När Jan-Tore Thörnroos ringde från sin hytt till vakthavande styrman för att be honom sakta ner ytterligare hörde han may day-anropet från M/S Estonia. Det gick kvickt för honom att komma i kläderna och rusa upp till bryggan.

Såväl Mariella som Silja Europa försökte få radiokontakt med Helsinki radio utan att lyckas. Det var först när man ringde på NMT som vakthavande svarade.

Thörnroos berättar hur man såg nödraketer och hur ljusen från Estonia försvann liksom också utslaget på radarn. När Mariella närmade sig Estonias senast kända position syntes en mängd småljus på havsytan och de såg fullt med folk i vattnet. Fartyget saktade in och stoppade helt för att inte skada någon i vattnet.

I det hårda vädret var det svårt att bistå de nödställda från Mariella. De kastade ner linor, flytvästar och flottar. Man hissade ner flottar och försökte få nödställda att flytta över till dem. På så sätt kunde man hissa upp ett antal personer. Alla i besättningen var engagerade på olika sätt.

Thörnroos berättar om den känsla av vanmakt som grep honom och övriga i besättningen över att de kunde göra så litet. Det var omöjligt att sätta ut båtar i det hårda vädret. Det hade äventyrat flera liv. Thörnroos beskriver förhållandena som vidriga.

I början orkade människor att själva krypa över till Mariellas flottar men allteftersom tiden gick blev de allt mer nerkylda och försvagade. Då gick ett antal besättningsmän ner och drog över de nödställda och på så sätt arbetade man tills det blev ljust.

På morgonsidan ökade vinden så mycket att det blev alltför riskfyllt att lyfta ombord nödställda. Då övergick de till att dirigera helikoptrar till de flottar där man såg människor.

Thörnroos återkommer till problemen med att få kontakt med räddningsstationen Helsinki Radio under olycksnatten och de problem som försenade räddningsarbetena.