Schering Rosenhane

Född:1609-07-04 – Husby-Oppunda församling, Södermanlands län
Död:1663-08-06

Diplomat, Riksdagsledamot, Lagman, Landshövding, Riksråd, Överståthållare


Band 30 (1998-2000), sida 524.

Meriter

1 Rosenhane, Schering, f 4 juli 1609 i Husby-Oppunda, Söd (egen uppg, R:s Lefverne, s 517 f), d 6 aug 1663 (Klingius). Föräldrar: ståthållaren Johan Jöransson R o Karin Scheringsdtr Arp. Skolgång i Strängnäs o Nyköping, inskr vid UU sept 24, auskultant i Svea hovrätt 10 juni 28, företog resor till England, Frankrike o Holland 29–31, deltog i riksdagarna 32–42 o 50, assessor i Svea hovrätt 7 mars 32, underståth i Sthlm 20 nov 34–37, geheimeråd hos änkedrottn Maria Eleonora o ståth över Livgedinget 35, landsh i Östergötland 12 aug 37–45, agent (resident) vid fredsförhandl:arna i Münster 12 april 43–aug 47, ord ambassadör i Frankrike 47 (instr 29 nov)–49, riksråd från 30 sept 50, kansliråd 21 sept 50–61, kommissarie vid förhandl:arna med Polen 19 april 51, innehade diplomatiska uppdrag i Bremen-Verden o Wismar 51–54, bl a som legat till staden Bremen 10 aug–dec 54, överståth i Sthlm från 24 mars 52, frih 3 juni 52, lagman i Södermanland från 9 dec 54, jämte Sten Bielke (bd 4) fredsunderhandlare i Danmark 59–60.

G 12 juli 1636 i Sthlm, Nik, m Beata Sparre, f 16 jan 1618 (1770 års geneal:er, Sparre, RHA), d jan 1672 (enl sonen Johans memoarer, se Loenbom, Anecdoter ... 2: 89), begr 28 april s å i Sthlm, Ridd, dtr till ryttmästaren Bengt S o Kerstin Åkesdtr Bååt.

Biografi

R:s far Johan Jöransson (R) (1571–1624), vars far Jöran Johansson adlats 1558, innehade bl a den fäderneärvda sätesgården Torp i Husby-Oppunda. Efter skolgång i Nyköping vistades Johan Jöransson större delen av perioden 1588–96 i Tyskland och studerade vid universitetet i Helmstedt (inskr 8 nov 1588) men uppehöll sig även i Jena, Wittenberg, Leipzig och Köln samt besökte Danmark. Efter hemkomsten togs Johan Jöransson som en av de få betrodda akademiskt utbildade yngre frälsemännen i anspråk av hertig Karl för uppgifter i kansliet.

Johan Jöransson fick ett viktigt diplomatiskt uppdrag av hertigen då han skickades till Danmark sommaren 1597 för att hos Kristian IV motverka den propaganda som landsflyktiga sv riksråd där kunde bedriva mot Karl och troligen även skaffa upplysningar om dessa. Han skickades 1598, i samband med det spända läget inför kung Sigismunds ankomst till Sverige i spetsen för en armé, tillsammans med Mickel Olofsson (bd 25) till Linköping för att förhandla med bönderna. Efter slaget vid Stångebro var Johan bland dem som deltog i underhandlingarna med Sigismund. Han fanns också i Linköping under den riksdag som ledde till avrättningen av flera av rådsherrarna.

I aug 1599 hade Johan Jöransson utnämnts till " riksens överste secretarius" med huvudansvar för K kansliets löpande arbete. Särskilt viktig var vården om arkivhandlingarna i kansliet. Dessa hade genom det oroliga politiska läget kommit i stor oordning, och uppgiften för Johan Jöransson blev att råda bot på detta. Till sin hjälp fick han tre sekreterare. Den instruktion som utfärdades för honom (tr MRA 1, s 50 f) är den första som mer ingående anger vad tillsynen över det som ca 20 år senare skulle bli ett verkligt riksarkiv innebär. Omkr 1604 förefaller Johans direkta ansvar för arkivet ha upphört.

Arbetsuppgifterna i kansliet för kungens räkning blev mångskiftande och omfattade även utrikes resor. En nära vän och kollega blev Johan Skytte som Johan Jöransson träffat redan under studieåren i Nyköping och Tyskland. Under senare halvåret 1600 vistades han i Narva som underhandlare med ryssarna, men eftersom dessa inte var villiga att avsluta förhandlingarna blev de resultatlösa. Andra utrikes uppdrag var förberedelser inför och deltagande i gränsmötena med danskarna 1602 i Sjöaryd och 1603 i Flabäck.

Till Johan Jöranssons inrikes uppgifter hörde bl a att hålla vapensyner i olika landsändar, förrätta utskrivningar och föra befäl över krigsfolk vid truppförflyttningar i landet. Han fick 1605 också uppdraget att tillsammans med Skytte, och senare med Axel Oxenstierna, i Uppsala efterhöra professorernas mening om ett förslag till medling med Polen. I samband med detta begärde dessa att nya lärostolar skulle inrättas, varför Johan Jöransson och Oxenstierna uppdrogs att utreda förhållandena vid UU. Något resultat av detta är dock inte känt.

Från 1602 var Johan Jöransson häradshövding i Jönåkers hd, Söd. 1612 utsågs han till ståthållare över Nyköpings slott som då låg i den omyndige hertig Karl Filips furstendöme. Med honom och med hans mor änkedrottning Kristina, som styrde över detta, samarbetade han nära. Under 1610-talet var frågor i samband med uppbörden av Älvsborgs lösen en ständigt återkommande arbetsuppgift. – Johan Jöransson var kulturellt intresserad och hade under sina utrikes resor skaffat ett bibliotek och låtit binda böckerna i eleganta skinnband.

Schering R var det äldsta av fem barn. Han undervisades av informatorer på Torp och på faderns andra gård Haneberg, båda Söd. Efter faderns död knöts han som klient till dennes bäste vän Johan Skytte. Skytte och hans bror Lars rådde R att söka bli "hov-junker" eller gå i krigstjänst, men Gabriel Oxenstierna (bd 28) hjälpte R till en auskultanttjänst i Svea hovrätt och blev därmed hans nye "patronus". 1629 begav sig R med studentkamraten Johan Drake till London, vilket inledde hans för tidens unga adelsmän normala peregrination. Han bedrev även fria studier i Frankrike och Holland. Efter hemkomsten, och efter bl a ett par smärre diplomatiska uppdrag, kallades R till underståthållare i Sthlm. R blev därjämte av änkedrottning Maria Eleonora kallad till geheimeråd och ståthållare över Livgedinget.

R tycks ha varit som klippt och skuren för administrativa uppdrag. Som underståthållare var han medhjälpare till den sällsynt energiske Klas (Larsson) Fleming (bd 16). R uppger att han under denna tid "i synnerhet conceperade ... en ordre" om arbetsfördelningen mellan borgmästarna, författade en ordning om "borgerskapets ordenteliga hantering och näring" och tillsammans med den ene borgmästaren översåg skråordningarna (R:s Lefverne, s 577). Emellertid måste han också förrätta en soldatutskrivning i Uppland samt biträda änkedrottningen med förvaltning och tjänstgöra som domare i Livgedinget. Snart lät dock rikskanslern Axel Oxenstierna honom veta att "de hade ärnat" honom till den vakanta landshövdingeposten i Östergötland. Under sin tid där ägnade R sig särskilt åt Norrköping, nu Sveriges andra stad och tack vare Louis de Geer och andra företagare ett dynamiskt ekonomiskt centrum med en mantalsskriven befolkning om ca 2 000 personer. R utfärdade 1638 ett förvaltningsreglemente för staden i Oxenstiernas anda men mötte i arbetet med administrationsreformerna ibland skarp opposition. Han intresserade sig också för allmogens problem, bl a skjutsningen. De varaktiga resultaten av hans arbete har sannolikt reducerats av det faktum att drottning Kristina plötsligt sände honom till Tyskland som diplomat. Som vikarie förordnades 1643–45 hans bror Johan (R 2).

Vid ett tidigare tillfälle hade R och hans kusin Gabriel Gyllenanckar (bd 17, s 524) varit på tal som rådsherrar men ratats därför att de var lågadliga. 1650 blev emellertid R erbjuden och antog en plats i rådet, vilket medförde inflytande i både utrikes- och inrikespolitiken. Vidare erhöll han den viktiga posten som överståthållare i Sthlm. Själv klagade R i åratal över att en ämbetsinstruktion saknades. Värre var att han nu också fick många uppdrag utanför Sverige och dessutom hade att dela sin tid i Sthlm mellan överståthållartjänsten och sammanträden i både kansli och råd. – R var dock inte den ende av rådsherrarna som hade flera viktiga parallella arbetsuppgifter att sköta.

R:s utförliga ämbetsberättelse 1663 (tr 1850) som överståthållare blev en modell för sin epok. Han ger där viktiga data om t ex befolkning och bebyggelse, om export och import och om brottslighet och fattigvård. Möjligen friserade han ibland egna insatser i hopp om att främja sin privata ekonomi. Det har framhållits att R var "den första framstående administrativa begåvningen i modern mening" i stadsledningen, men att han vad tull och accis beträffade "saknade förmågan eller viljan att med kraft genomdriva sina önskningar". R underströk i sin berättelse 1663 att handel och köpenskap var "lika som en själ därigenom staden besynnerligen ock haver sin uppkomst". Hans syn på hantverkarna var däremot mer nedlåtande, och han har kritiserats för att inte ha sett till att adel och kronotjänare fick bära en skälig del av stadens ekonomiska börda (Jansson 1991). 1663 karakteriserade R avslutningsvis sitt ämbete som det "svåresta och förhateligaste som skall finnas" (s 49). Hans rapport kom att ligga till grund för den tjänsteinstruktion som utfärdades året efter hans död.

Om sin tjänstgöring som "rikskansliråd" har R bl a uppgivit att drottningen, troligen 1653, pålade honom "att skriva en kansliordning, det jag nödigt gjorde för gamla rikskanslerns skull. Dock konfererade jag förtroligen med honom uti allt det som förelopp, och därmed någorledes mitigerade den invidiam, som mig eljes överhängde" (R:s Lefverne, s 615). Förslaget blev emellertid ej godkänt av den nye kungen. Däremot skulle det till stor del ingå i den nya kansliordning som utfärdades 1661.

Den i sv miljö osedvanligt kultiverade R hade i drottning Kristina en välvilligt inställd monark, som dock främst gav honom uppdrag utanför landet. Eftersom Axel Oxelstierna ogillade hennes abdikationsplaner blev det R som kom att spela huvudrollen på både rådets och ständernas vägnar vid tronavsägelsen i Uppsala 1654. Han spelade där en både reellt viktig och ceremoniellt glansfull roll. 6 juni besvarade han drottningens avskedstal med vad Per Brahe d y kallade "en vackert fattad oration till akten tjänlig". Om sina uppdrag för drottningen har R uppgivit att "drottning Kierstin brukade mig particulariter ... och pålade mig mycket till att göra, som cancellarii ämbete allena till- hörde, såsom till att skriva riksdags propositionen och de recesser, som imellan henne och Hans Maj:t samt ständerna skulle upprättas ... " (R:s Lefverne, s 615). När Oxenstierna i aug s å avled, blev R förbigången som hans efterträdare; Karl X Gustav valde inte R till ny rikskansler utan Axels son Erik (bd 28), till vilken R:s förhållande var kyligt.

Med pfalzgreven Johan Kasimir (bd 20) och hans son Karl Gustav på Stegeborg hade R sedan tiden i Östergötland de vänskapligaste relationer. 1655 kom emellertid med den nye konungens stöd den godsreduktion upp på dagordningen som de ofrälse sedan 1650 års riksdag krävt. Tillsammans med bröderna Johan (R 2) och Gustaf (R 3) var R på riksdagen 1655 en uttalad motståndare till reduktionsplanerna. Han blev därför vid ett tillfälle i rådet skarpt tillrättavisad av kungen. Pamfletten Samtaal emellan Juncker Päär, Mäster Hans, Niels Andersson Borghare och Joen i Berga Danneman som går på R:s linje har därför ofta, men utan belägg, tillskrivits honom.

Under Karl X Gustavs långa krigståg skötte R mestadels sina ämbeten i Sthlm. Vid riksdagen i Gbg, senare Sthlm, 1660 framstod han på nytt som en ledande inrikespolitisk aktör. I kungens testamente hade hans bror Adolf Johan (bd 1) utsetts till en av riksförmyndarna, vilka där givits en relativt stark och oberoende ställning. Testamentet ogiltigförklarades emellertid av både råd och adel som föredrog 1634 års regeringsform, dock aldrig erkänd av vare sig Kristina eller Karl Gustav. Regeringsformen försågs nu med ett Additament som gjorde förmyndarna beroende av fyrtiotalet rådsherrar. Det var utarbetat av R, som också var den främste att se till att det antogs av ständerna; R spelade därigenom en viktig inrikespolitisk roll. Åter på tal som rikskansler såg han dock detta ämbete i enlighet med den döde kungens önskan gå till dennes svåger Magnus Gabriel De la Gardie. R fick inte heller någon annan av posterna i förmyndarregeringen -säkerligen en svår besvikelse. Samtidigt kallades R:s tal till ständerna på den omyndige monarkens vägnar "en märkelig oration". R tycks också ha stått bakom regeringens och ständernas smidiga kompromiss med drottning Kristina, som plötsligt dykt upp i Sthlm: hennes rätt till sina underhållsländer bekräftades, men hennes anspråk på kronan om den späde monarken dog avvisades bestämt.

R:s bana som diplomat var växlingsrik. Som observatör i Münster var hans funktion sekundär jämfört med de båda sv delegaternas uppgifter i Osnabrück. R skulle främst hålla de allierade fransmännen på gott humör. Denna uppgift stördes dock 1645 av den personliga vänskap som uppstått mellan honom och den äldre spanske delegaten Diego Saavedra Fajardo. R bodde rentav en tid hos honom. Sedan Saavedra i april 1646 lämnat Münster blev förhållandet till fransmännen bättre, men de var alltid ur sv synpunkt besvärliga allierade. När drottningen 1647 sände R till Paris som ambassadör – med huvudsyfte att skaffa Sverige subsidier – låg både fakta och falska rykten om hans vänskap med Frankrikes fiender honom i fatet. Den franske ambassadören i Sthlm Chanut hade dock gett sin "chef kardinal Mazarin ett anmärkningsvärt positivt porträtt av R som frispråkig men klok och hederlig. Emellertid kunde R i Paris inte dölja sin sympati för Frondens opposition mot Mazarins regim. När han dessutom erbjöd kardinalen "medling" blev denne rasande. Drottningen kunde inte annat än återkalla R. Då hade denne dessutom gjort ett drastiskt inlägg i den intensiva franska politiska debatten med den anonyma broschyren Observationes politicae super nuperis Galliae motibus. R angrep i denna direkt Mazarin, samtidigt som de synpunkter han presenterade var desamma som de han brukade föra fram i sv konstitutionell idédebatt.

Kristina kom nu att använda R i andra viktiga men mindre glansfulla uppdrag utanför Sverige. 1651 skulle han försöka bringa reda i förvaltningen i det erövrade ärkestiftet Bremen. Han hade också att bemöta staden Bremens krav på att vara en riksomedelbar stad och avvärja den öppna väpnade konflikten 1653–54. R åstadkom till slut med utländsk medling en för bägge sidor ansiktsräddande kompromiss, något som har setts som "hans förnämsta diplomatiska bedrift" (Stille, s 90). Vidare organiserade R en appellationsdomstol i den av Sverige också förvärvade staden Wismar 1653. Däremot misslyckades hans och några kollegors försök att i Lübeck 1651–53 förmå polackerna till fred, inte bara stillestånd.

På Karl X Gustavs begäran skrev R 30 aug 1655 ett memorial vari han skisserade olika alternativ för kungens framtida politik. Dessvärre negligerade kungen det av R förordade. Hans förslag skulle inneburit fred och förbund med Polens kung Johan Kasimir med spetsen riktad mot Ryssland. På Karl Gustavs anmodan gjorde R också motvilligt ett besök i dennes högkvarter. Han var också hos kungen vid tiden för den misslyckade stormningen av Khvn 1659. Tillsammans med rådskollegan Sten Bielke (bd 4) gjorde R därefter sin viktigaste utrikespolitiska insats när han efter kungens död som sv fredsdelegat lyckades sluta en för Sverige anmärkningsvärt förmånlig fred i Khvn följande år. All köpslagan om de erövrade Skånelandskapen avslogs bestämt. Tillsammans med en annan rådskollega, Gustav Bonde (bd 5), lyckades R också genomföra ett viktigt steg i de nya landskapens försvenskning, recessen i Malmö, i vilken de skånska ständerna accepterade att delta i den sv riksdagen.

Under sin peregrination hade R lagt grunden till en bildning av europeiskt snitt. Han sägs utöver latin även ha tillägnat sig kunskaper i franska, italienska och spanska. Han har också beskrivit hur han i London fick "lust till poesin, och begynte där aldraförst skriva några carmina" (R:s Lefverne, s 538). Vänskapen med Saavedra Fajardo i Münster verkade också stimulerande. Spanjoren var tidens kanske främste företrädare för den populära emblematiska genren, ett slags kodsystem av symboler, sentenser och tolkningar där även genealogin ofta drogs in. Saavedra gav också R ett exemplar av sitt huvudarbete Idea de un principe politico cristiano (1640). R själv skrev snart ett emblematiskt manuskript med eleganta illustrationer av holländaren Pieter Holsteyn d y, Hortus regius, som han överlämnade till drottning Kristina men som först 1978 utkom av trycket. R visar där i ord och bild att symboliken tjänar att celebrera drottningens första regeringsår, 1645. Statskonsten belyser han med hjälp av ett Saavedra-citat: "De flydda seklerna är ett sjukhus, där politiken obducerar liken av de stater som blomstrat, för att bättre kunna kurera de närvarande." Citatet antyder influenser från filosofen Lipsius. Det har understrukits att R hyllade "undersåtars rätt och adeln som statskroppens ryggrad" men också "citerade Machiavelli utan att rodna" (Lindroth, s 360 f). Hortus regius kan också ses som en furstespegel där dygden, virtus, anger tonen och patientia och prudentia är prinsens väsentligaste rättesnören. R har även efterlämnat några sidor med emblematiska skisser, och han infogade en serie av sina favoritemblem i en fris i det palats som han på 1650-talet lät bygga på Riddarholmen. Också i uppträdandet måste den eftersträvade livsstilen markeras. 1653 mottog R den engelske ambassadören Bulstrode Whitelocke som senare skrev: "... he seemed to be a man of able parts, but somewhat high and negligant in his demeanour", sannolikt en genomtänkt attityd mot Cromwells delegat.

R var på samma gång receptiv för den europeiska kulturen och osedvanligt väl medveten om behovet av att hålla det sv språket rent. Trots låneord gjorde han det själv. Därför har han figurerat som möjlig författare till den 1658 utgivna dikten Thet svenska språketz klagemål, at thet, som sig borde, icke ährat blifver, av pseudonymen Skogekär Bergbo, som också var författare till sonettsamlingen Venerid och Fyratijo små vijsor. Mer sannolik som författare är emellertid R:s yngre bror Gustaf. Däremot är det tänkbart att R genom sin starka position i kansliet, som lät trycka Klagemål, kunnat medverka till diktens publicering.

R var en entusiastisk boksamlare. Han skall ha hjälpt drottning Kristina att förvärva böcker och rara manuskript. Han nämner också att han 1642 fått "ifrån Holland en stor hop nya böcker som jag delecterade mig med" (Lefverne, s 604). När han besökte Polen passade han på att skaffa sig ett omfattande litterärt krigsbyte från fyra polska jesuitkollegier. En del sådan jesuitteologi skänkte han sedan till de två församlingskyrkor, för vilka han var patronus, Husby-Oppunda och Barbo, Söd. Prästerna borde enligt gåvobrevet i all framtid flitigt studera den till församlingens uppbyggelse och Guds ära. Han uppmanade vidare prästerna i Husby-Oppunda att kontinuerligt anteckna i en pärm vad som timat i socknen, så att man med tiden finge en verklig historia, ett exceptionellt initiativ som prästerna dock bara på vissa punkter fullföljde.

Som många ståndsbröder ärvde respektive förvärvade R en rad säterier, inalles åtta i Södermanland och Uppland. Därjämte hade han omkring 130 hemmansräntor och frälsehemman, i särskilt Västergötland, Småland och Uppland. Vid mitten av 1600-talet inbringade de totalt ca 3 000 rdr om året. Därtill kom amtet och godset Hagen i Bremen som han fått i donation redan 1646 och som snart inbringade 3 200 rdr årligen. Vidare fick R ett friherreskap i Österbotten, Ikalaborg, som gav räntor från 150 mantal. Inom en stormaktstida ram var R dock ingen stor jorddrott. Den rikliga, otryckta dokumentationen vittnar vältaligt om en mycket noggrann förvaltning (Rosenhaneska saml, UUB). Trots detta räckte R:s inkomster inte till i en tid då statstjänare länge väntade på eller aldrig fick lön eller ens kompensation för sina utgifter, samtidigt som hög status kostade mycket att upprätthålla.

Det förvånar knappast att R med sin systematiska läggning och lätthet att skriva också skulle sammanställa en handbok i konsten att sköta en sätesgård med jordbruk och trädgård. Hans Oeconomia var dock inte helt klar vid hans död och utgavs först 1944. Den innehåller en mängd intressanta data, samtidigt som den väl illustrerar R:s sätt att tänka. Det är en patriark, inom sin sfär en monark, som talar: "... om uti ett hushåll skall skickeligen och väl tillgå, måste husbonden föra direktionen" (s 5). Han skall ge sina order och föregå både familj och underhavande med ett gott exempel, vara sparsam och leva i god enighet och gott samförstånd med hustrun "och aldrig kritisera henne i barnens eller andras närvaro". De byggnader som en ägare uppförde borde ej vara för dyra men inte heller för enkla. Måttlighet var i det mesta R:s ideal. Intressant är hans diskussion huruvida en ägare bör arrendera ut sin jord, ha den i hälftenbruk med bönder eller i egen drift. Vad själva åkerbruket beträffar betonar R hur skilda betingelserna är i olika delar av landet. Han utgår därför från förhållandena i Södermanland/Uppland. I sin behandling av trädgårdsskötseln är R entusiastisk och nämner troligen alla då i Sverige förekommande kulturväxter. Oeconomia kännetecknas av både teoretisk och praktisk kunskap och av sans och måtta. Möjligen hade R en överdriven tilltro till att den skriftliga rapportering han älskade skulle fungera också i denna sfär.

R var mycket mån om sin familj och sin familjs heder. Det var därför han t ex med allehanda medel sökte hindra att systern Märta gifte sig med den informator som var hennes väntade barns far. R:s förhållande till bröderna Johan och Gustaf var utmärkt. I en likpredikan över R talas om den "stadige kärlek och ljuvliga umgäng" som rått mellan honom och hustrun. Det verkar ha varit mer än en schablon. Brevväxlingen mellan honom och de studerande sönerna var intensiv. Anmärkningsvärd är den edukatoriska omsorg som R ägnade också döttrarna, främst den begåvade Beata (1638–74), som fick god utbildning i språk och kvinnligt avpassad retorik i enlighet med tidens franska preciositet. De tio barn som nådde vuxen ålder kom väl överens. Ett av dem vittnade 1701 om att de "levat så ärliga och såta tillsammans, att icke ett vrängt ord varit oss emellan". Efter R:s husfrus död delades säterierna mellan sönerna och flertalet behölls länge i släkten. – De sista åren kände den flitige R stor matthet. Till De la Gardie skriver han att han nu "tröttas vid tjänsten och arbetet och mer älskar tranquilitatem et otium och om möjligt vore, vitam privatam". Han avled hastigt som följd av "sjukdom i halsen".

Såsom tillhörande 1600-talets sv elit måste R handha arbetsuppgifter av olika slag. Det var bara den militära sfären han tydligen avskydde och, bortsett från utskrivningsuppdrag, också slapp: R framstår som en av stormaktstidens mest mångsidigt begåvade och i skilda sammanhang kapabla svenskar. I början av hans karriär saknades inte drag av självgodhet och beskäftighet. På senare år pinades R alltmer av besvikelser och som ganska ömhudad känslomänniska av sina avundsmäns intriger och förtal. Vad som hela tiden imponerar är hans stora arbetsförmåga, hans systematiska sätt, hans känsla för stil, språk och retorik, hans osedvanligt konsekventa syn på liv och samhälle och hans starka pliktkänsla.

En son till R var Johan R (1642–1710) som studerade i Uppsala för framför allt Johannes Schefferus, varefter han 1660 företog en längre bildningsresa till England och kontinenten, då han bl a studerade i Leiden och i Amsterdam skaffade sig kunskap om bokföring och handel. Hemkommen 1663 utnämndes han till kammarjunkare hos kungen efter sin äldre bror Bengt. Två år senare utsågs han till assessor i Kommerskollegium och skickades i den egenskapen 1667 först till Gbg, från vilket besök han avgav en innehållsrik relation om stadens möjligheter i kommersiellt och industriellt avseende, och sedan till norra Tyskland och Wismar för att upprätta ett nederlag där. 1671 sändes han åter till Gbg för att undersöka missförhållanden i samband med nederlagsfriheten. – Även sedan Johan R lämnat kollegiet togs hans kunskaper på området i anspråk då han blev medlem av 1686 års kommersekommission, som skulle behandla och befrämja handel, sjöfart och manufakturer.

Johan R utnämndes 1673 till hovmarskalk hos änkedrottningen, en tjänst han fann sig väl till rätta med och som innebar att han följde hovet på resor i Sverige och även uppvaktade gästande medlemmar av utländska furstehus. Under sin tid som hovmarskalk utsågs han i samband med förmyndarräfsten 1675 till ledamot av kommissionen för undersökning av förmyndarregeringens förvaltning, och fem år senare blev han också ledamot av kammarkommissionen. När det gällde reduktionsbesluten gjorde han under 1686 års riksdag, då han även tillhörde SU, vissa inte oväsentliga insatser till förmån för några av dessa men framträdde samtidigt som något av en oppositionsman.

1685 utsågs Johan R till president för Tribunalet i Wismar, vilken tjänst han tillträdde två år senare. Som specialuppdrag fick han 1695 av Karl XI uppgiften att ombesörja att bestämmelserna i den detta år avlidne hertigen Gustav Adolfs av Mecklenburg-Güstrow testamente verkställdes. Eftersom denne var den siste manlige medlemmen av denna släktlinje hade hertigdömet upphört och Sverige blivit indraget i de tvistigheter som följt inför delningen av detta (jfr bd 4, s 250, o bd 21, s 301). Ytterligare ett medlaruppdrag i området fick Johan R 1703 då han förgäves sökte skapa förlikning i en tvist mellan de mecklenburgska hertigarna av Schwerin och Strelitz. 1696 biträdde han också generalguvernören Nils Bielke (bd 4) med att bilägga en gränstvist mellan Wismar och Mecklenburg-Schwerin.

1704 utsågs Johan R till e o ambassadör i Preussen, en tjänst han innehade parallellt med presidentskapet. Syftet med ambassaden, som varade till 1707, var att förmå Preussen att sluta upp på sv sida mot Polen men även mot Ryssland, något som dock misslyckades. I stället var det fördrag som slöts enbart ett defensivt förbund.

Författare

Magnus Mörner med bidr av Lars-Olof Skoglund (Johan Jöransson R o Johan R)



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Schering R:s stora arkiv (självbiogr, ms, dagboksanteckn:ar, merithandkar, polit handkar, gods- o andra ekon handkar) i Rosenhaneska saml, UUB, där även handhar efter Johan Jöransson och Johan R finns; se vidare E Lewenhaupt, Rosenhaneska handskr.saml:en i UUB (UUB:s minnesskr 16211921, 1921) o Förteckn på friherrliga Rosenhaneska manuskripterna (HSH 7, Bih, 1819, s 319). Ms efter R även i KB. – Brev från R i RA (bl a till J Adler Salvius, M G De la Gardie o E Oxenstierna samt många till Karl (X) Gustav, Johan Kasimir, P Brahe, A Oxenstierna, J Oxenstierna o K G Wrangel) samt i UUB (bl a många till Johan R).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Oratio de variis hominum studiis, horumque caussis publice in Regia Svecorum academia Salana ex memoriae recitata ... ad d. 10. Decembris anno 1626. Upsalia? 1626. 4:o. (16) s.  Observationes politicae super nuperis Galliae motibus. U o [Paris] 1649. 4:o. 47 s. [Anon, tillskr.] [Annan utg:] U o [i Nederländerna] 1649. 110 s.  Lefverne, af honom sjelf beskrifvit (Nya svenska bibliotheket, utg C C Gjörwell, bd 2, st 9, Sthlm 1763[65], s 515621). – Berättelse år 1662 (Nya handlingar rörande Skandinaviens historia, d 21 = Handlingar d 31, Sthlm 1850, s 150).  Minnesregler, nedskrifna ... för hans utländska resa [1629] (H Rosengren, Karl X Gustaf före tronbestigningen .... Upps 1913, s 261).  Oeconomia. Utg T Lagerstedt. Upps ... 1944.4:o. XV, 185 s, 1 portr. (Lychnos-bibliotek, 8, även Sörmländska handlingar, 9.)  Hortus regius. En kunglig trädgård. Original med övers o efterskr av Stina Hansson. Upps ... 1978. 223 s. (Lychnos-bibliotek, 30.)

Källor och litteratur

Källor o litt: E Abrahamson, Varför kallar sig S R Skogekär Barbo? (Nysvenska studier, 29, 1949); AdRP, bl a 5, 165254 (1873) o 7, 1660 (1881); D Almqvist, Hannibal Sehesteds beskickn till Sthlm år 1660 (KFÅ 1941); Anecdot om sv fullmäktige vid fredsslutet i Khvn år 1660 (Hist saml, 4, 1812); J Arckenholtz, Mémoires concernant Christine, reine de Suéde 3 (1759); P Brahe, Svea rikes drotset grefve Per Brahes tankebok ed D Krutmejer (1806); G Brandell, Sv undervisn:väsendets o uppfostrans hist, 2 (1931); K-R Böhme, Bremisch-verdische Staatsfinanzen 16451676: die schwedische Krone als deutsche Landesherrin (1967); F F Carlson, Sveriges hist under konungarne af Pfalziska huset, 4 (1875); S Clason, Till reduktionens förhist: gods- o ränteafsöndnarna o de förbudna orterna (1895); C F C[orin], S R (SMoK, 6, 1949); S Dahlgren, Kansler o kungamakt vid tronskiftet 1654 (Sc 1960); dens, Karl X Gustav o reduktionen (1964); Die schwedischen Korrespondenzen, 1645/ 1646, ed W Kohl (Acta pacis Westphalicae, 2:C, 1971); N Edén, Grunderna för Karl X Gustafs anfall på Polen (HT 1906); J Ekeblad, Bref, ed N Sjöberg, 12 (191115); A Ellenius, Johannes Schefferus, Kristina Minerva o Fortuna Audax: en studie i politisk emblematik (Lychnos 19541955); dens, Konst o miljö (Kultur o samhälle i stormaktstidens Sverige, ed S Dahlgren m fl, 1967); dens, Konstvetenskap o miljöstudium: reflexioner kring några praktiska exempel (HT 1972); dens, S R o det emblematiska språket (Lychnos 1997); P Englund, Det hotade huset: adliga föreställn:ar om samhället under stormaktstiden (1989); L Ericson, Borgare o byråkrater: omvandl:en av Sthlms stads förvaltn 15991637 (1988); B Fahlborg, Sveriges yttre politik 16601664 (1932); M Fråga Iribarne, Don Diego de Saavedra y Fajardo y la diplo-macia de su época (1955-56); F M Franzén, Minne af ... S R (SAH ifrån år 1796, 11,1827, s 343–359); A Friberg, Den sv Herkules: studier i Stiernhielms diktn (1945); Från Femern o Jankow till Westfaliska freden: minnesskr ... (1948); Frälseg, 12 (193135) o 4 (1976); D Gaunt, Utbildn till statens tjänst: en kollektivbiogr av stormaktstidens hovrättsauskultanter (1975); S Grauers, Ätten Wachtmeister genom seklerna, 1 (1941); L Gustafsson, Virtus politica: politisk etik o nationellt svärmeri i den tidigare stormaktstidens litt (Lychnos-bibl, 15, 1956); S Hansson, Svenskans nytta, Sveriges ära: litt o kulturpol under 1600-talet (1984); E F Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 1:2 (1936); S Hedar, En sörmlandsbygd o dess inbyggare (1965); B Helmfrid, Tiden 15681655 (Norrköpings hist, 2, 1965); dens, Ett arkivfynd med oväntade konsekvenser (Arkiv, samhälle o forskn 1995:2); E Hjärne, Från vasatiden till frihetstiden: några drag ur den sv konsdtutionalismens hist (1929); C Horn, Bref från riksr Christer Horn till dess broder Bengt 166176 (HSH 28, 1847), s 359 f; C V Jacobowsky, Sv studenter i Oxford ca 16201740 (PHT 1927); G Jacobson, Sverige o Frankrike 16481652: alliansens upplösn efter Westfaliska freden (1911); A Jansson, Bördor o bärkraft: borgare o kronotjänare i Sthlm 16441672 (1991); dens,Johan R  ämbetsman i Kristinas o Karl X Gustavs tid (KFÅ 1993); Klient o patron: befordringsvägar o ståndscirkulation i det gamla Sverige, ed M v Plåten (1988); Z Klingius, lik-pred över R (1664); K M:ts kanslis hist, 1 (1935); E Källquist, Thet sw språketz klagemål: litt:hist undersökn jämte text o tolkn (1934); F Lagerroth, Frihetstidens författn (1915); T Lagerstedt, Sörmlandsbygdens gröda under vasatiden (Sörmlandsbygden 1940); dens, S R, en storgodsägare o jordbruksförfattare från stormaktstiden (Geographica 1944); dens, Hög o låg i sextonhundratalets Södermanland (Sörmlandsbygden 1945); G Landberg, 16481697 (Den sv utrikespolitikens hist, 1:3, 1952); S Lilja, Sthlms befolkningsutveckl före 1800: problem, metoder o förklaringar (HT 1995); S Lindroth, Sv lärdomshist: stormaktstiden (1975); M Mörner, SR  europeisk intellektuell, sv administratör o diplomat, sörmländsk lanthushållare (Kyrka o krona i sörmländskt 1600-tal, ed M o A Mörner, 1996); T Olson Nordberg, Rosenhaneska palatset på Riddarholmen (Rig 1931); J Nordström, Till frågan om Skogekär Bergbo (Saml 1917); C T Odhner, Sveriges inre hist under drottn Christinas förmyndare (1865); S I Olofsson, Drottn Christinas tronavsägelse o trosförändring (1953); dens, Efter Westfaliska freden: Sveriges yttre politik 16501654 (1957); M Pernot, La Fronde (1994); J Rosén, Skånska privilegie- o reduktionsfrågor 16581686 (1944); H Rosengren, Karl X Gustaf före tronbestign (1913);J Rosenhane, Dagbok 16521661, ed AJansson (SkSH 18, 1995); J Scheringsson Rosenhane, Presidenten friherre ) S Rosenhanes lefverne ... (Anecdoter om namnkunniga o märkvärdiga sv män, ed S Loenbom, 2, 1773); I Rosell, Rosenhaneska gravkoret vid Husby-Oppttnda kyrka (Fornv 1958); N Ru-neby, Monarchia mixta (1962); D de Saavedra Fajardo, Idea de un principe polilico cristiano: repre-sentada en cien empresas, ed V Garcia de Diego, 13 (1927-28); Samlaal emellan Jimeker Päär, Mäster Hans, Niels Andersson Borghare o Joen i Berga Dan-neman ...1650 (Saml af curieuse samtal, politiske anecdoter 1768); Å Sandström, Mellan Torneå o Amsterdam: en undersökn av Sthlms roll som förmedlare av varor i regional- o utrikeshandel 16001650 (1990); I Schnell, Herremansgårdar i Södermanlands län (1971); U Sjödeli, "Det gamla lågfrälset" o 1600-talsbyråkratien: några reflexioner kring ett socialhistoriskt problemkomplex (HT 1974); SRP 2-18 (18801959); A Stille, S R som diplomat o ämbetsman (LUÅ 28:3, 189192); B Sundborg, "Den skiten Per Andersson": en lycksökare från Christinas tid (1967); R Swedlund, Grev- o friherreskapen i Sverige o Finland: donationerna o reduktionerna före 1680 (1936); Sveriges regeringsformer 1634-1809 samt konungaförsäknar 1611-1800, ed E Hildebrand (1891); Södermanland, 1 (Slott o herresäten i Sverige, [7,] 1968); J Terserus, Relation om herredags handl:arna i Sthlm, ifrån den 21 sept 1660 (Hist märkvärdigheter, till uplysn af sv häfder, ed S Loenbom, 23,1767); C Unger, Makten o fattigdomen: fattigpolitik o fattigvård i 1600-talets Sthlm (1996); Utdrag ur den Rosenhaneska kyrkoboken huvudsakl vad som berör Torps säteri o dess ägare, ed E Norberg (1960; mimeogr); O Walde, Storhetstidens litt krigsbyten: en kulturhist-bibliogr studie, 2 (1920); J Vasques Lopera, Calderon, el cisma Sueco de los Vasas y el tropo "Teatro del Mundo" (1999); C Weibull, Drottn Christina: studier o Forskn:ar (1961); B Whitelocke, A journal of the Swedish embassy in the years 1653 and 1654 1 (1855); G Wittrock, Karl X Gustaf i Polen: krigsmålet o allianserna (KFÅ 1920); E A Zetterqvist, Grundläggn af det sv väldet i hertigdömena Bremen o Verden (1891); ÖÄ 1634 16/10 1934 (1934). - Johan Jöransson: H Almquist, Sverge o Ryssland 15951611 (1907), s 5862; J E Almquist, Herrgårdarna i Sverige under reformationstiden (1960); C Annerstedt, UU:s hist, 1 (1877); T Bergjohan Skytte (1920); S Bergh, Sv RA 16181837 (1916), s 7 ff; Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 12 (1846); B Broomé, Kringjohanjöranssons (Rosenhane) stambok (PHT 1950); Carlander, 2:1, s 42; N Eden, Den svriksstyns reorganisation 1594-1602 (HT 1901), s 198; Frälseg, 12 (193135); H Gillingstam, Ätten Sjöblads medeltida släktförbindelser o äldsta hist (1949), s 66; S Hedar, Några Rosenhaneana (PHT 1920); Lags o doms; MRA, 1 (1877–81); S Lundkvist, Riksens arkiv o makten: en studie i RA:s utveckl före 1618 (Arkivvetensk studier, 5,1981), s 278; S U Palme, Sverige o Danmark 15961611 (1942); SMoK; G Upmark, Johan Göransson Rosenhanes stambok (SAT 2, 1894), s 143153; O Walde, Nicolaus Johannis Smalandius (NTBB 1926), s 175 f.  Beata R, g Ribbing: S Hansson, Salongsretorik: Beata R (163874), hennes övningsböcker o den klassiska retoriken (1993); E Meyer, En sv adelsdam på 1600-talet (NT 1889), s 539554 o 591608. – Johan R: H Almquist, Gbgs hist, 12 (192935); dens, Ivan Petrovitj Izmajlov  rysk diplomat i Preussen o krigsfånge i Sverige (17061710) (KFÅ 1937), s 101, 104 f, 108110; J E Almquist, Om kontributionsränteriet (KFÅ 1917), s 107 ff; Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 12 (1846); Carlander, 2:1, s 143 f; F F Carlson, a a, s 280, 291, 293, 299, 302, 309, 311, 313, 316, 325 ff, 333, 344 o 348, 5 (1879), s 194, o 8 (1910), s 83; S Gerentz, Kommerskoll o näringslivet 16511951 (1951); S Grauers, Till belysn av det karolinska enväldets näringspolitik 168697 (KFÅ 1960), s 23, 29, 38, 40 ff, 49 o 51; N Herlitz, Från Thorn till Altranstädt (1916), s 49 o 336; dens, Karl XII:s polska politik 1701–1707 (Karl XII, ed S Bring, 1918), s 180-183 o 210; G Jonasson, Karl XII o hans rådgivare (1960); Kommerskoll; O Lindqvist, Jakob Gyllenborg o reduktionen (1956); O Malmström, Nils Bielke såsom generalguvernör i Pommern 16871697 (1896), s 158; A Munthe, Studier i drottn Kristinas o reduktionens hist (1971); J Scheringsson Rosenhane, a a, s 41117; SMoK; E Wrangel, Sveriges litterära förbindelser med Holland särdeles under 1600-talet (LUÅ 33, 1897).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Schering Rosenhane, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6933, Svenskt biografiskt lexikon (art av Magnus Mörner med bidr av Lars-Olof Skoglund (Johan Jöransson R o Johan R)), hämtad 2019-03-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6933
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Schering Rosenhane, urn:sbl:6933, Svenskt biografiskt lexikon (art av Magnus Mörner med bidr av Lars-Olof Skoglund (Johan Jöransson R o Johan R)), hämtad 2019-03-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se