Abraham Reenstierna

Född:1623-05-21 – Tyskland (I Eschweiler, Nordrhein, Westfalen)
Död:1690-07-10 – Tyskland (I Osnabrück, Nedersachsen)

Industriledare, Grosshandlare, Bruksidkare


Band 29 (1995-1997), sida 716.

Meriter

1 Reenstierna, Abraham, före adl Momma, f 21 maj 1623 i Eschweiler, Nordrhein-Westfalen, Tyskland (enl R:s huvudbanér i Solna kyrka; jfr Sveriges kyrkor. Uppland, 1, s 264), d 10 juli 1690 i Osnabrück, Niedersachsen (enl huvudbaneret). Föräldrar: kopparmästaren Willem Momma (bd 25, s 664) o Maria Baur. Inflyttade från Holland till Sverige 44, led av myntkommissionerna 2 nov 63 o 18 sept 66, burskap som borgare i Sthlm 11 mars 65, e o kommissarie i Kommerskoll 19 april 67, manufakturkommissarie där 24 april 72, adl 2 april 69. Bruksägare, grosshandlare, industriman.

G 28 nov 1658 i Sthlm, Nik, m Ingrid Johansdtr, d 10 april 1686 (Marks v Würtenbergs geneal, RHA; bet för själaringn 16 okt 1686 i Sthlm, Jak o Joh), dtr till faktorn o borgmästaren Johan Eskilsson o Anna Mårtensdtr.

Biografi

I Holland var släkten Momma mycket betydelsefull och hade goda kontakter bland de holländska protestantiska affärsidkande släkterna. R, som var född i hertigdömet Jülich i norra Tyskland, kom i Sverige att gynnas av både Axel Oxenstierna och dennes efterträdare Magnus Gabriel De la Gardie. R begav sig till Sverige 1644 och kom först till Nyköping, där hans ännu i Holland kvarvarande halvbror Willem Momma (bd 25) bedrev en tämligen omfattande industriell verksamhet. Sedan även denne följande år överflyttat till Sverige blev båda 1650 jämte ett par andra utländska affärsmän intressenter i Farna bruk, Västmanlands bergslag, som R senare i stort sett drev på egen hand. Ännu 1652 rapporterades att bröderna hade ett gemensamt enkelt hushåll i Södra kvarteret i Sthlm. Bröderna R och Jacob R (R 2) samarbetade med varandra som mest under åren 165266, och ofta också med den äldre Willem som ägde Nyköpings mässingsbruk och Skeppsta bruk. Företagsam och driven av en optimistisk företagaranda utvecklade R framför allt bruksrörelsen till att omfatta en mängd västmanländska bruk som hade varierande inriktning. Med tiden köpte eller arrenderade R andra närliggande bruk i Västmanland som Bovallen, Bastmora, Gisslarbo, Silbo, Flena, Kedjebo, Trummelsberg, Finnbo, Näla och Meling. Nya bruk, hamrar och masugnar anlades och tidigare uppförda anläggningar utvidgades. Arbetsfolk inkallades även från utlandet. Tillverkningen bestod av tackjärn, större och mindre järnstycken, grytor, pannor, kittlar, mortlar, pottor och kulor men även sådana ovanligheter som statyer och kakelugnar. 1664 startades stålsmide vid Färna.

Före det polska kriget levererade R kanoner till C G Wrangel på Skokloster och Gabriel Bengtsson Oxenstierna (bd 28, s 476), och under det svensk-danska kriget 167579 sålde han handgranater. Affärer med kronan rörande granater och ammunition pågick sedan in på 1680-talet. Därjämte drev R grosshandel i Sthlm, där han dock inte erhöll burskap förrän 1665. För den nya stormakten Sverige var det, i enlighet med den merkantilistiska ekonomiska doktrinen, angeläget att bli oberoende av utlandet under krigstid och förbättra balansen i utrikeshandeln genom att slippa import av industriellt förädlade varor.

R:s verksamhet utökades i flera riktningar, till stor del tack vare ekonomiskt bistånd av brodern Jacob. 1653 beslöt de att gemensamt exploatera Junosuando järnmalmsfält i Tornedalen, vilket utan framgång hade börjat bearbetas på 1640-talet av borgerskapet i Torneå och stockholmsköpmannen Arendt Grape (bd 17, s 241). Det är också främst som bruksägare i lappmarken som R har gått till eftervärlden. Bröderna gick in som delägare genom att lösa in Grapes skuld på 13 700 dlr kmt till kronan. Det nya bolaget fick ett vidgat privilegium som dels omfattade de tidigare erhållna fri- och rättigheterna under 20 år, dels utvidgades till att gälla rätt att idka handel med bruksfolk och allmoge och uppbära arrende på uppbörden i Tornesocknarna. Detta väckte stark irritation hos borgarna i Torneå som såg sina handelsintressen hotade. Kronans intentioner var att inte satsa statliga pengar på bergshanteringen utan i stället överlåta näringen på privatpersoner.

R reste själv upp till Torneverken 1654, och brödernas engagemang innebar ett kraftigt uppsving för Tornedalen. Som positivt framhölls att samerna inte tvingades att utföra transporter utan avlönades på sedvanligt sätt. Därigenom lämnade de heller inte Sverige för att bosätta sig i Norge, vilket förekommit i samband med etableringen av andra bruk i lappmarken. Arbetskraft rekryterades genom att bruksknektar utskrevs till tjänstgöring. En ny masugn byggdes, nya transportleder och vägar tillkom, strömrensningsföretag igångsattes och en herrgård uppfördes i Kengis, som blev huvudort för bruksrörelsen. Kunniga bergsmän och bruksarbetare flyttades norrut från framför allt Bergslagen. Svenskar, finnar, fransmän och valloner bosatte sig vid Kengis. I de mest optimistiska planerna ingick att göra Kengis till stad. R var också intressent i Kalix kopparbruk och fick privilegier på att tillverka kanoner.

Planerna var att skapa en stor metallindustri som skulle göra landsändan rik. Enligt R och Jacob R var Lappland en fjärdedel av Sverige, och om "ödemarkens underjordiska skatter" utvecklades och togs tillvara skulle Norrland och Lappland ge en fjärdedel av Sveriges rikedomar. Ett projekt för uppodling av lappmarkerna presenterades 1672, och detta fick avgörande betydelse för publiceringen av det första lappmarksplakatet året därpå. Uppgifter om malmfyndigheterna inflöt i den franska upplagan av Schefferus' Lapponia. För att uppnå sina syften rekognoserade R vidsträckta delar av lappmarken, dels utefter Torne älv och träsk, dels i fjälltrakterna. Han hade en förhoppning om att Torne älv skulle bli en industriell pulsåder i likhet med Rhen och Maas och att Kengis skulle bli ett smidescentrum som Liège. Båda bröderna adlades för sina insatser, varvid adelsnamnet valdes med hänsyftning på verksamheten i Lappland. Vapenskölden visade tre Lapplandsfjäll, där det mellersta klövs av en kraftig släggkil.

Under sina upptäcktsfärder fick R kännedom om kopparfyndigheterna vid Svappavaara, vilka han började exploatera 1657, och den verksamheten kom att stötta den mer olönsamma järnhanteringen. Eftersom koppar var synnerligen efterfrågad på den internationella marknaden kunde en omfattande järn- och kopparhantering utvecklas, främst under 1660-talet. 165670 skall det ha tillverkats drygt 6 000 skeppund bergsvikt råkoppar; järnproduktionen 165385 uppgick till 8 500 skeppund tackjärn och 8 000 skeppund stångjärn. Under 1670-talet fick man också ett k privilegium att prägla kopparmynt, Moneta Nova Lapponia, i Kengis, vilket även skedde. Sågverks- och kvarnanläggningar uppfördes, bostäder byggdes, jordbruk anlades och präst och skolmästare anställdes; den mantalsskrivna befolkningen uppgick som mest till kanske 150 personer men minskade allteftersom verksamheten avtog. Bristen på arbetare var stundom besvärande trots att dessa i allmänhet fick bättre betalt än de skulle fått i Mellansverige. Åtskilliga mindre gruvor och försöksbrytningar igångsattes runt om i lappmarken men med ringa resultat; provbrytningar företogs bl a vid Gällivare järnmalmsfält. Någon kopparutvinning vid Rannavaara på norska sidan om gränsen kom inte till stånd; däremot orsakade de sv ansatserna konflikt mellan Sverige och Danmark-Norge  tankarna på Karl IX;s ishavsvälde hade ännu inte övergetts.

Under 1670-talet började Torneverkens nedgångsperiod. Detta berodde på många faktorer, främst att malmen sinade, vattentillgången i gruvorna tilltog och kostnaderna för brytningen dramatiskt steg. Till detta kom också bristande teknisk kompetens och långa avstånd. Ekonomiska felspekulationer i andra delar av landet försämrade de norrländska brukens ekonomiska ställning: bröderna R kunde inte skjuta till nya medel vilket fick avgörande betydelse. 1676 upphörde arrendet av Tornesocknarna och 1684 nedlades kopparverket. Tvister mellan bröderna, deras söner och med Arendt Grape inverkade också negativt på bruksrörelsen. Nya krediter beviljades inte, och 1686 självdog verksamheten trots att flera landshövdingar hade förespråkat att kronan skulle överta Torneverken, vilket dock R lyckades förhindra. Enligt en undersökning som landshövding Johan Graan (bd 17) företog 1678 fanns det arbetare som varken fått kost eller kläder. Graan påstod också att arbetarna fick äta bark och söka sig till byarna "varest de med stor försmädelse äro bemötte och kallades brukssvältingar". Ännu 1721 skrev landshövding Jacob Grundel (bd 17, s 358) att bruket häftade i skuld sedan "berörde herrar Reenstiernornas tid för 11 000 dlr smt". – I Tornedalen användes länge talesättet "se oli Mommaan aikaista" eller "det var på Mommornas tid" för att beteckna något riktigt gammalt och forntida.

Vid sidan av malmbrytningen engagerade sig R, städse samarbetande med Jacob R, alltmera i andra affärer och förvärvade snart så högt anseende, att han erhöll statliga förtroendeuppdrag. Han blev ledamot av myntkommissionerna, och som e o kommissarie i Kommerskollegium fick han i uppdrag att vara rådgivare i näringslivsfrågor. 1667 övertog R  till en början ensam, från 1668 i förening med Jacob R och Daniel Leyonancker (bd 22)  på arrende förvaltningen av drottning Kristinas underhållsländer Gotland och Ösel, vilket visade sig vara ekonomiskt synnerligen olönsamt.

Fem år efter sitt inträde i Kommerskollegium blev R manufakturkommissarie, och han utverkade dessutom privilegier på en varvsanläggning nära Sthlm. Trots regeringens gunstbevis hade han emellertid ingen framgång. Det är ej förvånande att R, med sin anhopning av affärsföretag och vittförgrenade internationella förbindelser, i särskilt hög grad skulle få känning av den svåra kris som på 1670-talet skakade det sv näringslivet. Troligen undergrävde engagemangen i Tornedalen hans alltmer ansträngda ekonomi. Sedan det 1672 utbrutit krig mellan Frankrike och Holland utsattes Östersjöhandeln för allvarliga störningar, sjöfarten hindrades och export och import försvårades. Flera affärspartner i Holland gick i konkurs. R:s ekonomiska situation förvärrades av felspekulationer i andra delar av Sverige. Hade inte kronan 1672 trätt stödjande emellan skulle troligen svårigheterna redan då ha orsakat R:s konkurs. Genom ett moratorium 1673 skyddades R mot lagsökning för oguldna fordringar. R:s ställning fortsatte emellertid att förvärras, förvaltningen av de västmanländska bruken gled honom ur händerna och det var ett kännbart slag då brodern Jacob, med vilken han samarbetat mycket nära även efter det att deras kompanjonskap formellt upphört, 1678 gick bort. Från 1683 satt R i gäldstugan i ett och ett halvt år för sin oförmåga att infria sina förbindelser, och året därpå försattes han i konkurs.

Enligt Svea hovrätt hade R varit "en flitig, nykter och stillsam man", och en annars kritisk brorson sade att han "dag och natt trälat och noga eftersett sina saker" (Sondén, s 150). R dog fullständigt utblottad utom på handlingar och räkenskaper. Av sådana överlämnades "sex å sju hästlass" till exekutionskommissionen 1697 (Sondén, s 180).

Författare

Kenneth Awebro



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Bröderna A R:s o Jacob R:s stora affärsarkiv huvudsakl i Momma-Reenstiernasaml (236 vol: konc, kopieböcker, brev, affärs- o processhandl:ar, räkenskaper m m) men även i Momma-Reenstiernas saml (7 vol: räkenskaper), båda i RA. 2 vol finns i KB.  Brev från R i RA.

Källor och litteratur

Källor o litt: G Ahlström, De mörka bergen (1966); K Awebro, Luleå silververk. Ett norrländskt silververks hist (Bothnica, 3, 1983); dens, Tre gruvfält i norr  Gustafsfält, Kalix kopparbruk o Sjangeli (Studia Laplandica, 10, 1989); dens, Kring bruksrörelsen i Tornedalen (Tornedalens hist, 2, 1993); Frälseg 2:12 o 3:2; S Hedar, Ensk arkiv under karolinska enväldet. Studier i sv arkivhist o räfstepolidk (1935); KG Hildebrand, Falu stads hist intill år 1687 (1946); dens, Fagerstabrukens hist, 1 (1957); Kommerskoll; P Norberg, Bidr till Engelsbergs bruks hist (1934); SMoK; P Sondén, Bröderna Momma-Reenstierna. Ett bidr dll den sv handelns o industriens hist på 1600-talet (HT 1911); Tornedalens hist, 2 (1993), ed O Hederyd o Y Alamäki; G Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik ... 16611667 (1914); dens, D:o ... 16681672 (1917).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Abraham Reenstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7567, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kenneth Awebro), hämtad 2019-10-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7567
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Abraham Reenstierna, urn:sbl:7567, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kenneth Awebro), hämtad 2019-10-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se