoritetens beslut att den inte kunde godkännas som prov för docentur inom teologisk fakultet på grund av innehållets bristande renlärighet. Redan vid doktorspromotionen dagen efter kom en replik mot beslutet då promotor, professorn i semitiska språk Herman Almkvist (bd 1), i sitt tal utan namns nämnande kritiserade försöket att hindra vetenskapens ärliga sanningssökande. Händelserna i Uppsala och den unge S:s roll däri blev föremål för en livlig och riksomfattande debatt, "den första Segerstedtstriden", med många inlägg både för och emot.

På förslag av Eklund beslöt den teologiska fakulteten i Lund att för att rädda S till vetenskapen kalla honom till en genom särskilt beslut av kansler inrättad docentur i religionshistorisk teologi. Tanken väcktes också i Lund att man skulle begära en professur i religionshistoria (teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner). Man försökte också att med personligt besök påverka ecklesiastikministern Carl v Friesen (bd 16) i den sittande högerregeringen i denna riktning, men genom från den konservative Lundabiskopen och prokanslern Gottfrid Billing (bd 4) utgående motstånd dröjde det innan planerna ledde till ett positivt beslut. Under tiden manifesterade S sin radikalism genom att med andra prominenta liberalteologer 1906 grunda tidskriften Kristendomen och vår tid, vars redaktionssekreterare han blev och där han också medarbetade. Hans villkor var att den inte fick bli en "prästatidskrift". I bidragen visade sig S dock på avgörande punkter hysa mot kollegerna avvikande åsikter; bl a angrep han uppfattningen att kristendomen var att se som den religionshistoriska utvecklingens slutmål. S blev samtidigt en känd gestalt i Lund även av andra skäl än att vara omstridd. Han var medlem i D.Y.G., de vänsterorienterade Lundaakademikernas samlingspunkt. I den kretsen fanns också hans privata umgänge. Han valdes till v kårordförande och sedan till kårordförande.

Under stipendievistelsen i Berlin hade S gjort en ung norskas, Augusta Synnestvedt, bekantskap vilket inom några månader våren 1899 lett till en hemlig förlovning. Först i juni 1905, mitt under den avgörande unionskrisen, vigdes de två i Kristiania. Att S naturligt nog då hyste sympati för Norge - även om han beklagade unionsupplösningen - förstärkte omgivningens intryck av honom som vänsterman, liksom att han följande år avgick som kårordförande i protest mot kårmajoritetens beslut att förvandla en planerad nordisk fest till en fosterländsk manifestation. Hans efterträdare blev Fredrik Böök (bd 7). I syfte att trygga försörjningen hade S gått provårskurs och kom sedan vid sidan av undervisning och examination mot ett blygsamt arvode (1 500 kr) i sitt ämne på universitetet att vikariera som lärare vid Lunds privata elementarskola. Han höll också ett stort antal populärvetenskapliga föreläsningar, huvudsakligen på skilda platser i Skåne.

Belönad med statliga stipendier tillbringade S somrarna 1908 och 1909 i Berlin respektive London. Han publicerade en rad religionsvetenskapliga uppsatser och var redaktör för den festskrift som överlämnades på Eklunds 65-årsdag 1911. Följande år, då S blev teologie doktor, kom hans andra bok, Det religiösa sanningsproblemet, ett religionsfilosofiskt verk som småningom fick sin fortsättning i Gammal och ny religiositet (1915). Han utvecklade där en dogmfri Kierkegaard-influerad syn på religionen som en värdefull komponent i livet. Han såg religiositeten som något subjektivt och helt hörande till känslo- och stämningslivet, av samma slag som den estetiska upplevelsen. Därmed framstod S för många som välmeriterad, när 1912 också den äskade professuren äntligen blev aktuell. Men boken och hans positiva recension året innan av Bengt Lidforss' stora arbete Kristendomen förr och nu (GHT 25 aug 1911), där den nyprotestantiska, med vetenskapliga pretentioner tecknade bilden av Jesus polemiskt granskades, hade emellertid redan fått sina fatala konsekvenser. I teologiska fakulteten ifrågasattes om hans förordnande att undervisa studenterna skulle förlängas. Efter ingripande av biskop Billing sade elementarskolan upp samarbetet. Och när förslaget framfördes att kalla S till den inrättade professuren utbröt en först intern, sedan landsomfattande debatt, "den andra Segerstedtstriden".

Kallelseförslaget avvisades av teologiska fakultetens majoritet trots att de tre sakkunniga - en var Söderblom - uttalade sig positivt. Bland huvudskälen anfördes att S i sin recension ställt sig kritisk till den evangeliska läran, att han var olämplig att undervisa blivande präster och att hans utnämning skulle innebära att den tyska liberalteologin blev accepterad i sv teologi. Även en studentpetition mot honom förekom. Mot allt detta hävdade hans anhängare att frågan ytterst gällde om vetenskapen vid teologisk fakultet skulle vara konfessionsfri eller ej. S blev tillförordnad på tjänsten men striden behövde aldrig nå ett avgörande. S lämnade Lund. Vid StH hade genom många vänners engagemang och med hjälp av en donation av godsägaren Oscar Ekman (bd 13) på 175 000 kr tillskapats en professur i allmän konfessionslös religionshistoria. Till denna accepterade S kallelsen och utnämndes i maj 1913. Som nyutnämnd professor i Sthlm höll han i Lund det stora högtidstalet i anledning av hundraårsdagen av Kierkegaards födelse.

S:s fyra år som professor i huvudstaden satte inga djupa spår i högskolans historia. Vid sidan av att undervisa studenterna höll S också en serie föreläsningar på Sthlms arbetareinstitut. Men genom att han i konkurrens med DN:s utrikesredaktör Johannes Wickman 1914 utsågs att bli redaktör för den liberala men partiobundna tidskriften Forum blev Sthlmstiden ändå livsavgörande. Forum, som förlades av Albert Bonniers förlag med stöd av förmögna garanter, började utkomma när efter bondetåget och regeringen Staaffs fall striden om det sv försvaret avgjordes efter första världskrigets utbrott. S som aldrig visat något större intresse för politik hamnade som tidskriftsredaktör mitt i inrikespolitikens centrum men också i sociala sammanhang som tidigare varit honom okända och främmande. Han blev en eftertraktad person i huvudstadens kulturella liv. Erik Palmstiernas (bd 28) Vi-klubb, en sammanslutning för fritt meningsutbyte mellan liberaler och socialdemokrater, blev liksom några andra slutna sällskap hans "politiska elementarskola" och en av genvägarna till kunskap och information. I Frisinnade klubben var han styrelseledamot.

Förhållandet till Karl Staaff var och förblev problematiskt eftersom S ogillade vad han uppfattade som begränsad försvarsvilja med rot i partitaktiskt hänsynstagande hos den liberale partiledaren. Själv var och förblev S hela livet anhängare av ett starkt försvar. Genom att medvetet undvika att införliva Staaff i den i övrigt mycket aktivt rekryterade och imponerande medarbetarkretsen betonade han ytterligare den bekännelse till liberalismen, i form av individens frihet och självständighet från alla bindningar, som var kontentan av första numrets programförklaring. Där poängterades också att liberalismen utvecklats från den gamla Manchestervarianten till att omfatta socialt ansvar. Inte bara liberaler utan även påfallande många yngre socialdemokrater kom att medverka i Forum. Under världskriget låg tidskriftens sympatier på ententens sida men huvudmålet var att motverka den starka sv tyskorienterade aktivismen och bevara sv neutralitet. Som bevakare av den aktuella utrikespolitiken medverkade utrikesministern i Staaffs ministär Albert Ehrensvärd (bd 12) anonymt under signaturen "Observatör". Intressegemenskapen med Danmark och Norge betonades, men mot Finland, ett av aktivismens skötebarn, var tonen kyligare. S engagerade sig personligen starkt i de högförräderidomar 1916 mot Zeth Höglund, Erik Hedén och Ivan Oljelund som var resultatet av deras medverkan i fredskongressen i Sthlm året innan. Han såg affären som ett angrepp på yttrandefriheten. S:s insatser i Forum gjorde honom på nytt uppmärksammad i vida kretsar men denna gång i för honom personligen positiv mening.

S:s första kända tidningsartikel var en anonym ledare i SvD 1902, ett angrepp på Gottfrid Billings sätt att som prokansler befordra meningsfränder till akademiska tjänster. Han undertecknade försiktigtvis detta och ett följande refuserat opus med fästmöns initialer! 1904 infördes hans första bidrag i GHT. Han skulle ofta återkomma under följande år, framför allt med bokanmälningar, men också exempelvis med ett inlägg 1909 om kyrkans lärofrihet, där han såg en reform i modernt teologisk riktning nödvändig men sv kyrkan inte kapabel att tolerera samvetsfrihet för såväl liberalteologer som gammal troende. Lösningen måste då bli skilsmässa mellan stat och kyrka. S å bad han medarbetaren i GHT Sigurd Hansson (bd 18), även han gammal elev till Eklund, att undersöka möjligheterna av en anställning i bladet. Ett sådant erbjudande följde också - till en början konstruerat som förenat med en lärartjänst vid Gbgs samskola. S var då dock inte redo att offra vad som ännu såg ut att bli en akademisk karriär. Också recensionen av Lidforss' bok 1911 publicerades i GHT. Och när huvudredaktören Henrik Hedlunds (bd 18) avgång flera år senare närmade sig var S genom sin verksamhet i Forum ett i hög grad aktuellt, men som man i Gbg trodde, förlorat alternativ. Förhandlingar om villkoren inleddes emellertid mellan S och GHT:s styrelseledamot advokaten Axel Forssman (bd 16). De fördes 1917 till ett för båda parter acceptabelt slut. S lämnade Forum - efterträdare blev Anton Blanck - och professuren. Måndagen 4 juni blev hans första arbetsdag på GHT. Där skulle han komma att verka i 28 år och enligt uppgift författa omkring 10 000 artiklar av vitt skilda slag.

Vid S:s tillträde var missnöjet med GHT utbrett bland intressenter och läsare. Den ansågs alltför tyskvänlig för den mot väster traditionellt orienterade staden. Själv ansåg S den patriarkaliskt och illa skött. I långsam takt genomfördes nu en genomgripande förändring. I sin programförklaring betonade S att tidningen som förut skulle verka i den moderna ansvarstagande liberalismens anda med personlighetens fria utveckling som yttersta mål. Stadiga ingripanden, särskilt på det andliga området, skulle motarbetas. S nyrekryterade medarbetare, inte minst till den nya kulturavdelningen, den berömda Tredje sidan (1918).

Utrikessympatierna försköts västerut för att harmoniera med ledarspalten. Medarbetaren i Sv handelstidning Anton Lindberger (bd 23) engagerades för en fullständig omläggning av den ekonomiska sidan. Som första tidning i Sverige fick man 1923 egen radiomottagningsstation för nyheter från utlandet. Krönet på verket blev den snart lika berömda Idag-spalten (1926), som möjligen var inspirerad av den finländske publicisten Gustaf Matssons identiskt benämnda motsvarighet.

Men största förändringen kom genom S själv. Det skedde på två sätt: Genom att han själv förekom överallt i tidningen präglade han dess innehåll. Dessutom frigjordes hans språk från den strikt vetenskapliga stil han tidigare begagnat. Det förvandlades till det personliga sätt att skriva som skulle göra honom känd och beundrad bland läsare över hela landet. Ordvalet har utpekats som det främsta kännetecknet på förändringen. Genom att i enkel satsbildning, det handlade oftast bara om huvudsatser, använda ord och uttryck från olika dialekter, slang, fackområden och stilarter samt metaforer med ursprung särskilt från naturen och bibeln nådde han fram till något särpräglat och för journalistiken nytt. De av hans artiklar, "betraktelser" är ett omdöme som använts, som förekom på Idag-spalten, en del under signaturen Isop, och där hans stilkonst nådde högst, kom att samlas i flera volymer och utgå i aktningsvärda upplagor. Den posthuma samlingen "Idag" såldes exempelvis redan första året i 30 000 exemplar. Hos de lokala läsarna väckte inte minst hans kåserier med anknytning till specifika Gbgsförhållanden anklang. Givetvis ansågs han i sin nya position också given för kortare eller längre uppdrag av skilda slag inom och utom pressområdet, och 1931 föreslogs han av Fredrik Böök till inval i SA men förbigicks till förmån för Torsten Fogelqvist (bd 16).

De första åren i Gbg betydde även på andra områden förändringar. Redan under Forumtiden hade S privat uttalat sig nedsättande om sv politiker. Som chefredaktör för en stor och aktad tidning hade han nu att kommentera en period med viktiga internationella händelser i skuggan av världskrigets slutfas och fredsuppgörelserna. I Sverige skedde det slutliga genombrottet för demokratin och parlamentarismen. Men i GHT syntes ofta missmod med utgången. S:s avsky för bolsjevikrevolutionen och den nya regimen i Moskva smittade av sig på hans syn även på sv socialdemokrati. Författaren Martin Kochs (bd 21) försiktiga socialism hade under Hedlund fått generöst utrymme i tidningen. Nu inskränktes hans utrymme till ett minimum och efter något år uppmanades han att söka annan anställning. Däremot såg S nu med större sympati på Finland som ett bålverk mot kommunismen, och han varnade för en politik som kunde försämra relationerna till det självständiga östra grannlandet. På inbjudan av de västliga segrarmakterna for han till såväl London som Paris omedelbart efter krigsslutet. Freden i Versailles ansåg han dock vara ett utslag av ren hämndlystnad. Den hade enligt hans mening ersatt gamla problem med nya. Av ententeländernas ledare var det bara den amerikanske presidenten Woodrow Wilson som behandlades positivt. Han hade åtminstone försökt att av fredsverket åstadkomma något upphöjt och långsiktigt: "En man for ned från Washington till Paris och föll i rövarhänder."

Såväl i tidningen som privat uttryckte S sin leda också vid den inhemska dagspolitiken. Han verkade ihärdigt i tidningen för att vänstersamarbetet i den Edénska koalitionsregeringen skulle avvecklas. Han ville ha nya män i ledningen både på riksplanet och i Gbg; staden var av tradition ett av liberalismens starkaste fästen. Nils Edén (bd 12), partiledare och statsminister, försökte förgäves tala S till rätta. Trots regeringschefens förtjänster ville S ersätta honom som partiledare med den gamle vännen från tiden i Sthlm, justitieministern Eliel Löfgren (bd 24).

Då för S relationen mellan individ och kollektiv var politikens centrala problem blev under 1920-talet mininoritetsparlamentarismens taktikdominerade och kompromissbemängda sv inrikespolitik i det alltmer splittrade sv partisystemet närmast en styggelse och föremål för både ironi och raljeri. Under folkväldet trängdes, ansåg han, personligheten undan, de begåvade och talangfulla sökte sig till andra områden än politikens. Kampen mot det gamla etablissemanget var över men en ny klass hade, som han såg det, gripit makten. Han betraktade sig själv som partilös, "som Ismael utkörd i öknen". Möjligen kunde han tänka sig en borgerlig koalition. Till den politiska klubb som han bildade i Gbg 1924 och vars sekreterare han var inbjöds också gärna sådana framstående personer som utmärkt sig genom personliga insatser av hög dignitet. Under denna hans "kapitalistiska period", då han i viss mening drogs åt höger, förekom också uttalanden om Mussolini, Ivar Kreuger m fl som i efterhand av somliga bedömare tolkats som svaghet för "starka män" och som getts en innebörd som S själv säkerligen aldrig avsett. Dessa läsningar har med eftertryck tillbakavisats och ter sig ovidkommande mot bakgrund av vad som skedde senare i S:s liv.

De första åren i Gbg rymde på det privata planet bekymmer av en art som inte helt kunnat klarläggas men som kan förmodas ha medverkat till S:s sträva attityd gentemot den samtid han var satt att kommentera. Hans äldre bror avled 1918 i spanska sjukan och äldste sonen följande år i stelkramp vid 13 års ålder, när S själv var på studentjubileum i Karlstad. Förhållandet inom äktenskapet var problemfyllt; makarna hade glidit ifrån varandra. Relationen till Axel Forssman och hans hustru Dagmar (Maja), född Levisson, utvecklades snart till varm vänskap och den förre - ordförande i tidningsstyrelsen från 1928 - blev ett stort stöd för S. Förhållandet till fru Forssman blev sådant att omgivningen misstänkte en kärleksaffär, vilket dock förnekats av närstående. Till synes med alla inblandade parters samtycke uppträdde hon och S öppet som ett par i sociala sammanhang. Hon lyckades bryta hans självvalda isolering. Vid sidan av att vara en daglig samtalspartner lärde hon honom, enstöringen, att känna och i någon mån också uppskatta de välsituerades värld och glädjeämnen. Att den vackra, bortskämda och dominerande kvinnan spelat en stor roll som inspiratör även i hans yrkesliv står klart. Enligt uppgift sparades de handskrivna manuskripten till hans artiklar på tidningen för hennes räkning. Men innan rollfördelningen i kvartetten S-Forssman utkristalliserats hade S upplevt perioder av förstämning och starka skuldkänslor. Ett motsvarande stämningsläge hamnade han i efter hustruns död 1934.

Under 1920-talets lopp förstärktes S:s olust för inrikespolitiken. Förbudsomröstningen och den anknytande sprängningen 1923 av det liberala partiet - med Carl Gustaf Ekman och Eliel Löfgren som ledare för de frisinnade respektive liberala partierna - samt nedrustningsbeslutet två år senare såg han som utslag av ett dåligt fungerande samhällssystem. Hans kommentar till det sistnämnda beslutet hör till de mest citerade i hans stora produktion: "Bort rida Smålands ryttare, kvar står ministären Sandler och myser i solskenet." Ännu 1926 kunde S dock se positivt på tillkomsten av regeringen Ekman med, som utrikesminister, Eliel Löfgren, vars hustru Mia Leche medarbetade på GHT:s tredje sida. Men efter en oenighet om handläggningen av en spionaffär växte en motsättning fram som ledde till en total och långvarig brytning mellan honom och familjen Löfgren. S:s kritik i denna och andra frågor blev skoningslös och han bidrog till det växande missnöjet mot partiledaren. Inför valet 1928 blev det öppen opposition mot Löfgren bland liberalerna i Sthlm och Gbg, där S stödde revoltörerna. Partiledaren tvingades gå fram med en egen lista men föll igenom och drog vid avgången ur regeringen hela statsrådet med sig.

När S tillträdde chefredaktörsposten var GHT ett stabilt och vinstgivande företag med säker förankring hos läsare och annonsörer. Den årliga utdelningen till aktieägarna var under en lång period anmärkningsvärt hög - 40 % sju år i följd. Chefredaktörens årslön höjdes till ett aktningsvärt belopp och skall mot slutet av 1930-talet ha uppgått till 39 000 kr jämte 7 000 kr för representation, vilket överträffade vad t ex statsråden tjänade. Ett kvitto på den fortsatta framgången och på S:s stigande rykte som en lysande journalist och skicklig tidningsledare var att han såväl 1921 som 1925 av Karl Otto Bonnier erbjöds att överta chefstolen på DN. Han avböjde, liksom 1927 då erbjudandet gällde SvD, där Bonniers då hade ett starkt inflytande. Men GHT:s ägare och styrelse, som S nu tillhörde, försummade att inse betydelsen av inträffade förändringar på den göteborgska tidningsmarknaden. Framför allt den av Harry Hjörne (bd 19) från 1926 reorganiserade Gbgs-Posten vann stadigt lokala marknadsandelar. Men det avgörande misstaget var att 1932 starta Morgontidningen. Det åttaåriga experimentet blev ett stort misslyckande och dränerade GHT:s tillgångar. Men under tiden fick S ett nytt mål för sin journalistik. Han inledde den tolvåriga kamp mot nazismen som blev hans stora livsinsats och som hade ägares och styrelses helhjärtade stöd. Kampen bidrog sannolikt till att skötseln av tidningen kom i andra hand. På sikt blev försummelsen fatal, särskilt som Hjörne mycket medvetet siktade in sin tidning på de lokala frågor som konkurrenten inte engagerade sig lika starkt i.

Länge hade S i likhet med de flesta sv kollegerna ansett att utrikesjournalistik i första hand gällde att informera och orientera men inte att bilda eller driva opinioner. Han stödde emellertid kraftigt de tyska kraven på revision av Versaillesfreden som han ansåg hade skapat fler problem än den löst. När den nazistiska vågen mot slutet av 1920-talet steg i Tyskland menade han att Adolf Hitler kunde få ta ansvar för utvecklingen - med den givna baktanken att han då snabbt skulle tappa sin popularitet. Men han upprördes av antisemitismen och angrep tidigt den restriktiva sv flyktingpolitiken. Hitlers maktövertagande hälsades med förmodandet att det skulle bli kort men stormigt och med den berömda Idag-artikel som slutade: "Herr Hitler är en förolämpning." Den överraskande repliken från Berlin kom i form av ett telegram avsänt av Hermann Göring. Det innehöll en protest och en begäran om garantier mot en upprepning. Telegrammet lär S ha slängt i papperskorgen, där det hittades av en medarbetare. I inramat skick hängde det sedan på redaktionen som en påminnelse om vad striden gällde. GHT förbjöds tidigt i Tyskland och redan i mars 1933 drogs Berlinredaktionen in. Omgående pekades S ut som en huvudfiende i sv nazisters flygblad. Senare skulle tidningens korrespondenter på skilda håll trakasseras. De ansågs i övrigt höra till de bästa i yrket.

Kampen mot diktaturerna, och särskilt den nazisdska, blev huvudlinjen i S:s journalistik. Under de första åren dominerade en kritisk analys av den nazistiska ideologin. Inslagen av antisemitism, antiintellektualism, våldsförhärligande, kollektivism och ekonomisk nationalism underkastades kritisk analys och fördömdes. Ett resultat av granskningen, som skedde utifrån hans egen i liberalismen baserade övertygelse om individens rätt till frihet och självbestämmande, blev att hans tidigare tvivel på demokratin ersattes av tro på dess fördelar. Han medverkade i den aldrig fullföljda plan på ett borgerligt handlingsprogram mot det röd-gröna samarbetets klass- och intressepolitik som diskuterades i näringslivskretsar inför riksdagsvalet 1936.

I takt med att regimen i Berlin omsatte sin ideologi i praktiken, innebärande förtryck mot oliktänkande i det egna landet och senare också brott mot fredsfördrag och övergrepp mot andra länder, övergick S alltmer till att bli den passionerade förkunnaren. Det var inte längre fråga om att kommentera och väga för eller emot. Också ironi och satir blev stående inslag i hans artiklar. Han lät även förmå sig till att uppträda som talare, exempelvis vid ett sällsynt framträdande i Sthlm på ett stort opinionsmöte mot judeförföljelserna 1938. För den stora striden fick hänsyn gentemot allt annat vika, något som också den sv regeringen skulle få erfara.

Nedrustningsbeslutets konsekvenser blev nu uppenbara. Norden med Finland som östlig utpost hade en viktig kulturell gemenskap att försvara, vilket måste ske med vapenmakt. Nedrustning i ett nordiskt land drabbade alla och på motsvarande sätt måste angrepp på en stat ses som ett angrepp på samtliga. S oroades därför av våldsutbrotten i Finland under Lapporörelsen och av nedrustningen i Danmark. I konsekvens med detta intresse för Norden trycktes danska och norska bidrag på originalspråket på Tredje sidan. Tacksamt noterades att man småningom i Sveriges regering och riksdag insett att nedrustningen gått för långt. Men ännu länge skulle man på många håll se S som en olyckskorp som kraxade i onödan. Till spanska inbördeskriget förhöll han sig ambivalent, då han såg det som en uppgörelse mellan en röd och en svart diktatur. Han hörde till de få som ställde sig öppet tveksam till sv deltagande i Berlinolympiaden 1936.

S:s förutsägelser om kommande tyska framstötar i Europa besannades gång på gång. Det besvärade honom att statsledningen, som han tyckte utan anledning, föll undan för de för kritik känsliga ledarna i Berlin. Klagomål söderifrån framfördes i växande omfattning, och S och GHT förekom ständigt i de "övertramp" tyska legationen rapporterade hem. 1938 mottog han "allvarliga föreställningar" från UD. Excellenserna P A Hansson och Sandler vädjade också i en konfidentiell skrivelse till sv press att iaktta måttfullhet i bedömningen av främmande makters förhållanden. I jan 1939 deltog S i en generaldebatt om pressens frihet i Publicistklubben för att månaden efter låta ställa upp sig i ordförandevalet som motkandidat till den av klubbens valnämnd föreslagne. Avgörandet kom att gälla för eller emot den journalistik S personifierade. Efter en hetsig valrörelse, hård debatt och sluten omröstning förlorade han med röstsiffrorna 356 mot 244.

Utrikesminister C Günthers (bd 17) första åtgärd i den samlingsregering som bildades efter andra världskrigets utbrott blev att brevledes be S att upphöra med sina ideliga artiklar i våldsamt antitysk anda. Och snart både breddades och skärptes regeringens repressiva presspolitik i form av transportförbud, indragningar, åtal och skärpt lagstiftning. S återvaldes inte som ledamot av Kulturrådet, sannolikt efter tyska påtryckningar förmedlade av sv beskickningen i Berlin. Men någon bättring hos GHT:s redaktör kunde inte märkas. Hans kritik mot samlingsregeringen blev hård då den, enligt hans mening, helt misslyckades med att samla folket. Men den övervägande delen av pressen gav den sitt stöd och under de första krigsåren glesnade skaran kring S, särskilt sedan krigshotet mot Sverige efter ockupationen av Danmark och Norge ökat. Inte minst i Gbg fick han uppleva protester. Tre köpmän, med tysk konfektion som specialitet, publicerade i de lokala konkurrenttidningarna ett öppet brev, i folkmun kallat "de tre skräddarnas brev", innehållande en protest mot S:s "obalanserade och landskadliga" skriverier. Flera instämmanden, både lokala och från Lund, följde. Samtidigt förekom dock fackliga uttalanden till stöd för S. Undersökningar har visat att den annonsbojkott mot GHT som påståtts följa aldrig fick någon verkan.

Under 1940 angrep S statsminister Hansson, som S en period på 1930-talet sett med välvilja, och Gustav V för deras samstämmiga avvisande svar på den finska bönen om militärt stöd, och efter ockupationen av Danmark och Norge tog han på sig att ge röst åt den aldrig helt brutna norska motståndsviljan, medan hans danska engagemang nådde motsvarande kraft först 1943, när motståndet där aktiverades. De tyska trupptransiteringarna och permittenttrafiken genom Sverige kritiserades skarpt. ÖB Olof Thörnell avhånades för att han tog emot en tysk orden. Systematiskt påtalades allt som kunde bygga under S:s åsikt att det fria ordet klavbands och att myndigheterna agerade efter Berlinregimens vilja. Sverige var inte, ansåg han, som det populärt påstods en igelkott utan en liten gråsugga. Enligt cirkulerande rykten var S en av de svenskar som hamnade på en av tyskarna upprättad "dödslista". Efter enträgna uppmaningar från vännerna började han uppträda beväpnad under sina dagliga promenader i Gbg.

Men motståndarna var många. Statsråden Gösta Bagge och Karl Gustaf Westman ansåg S desperat, hysterisk och obalanserad och drog sig inte för att dra in relationen till fru Forssman och hennes judiska börd i sammanhanget. Sv ministern i Berlin Arvid Richert (bd 30) nämnde i brev S:s "nästan landsförrädiska prestationer", medan den sv marinattachén där ansåg honom hätsk, verklighetsfrämmande och föraktlig. Och på högsta ort utnyttjade man under de kommande åren de maktmedel man hade tillgång till mot honom. Något krig för S:s skull sade man sig inte vilja hamna i. Någon allmän negativ reaktion på det första beslaget av GHT - det blev fyra på en månad och totalt under kriget åtta - blev det inte heller. Första beslaget skedde på Giinthers förslag dagen efter valet hösten 1940, sedan Per Albin Hansson motsatt sig åtgärden under valrörelsen. Ett av de senare beslagen berodde på en förväxling med den kommunistiska Arbetaretidningen i Gbg och regeringen tvingades anstränga sig för att hitta en förgriplig artikel i det av misstag indragna numret av GHT.

När ingen bättring märktes kallades S 11 okt 1940 till kungen, där han fick motta förmaningar och uppmanades att sluta driva Sverige in i ett krig med Tyskland. Mötet ledde inte till någon förändring. Även den av S beundrade Marcus Wallenberg kom på regeringens uppdrag med en vädjan om moderation. En generalmönstring av den med S associerade pressoppositionen mot regeringspolitiken inträffade då 17 sammansvurna tidningar, nästan en tiondel av alla sv blad, samtidigt i mars 1942 publicerade likalydande vittnesmål om grymheter mot patrioter i norska fängelser. Tidningarna beslagtogs men det konfiskerade numret av GHT distribuerades. Men där artikeln skulle ha stått fanns under rubriken "I norska fängelser och koncentrationsläger" bara talande luckor i spalterna. Kritiken mot justitieminister Westman och den sv tryckfrihetspolitiken blev den gången allmän och skarp. S å avled båda makarna Forssman. S:s isolering tilltog, men den kunde han sannolikt klara bättre än många.

Hösten 1942 kulminerade konflikten mellan S och regeringen. Orsaken var den upprepade gånger i GHT framförda åsikten att undfallenheten mot Tyskland var ett brott mot neutraliteten. Det hade särskilt drabbat norrmännen. Sveriges internationella anseende hade lidit skada. Gunther anmälde S för pressnämnden, ett av prominenta journalister sammansatt organ som efter danskt mönster skulle verka för pressens självcensur och som under sina fyra år noterade 63 fall där tidningar gått för långt och utdelade 52 varningar. Anklagelsen gällde i detta fall vilseledande uppgifter. Trots uppmaning vägrade S att avge någon förklaring till nämnden, då han inte kunde erkänna nämndens rätt att kontrollera sv press. Av anmälan blev ingenting. Förslag framfördes senare om andra långtgående åtgärder mot honom - exempelvis varningar direkt till GHT-anställda - men fördes aldrig till beslut.

S:s ibland överdrivet kritiska inställning till samlingsregeringen kunde irritera också dem som annars i huvudsak delade hans uppfattning. Trots att det utrikespolitiska trycket lättade i takt med de tyska nederlagen och bland annat transiteringstrafiken stoppades fortsatte S att gissla regeringen. Men även om västmakternas diplomater i Sverige tacksamt återgav GHT:s åsikter i sin rapportering hem såg den brittiske ministern Victor Mallet dock S som tillhörig en grupp av "radical intellectuals without political importance".

Den långa striden och anspänningen hade sitt pris. I dec 1944 drabbades S av stroke med viss förlamning som följd. Han fortsatte arbeta från hemmet och kunde på nyåret återinträda i tjänst. I mitten av mars kollapsade han på hemväg från redaktionen. Han avled en dryg månad innan kriget i Europa tog slut. Under de följande åren skulle hans insats bli föremål för många hedersbetygelser, inte minst i grannländerna.

Meningarna om värdet av S:s insats är delade och de präglas av vars och ens syn på krigsårens konflikter. Även meningsmotståndare har vitsordat hans språkliga briljans och uthålligheten i den ihärdiga granskningen av den förda sv politiken och i kritiken mot regimen i Berlin. Man har insett att den gav många människor tröst och livsmod i en tung tid. Man har vitsordat att hans åsikter bars av en stark moralisk känsla, men att han överlät åt andra att komma med alternativ till den av honom klandrade politiken. Enligt hans mening var det de för politiken ansvarigas sak att ta konsekvenserna. För honom fanns inga nyanser; han tecknade i antingen vitt eller svart. För den realpolitik med målet att hålla Sverige utanför kriget som var samlingsregeringens ledstjärna hade han ingen förståelse. I efterhand får ibland han och hans meningsfränder i Trots Allt!, Eskilstuna-Kuriren, Vestmanlands Läns Tidning, Nordens Frihet m fl tjäna som bevis för att pressfrihet trots allt rådde och att i Sverige balansen mellan de krigförande någorlunda upprätthölls.

Vad som i efterhand framkommit är att de ständiga tyska klagomålen om bristande neutralitet i den sv offentliga debatten varit ett led i en medveten strategi, som i sin tur inneburit lanserandet av ett nytt neutralitetsbegrepp. Enligt detta krävdes av de neutrala inte endast militär utan också politisk neutralitet, vari ingick opinionsmässig och publicistisk opartiskhet - samt därmed också skyldighet för regeringarna att bättre kontrollera den inhemska opinionen.

De konkreta resultaten av S:s insats kom efter kriget. En rad utredningar tillsattes för att granska flera av de förhållanden som S kritiserat. I en ny tryckfrihetsförordning sopades gamla, under kriget återuppväckta paragrafer bort. Günther gick miste om ministerposten i Khvn, huvudsakligen beroende på det negativa rykte S:s journalistik där gett honom. Stark kritik riktades även mot Richert, under hela kriget minister i Berlin. Antifascismen blev i ett slag en konsensusideologi. Men den kamp S fört och som av de ansvariga på bladet ansetts viktigare än allt blev för GHT på sikt ödesdiger. Den kraft och koncentration som krävts för den stora uppgiften hade, så har det sagts, lämnat det vardagsnära men livsviktiga åt sitt öde. Den neråtgående kurvan kunde därefter inte annat än tillfälligtvis brytas. Tidningen lades efter gradvis minskad periodicitet ned 1985.

Författare

Jarl Torbacke



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s saml (55 vol: konc, ms, korrespondens, ämnesordn handkar, genealogica, räkenskaper, teckmar, foton m m) i GUB, där även Estrid Anckers material- saml rör S finns liksom GHT:s arkiv; brev till S också i UUB. - Brev från S i GUB (bl a många till Sigurd Hansson, Knut Pettersson o S Strömbom), KB (bl a till H Ahlenius, A Brunius, Ellen Key, Mia Leche Löfgren, Greta Linder o E B Rinman), LUB (bl a till W Btilow, I Harrie, M P:son Nilsson, G M Pfannensdll o S Wallengren), RA (bla till A Ehrensvärd, A Gyl-lenkrook o O Rydbeck), UUB (bl a till A Blanck, S A Fries, I Holmgren o många till N Söderblom), SSA o i Prins Eugens Waldemarsudde.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Till frågan om polyteismens uppkomst. Akad afh ... Upsala. Sthlm 1903. 128 s. - Litteraturanmälan ... J. A. Eklund. Teologisk encyklopedi. Upsala 1902. (I religiösa och kyrkliga frågor, skriftsamling ... utg af S. A. Fries, Sthlm 1904, s 29-32). -Ekguden i Dodona. Lund 1906. 62 s. (LUÅ, N. E, afd. 1 [Teologi, juridik och humanistiska ämnen], bd 1 [1905], nr 1.) [Sammandrag:] Den heliga eken (Ymer, årg 26, 1906, Sthlm 19[06-]07, s 341-346 [1907]). - Mynts användning i dödskulten. Lund 1907. 53 s. (Ibid, 1: 2 [1906], 2.) - Ausserbiblische Re-ligionsgeschichte. Bearb (Theologische Jahresbe-richt, Bd 27 [1907], Hälfte 1, Leipzig 1908, s 1009-36, 28: 1, 1908, s 50-84, o 29: 1,1909, s 58-90). - Les asu-ras dans la religion védique (Revue de 1'histoire des religions, T 57, 1908, Paris, s 157-203, 293-316). -Buddhistiska paralleller till evangelierna (Kristendomen och vår tid, årg 4, 1909, Lund, s 199-207). -Skuggan ock livet i folktron (Le monde oriental, vol. 3, 1909, Upps, s 1-23; övers i Wetenschappelijke bladen, 1912, Haarlem, s 371-393: De schaduw in het volksgeloof). - Själavandringslärans ursprung (ibid, 4, 1910, s 43-87, 111-184). - Einiges uber religiöse Be-griffsbildung (Religion und Geisteskultur, Zeitschrift fur religiöse Vertiefung des modemen Geisteslebens, Jahrg 4, 1910, Göttingen, s 145-152). - Nordiska vapengudar (Skrifter tillägnade Pehr Gustaf Eklund, Lund 1911, 4:o, s 661-695). - Religionshistoria och teologi (Kristendomen och vår tid, 6, 1911, s 18-35, 58-70). - Det religiösa sanningsproblemet. Sdilm 1912. 297 s. - Sören Kierkegaard. Föredrag hållet vid Lunds teologiska sällskaps sammanträde den 5 maj 1913 (Kristendomen och vår tid, 8, 1913, s 215-229, 245-256). - Gammal och ny religiositet. Sthlm 1915. 134 s. - Göteborg (STFÅ, 1924, Sthlm, s 86-96). -Händelser och människor. Sthlm 1926. VIII, 375 s. -1 dag. [Rubr.] Gbg 1927. (3) s. [Anon, ur GHT 1927, 16/2.] - Göteborg (STF: Sverigeböckerna 2. En bok om Göteborg red av C-J Anrick, A Lindhagen o M Stenberger, Sthlm 1931, s 11-15). - [Dödsruna] (Nationalhjälten. En samling vittnesbörd om Ivar Kreuger från "Sveriges andra storhetstid". Uttalanden av G Cassel ... m. fl., Sthlm 1932, s 17 f). - Demokrati och diktatur. Sthlm 1933. 32 s. - Ur spalterna. Sthlm 1933. 296 s. - Göteborg - havets stad (Sverige från luften. En bilderbok över vårt vackra land. Red av K J Rådström med fotografier av O Bladh, h 2. Göteborg, Sthlm 1938, [omsl,] 4:o, s [1]; omtr i Göteborgsmosaik. En göteborgsrapsodi i ord o bild. Texten vald av P Hallberg .... Gbg 1954, s 125-130: Göteborgs stad). - I dag. Sthlm 1945. VI, 355 s, 1 portr. 2.-3. uppl s å. Sv utg även Khvn s å o Oslo så. - Mänskligt. Sthlm 1948. 217 s. [Red av I Segerstedt Wiberg.] - När stormen klarar sikten. Ardklar 1933-45. Sthlm 1980. 263 s. [Med förord av IS Wiberg o efterord av C Hellmark.] - Segerstedt i GHT. Idé o bearb: B Heddelin, B Ekstrand, L Frantzen.] - Recensioner i Kristendomen och vår tid; vidare främst recensioner, artiklar o ledare i GHT från 1904 (huvudredl917-45).

Redigerat: Skrifter tillägnade Pehr Gustaf Eklund. Lund 1911. 4:o. 760 s, 1 pl. [Anon.] - Forum, frisinnad veckotidskrift. Årg 1-4,1914-17. Sthlm. 4:o.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 30 maj 1913, nr 39, RA.

Aftonbladet: en sv hist, ed G Fredriksson (1980); E Ancker, T S 1876-1945 (1962); S Andersson, På Per Albins tid (1980); Antologia Gothoburgensis, ed F Persson o A Rundqvist (1953); F Bedoire o P Thull-berg, StU 1878-1978 (1978); G Bjurman, Tredje statsmakten (1935); Den sv pressens hist, 3 (2001); L Drangel, Den kämpande demokratin: en studie i and-nazistisk opinionsrörelse 1934-1945 (1976); L-Å Eng-blom, Arbetarpressen i Gbg (1980); J Flyghed, Rättsstat i kris: spioneri o sabotage i Sverige under andra världskriget (1992); G Gerdner, Det sv regeringsproblemet 1917-1920 (1946); dens, Parlamentarismens kris i Sverige vid 1920-talets början (1954); S Graf-ström, Anteckmar 1938-1944, ed S Ekman (1989); K Gustmann, Die schwedische Tagespresse zur Neutra-litätsfrage im zweiten Weltkrieg (1958); KG Hammar, Liberalteologi o kyrkopolitik: kretsen kring Kristendomen o vår tid 1906-omkr 1920 (1972); H Hjörne, Äventyr i tidningarnas värld (1965); C-G Holmberg, I Oscarsson o P Rydén, En sv presshist (1983); Hågk o livsintr, 15 (1934) o 25 (1945); Z Höglund, Minnen i fackelsken, 2 (1953); T Höjer, SvD o det andra världskriget (1969); A Isaksson, Landsfadern (dens, Per Albin, 4, 2000); G Johanson, Liberal splittring, skilsmässa o återförening; 1917-1934 (1980); A WJohansson, Per Albin o kriget (1985); dens, Finlands sak (1973); J VJohansson, T S: minnestal i WS den 24jan 1946 (1946); S Jonsson, Annonsbojkotten mot GHT 1940; myt eller realitet? (1979); dens, Pressen, reklamen o konkurrensen 1935-1978 (1982); L Kihlberg, DN o demokratins genombrott, 2 (1960); C G Laurin, Liv o konst (1946); M Leche Löfgren, Upplevt (1959); dens, Bokslut (1962); I Ljungquist, Ur DN:s hist 1922-1946, 3 (1954); B Mårald, Den sv freds- o neutralitetsrörelsens uppkomst (1974); S Nordin, Fredrik Böök (1994); B Oden, Lauritz Weibull o forskarsamhället (1975); E Palmstierna, Ett brytmskede (1951); dens, Orostid, 1-2 (1952-53); A Posse, Åtskilligt kan nu sägas (1949); Press o pressfolk i Västsverige 1902-1972, ed E Wengström (1972); G Richardson, Beundran o fruktan: Sverige inför Tyskland 1940-1942 (1996); dens, Kulturkamp o klasskamp (1963); E Rosenborg, Frisinnade klubben 1900-1924 (1925); N Runeby, Dygd o vetande: ur de bildades hist (1995); H Sandblad, GHT o hitlerregimen i belysn av tyska arkivdokument (1960); Schwedische und schweizeri-sche Neutralität im zweiten Weltkrieg, ed R L Bind- schedler, W Carlgren o S Carlsson (1985); I Segerstedt Wiberg, T S (1955); SMoK; M v Steyern, Fredrik Ckson Wachtmeister, 1 (1962); E Stohlander Axelsson, Ett brännglas för tidens strålar; striden om T S;s docentur 1903 (2001); Stormaktstryck o småstatspolitik: aspekter på sv politik under andra världskriget, ed S Ekman (1986); G Sundeli, Ord o öden i ett tidmhus: ur S-T:s hist 1889-1959 (1959); S Sundin, Från bokförlag till mediekoncern: huset Bonnier 1909-1929 (1996); E Sundström, Radikalism o religiositet: en studie av tidsattityd o idébakgrund i Martin Kochs diktn (1961); I Sundvik, 100 år för ordets frihet (1974); Sv diplomatprofiler under 1900-talet, ed G Artéus o L Leifland (2001); A Söderblom, På livets trottoir, 2 (1956); S A Söderpalm, Direktörsklubben: storindustrin i sv politik under 1930- o 40-talen (1976); Å Thulstrup, Med lock o pock (1962); J Torbacke, Journalistik på osäkra villkor (1966); dens, DN o demokratins kris, 1-2 (1972); T Vallinder, Nio edsvurna män: jury o tryckfrihet i Sverige 1815-2000 (2000); K G Westman, Politiska anteckmar sept 1939-mars 1943 (1981); E Wigforss, Minnen, 1-2 (1950-54).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Torgny K Segerstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6430, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jarl Torbacke), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6430
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Torgny K Segerstedt, urn:sbl:6430, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jarl Torbacke), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se