Sök i arkiven
Genvägar MENY

Axel och Erik Oxenstierna – brev från åren 1632–1654

Brevväxlingen mellan Axel Oxenstierna och sonen Erik är utgiven i tryck som del I:17 i editionen "Rikskanslern Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling (AOSB)", Stockholm 2016.

Länk till breven

Utgivningsprinciper

Guvernör i Estland 1646–1653

Om tiden efter Erik Oxenstiernas återkomst till Sverige är inte mycket känt. Erik var närvarande när Axel Oxenstierna i november 1645 tillsammans med sina söner upphöjdes i greveståndet, och i slutet av året utsågs han till överkammarherre. Tiden vid drottning Kristinas hov blev dock inte långvarig. Han utnämndes i juli 1646 till guvernör i Estland – en utnämning som av allt att döma var föranledd av rykten om ett planerat giftermål mellan drottningen och Erik, vilka hade fått allmän spridning. Utnämningen uppfattades som förvisning från hovet.[50]

Tjänsten som guvernör i Estland var en befattning som ställde stora krav på innehavarens smidighet, politiska omdöme och juridiska skolning. Estland var nämligen vid denna tid inom det framväxande svenska riket det enda område som åtnjöt långtgående autonomi.[51] Vid Estlands anslutning till Sverige på 1560-talet hade kronan garanterat landets politiska system (lantdag, lantråd), rättsordning (Oberlandgericht, godsherrarnas "hals- och handrätt") och kyrkoväsende (adliga kyrkopatronat). Senare försök att anpassa de lokala förhållandena till vad som var vanligt i Sverige och Finland hade avvärjts av den starka estländska adeln.[52] Guvernören stod "uthi Konungens ställe", han var "Landzens hufvudh eller hövding", som det stod i Eriks instruktion, men hans befogenheter var starkt kringskurna av ridderskapets och staden Revals privilegier.[53]

Under de första åren handlade många brev om frågor som rörde Estlands autonomi och guvernörens handlingsutrymme. Det kunde gälla frågor av principiell natur, t.ex. om de adliga lantråden hade rätt att sammanträda på eget initiativ utan guvernörens vetskap (det bestreds från svensk sida)[54], om Estlands högsta domstol, Oberlandgericht, vars medlemmar, lantråden, tillhörde den inhemska adeln, skulle döma efter "saxisk" eller svensk lag[55] och om borgrätten i Reval, guvernörens rättsforum, skulle kunna bli en helt svensk domstol och döma efter svensk lag[56]. Men det kunde också röra sig om till synes enklare ärenden som i provinsens särskilda miljö kunde anta oväntat stora proportioner, t.ex. uppförandet av ett riddarhus i Reval[57], tillsättningen av en ny rektor vid gymnasiet i Reval[58] eller indelningen av den estländska adelns rusttjänst (adelsfanan)[59].

Erik Oxenstiernas tjänsteskrivelser passerade, åtminstone i början, faderns kritiska ögon innan de lämnades in till det kungliga kansliet.[60] Axel Oxenstierna tycks ha varit nöjd med hur sonen axlade sitt ansvar. "Du gör rett att du inquirerar först i tilstonded aff provincien och medh hvadh rett och ordning den regeras och administreras, sedhan hvadh privilegia, frijheeter och consuetudines ett ståndh och anned prætenderar anten emott höge öfverheten heller och inbördes, och huru hvar sin prætension betygar och bevijser."[61] Då och då kände han sig föranlåten att dämpa alltför vittsyftande eller bråda initiativ. "Gack ... caute att icke råka i fåfenge krakeel ...", lyder faderns råd efter de första månaderna i Reval. Och i ett senare brev: "Du ville ... all ting hoos dig väl öffverläggia och hvadh du härtill dags haffver begyntt och dreffvedt medh landzordningarne, rettegongarne, commercierne och anned slijktt, ded gack med allffvar igenom och blijff dig lijk. Men månge nye ährenden begyntt icke eller ju mechta caute ... Dette schriffver jag icke till den ände att jag vill hindra din godhe intention och ditt studium och nijtt till att tiäna Henes K. M:tt, fäderneslanded och provincien Estlandh. Ty jag ded hellre vill uptenda ähn uthsleckia. ... men att du alltt väl öfverlägger och sijr dig före, ... serdeles efter jag sijr dig icke vara försäkratt på ryghollett och adsistencen, nähr ded omtrenger, men myked mehra att vara försäkratt på contrerolleurs, baakdantare och moottståndh. Hæc sunt paterna monita filio data."[62]

På sin nya tjänst konfronterades Erik Oxenstierna med en av de besvärligaste frågorna i svensk östersjöpolitik, nämligen frågan hur handeln mellan Västeuropa och Ryssland, som från slutet av 1500-talet till stor del hade sökt sig från Östersjön till den nordliga ishavsrutten till Archangelsk, skulle kunna ledas tillbaka till de svenska hamnarna vid finska viken.[63] Innan Erik kom till Estland hade kronan under flera år fört resultatlösa förhandlingar i denna fråga med staden Reval, vars privilegier stod i vägen för alla försök att underlätta och stimulera transithandeln. Erik fick nu i uppdrag att tillsammans med en expert, licentinspektorn i Riga Peter Heltscher [Rosenbaum], återupptaga förhandlingarna och i samråd med staden utarbeta ett förslag till ny tullordning för handeln på Ryssland.[64] Syftet var att förenkla och sänka tullavgifterna, sammanföra städerna Reval, Narva och Nyen till ett gemensamt tullområde med enhetliga tullbestämmelser och på olika sätt förbättra villkoren både för transithandeln och handeln inom provinsen. Förhandlingarna resulterade våren 1648 i den s.k. "commercietraktaten", ett fördrag mellan kronan och staden Reval, som i allt väsentligt följde regeringens program och ratificerades av drottningen i juni 1648. Tillsammans med en kort därefter utfärdad tullordning och tulltaxa kom commercietraktaten i fortsättningen att utgöra grunden för den svenska handelspolitiken i Estland.[65] Rikskanslern följde i sina brev noga hur förhandlingarna utvecklades och såg till att resultaten förankrades hos drottningen.[66]

Våren 1648 kallades Erik Oxenstierna till Stockholm.[67] Det officiella skälet var att han skulle redogöra närmare för commercietraktaten och förhandlingarna med Reval. Den egentliga anledningen var dock en helt annan: Erik skulle ingå äktenskap med Elsa Elisabet Brahe, brorsdotter till riksdrotsen Per Brahe. Initiativet hade utgått från fadern. En första trevare kom i maj 1647, i ett postskriptum som under sommaren och hösten följdes av regelbundna påstötningar både i brev och genom mellanhänder.[68] "Mitt hus ståår sosom ofruchtbartt", skriver fadern. Som saker och ting nu ligger till – Johan Oxenstierna är änkling och barnlös, Erik ogift – "hafver jag lijtett heller intet hopp aff mitt huses continuation". Faderns kandidat är "greffve Nijlses dotter" (även förkortat "G.N.D."), den då femtonåriga Elsa Elisabet Brahe. Erik känner henne visserligen inte (han har bara sett henne en gång förut) och han kan inte lämna Estland för att bekanta sig med den tilltänkta bruden, men så småningom kom en första brevkontakt till stånd och ordnades ett "contrefaict" på flickan. När Erik i april 1648 kom till Stockholm var saken redan avgjord, ett friarbrev hade skickats till flickans förmyndare, riksdrotsen, och nu fick Erik äntligen också tillfälle att lära känna fästmön. Över sommaren pågick förberedelserna till bröllopet som firades på Åbo slott den 10 september 1648 i närvaro av riksdrotsen, många finländska adelsmän, stadens honoratiores och en delegation från det estländska ridderskapet och staden Reval. Erik Oxenstiernas sista genom Norrmans utdrag bevarade brev ger oss en utförlig beskrivning av festligheterna.[69] Från Axel Oxenstierna hördes dock andra tongångar. Efter Eriks avresa fick fadern utan förvarning juvelerarräkningar för smycken som Erik låtit göra åt bruden. "Ett haffver mig mykedt turberat", skriver fadern, "att du haffver här besteltt en hoop och clenodier aff ett stoortt värde och lathett dem göra till ditt behoff och till gåffva åth din festemöö och ded aff större prijs och värde ähn behoff giordes. Nähr du reeste din koos sade du mig icke ett ord däraff, mykedt mindhre viste jag aff någott prijs eller betalning. ... efter jag sijr att brullopstijdhen ähr för dörren, de och ähre bestellte och mitt gode nampn interesserar däruthij, så haffver jag emott min vilie, att undvijka blasme, most taga mig betalningen opå och den præstera innan två måneder gåår till ända, 3100 rdal. ... Jag haffver altidh elskatt dig och ded i min förmågo ähr intet neekett dig, men på dette sätted kom intet ofta igen, eliest kommer du mig till att changera någott emott min vilie och upsått."[70]

Vid sidan om sina plikter som guvernör blev Erik Oxenstierna även involverad i den oxenstiernska godsförvaltningen i Estland och Livland.[71] I Estland ägde Axel Oxenstierna åtta större gårdar i landskapen Wierland och Wiek, medan hans besittningar i Livland utgjordes av det historiska biskopsdömet Wenden, en jättelik förläning, som omfattade distrikten Wenden, Wolmar, Burtneck och Trikaten, samt ett senare förvärv, distriktet Rodenpois öster om Riga.[72] Förläningen förde med sig olika rättigheter och skyldigheter såsom tillsyn över kyrkoväsendet (kyrkopatronat, underkonsistorium), egen jurisdiktion i första instans (Landgericht), rusttjänst för biskopsdömet och underhåll av fästningsverk, artilleri och garnisoner i städerna Wolmar och Wenden.[73] Erik Oxenstierna gjorde flera inspektionsresor till Livland, bl.a. på försommaren 1647 och vintern 1648/49. Vid ett besök i maj 1649 genomfördes en större rannsakning som ledde till att tydliga gränser drogs upp mellan ekonomiförvaltning och rättskipning.[74] Likaså gjordes våren 1652 en översyn av biskopsdömets försvarsförmåga.[75] En fråga som regelbundet togs upp i rikskanslerns brev var försäljningen av spannmål och andra produkter som transporterades från biskopsdömet framför allt till Riga där man kunde anlita en väl inarbetad affärsförbindelse.[76] Intäkterna från försäljningen användes ofta på plats för att betala växlar som Axel Oxenstierna drog på sina tjänstemän eller andra mottagare i landet.[77] Ibland var det också tal om leveranser av naturalier och reda pengar till Stockholm. Med åren uppträdde Erik Oxenstierna alltmer i rollen som faderns fullmäktige, t. ex. när han i maj 1652 utfärdade ett privilegium för staden Wolmar.[78] I Estland ändrades förutsättningarna i och med att rikskanslern 1651 överlämnade dessa gods till Erik.[79]

1651 blev Erik Oxenstierna som Estlands guvernör direkt indragen i den svenska Rysslandpolitiken. Det handlade om en diplomatisk kris i förhållandet mellan Stockholm och Moskva som går under namnet Ankudinov-affären.[80] Huvudpersonen, Timofej Ankudinov alias Johannes Sinensis, som på försommaren 1651 hade anlänt till Stockholm i diplomatisk mission från Siebenbürgen, visade sig vara en av den ryske tsaren efterlyst tronpretendent. För att undgå en rysk begäran om utlämning fortsatte Ankudinov efter en tid från Stockholm till Estland. Han hölls kvar i Reval men tilläts i december 1651 rymma med guvernörens goda minne, innan en ny rysk begäran om utlämning hade inkommit. Affären, som kommenterades av Axel Oxenstierna i flera brev[81], inledde en kännbar avkylning av de svensk-ryska relationerna.

Under sin tid som guvernör besökte Erik Oxenstierna Sverige tre gånger. Första gången var sommaren 1648, när han förberedde sitt bröllop. Andra gången var han borta från Estland i tio månader, från juli 1650 till maj 1651, bl. a. för att delta i riksdagen och vid drottning Kristinas kröning. Hans tredje besök i Sverige sommaren 1652 gällde hans framtida uppdrag i kronans tjänst. Innan han återvände till Estland hösten 1652 utsågs han till generaldirektor vid kommerskollegiet (31 augusti) och till riksråd (5 oktober). Under dessa vistelser i Sverige var behovet att korrespondera av förklarliga skäl inte så stort. Från tiden för Eriks första och tredje besök finns inga brev från Axel Oxenstierna till honom, från det långa Sverigebesöket 1650/51 är åtta bevarade. I dessa tog rikskanslern upp ämnen ur familjens vardag och förmedlade färska nyheter från hovet och världen utanför Sverige. Den 8 mars 1651 kunde han meddela Erik, som då befann sig i Västmanland, att Elsa Elisabet Brahe hade fött parets andra barn, dottern Kristina.

Från Eriks tid i Estland finns 104 brev från Axel Oxenstierna bevarade, varav 99 egenhändigt skrivna, och sex från Erik, varav ett egenhändigt. Faderns brev fördelar sig ganska jämnt över tiden om man bortser från en större lucka december 1648 till november 1649, som kan sammanhänga med att rikskanslern i början av december 1648 hade drabbats av en lättare stroke.[82] Förlusten av Eriks brev kan till viss del, vad gäller hans verksamhet som guvernör, kompenseras av hans rapportering till Kungl. Maj:t.[83] Men om hans personliga förhållanden, hans umgänge, livet i en miljö som i mångt och mycket skilde sig från vad han hade lärt känna vid hovet i Stockholm, vet vi nästan ingenting. Enstaka glimtar får vi i faderns brev: Erik bör undvika att bjuda "landfolkedt och officererne" på "ett ringa rus heller någon debauche, ded du sådantt därefter moste bötha före, hvilkedt jag aff egen förfarenheett haffver sportt och kenner ähnnu hvadh effect ded haffver ..."[84]; "... hvadh dig felar i conversationen och omgengedt, ded kantu medh studierne in theologicis, politicis, historicis och iuridicis ersättia och upfylla ..."[85] Att detta råd inte var bortkastat framgår av det brev i vilket Erik berättar om ett besök av Georg Stiernhielm, på den tiden assessor vid hovrätten i Dorpat: "Till att sjelv öva mig i vårt äget språåk haar jag nu ved denne tiiden Stjärnhjelm hoos mig, den jag ok plägar som een lagfaren befråga ... Emedan vii esomofftast äre råkade in på det övervägandet aff svänske språket och dess ymnighet, äre vii af hvarannan inbyrdes upväkde att efftertänka ok derhän bära åhuga att man i skrivande ok dagligt thaal inge andre ordesätt antage än de som svänske vore eller numera af långligt ok stadigt bruk derföre ärkennes, dåg så att ikke något heel föråldradt ok mörkt thaal deraf ihopa sattes. ... Huru viida våre tankar vilja låta sig gjöres ok hvad fortgång vinna lärer sig genom herr Stjärnhjelm väl yppa. Jag haar mig i denne saken inlåtidt, hållandes det för det nyttigste tiidfördriiv, när man af sine ämbetssyslor något kan afbryta."[86] Man undrar förstås hur den unge guvernörens övriga "tiidfördriiv" kan ha sett ut.

[50]  Fries 1889, s. 47 ff. En antydan om detta även i AO till EO den 29 juni 1647 ("Reg.nr" 1694).

[51]  Guvernementet Estland bestod av staden Reval/Tallinn och de fyra adliga landskapen Harrien, Jerwen, Wierland och Wiek, dvs. norra delen av dagens Estland.

[52]  K. Tarkiainen och Ü. Tarkiainen, "Provinsen bortom havet. Estlands svenska historia 1561–1710", Helsingfors 2013, s. 29 passim.

[53]  Instruktion den 23 juli 1646, p. 5 (RA, Riksregistraturet, vol. 234, fol. 1322). Om EO:s verksamhet i Estland se E. Fries, Erik Oxenstierna såsom Estlands guvernör 1646–1653, i "HT" 5, 1885, s. 297 ff. Denna utmärkta uppsats ingår, något modifierad och utan anmärkningar, även i den fyra år senare publicerade biografin över EO (E. Fries, "Erik Oxenstierna. Biografisk studie", Stockholm 1889).

[54]  AO till EO den 12 februari 1647 ("Reg.nr" 1670); EO till AO den 28 mars 1647 ("Reg.nr" 6166).

[55]  EO till AO den 13 november 1646 ("Reg.nr" 6160); AO till EO den 17 december 1646 ("Reg.nr" 1661).

[56]  AO till EO den 17 december 1646 ("Reg.nr" 6116); EO till AO den 5 december 1647 ("Reg.nr" 6161). Om borgrätten se K. Å. Modéer, Svenska borgrätter i Östersjöprovinserna. Ett bidrag till den tidigmoderna processrättsutvecklingen, i I. Asmus, H. Droste, J. Olesen (utg.), "Gemeinsame Bekannte. Schweden und Deutschland in der Frühen Neuzeit", Münster 2003, s. 284 ff.

[57]  AO till EO den 1 oktober och 27 november 1646 ("Reg.nr" 1463 och 1659).

[58]  EO till AO den 2 november 1646 ("Reg.nr" 6159); AO till EO 27 november 1646 samt 27 januari och 10 maj 1647 ("Reg.nr" 1659, 1669 och 1682).

[59]  EO till AO den 16 oktober 1646 och 5 december 1647 ("Reg.nr" 6158 och 6161); AO till EO den 20 november 1646 och 27 januari 1647 ("Reg.nr" 1658 och 1669).

[60]  AO till EO den 1 oktober 1646 ("Reg.nr" 1463).

[61]  AO till EO den 19 oktober 1646 ("Reg.nr" 1465).

[62]  AO till EO den 12 februari 1647 och 26 november 1649 ("Reg.nr" 1670 och 1798).

[63]  A. Soom, "Die Politik Schwedens bezüglich des russischen Transithandels über die estnischen Städte in den Jahren 1636–1656", Tartu 1940; S. Troebst, "Handelskontrolle, "Derivation", Eindämmung. Schwedische Moskaupolitik 1617– 1661", Wiesbaden 1997.

[64]  Kungl. Maj:ts memorial för EO den 28 augusti 1646, i RA, Riksregistraturet, vol. 234, fol. 1571 ff.

[65]  Troebst a.a. s. 239 ff.

[66]  AO till EO den 19 och 30 oktober, 20 och 27 november, 4 och 17 december 1646 ("Reg.nr" 1465, 1467, 1658, 1659, 1468 och 1661) samt åtskilliga brev under 1647.

[67]  Kungl. Maj:t till EO den 18 mars 1648, i RA, Riksregistraturet, vol. 248, fol. 372 f.

[68]  AO till EO den 7 maj, 29 juni, 21 augusti, 4 och 27 september, 10 oktober, 12 november samt 17 och 21 december 1647 ("Reg.nr" 1681, 1694, 1715, 1720, 1731, 1734, 1738, 1743 och 1745). Se vidare Fries 1889, s. 109 ff.

[69]  EO till AO den 20 september 1648 ("Reg.nr" 6162); även Fries 1889, s. 114 ff.

[70]  AO till EO den 2 september 1648 ("Reg.nr" 1766)

[71]  Om godsförvaltningen i Livland se E. Dunsdorfs, "The Livonian Estates of Axel Oxenstierna", Stockholm 1981.

[72]  En sammanställning av dessa gods finns hos Dunsdorfs 1981, s. 228 f. I Estland ägde rikskanslern gårdarna Neu-Isenhof/Püssi, Rögel/Roela, Wattküll/Vatku, Wolgal/Völe, Kawast/Kavastu, Fonal/Vohnja, Lassila/Lasila och Wemes/Vöhma (A. Soom, Arkivförteckning över Tidöarkivet, s. 75 – Riksarkivet, ej tryckt).

[73]  A. Isberg,"Livlands kyrkostyrelse 1622–1695. Reformsträvanden, åsiktsbrytningar och kompetenstvister i teori och" "praxis", Uppsala 1968, s. 83 ff.; A. C. Meurling, "Svensk domstolsförvaltning i Livland 1634–1700", Lund 1967, s. 87 ff.; Dunsdorfs 1981, s. 109 ff.

[74]  Erik Oxenstiernas "Interims-Erklärung", utfärdad i maj 1649 i Wolmar, tryckt hos E. Dunsdorfs, "Uksenšernas Vidzemes muižu saimniecības grāmatas 1624–1654". [Räkenskaperna för Axel Oxenstiernas livländska gods 1624–1654.], Riga 1935, s. 167 ff.; även Dunsdorfs 1981, s. 142 ff.

[75]  AO till EO den 30 mars och 23 juni 1652 ("Reg.nr" 1867 och 1874).

[76]  Om affärsförbindelsen med Rigaköpmannen Heinrich Meyer och dennes änka Anna Harbers se A. Soom, "Der baltische Getreidehandel im 17. Jahrhundert", Stockholm 1961, s. 257 ff. Se även AO till EO den 23 maj 1650, 23 juni 1652 och 4 mars 1653 ("Reg.nr" 1821, 1874 och 1890).

[77]  Se t.ex. en rad brev från vintern 1652/53 som handlar om att AO hade övertrasserat sina livländska intäkter och nu var tvungen att ta upp lån för att behålla sin kreditvärdighet.

[78]  Tryckt efter en vidimation från 1673 hos Dunsdorfs 1935, s. 129 ff.

[79]  AO till EO den 9 maj 1651 ("Reg.nr" 1841). Även Dunsdorfs 1981, s. 151.

[80]  S. I. Olofsson, "Efter Westfaliska freden. Sveriges yttre politik 1650–1654", Stockholm 1957, s. 213 ff.; S. Troebst, "Handelskontrolle, "Derivation", Eindämmung. Schwedische Moskaupolitik 1617–1661", Wiesbaden 1997, s. 337 f.

[81]  AO till EO den 25 oktober 1651 samt den 19, 26 och 30 mars, 6 april och 23 november 1652 ("Reg.nr" 1856, 1866, 1517, 1867, 1868 och 1882).

[82]  AO till Per Brahe den 24 januari 1649 ("AOSB" I:16, s. 704).

[83]  RA, Livonica II, vol. 9.

[84]  AO till EO den 31 december 1649 ("Reg.nr" 1804).

[85]  AO till EO den 4 september 1647 ("Reg.nr" 1720).

[86]  EO till AO den 5 december 1647 ("Reg.nr" 6161).