Esa Mäkelä, befälhavare på M/S Silja Europa
Under olycksnatten var M/S Silja Europa på väg från Helsingfors till Stockholm. Befälhavaren, Esa Mäkelä, utsågs av finska sjöräddningen till ”on scene commander” för räddningsarbetet. Han intervjuades den 26:e oktober 1994 av Sten Andersson, Olle Noord, Hans Rosengren och Bengt Schager, den svenska delen av JAIC.
Längst ner på sidan finner du länkar till dokument kopplade till Mäkelä.
Se även Estoniasamlingens Personförteckning.
Esa Mäkelä, berättar hur han - efter att ha tagit del av en detaljerad väderleksrapport som förvarnade om vindstyrkor på upp till 27 sekundmeter under natten – beslutade att köra hårt från början så länge man befann sig i Finska viken. Hans plan var att sakta ner allteftersom vinden ökade. I början av kvällen var vädret ganska bra. Han var uppe på bryggan när Europa befann sig i höjd med Hangö. Då visade Silja Europas vindmätare mellan 20 och 30 meter i sekunden. Mäkelä sade till styrmannen att sakta ner farten och sedan gick han ner till sin hytt. Han berättar att vinden var västsydvästlig på kvällen, men den vände till nordväst på morgonen. |
04:12 |
![]() |
Mäkelä berättar att det är främst av kommersiella skäl som farten sänks vid hårt väder eftersom försäljningen ombord minskar om fartyget stampar för mycket. Han säger också att ett fartyg som Silja Europa tål mer påfrestningar än de äldre visirbåtarna. Det framgår av samtalet att Mäkelä har erfarenhet från alla generationers färjor på Silja Line sedan 1973. |
03:26 |
![]() |
Han berättar att när Europa passerade Hangö kom det vindbyar på upp till 30 sekundmeter. Vädret karaktäriseras som ”normalt dåligt”. Esa Mäkelä uppskattar att det är ungefär samma väder ca 10 gånger per vinter, men att förhållandena styrs mycket av vilken riktning vinden har. Vädret denna kväll var sådant att Mäkelä räknade med att fartyget skulle bli försenat. Våghöjden uppskattade han till ca 6 meter men tror nog att en och annan våg kunde gå upp till 10 meter. Samtidigt säger han att det är svårt att uppskatta våghöjden när man själv går upp och ner. Det såg ganska hemskt ut när man såg räddningsflottarna i sjön, säger han. Sjögången var så kraftig att det var omöjligt att öppna lotsporten som är på bildäcksnivå. |
04:11 |
![]() |
När han fick beskedet om att M/S Estonia hade slagsida och blackout var hans första tanke att de måste ha ”ett helvete” ombord, för med 20 graders slagsida måste något allvarligt ha hänt. Däremot tänkte han inte då att läget var så illa att hon skulle sjunka. Det var inget svårt beslut att vända fartyget. Mäkelä berättar att han tyckte att han såg något på radarn som troligen var Estonia, men nästa gång han tittade syntes ingenting. |
04:27 |
![]() |
Viking Mariella låg närmare Estonia och var första fartyg på haveriplatsen. Mäkelä får frågan när han fick klart för sig att fartyget sjunkit. Han svarar att han länge hade svårt att tro att det verkligen var så illa. Det fanns ju en möjlighet att radarn inte gav utslag vid ökad slagsida. Han trodde att hon kanske skulle ligga kapsejsad upp och ner. ”Man är ju optimist av naturen.” När Mariella rapporterade att man såg folk i sjön började han få klart för sig riktigt hur illa det stod till. |
04:23 |
![]() |
Nedan länkar till relevanta dokument i samlingen:
Protokoll från förhör med Mäkelä den 12 oktober 1994
Anteckningar från samtal med Mäkelä den 26 oktober 1994
Matros på Viking Isabella berättar hur man arbetade för att rädda människor ur vattnet
En ombordanställd på Silja Europa berättar om räddningsarbetet
Minnesanteckningar från möte med Sjöräddningssällskapet där räddningsarbetet utvärderas