Sparre, släkt

Sparre, ursprungligen lågfrälse släkt från Västergötland. Dess äldste kände medlem var väpnaren Sigge Laurensson (d något av åren 1417–43). Han innehade jord i Vilske, Vartofta och Frökinds hd i nämnda landskap. Hans fars patronymikon är ej känt, men modern, som begravdes i Gudhems kloster, hette Elin Håkansdotter och var 1395 änka efter en Abjörn Ulfsson, även kallad Abjörn redosven, samt sannolikt dotter till Håkan Götarsson, vilken förde samma vapen som Vinstorpaätten (Janzon).

Sigge Laurenssons son Laurens Siggesson (d tidigast 1465) hade som sätesgård 1440 det fäderneärvda Simonstorp i Grolanda sn i Västergötland men åtminstone 1455-59 Bystad i Askers sn i Närke. Av detta hade han kommit i besittning genom sitt äktenskap med Bengt Tomassons (Pipa) änka Ingeborg Bengtsdotter (Laurens Björnssons ätt). Han blev häradshövding i Vilske hd senast 1450 och i Frökinds hd senast 1464. Oriktig är den från Ugglas rådslängd till Styffe spridda litteraturuppgiften (bl a även Elgenstierna o Lags o doms), att han skulle ha varit riksråd. I ett tidigare äktenskap - med den 1453 för landsförräderi dödsdömde riddaren Mårten Svans dotter Märta - hade han blivit far till Peder Bonde (d något av åren 1476–90), som genom äktenskap kom i besittning av sätesgården Stola i Strö sn i Västergötland.

Dennes yngre halvbror Sigge Laurensson (d 1509) hade åtminstone från 1470-talet och ännu 1499 som sätesgård Skofteby i Skofteby (nu Norra Härene) sn, Västergötland, som tidigare tillhört hans första hustru Birgitta Bengtsdotters farmors far, västgötalagmannen Gustav Magnusson (Tre rosor av Horshaga), och hennes far, den 1453 för landsförräderi dömde häradshövdingen i Skånings hd Bengt Andersson (Öra). Senast 1504 flyttade S till Ågården i Råda sn, Västergötland. Han blev i slaget på Brunkeberg 1471 sårad. S förekommer från 1477 bland rikets råd och män, och från 1479 kan han beläggas som riksråd. 1485 var han häradshövding i Viste hd. Vid sin död hade S Lidköping som förläning. I äktenskapet med den förutnämnda Birgitta Bengtsdotter blev han svärfar till riksråden Lindorm Brunsson (Forstenasläkten; bd 16, s 382) och Nils Olsson (Vinge), av vilka den senare därigenom kom i besittning av Skofteby. I sitt senare äktenskap - med riksrådet Magnus Bengtssons (Natt och Dag; bd 26) dotter Kristina - blev S svärfar till bl a riksråden Erik Fleming (bd 16) och Nils Krumme (bd 21, s 612), av vilka den senare därigenom kom i besittning av Ågården.

I S:s senare äktenskap föddes också sonen Jöran Siggesson (d trol 1521), vilken enligt brev av 12 och 20 mars 1518 (Sjödin 1967–69) som sätesgård hade det möderneärvda (Stora) Sundby i Västermo (nu Öja) sn, Södermanland. I dessa brev uppges han också vara häradshövding i Närke (påståendet i Lags o doms, 2, s 123, att dessa brev skulle vara förfalskade, har ej kunnat verifieras). Några månader senare kom J jämte sin bror Lars (nedan), Hemming Gadh (bd 16) och den blivande kungen Gustav Eriksson (Vasa) samt två adliga ynglingar att utgöra den gisslan för Sten Sture d y:s planerade förhandling med Kristian II som den sistnämnde förde till fångenskap i Danmark. Peder Svart (bd 28) uppger, att J och hans olycksbroder från 1518 Olof Ryning (bd 31, s 135) var bland de anhängare till Kristian II som 1521 på väg från Västerås till Sthlm blev dödade eller sårade i Kolsundet i Mälaren. Ingendera av dem har därefter kunnat beläggas i livet.

J:s bror Lars Siggesson (d 1554) namnes före honom i källorna rörande deras bortförande till Danmark 1518 och torde alltså ha varit den äldre av de båda bröderna. 16 april 1521 rapporterade västgötalagmannen Ture Jönsson (Tre rosor) till Kristian II bl a att L tillsammans med Mats Kafle (bd 20) och Severin Kijll (bd 21, s 134) i brev till upprorsledarna i nordvästra Småland föreslagit förlikning med Kristian. Han har alltså liksom brodern gått i dennes tjänst. Redan 11 aug 1522 skrev L emellertid tillsammans med Berend v Melen (bd 25) ett brev, i vilket de uppger sig vara riksföreståndaren Gustav Erikssons "ouerste caputeyne tor zeewart" (överste kaptener till sjöss). Brevet är daterat vid Jasmund på Rügen, och av detsamma framgår, att de samarbetade med staden Lübeck. Efter ett misslyckat krigståg mot Skåne tillsammans med Berend v Melen i jan 1523 sändes L av riksföreståndaren i slutet av febr med krigsfolk till Norge, där Viken (norra Bohuslän) erövrades och L 3 april tillsammans med Ture Jönsson från Oslo agiterade för norsk anslutning till Sverige. Då det nya riksrådet i juni s å tillkom, blev han ledamot av detta, och från detta år och praktiskt taget till sin död titulerades han marsk eller marskalk utan att han kan beläggas ha haft någon däremot svarande verksamhet (Eden), även om han företrädesvis hade militära befäl.

1524 var L bland kung Gustavs följeslagare till de förhandlingar som resulterade i Malmö recess, och han representerade Sverige på Visborg vid Gotlands överlämnande till Danmark s å. Från 1525 till sin död var han hövitsman på Örebro med stora delar av Närke och hela Västerrekarne hd i Södermanland som förläning, och samtidigt var han lagman i Närke och häradshövding i såväl Väster- som Österrekarne. Vid Gustavs kröning 1528 bar L svärdet och var en av de 13 personer som dubbades till riddare. 1531 var han en av de tre personer (jfr bd 17, s 74 o 307) som sändes till Tyskland för att hämta kungens blivande gemål Katarina av Sachsen-Lauenburg. Enligt Per Brahe d ä:s (bd 5) tillägg till Peder Svarts krönika hölls vid det k bröllopet en tornering vid Slottsbacken i Sthlm, rid vilken L och Birger Nilsson (Grip; bd 17), den ene av de båda följeslagarna till Tyskland, "rände skarpt tillhopa", så att de båda föll av sina hästar. På hösten s å sändes han med trupper till Västergötland, vilket avskräckte den till Norge komne Kristian II från angrepp. Hösten 1534 var L den ene av de båda befälhavarna för de trupper som sändes till Halland för att hjälpa Kristian III av Danmark mot lübeckarna. 1536 och 1537 var han ett av de tre sv sändebud som underhandlade i Khvn, och 1537 ledde han också räfsten med de oroliga smålänningarna. 1541 var L med vid kungamötet i Brömsebro, där han enligt Per Brahe vid landstigningen föll i vattnet. Under Dackefejden 1542-43 var han överbefälhavare för kungens trupper (jfr bd 5, s 643), och hans namn står främst i dennes hövitsmäns stilleståndstraktat med Dacke 8 nov 1542. L:s sätesgård var det förutnämnda möderneärvda Sundby, som tidigare varit sätesgård för brodern Jöran, och där han uppges ha påbörjat det nuvarande slottet 1546. Hans kopiebok har signum B 6 i RA. De däri ingående, 1534 påbörjade, släktanteckningarna publicerades av Johan Peringskiöld (bd 29) i Chronicon genealogicum (1718), s 24–50. L:s lagmansdombok 1525-48 donerades 1868 till RA.

I sitt första äktenskap – med riksrådet och västgötalagmannen Lindorm Björnssons (Vinge) dotter Anna –  ick han tio barn, bl a sonen Jöran Larsson (1530–86), som något av åren 1579 (HKR)–1582 (Calendaria Caroli) övergick till att heta Jöran S. Han inskrevs 1549 vid Rostocks universitet och var åtminstone 1552–54 fången i Tyskland med anledning av Conrad v Pyhys (bd 29) skulder (GIR). De sista åren av sitt liv var S ledamot av hertig Karls furstliga råd, och två månader före sin död blev han häradshövding i Österrekarne. Hans sätesgård var en tid Hammar i Askers sn men åtminstone från 1579 Rossvik i Husby-Rekarne sn, som fadern köpt från en av sina svägerskor.

I sitt senare äktenskap – med lagmannen i Alvsborgs län Per Anderssons (Hjorthuvud av Brandstorp) dotter Kerstin – blev S far till ryttmästaren och häradshövdingen i först Villåttinge, sedan Öster- och Västerrekarne Benckt S (d 1632) till Rossvik. I bl a ättartavlorna har han förväxlats (Liedgren) med den redan omkr 1599 avlidne befallningsmannen på Stegeborg och häradshövdingen i Skärkind Bengt Jöransson, som var illegitim son till riksrådet Jöran Gyllenstierna (bd 17, s 591). Vid Riddarhusets tillkomst introducerades S där. Han blev stamfar för den obetitlade släktgren som på Riddarhuset kallades S af Rossvik. S:s hustru Kerstin Åkesdotters (Bååt) enda syster Anna var gift med rikskanslern Axel Oxenstierna, varför denne blev förmyndare för de barn till S som vid sin fars död ännu var omyndiga (jfr bd 22, s 508). S:s döttrar Christina, Magdalena, Maria, Beata och Anna blev gifta med resp landshövdingen Christer Posse (bd 29, s 422), generallöjtnanten och guvernören Harald Stake, landshövdingen Gabriel Gyllenanckar (bd 17, s 524), riksrådet Schering Rosenhane (bd 30) och justitiepresidenten Daniel Leijonstierna (bd 22).

Sonen Jöran S (1611–57) blev den förste sv landsdomaren i Halland 1646 och landshövding i Södermanland 1653. Efter honom kom hans säteri Hyltingsnäs i Hyltinge sn, Södermanland, att kallas Sparreholm. Hans barn fick inte ärva honom, eftersom han gift sig med en ofrälse kvinna, Anna Jönsdotter, som uppges ha varit ladugårdspiga.

Hans brorson Bengt S (1646–95) blev 1676 assessor i Svea hovrätt och var 1680–82 ledamot av den stora kommissionen över förmyndartidens regering och råd.

Dennes sonson Fredric Ulric S (1719–77) på Rossvik blev kammarherre 1744 och överste för Smålands kavalleriregemente 1762. Våren 1772 var S en av de tio personer som blev riksråd i frihetstidens sista mössregering, men han måste avgå redan några månader senare efter Gustav III:s statskupp. Han hade liksom flera av sina nyblivna kolleger "icke tagit någon synnerligen framstående del i riksdagsstriderna" (Malmström). De har karakteriserats som "statister på den politiska skådebanan" (Odhner; Stavenow). S:s ättiingar kom att i fem generadoner inneha det av hans svärmor Ulrika Juliana v Berchner 1769 stiftade fideikommisset Arnö söder om Nyköping.

Sonsons son till honom var majoren Viktor Ludvig Emanuel S (1823–95), amatörmålare och tecknare, morbror till Alexis Kuylenstierna (bd 21) och svärfar till Albert Engström (bd 13). Hans son sjökaptenen och fartygsinspektören i Kommerskollegium Erik Sixten Viktor S (1871–1950) gifte sig med en av sin svåger Albert Engströms systrar, Antigonia Maria Hildegard, och blev 1937 efter process innehavare av Arnö fideikommiss. Erik S publicerade 1914-30 ett 20-tal böcker med sjö-, jakt- och fiskehistorier från Roslagens och Södermanlands skärgård. Han medarbetade flitigt i jakt- och fiske tidskrifter.

Erik S:s förutnämnde farfars farfar Fredric Ulric S hade två farbröder, som råkade illa ut i Karl XII:s krig. Den ene, Johan S (1682–1708), blev sårad i Polen 1704, befordrades till kapten 1706 och blev ihjälskjuten av kosacker på furagering i Severien. Den andre, Bengt S (1686–1748) på Långdunker i Hyltinge sn, Södermanland, deltog i striden vid Malatitze 1708 och blev tillfångatagen i slaget vid Poltava 1709. Han fördes till Tobolsk, varifrån han kom hem 1722 via Moskva och S:t Petersburg. 1732 fick S majors avsked.

Hans dotter Margareta Charlotta S (1729–1813) och hennes make major Samuel Fredrik Franc (bd 16, s 410 f) gjorde 1782 den senares ärvda säteri Vegersberg i Floda sn, Södermanland, till fideikommiss för hennes brorson Bengt Erland S (S 8) på villkor att han skulle kalla sig Franc-S.

Dennes bror Gustaf Mauritz S (1781–1835) deltog i krigen mot Norge 1808 och 1814 samt i Tyskland 1813. Han blev överste i armén 1820. En tredje broder, notarien i Krigskollegium Fredric Sigge S (1778–1827), som 1815 fick krigsråds titel, blev svärfar till justiderådet Axel Fredrik Gyllenhammar (bd 17, s 568) och far till den även som skriftställare verksamme kammarherren Gabriel Gerhard Sigge S (1819–97), som 1860–68 ägde Bjärka-Säby i Vists sn i Östergötland. Sigge S var i äktenskap med generalmajoren Eduard August Peyrons (bd 29, s 279) dotter Adelaide svärfar till överståthållaren Robert Dickson (bd 11) och far till den som kåsör, poet och översättare verksamma löjtnanten Bengt Edvard Sixten S (1854–89). Sixten S publicerade under pseudonymen Sixten diktsamlingen I bunden form (1887). Stor uppmärksamhet väckte hans självmord på ön Taasinge söder om Fyn tillsammans med den under artistnamnet Elvira Madigan uppträdande lindanserskan Hedvig Jensen. Händelsen, som inträffade några månader efter Mayerlingdramat, förorsakade en väldig publicitet och kom att bilda bakgrund till romaner, baletter, teaterstycken, en musikal, visor (jfr bd 31, s 445) och två filmer 1943 och 1967.

Den tidigare nämnde Lars Siggesson (d 1554) blev i sitt senare äktenskap – med riksrådet Ture Trolles dotter Brita – far till Johan S (1551–99). Denne hade som sätesgård det möderneärvda Bergkvara i Bergunda sn i Småland. 1580 fick han övertaga den tidigare till hans då nyligen avlidna mormor Malin Eriksdotter (Gyllenstierna) förlänade häradshövdingeräntan av Allbo hd i samma landskap. 1581 deltog S som ryttmästare i Pontus De la Gardies (bd 10) ingermanländska fälttåg, och 1586–88 kan han beläggas som hovjunkare. Under mötet i Reval 1589 begärde han tillsammans med Erik Gabrielsson (Oxenstierna; bd 28, s 471) som representanter för den sv adeln, att den till kung av Polen valde Sigismunds enligt ett rykte planerade hemresa till Sverige skulle förhindras. Deras namn förekommer också under adelns böneskrift därom till Sigismund några veckor senare. S kom därigenom i onåd hos Johan III, som ville, att Sigismund skulle abdikera och följa sin far till Sverige. När S 1590 ville närvara vid sin svärfar Per Brahes begravning, medgav kungen detta endast sedan S utfärdat en borgensförbindelse att han inte skulle rymma (Fryxell). 1592 följde han som marskalk kungens dotter Anna (bd 2), då hon som representant för sin far skulle närvara vid sin bror Sigismunds bröllop i Kraków.

Efter Johan III:s död några månader senare sände Sigismund S till Baltikum och Finland för att mottaga trohetsförsäkringar. 1594 sände Sigismund honom med en beskickning till Khvn för underhandling i Lappmarksfrågan. 1598 besatte S Kronobergs slott för Sigismunds räkning. Då Sigismund efter nederlaget vid Stångebro s å återvände till Polen, gjorde han S till ståthållare i Kalmar, som denne följande år försvarade mot hertig Karls belägring. Efter kapitulationen avrättades S och hans underbefälhavare, varefter deras huvuden uppsattes på järnstänger utanför den västra stadsporten. Han har karakteriserats som "häftig" (Fryxell; Hofberg), vilket dock möjligen endast återgår på att han vid duell på Stortorget i Sthlm 1595 stack hertig Karls anhängare Carl Sture i ena armen (Brahe). S:s gods konfiskerades av hertigen. Han blev svärfar till Sigismunds kammarherre Gabriel Posse (bd 29, s 422).

Johan S:s bror Erik S (S 1) hade tolv barn, av vilka tio nådde vuxen ålder. Av dem blev Gustaf S (f 1582; levde ännu 1627) överste och kammarherre hos kung Sigismund och gift med astronomen Tycho Brahes dotter Sidsel.

Deras bror Johan S (1587–1632) skrev 1599 liksom Gustaf sitt namn i en stambok i den polska staden Torún. 1612 gifte han sig med den skånska adelsdamen Anna Urne, varefter han bosatte sig på Knabstrup på Själland, som han fått av sin farmors syster Elisabet Trolle. Sedan S 1620 blivit änkling, flyttade han till Sverige och sålde Knabstrup 1622. 1624 gifte han om sig med Axel Oxenstiernas syster Ebba. 1622–25 var S kammarråd, och 1625–28 var han den siste guvernören för Kopparhandelskompaniet. Vid de båda riksdagarna 1627 var han den förste kände lantmarskalken, och s å blev han riksråd. 1628 sändes S på beskickning till Danmark, och 1629 blev han en av de tre legater som Gustav II Adolf utsåg att representera Sverige vid fredsunderhandlingarna i Lubeck mellan kejsaren och Danmark, men de kejserliga avvisade dem. 1630 blev han lagman i Tiohärad, och 1632 blev han sv ståthållare i ärkestiftet Mainz. Han skrevs till det ärvda Bolmaryd i Annerstads sn i Småland, och till Valsta i Norrsunda sn i Uppland, av vilket han kommit i besittning genom sitt andra äktenskap, och i vars sockenkyrka hans änka lät bygga ett gravkor för honom.

Hans bror Ture S (1593–1664) följde hertig Karl Filip (bd 20) på dennes resa till kontinenten 1617 och skall enligt obestyrkt ättartavleuppgift ha varit "konungens kammarjunkare" 1626. Senare blev han assessor i Svea hovrätt 1630 och ståthållare i Västmanland och Västerdalarna 1633. Sedan landshövdingeämbetena tillkommit genom 1634 års regeringsform, var S den förste landshövdingen i Västmanland samt Silver- och järnbergslagen 1634–39, och därefter var han hovmarskalk, 1645–61 riksråd och från 1648 till sin död sin bror Pers (nedan) efterträdare som lagman i Kalmar län samt på Öland och Gotland. Vid Johan Skyttes död 1645 blev han dennes efterträdare bland de fyra befullmäktigade kommissarier som slöt freden i Brömsebro med Danmark. S skrevs då till sin ärvda sätesgård Erikstad i Vittaryds sn i Småland, och Kavlas i Hömbs sn i Västergötland, av vilket han kommit i besittning genom sitt äktenskap med Axel Johanssons (Natt och Dag; bd 26, s 412) dotter Maria. Han innehade också jord i Sthlm, Uppland, Södermanland, Närke och Östergödand.

6 maj (ej mars) 1647 hade S liksom sin bror Per S (1592–1647) och deras tidigare avlidna bröders barn upphöjts i friherrligt stånd. Per kan ej som bröderna Gustaf och Johan beläggas ha varit i Polen. I varje fall är det äldsta nu kända brevet från honom, adresserat till morbrodern Abraham Brahe (bd 5), daterat 1611 på det förutnämnda fäderneärvda Sundby, vilket kort före faderns avrättning indragits till kronan men som modern Ebba Brahes morgongåva återställts till henne 1603. S kallas hoyjunkare 1615 i en räntekammarbok och kammarjunkare i k brev såväl 1624, då han sändes på beskickning till Mecklenburg, som 1625. 1626 underhandlade han å Sveriges vägnar med hertig Bogislav av Pommern. Kammarjunkare kallas S också 1627, då han blev en av de fem ledamöterna i den då tillsatta kommitté som skulle åstadkomma en bättre ordning inom rättsväsendet och åtskilliga grenar av den civila förvaltningen i de baltiska provinserna. 1628 blev han assessor i Svea hovrätt, och s å sändes han till Danmark som ställföreträdare för den sv drottningen, som blivit inbjuden till dopet av en av Kristian IV:s döttrar.

1630 var S ett av de tre sv ombud vilka liksom Axel Oxenstierna skulle representera Sverige vid de planerade förhandlingar med kejserliga representanter i Danzig (Gdansk) som aldrig blev av. Senare blev han president i hovrätten i Dorpat 1631 och riksråd 1633. 1634 representerade S Sverige vid den danske tronföljarens bröllop, varvid han förmedlade budskap om den svensk-danska tvisten om ärkestiftet Bremen. I riksrådet var han huvudsakligen verksam i kansliet, men under långa perioder var han sjuk. Från 1643 innehade S lagmansräntan av Kalmar län med Öland, från 1646 (ej 1645) även Gotland. S åblev han president i Göta hovrätt. Gabriel Oxenstierna Gustafsson (bd 28) skrev 1634 till sin bror rikskanslern, att S hade en trög natur (tardum ingenium) men var modest och ärlig (AOSB 2:3). 1626 hade han skrivits till det förutnämnda Sundby men 1631 till det av honom bildade säteriet Lidboholm i Sjösås i Småland (Klingspor o Schlegel) och senare till Ängsö i Västmanland, av vilket han kommit i besittning genom sitt äktenskap med Elsa Posse. Som den äldre av de båda 1647 kvarlevande sönerna till S 1 fick S vid deras upphöjelse i friherrligt stånd som friherreskap Kronobergs gård i Växjö sn i Småland med 66 skatte- och 29 kronohemman i Allbo, Kinnevalds, Norrvidinge och Konga hd. Den på hans initiativ tillkomna Engsö kopiebok (Engsö mssaml 1:16) med avskrifter av bl a medeltidsbrev finns i RA.

S:s son Pär S P:sson (1633–69) inskrevs vid UU 1643 och vid universitetet i Leiden 1649 samt företog 1652–56 vidsträckta resor i Europa. Enligt RR sändes han våren 1655 på beskickning till Nederländerna, men breven från den sv beskickningen där detta år är undertecknade av hans kusin Gustaf S, vilket torde vittna om att förnamnet blivit felskrivet i RR. 1656 blev S kammarherre hos drottning Hedvig Eleonora, som han följde, då hon besökte sin make Karl X Gustav i Preussen. 1658 blev han vicepresident i Svea hovrätt, och såväl vid den senare av de båda riksdagarna 1660 som vid riksdagen 1664 var han lantmarskalk. Litteraturuppgiften (bl a Elgenstierna o Asker, a a 2004), att S var guvernör i Livland 1660–64, beror på förväxling med kusinen Per S Larsson (S 2), såsom framgår av deras namnteckningar och av att guvernören vid sin utnämning kallas överste. Pär S P:sson sändes 1661 till Wien för underhandlingar om kejserlig investitur för Sveriges tyska besittningar, men de svenska kraven avslogs 1662. 1664 blev han riksråd. S uppges (Fegraeus) ha till svenska översatt böcker av den romerske historieskrivaren Curtius.

Hans farbror Lars S (1590–1644) har i litteraturen (bl a Elgenstierna o SMoK) identifierats med en person med detta namn som förekommer i ett par brev i RR redan 1601 och i ett av dem kallas hovjunkare. Eftersom S 1:s son med detta namn bevisligen (E Brahe; Walde) var född så sent som 1590 och alltså 1601 endast var elva år gammal, torde emellertid den 1601 nämnde hovjunkaren i stället vara identisk med en halvkusin med samma namn, en son till S 1:s halvbror Jöran S (ovan), vilken halvkusin dog 1602 (A Brahe). S 1:s son Lars S har i räntekammarböckernas längder över hovjunkare kunnat beläggas först 1615 men fungerade redan 1613 som postillon d'amour mellan Gustav II Adolf och sin mödernekusin Ebba Brahe (bd 5). 1615 utfärdades ett pass för honom till Nederländerna å riksrådets vägnar. S ingick i Gustav II Adolfs följe vid dennes möte i Halmstad 1619 med Kristian IV av Danmark, blev drottning Maria Eleonoras hovmästare 1622, var ståthållare i Jönköping 1627–32 och – efter sin avlidne bror Carl (nedan) – i Östergötland 1633–34 (Helmfrid), landshövding i Uppsala län 1634–40 samt var lantmarskalk vid riksdagarna 1633–41. S blev vice president i Svea hovrätt 1640 och riksråd 1641. Hans sätesgård var Dåderö i Ytter-Järna sn, Södermanland, av vilket han kommit i besittning genom sitt första äktenskap med riksrådet Gustaf Banérs (bd 2) dotter Märta. Hans ärvda, nu ej i original bevarade brev avskrevs i de i RA förefintliga kopieböckerna B 14-16, av vilka de båda senare på pärmarna har hans initialer. De avskrivna brevens talrikhet gör att dessa kopieböcker kommit att höra till våra viktigaste medeltidskällor.

En av hans döttrar var Ebba S (1626–62). Hon var hovjungfru hos den jämnåriga drottning Kristina och är känd som dennas enda kvinnliga gunstling. I drottningens sista kända brev till henne, som är daterat 1657, uppges att de tyckt om varandra sedan tolv år. S blev tidigt förlovad med sin mödernekusin sedermera kanslipresidenten Bengt Oxenstierna (bd 28), men denna förlovning bröts efter påtryckningar från drottningen (Fryxell; Olofsson 1953, s 268) 1651, då hon i stället blev förlovad med drottningens gunstling Magnus Gabriel De la Gardies bror Jacob Casimir De la Gardie (bd 10). Med denne blev hon gift 1653. S:s förhållande till svågern Magnus Gabriel De la Gardie och svärmodern Ebba Brahe synes dock ha varit mindre gott. I den engelske ambassadören Whitelockes dagbok prisas 1653 bl a S:s skönhet och uppges, att hon kallades "la belle comtesse", och att drottningen nämnde henne som sin "bedfellow" (sängkamrat). Sistnämnda uppgift har förklarats med "det sedvanliga sättet att hålla sig varm under de kalla vinternätterna i det illa uppvärmda slottet" (Olofsson 1953, s 295; jfr Stolpe 1960, s 80).

Under åren 1653–57 födde S en son och två döttrar, vilka alla dog, innan hon 1658 blev änka genom att maken stupade under belägringen av Khvn. Om drottning Kristinas korrespondens med henne vittnar tre brev från åren 1655–57 (tr av Arckenholtz). I de båda första kallar drottningen henne "Belle". 1661 fick Bengt Horn (bd 19), som nyligen blivit änkling efter S:s yngre syster Margareta, ett brev från sin bror Krister Horn (bd 19), enligt vilket S då var sjuk, delvis på grund av att Kristina efter ett kort besök ånyo lämnat Sverige. Vid sin död följande år sades S vara "begråten och beklagad av alla människor" (Ekeblad).

Hon hade sex bröder, vilka redan 1636 skrivits in vid UU i åldrarna 8-18 år. Av dem gjorde sig Svante S (1623–52) tidigast bemärkt. Redan 1641 höll han på Riddarhuset en latinsk parentation över den då nyligen avlidne berömde morbrodern Johan Banér (bd 2). S inskrevs 1644 vid universitetet i Leiden tillsammans med sin bror Gustaf, blev kammarherre hos drottning Kristina 1645 och vicepresident i Åbo hovrätt 1648 men tillträdde ej det senare ämbetet. I stället blev han landshövding i Sthlms och Uppsala län 1649, och han var lantmarskalk vid riksdagarna 1649 och 1650 samtvid utskottsmötet 1651. I sitt äktenskap med riksskattmästaren Seved Ribbings (bd 30) dotterdotter Görvel Bååt blev S svärfar till riksskattmästaren Sten Bielke (bd 4) och farfar till stammodern för grevliga ätten Bonde af Säfstaholm.

Svante och Ebba S:s äldste bror Erik S (1618–73) friade till den genom sina memoarer kända Agneta Horn (bd 19), som uppfattade honom som löjlig, gjorde allt för att slippa hans uppvaktning och 1648 gifte sig med en annan. S har i litteraturen (bl a Anjou o Elgenstierna) identifierats med kammarjunkaren Erik S, som 1649 sändes som legat till Brandenburg, men denne måste vara identisk med hans farbror Carl S:s son med samma förnamn; av Lars S:s son Erik S:s högre ålder framgår, att denne är identisk med den person med samma namn som redan 1644–47 var kammarherre, och han hade denna titel, då han gifte sig 1650 (Ekeblad 1911-15). Han var 1648 i Rom och 1651–54 landshövding i Hudiksvalls län, blev 1654 riksråd och hovrättsråd i Svea hovrätt, 1658 president i Åbo hovrätt samt 1665 lagman i Kalmar län (från 1669 även Öland och Gotland). S har skildrats som lärd, vänlig och gladlynt och uppges nitiskt ha befrämjat Åbo hovrätt (Lagus). I sitt äktenskap med Barbro Fleming, dotter till överståthållaren och amiralen Klas Fleming (bd 16), blev han far till Anna Johanna S, gift med riksrådet Johan Creutz (bd 9).

Erik, Svante och Ebba S:s bror Gustaf S (1625–89) åtnjöt liksom sina yngre bröder undervisning av Laurentius Banck (bd 2), som han vid dennes avgång från UU 1640 hyllade med latinsk vers. Tillsammans med sin bror Svante inskrevs han 1644 vid universitetet i Leiden. S blev 1648 kammarherre (Likv 18:8), var 1653–54 sv resident i Paris och sändes 1655 på beskickning till Haag, där han dock hade föga framgång (Carlson). 1660 blev han landshövding i Västmanland och 1661 tillika assessor i Bergskollegium. S:s riksrådsutnämning 1666 väckte diskussion, eftersom tre medlemmar av hans släkt redan förut nått detta ämbete och fortfarande levde (Tham). S å blev han också ledamot av Reduktionskollegium och 1667 tillika hovrättsråd i Svea hovrätt. Som riksråd tillhörde S rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardies anhängare (Magalotti; Wittrock 1917, s 193). Vid förmyndarräfsten var han och hans svåger Knut Kurck (bd 21) de ledande bland dem som ivrigast försvarade sig. Vid rådsentledigandet 1682 var S bland de åtta riksråd som avskedades. Erik, Svante, Gustaf och Ebba S:s bror Per S:s (S 2) släktgren fortlever ännu i Frankrike.

Erik, Svante, Gustaf, Ebba och Per S:s bror Carl L S (1627–1702 enl Almquist, s 198) deltog 1646 i Magnus Gabriel De la Gardies ambassad till Frankrike, befordrades 1655 till överste för Hälsinge regemente och deltog i Karl X Gustavs polska krig, om vilket han skrev en berättelse (M 1294; jfr Forssell o Villius). 1657 sändes S hem till Sverige för att bistå landshövdingen Johan Oxenstierna Gabrielsson (bd 28, s 474) vid försvaret av Norrland. Mellan 15 juli 1659 och 30 okt 1660 befordrades han till generalmajor. 1659 deltog S i den misslyckade stormningen av Khvn, och 1659–61 var han guvernör på Ösel (jfr Hollberg-Wikmark). 9 maj 1662 blev han hovmästare, och 1664 utnämndes han till överste för Livgardet, i vilken egenskap han s å avväpnade Karl X Gustavs broder hertig Adolf Johan (bd 1), då denne ej ville foga sig i förmyndarregeringens avvisande av hans anspråk (Fryxell 1836). S å blev S guvernör över Västernorrlands län, och han befordrades 1668 till generallöjtnant. En av regeringen tillsatt kommission kritiserade 1670 hans sätt att sköta sitt guvernörsämbete (Lennersand; jfr bd 29, s 423), men han försvarades i rådet av sina släktingar, så att denna kritik inte fick några följder för honom (Rystad).

1675 blev S general och befälhavare för försvaret av Norrland. Som sådan hade han emellertid knappast någon framgång. 1677 gjorde norrmännen ett kortvarigt tåg ända in i Ångermanland, där de brände hans nyligen anlagda järnbruk Graninge. S å befriades S från det administrativa arbetet genom att en efterträdare som guvernör utnämndes. Under några månader 1677–78 hade han även på det militära området en överordnad genom att fältmarskalken Henrik Horn (bd 19) sändes till Jämtland. S:s största insats blev ett infall i Norge, där han lät bränna Röros kopparverk 1678, men s å blev han avskedad. Som guvernör hade han 1674 blivit president i den norrländska trolldomskommissionen, och 1681–91 var han lagman i Norrland. Förutom det förutnämnda Graninge anlade S invid sin fäderneärvda sätesgård Ulvåsa Karlströms bruk i Kristbergs sn i Ostergötiand. Liksom många ståndsbröder blev han ruinerad genom reduktionen.

I två äktenskap hade S 14 barn, av vilka fyra söner och sju döttrar nådde mogen ålder. Bland dem var Ture S (1654–83), som 1672 gick i holländsk tjänst, där han visade stor tapperhet under kriget mot Frankrike och flera gånger blev svårt sårad. 1679 befordrades han till överste. Ett halvt år före sin död gifte sig S med Hedvig Horn, yngre halvsyster till Agneta Horn, som S:s farbror Erik förgäves friat till.

Dennes brorson Carl Gustaf S (1688–1741) deltog i Karl XII:s krig liksom tre bröder, av vilka en stupade vid Poltava 1709 och en vid Gadebusch 1712. Vid Poltava blev Carl S tillfångatagen av ryssarna. Han fördes till Moskva (Almquist 1945) men utväxlades 1711 (Almquist 1944) och var 1718 marskalk vid fredskongressen på Åland. 1719 fick S överstes karaktär, och s å utnämndes han av drottning Ulrica Eleonora utan rådets hörande (Malmström) till sv envoyé i London. Som sådan representerade han Sverige tillsammans med sin kollega i Paris på den resultatlösa kongressen i Soissons 1728 (jfr bd 12, s 630, och 16, s 768). I London kom S i långvarig konflikt med den stridbare kyrkoherden i den sv församlingen där Jacob Serenius (bd 32), senare känd som mösspolitiker och biskop i Strängnäs. För den engelska regeringen blev S misshaglig på grund av sina sympatier för den jakobitiska oppositionen, och 1736 återvände han till Sverige. Såväl i den berättelse om sin beskickning som han efter avskedet nedskrev, som i tidigare depescher gav han lysande prov på sin iakttagelseförmåga och sin förmåga att ge karakteristiker (Almquist 1941).

I Sverige hade S blivit överste för Smålands kavalleriregemente 1729, generalmajor senast 1735 (Westinska saml), kaptenlöjtnant för Livdrabantkåren 1732 och utnämndes 1737 till landshövding i Södermanland. Det har förmodats (Reuterholm; jfr Fersen), att han och hans styvsvärfar Carl Gyllenborg (bd 17) med sina erfarenheter från England bidragit till frihetstidsparlamentarismens genombrott i Sverige. I varje fall kom de att spela en stor roll för hattpartiets seger och krigspolitik. S blev 1739 ett av de elva nya riksråden. Han har ansetts vara "en ränklysten, nidsk och hätsk partiman med mera mod och framfusighet än omdöme och besinning" (Malmström, 2, s 360; tidigare utförligare Fryxell).

Släktens i Sverige fortlevande grenar härstammar från Carl S (1595–1632), som var S 1:s yngste son. Hans sätesgård var det förutnämnda (Stora) Sundby i Öja sn. S följde Johan Skytte på hans beskickning till Danmark och Nederländerna 1617 (AOSB 2:10) och, liksom brodern Lars, Gustav II Adolf till mötet med Krisdan IV i Halmstad 1619. Han kallades då och 1620 kammarjunkare och var en tid häradshövding i Väne hd i Västergötland. 1630 blev S kammarråd, och månaden före sin död utnämndes han till ståthållare i Östergötland.

Hans son Erik S (1628–78) blev student i Uppsala 1640 och ingick 1646 i Magnus Gabriel De la Gardies ambassad till Frankrike. Därefter reste han i Tyskland, Holland, England, Frankrike och Italien, och i hovstatsräkenskaperna redovisas han 1648 som kammarjunkare hos drottning Kristina. S deltog i fredsförhandlingarna i Osnabrück, sändes 1649 som sv legat till Brandenburg och deltog även i de misslyckade fredsförhandlingarna med Polen i Lübeck 1652 (jfr bd 1, s 153, 7, s 272 o 276, samt 30, s 528). Han blev assessor i Bergskollegium s å, var enligt hovstatsräkenskaperna 1656 överskänk hos drottning Hedvig Eleonora och efterträdde 1657 sin halvsyssling Jöran S som landshövding i Södermanland.

Erik S:s bror Axel S (1620–79) inskrevs 1639 vid universitetet i Leiden och blev 1642 (SlA) kammarherre hos drottning Kristina. Från 1643 auskulterade han i rådet och var prestav för de portugisiska sändebuden, och 1644 anställdes han i kansliet och fick häradshövdingeräntan av Konga hd i Småland. 1645 sändes S med brev till den polske kungen. Senare var han riksjägmästare 1645–50 och 1658–64, landshövding på Gotland 1650–54 och i Östergötland 1654–55, riksråd från 1655, lagman i Tiohärad från 1657, president i Wismarska tribunalet 1664–65 och 1673 samt överståthållare i Sthlm 1665–73. S:s tid som överståthållare har kallats "en av de mörkare perioderna i överståthållarämbetets historia" (Sandström). Stödd av rikskanslern i Karl XI:s förmyndarregering Magnus Gabriel De la Gardie (bd 10) och de illitterata rådmännen i Sthlm kom han ideligen i skarpa konflikter med justitieborgmästaren Olof Thegner och de litterata rådmännen. Av Svea hovrätt dömdes han till avsättning som initiativtagare ull exekutionspersonals och slottsbetjänings misshandel på Norrbro 1670 av generalinspektören över lilla tullen och accisen Crispin Flygge (bd 16, s 229), vilken dom dock vid överklagande ej kom att äga bestånd. S:s ärvda sätesgård var (Stora) Sundby i Västermo (senare Öja) sn, Södermanland. Det hus på Norrmalm som han efter ritningar av Nicodemus Tessin d ä lät uppföra 1671–72 såldes 1688 och donerades efter flera eldsvådor och ombyggnad till FrKA 1775. Arkivalier med proveniens från S ingår i Bergshammarsamlingen (vol 287–298), RA. I sitt första äktenskap - med riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstiernas (bd 28, s 476) dotter Margareta – blev han far till Axel S (S 3) och i sitt andra äktenskap - med riksrådet Erik Stenbocks dotter Beata – till Erick S (1665–1726).

Erick S var från 1683 i fransk krigstjänst i Italien och Spanien och blev 1694 (tilltr 1695) överste för det regemente som senare kallades Royal Suédois. 1703 sändes han av Ludvig XIV med hemliga uppdrag till Karl XII i Polen (Petri). Där blev S överste för det pommerska infanteriregementet och deltog i belägringen av Torun. Hans tjänstgöring där avbröts emellertid av en skada, som föranledde permission och uppsökande av varma bad. S återvände inom kort till Frankrike, där han befordrades till generallöjtnant 1707. Sistnämnda år gifte han sig i Sthlm med presidenten greve Fabian Wredes dotter Sophia. Sedan hon dött i barnsäng redan 1708, gifte S 1710 om sig med hennes systers svägerska och sin egen mödernesyssling Christina (Stina) Beata Lillie, som var systerdotter till en av Sveriges rikaste män, den 1705 som ogift avlidne riksmarskalken Johan Gabriel Stenbock. 1709 hade S avvisat erbjudanden att bli Nils Gyllenstiernas (bd 17) närmaste man vid armén i Tyskland eller Magnus Stenbocks underbefälhavare i Skåne. 1712 sändes S av rådet till Frankrike för att söka utverka penninghjälp (Ahlström), och s å hade Karl XII utnämnt honom till generallöjtnant och överste för Närkes och Värmlands tremänningsinfanteriregemente.

1714 sändes S till Berlin, där han förgäves sökte vinna Preussen för Sverige, och till fredsförhandlingarna i Baden mellan kejsaren och Frankrike utan att lyckas uträtta något. 1715–17 representerade han Sverige i Paris, där han 1715 lyckades genomdriva en för Sverige förmånlig subsidietraktat. S blev 1717 general av infanteriet samt 1718 riksråd och kansliråd. Sedan Arvid Horn (bd 19) 10 april 1719 fått avsked från kanslipresidentsämbetet, var S enda riksråd i Kanslikollegium, men redan 12 maj begärde han avsked från kanslirådsämbetet. S å blev han greve S af Sundby – efter det förutnämnda stamgodset – och fältmarskalk. På hösten s å sändes S på en diplomatisk rundresa till hoven i Wien, Paris, Hannover och Dresden för att söka åstadkomma ett mot Ryssland riktat förbund, vilken dock blev resultatlös trots hans energiska bemödanden. Hans sista politiska insats var hans kort före sin död avgivna votum i rådet för den s k hannoverska alliansen med England, Frankrike och Preussen mot Spanien och Österrike.

Hans dotter i andra giftet Ulrica (Ulla) Louise S (1711–68) blev gift med kanslipresidenten Carl Gustaf Tessin. I första giftet var han far till Axel Wrede S (1708–72). Denne blev överste för Västgöta kavalleriregemente 1749, generalmajor av kavalleriet 1760, president i Krigskollegium 1768 och överståthållare i Sthlm 1770. Han ansågs tidigt vara lat (Leijonhufvud 1917), och 1733 hamnade han i bysättningshäktet i Paris för en stor skuld. Det liv S förde med glada sällskapsbröder bragte honom trots stor ärvd förmögenhet så nära ekonomisk ruin att han slutligen måste ställa sig under sin mödernesyssling riksrådet Fabian Wredes förmyndarskap (Leijonhufvud 1931). Ansvaret för sitt regemente överlät han på överstelöjtnanten. S:s utnämning till överståthållare kommenterades med att "ingen odugligare man" kunnat utnämnas, eftersom han varken ägde "experience, begrepp, disposition eller nog nykterhet till et så viktigt ämbetes förvaltande" (Tilas). 1735 hade han grundat den första frimurarelogen i Sverige efter att 1731 ha blivit frimurare i Paris. Hans ende son Carl Axel Sigge S i äktenskapet med riksrådet Olof Törnflychts dotter Christina Margareta Augusta blev dödligt sårad i fransk tjänst 1759. Döttrarna Ulrika Sofia, Brita Christina och Lovisa Augusta blev gifta med resp landshövdingen Carl Adlerfelt (bd 1), deras syssling Fredric S (S 6) och fältmarskalken Johan August Meyerfeldt (bd 25).

Axel Wrede S:s kusin Conrad S:s (S 4) halvbror Fredric Henric S (1691–1764), vars mor Anna Ebba var dotter till fältmarskalken Henrik Horn, deltog från 1707 i fransk tjänst i Spanska tronföljdskriget. 1710 gick han i sv tjänst och blev engagerad i försvaret av Pommern. Senare deltog S i kriget i Finland 1741–42 och var en av de tre officerare som representerade Sverige vid kapitulationen i Hfors. Han blev 1747 överste för Livgardet och 1748 för Upplands regemente, befordrades 1750 till generalmajor av infanteriet och var en av de sex på förslagsrum vid riksrådsval 1751 uppförda som avsade sig sina förslagsrum. 1756 (ej 1760) blev S generallöjtnant, och 1757–62 var han den siste landshövdingen i det odelade Västernorrlands län. Vid länsdelningen 1762 kvarstod han som landshövding i det nybildade Gävleborgs län (Gästrikland, Hälsingland och Härjedalen), men 1763 blev han genom byte med sin son Carl S (S 5) i stället landshövding i Österbottens län, varpå han tog avsked. S var far till Carl Reinhold v Fersens (bd 15) gemål Charlotta (Lotta) Fredrika S (1719–95), som var bland dem som 1744 förde sedermera drottning Lovisa Ulrika till Sverige, blev hovfröken hos henne 1748, hovmästarinna 1760 och var från 1780 drottning Sophia Magdalenas överhovmästarinna. Andra barn till honom var riksrådet Carl Fredrik Törnflychts gemål Brita Christina S och Fredric S (S 6). Den sistnämnde, som var det enda av barnen som var fött i hans äktenskap med kanslipresidenten Carl Gustaf Tessins syster Ulrica Maria, blev greve 1797, men denna grevliga släktgren dog ut på manssidan redan 1812.

Bror till S 5 och S 6 var Gabriel Eric S (1726-1804). Gabriel S deltog i Pommerska kriget, befordrades till sekundmajor 1759, var landshövding i Kristianstads län 1776-86 och blev svärfar till riksdrotsen Carl Axel Trolle-Wachtmeister.

En syssling till S 5, S 6 och Gabriel S blev farfar till Sixten David S (1787–1843). Denne utmärkte sig i kriget mot Norge våren 1808, gifte sig 1810 med grevinnan Carolina Sofia Amalia Eleonora Lewenhaupt och blev 1810 kammarherre hos drottningen. Genom detta äktenskap kom han i besittning av Nygård i Lofta sn i Småland, som han måste sälja 1833. S deltog även i fälttågen i Tyskland 1813 och Norge 1814. Karl XIV Johan uppskattade hans utseende och sätt och gjorde honom till kabinettskammarherre 1820, överste i armén 1823, överste för Upplands regemente 1825 samt sekundchef vid Svea livgarde och generalmajor i armén 1837. S var emellertid "en häftig tillbedjare vid både Veneris och Bacchi altaren samt passionerad spelare" (Leijonhufvud; jfr v Dardel) och förslösade sin hustrus förmögenhet.

Yngst bland hans fem döttrar var Sigrid Maria Josefina Ingeborg Richissa Eufemia Ulfhild S (1825–1910). Sigrid S var 1844–50 hovfröken hos drottning Josefina och har blivit känd som en av Karl XV:s långvarigaste ungdomsförälskelser. Hon blev 1852 gift med sedermera kommendören Fredrik Thure Cederström.

Sixten David S:s brorson Knut Johan Ulfsson S (1835–1929) befordrades vid Järnvägsstyrelsen till överdirektör för banavdelningen 1887. 1895–1906 var Knut S landshövding i Jämtlands län, och 1900–02 var han riksdagsman i FK. Hans ambition visste ej av någon begränsning, och vad han åtog sig och vad honom ålåg ägnade han också allt sitt intresse och sitt arbete (KrVAH). 1981 publicerades S:s Minnen o anteckn:ar av en åttioåring.

Son till honom var Ulf Carl Knutsson S (1866–1928). Carl S fick tidigt kommittéuppdrag, var chef för Sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition 1909–12, för Sjökrigsskolan 1914–18 och för underofficers- och sjömanskårerna samt beväringsbefälhavare i Karlskrona 1918-23, befordrades till konteramiral 1923 och var därefter till sin död befälhavande amiral och stationsbefälhavare vid flottans huvudstation i Karlskrona. Han var en tänkande, självständig och orädd chef, som såg tingen ovanifrån och möttes av underlydandes stora förtroende och sanna tillgivenhet (Lybeck). Bland S:s svärsöner var historikern Carl Grimberg (bd 17) och generaldirektören greve Adolf Hamilton (bd 18).

Hans kusin Ulf Lars Carlsson S (1864–1947) var 1907-10 artilleribefälhavare i Boden och befordrades 1913 till överste för Upplands artilleriregemente, 1919 till generalmajor, generalfälttygmästare och inspektör för artilleriet samt 1926 till generallöjtnant i armén. Lars S gjorde betydande insatser för höjande av skjutskickligheten inom artilleriet och har karakteriserats som en kraftfull och färgstark personlighet med stor auktoritet (KrVAH).

Den enda i Sverige ännu fortlevande grevliga grenen av släkten S härstammar från S 3:s bror Gustaf Adolph S (1649–92). Gustaf S deltog i sjöslaget vid Öland 1676, befordrades s å till amirallöjtnant och blev svårt sårad i sjöslaget i Köge bukt 1677. 1678 undersökte han tillsammans med amiralen Erick Siöbladh (bd 32, s 283) möjligheterna att förlägga en flotta till blekingeskären, vilket väsentligt bidrog till beslutet att förlägga den sv flottans huvudstation till denna trakt, där Karlskrona anlades 1680. S befordrades s å till viceamiral och 1690 till amiral. I sitt äktenskap med riksrådet och amiralen Clas Stiernskölds dotter Elisabet Anna blev han svärfar till amiralerna Kornelius Ankarstierna (bd 2) och Carl Ruuth (bd 30) och far till Claes S (1673–1733).

Denne var 1691–96 i holländsk örlogstjänst och befordrades i sv tjänst till schoutbynacht 1700. S å deltog han i örlogsflottans operationer i samband med Karl XILs landstigning på Själland. 1703 transporterade S 5000 sachsiska och ryska fångar samt mer än 200 artilleripjäser från Danzigbukten till Karlskrona. 1705 deltog han i sin svåger Ankarstiernas landstigningsförsök vid Retusaari. S befordrades 1709 till viceamiral, 1710 till holmamiral i Karlskrona och 1712 till amiral. 1715 förde han befälet över den sv huvudflottan i sjöslaget vid Rügen, och s å blev han överamiral. 1719 blev S riksråd och greve, och 1719–27 fungerade han som president i Amiralitetskollegium. Hans grevliga släktgren har på Riddarhuset kallats S af Söfdeborg efter ett gods i Skåne, i vilket han blivit delägare genom sitt äktenskap med Sofia Lovisa Soop. Han var mer sjöman än administratör, vilket resulterade i flottans alltmer framträdande bristfälliga tillstånd mot slutet av Stora nordiska kriget och illa skötta rustningar till sjökampanjen 1719–20 (Häggman; Amiralitetskolks hist). Bland hans 16 barn var döttrarna Sofia Lovisa, Ulrika Eleonora och Eva Charlotta, som blev gifta med resp envoyén Henrik Jacob Hildebrand (bd 19, s 35), kanslipresidenten Anders Johan v Höpken (bd 19) och översten Hans Georg Mörner (bd 26, s 290 f).

Äldst bland de söner, som överlevde barnaåren, var Carl Hans S (1704–70). Han besökte i engelsk tjänst 1721–25 New Foundland, Menorca, Guineakusten, Västindien och Kanarieöarna. I sv tjänst befordrades S till schoutbynacht 1748, viceamiral och chef för Gbg-eskadern 1749, amiral och amiralitetsråd 1754 samt president i Amiralitetskollegium 1759. 1769 kallades han till riksråd men avsade sig detta ämbete.

Hans bror Johan S (1715–91) kom i krigstjänst redan 1728 vid garnisonsregementet i Stralsund, inskrevs s å vid LU, deltog från 1734 i kejserlig tjänst i Polska tronföljdskriget och från 1741 som frivillig i kriget i Finland samt var 1744 i fransk krigstjänst. Under Pommerska kriget utmärkte sig S framför allt då han som kommendant 1759 ledde försvaret av Anklam, vid vars kapitulation han blev preussisk fånge. S å befordrades han till överste för ett värvat husarregemente, men 1761 tog han avsked. För sin medverkan (Tersmeden, 6, s 265; Odhner, 1, s 130 o 140) i Gustav III:s statskupp 1772 blev S s å generalmajor. 1772–80 var han kommendant på Sveaborg, och 1778 befordrades han till generallöjtnant. Till följd av ett arv, som 1780 tillfallit S:s holländska hustru Jakobina Henrietta Alexandra de Cheuses, kunde han 1783 köpa Tosterup i Skåne. Därifrån kallades han av Gustav III vid danskarnas infall i Bohuslän 1788 till överkommendant i Gbg (jfr bd 11, s 596), men en brytning mellan honom och kungen kom till stånd vid en krigskonselj, där han var bland de generaler som avrådde från anfall, innan trupperna försetts med tross och annat, som de saknade (Odhner). Efter kungens nya statskupp 1789 tog S definitivt avsked (Fersen, 7, s 118). S:s dotter Sophie Louise Eleonora S gifte sig med generalamiralen Carl August Ehrensvärd (bd 12).

Johan S blev farfar till Gustaf (Gösta) Adolf Vive S (1802–86), som därtill var dotterson till riksrådet och riksmarskalken greve Carl Bonde (bd 5). Gösta S befordrades i Svea hovrätt till assessor 1835 och blev kammarherre hos kronprins Oscar 1838 samt justitieråd 1840. Han var ledamot av lagberedningen 1841-42 och av nya lagberedningen 1845-47, blev president i Kammarkollegium 1847 och var lantmarskalk 1847–48 och 1859–60. 1848–56 var S justitiestatsminister, ehuru han inte hade något starkare politiskt engagemang. Oscar I hade för honom "ett stort förtroende, huvudsakligen grundat på hans redbarhet, men uti sina beslut gick konungen ofta emot sin ministers mening och tillstyrkande" (Palmstierna). Det förslag till representationsreform som framlades 1848 och knappast var ett uttryck för S:s idéer, bemödade sig regeringen inte om att genomdriva vid följande riksdag. Under riksdagen 1853–54 blev han jämte sju regeringskolleger utsatt för det sista riksrättsåtalet i sv historia på grund av bristande tillmötesgående mot bondeståndet i fråga om grundskatternas förenkling men frikändes.

Senare var S president i Svea hovrätt 1856–67, universitetskansler 1859–71, riksmarskalk 1864–86 och LFK 1866–75. Han blev LVHAA och en av rikets herrar 1848, riddare av Serafimerorden 1850 samt LVA 1855 och var ordförande i SkS 1848-81. 1868 blev S juris hedersdr vid LU, och 1879 blev han fil hedersdr i Khvn. Förteckningen över hans efterlämnade samlingar, framför allt i medeltidsgenealogi (Trolleholm förr och nu), vittnar om att han var en av sin tids främsta experter på detta område. I tryck publicerade S förteckningar över Sävstaholmssamlingens pergamentsbrev i HSH 36 och HH 4 samt editioner av pergamentsbrev i VFT 1:2, s 12 f och 52 f. Hans efterlämnade papper hamnade på Mariedal i Ova sn, Västergötland, utom större delen av hans genealogiska samlingar, som 1886 förvärvades av hans kusinson och hans hustru Sofia Bondes brorson Carl Johan Trolle-Bonde (bd 5) på Trolleholm i Torrlösa, Skåne. Hans dotter Ebba Ulrica i äktenskapet med mödernekusinen Sophie Bonde blev mor till Sigrid Leijonhufvud (bd 22). Dottern Sophie Gustafva gifte sig med hans brorson Nils Gustaf Alexander S (S 11).

Dennes syster Josephine (Jossan eller Schossan) Sophie Anette Charlotte S (1829–92) blev hovfröken hos kronprinsessan Lovisa 1851. "Hon lekte under ett decennium med kronprinsens – från 1859 Karl XV:s – känslor och blev ovanligt intensivt hatad och avskydd av sin omgivning" (Michanek). Josephine S var flera gånger förlovad, bl a 1856 med sedermera utrikesministern Oscar Björnstjerna (bd 4), som efter kort tid bröt förlovningen, då han inte kunde förmå henne att lämna kronprinsens närhet i Sthlm. 1862 blev hon gift med den norske kabinettskammarherren Bredo Stang. Kusin till hennes farfar – Gustaf Adolf Vive S:s far – var Gustaf Adolf S (S 7).

De nu levande medlemmarna av den grevliga ätten S af Söfdeborg härstammar från hans farbror Erick Arvid S (1707–75), bror till Carl Hans S och Johan S. Liksom den förre var han i engelsk tjänst på 1720–talet, varvid han gjorde resor till Afrika och Amerika. Erick S uppges (Jacobson) ha varit Hedvig Taubes ungdomskärlek innan hon blev Fredrik I:s älskarinna. I sv tjänst blev han kommendör och ledamot av Amiralitetskollegium 1747, schoutbynacht 1749, viceamiral 1753 samt amiral och amiralitetsråd 1755. 1771 efterträdde S sin bror Carl Hans som president i Amiralitetskollegium. 1751 hade han avsagt sig förslagsrum till riksråd. Liksom brodern Carl Hans kallades S till riksråd 1769 men avsade sig liksom denne. Genom sitt äktenskap med överamiralen Carl Georg Siöblads (bd 32, s 284) dotter Charlotta Eleonora kom han i besittning av Torpa i Länghem, Västergötland. S blev svärfar till bl a konteramiralen Johan Vilhelm v Gerdten (bd 17, s 93), riksrådet Anton Johan Wrangel, överståthållaren och amiralen Carl Wilhelm Modée (bd 25) och generalguvernören Eric Ruuth (bd 30) samt farfar till Pehr Georg S (1790–1871).

Pehr S deltog i återerövringen av Gotland våren 1808, de därpå följande landstigningsförsöken i Finland, vinterfälttåget på Åland och expeditionen till Västerbotten 1809, om vilken han 1865 publicerade sina Anteckningar rörande expeditionen åt Westerbotten år 1809. I striden vid Sävar blev han svårt sårad i högra armen. 1810 fick S guldmedalj för tapperhet i fält. Senare deltog han i fälttågen i Tyskland 1813 och Norge 1814. 1832–56 var S den förste översten för det regemente som ursprungligen kallades Sjöartilleriregementet men från 1845 Marinregementet. Mest känd har han blivit som författare till bl a historiska romaner, vilka företer sådan påverkan av Walter Scott att han kallats "Sveriges Walter Scott" (Eichhorn; Krook). 1870 fick S av SA Karl Johans pris för vittra förtjänster.

S:s son Pehr Ambjörn S (S 10) blev far till Pehr Louis S (S 12), vilken i äktenskap med den finländske marskalken och presidenten Gustaf Mannerheims syster författarinnan och bokkonstnärinnan Eva Hedvig Wilhelmina Johanna Mannerheim S (bd 25, s 80) blev far till Clas Eric S (1898–1948). Clas S befordrades till flygdirektör av andra graden 1937, var 1937–43 överingenjör och direktörsassistent vid Sv aeroplan ab (SAAB) med tjänstgöring som chef för dess verkstäder i Trollhättan men återvände därefter till Flygvapnet som innehavare av en nyinrättad befattning som flygöverdirektör.

S:s första hustru var 1927–46 Axel Theodor Adelswärds (bd 1) dotter författarinnan Anna Eva Elisabet S (1906–93). I likhet med sin avlägsna släkting Birgit S växte Anna S upp i herrgårdsmiljö, något som senare gav även henne litterära uppslag. Under beredskapsåren var hon propagandachef i lottakåren och gav samtidigt ut ett par barn- och ungdomsböcker. Hon debuterade dock på allvar först 1970 då hon i "...men sjön är densamma" började skriva om sin egen barndom, och gav därefter under två decennier ut en bok om året. Till memoarböckerna hör bl a Vännen min (1985), som beskriver vänskapen med barndomskamraten prinsessan Astrid. S skrev också ett stort antal historiska romaner kring olika kvinnoöden. Såväl kända kvinnor ur den sv historien som gestalter i de egna släktleden porträtteras, och S:s berättarstil har beskrivits som saklig, humoristisk och med känsla för det lyriska. Hennes historieintresse tog sig också uttryck i föredragsverksamhet i skolorna. S var under sitt andra äktenskap bosatt i Danmark, men återvände på 1950-talet till hembygden i Östergötland.

Clas S:s förutnämnde farfars far Pehr Georg S var kusin till Eric Samuel S (1776–1843). Denne blev kammarjunkare 1802, kammarherre hos hertig Karl 1805 och kabinettskammarherre 1809 samt var lagman i Ångermanland och Västerbotten 1805–13 och landshövding i Gävleborgs län från 1813 till sin död. Eric S var sällan i sitt län och var ej känd för duglighet, "men han hade klokheten att låta ämbetet styra, och därför gick allt bra och utan några anmärkningar eller åtal" (Ulfsparre). I sitt äktenskap med Catharina Ulrika Montgomery, en av Magdalena (Malla) Montgomerys (bd 25) halvsystrar, blev han far till Erik Josias Filip S (S 9).

Eric Samuel S:s bror Carl Georg S (1790–1852) blev assessor i Svea hovrätt 1822 och var 1825–36 en mycket nitisk och uppskattad landshövding i Norrbottens län. Därefter var han till sin död justitieråd samt 1837–41 tf president i Kammarrätten. Carl S var delägare i Robertsfors bruk i Västerbotten 1835–40 och ägde 1846–52 Limmareds glasbruk i Tranemo, Västergötland.

Hans son häradshövdingen i Sevede och Tunalän i Småland Carl Georg S (1817–1903) blev i äktenskap med sin kusin Margareta Lovisa Fredrika S (1824-63) far till författarinnan Signe Birgit Julia Fredrika Th(omæus) S:s (S 13) fosterfar.