Abraham Peter Cronholm

2. Abraham Peter Cronholm, den föregåendes sysslings son, f. 22 okt. 1809 i Landskrona, d. 27 maj 1879 i Stockholm. Föräldrar: borgmästaren i Landskrona Frans Cronholm och Beata Elisabet Corvin. Åtnjöt enskild undervisning; elev i Landskrona skola 15 aug. 1821–17 juni 1825; student vid Lunds universitet 21 juni 1825; disp. 19 maj 1826 (Certamen Sueonum et Gothorum de rege eligendo, p. 1; pres. S. Rydberg); filol. kand. 18 juni 1828; fil. kand. 16 maj 1829; disp. 12 juni 1829 (De Æschylo tragico, p. 1; pres. E. S. Bring); fil. magister 23 juni 1829. Docent i nordiska historien och antikviteterna vid Lunds universitet 22 juli 1831; e. o. adjunkt i samma ämnen 4 mars 1834; uppförd å andra förslagsrummet till adjunkt i historia och statistik vid Uppsala universitet 1 apr. 1837; adjunkt i historia vid Lunds universitet 14 maj 1838; prästvigd i Lund 19 dec. 1841; förestod professuren i historia 7 apr.–21 maj 1842, halva vt. 1846 och vt. 1855 samt professuren i kyrkohistoria och symbolik ht. 1844–vt. 1845; uppförd på första förslagsrummet till teol. adjunkt vid Lunds universitet 13 nov. 1844 och på andra förslagsrummet till professuren i historia vid Uppsala universitet 10 juni 1848; examinerade i historia vid studentexamina i Lund i omkring tjugu terminer; e. o. professor i nordisk historia vid Lunds universitet 23 nov. 1849; tilldelades 14 nov. 1854 ett av riksdagen å allmänna indragningsstaten beviljat årligt anslag å 780 rdr bko och erhöll i samband därmed avsked från adjunktsbefattningen vid universitetet 21 juni 1855; erhöll ett av riksdagen till 2,000 rdr rmt förhöjt årligt anslag 27 febr. 1858; erhöll avsked från prästämbetet 2 apr. 1868. LFS 1834; KorrespLSkS 1836; LVVS 1840; ledamot av Svenska fornskriftsällskapet 1844; LSkS 1849; erhöll av Svenska akademien Karl Johanspriset 1857; LHA 1862; RNO 1863; var dessutom ledamot av utländska lärda sällskap;. – Ogift.

De eleganta examensbetygen och den snabba takt, vari de förvärvades, visa, att C. var en utpräglad studiebegåvning; redan innan han fyllt sitt tjugonde år, hade han nått det första målet, magistergraden, efter ytterligare två år blev han Ebbe Samuel Brings docent i nordiska historien och antikviteterna. Bring var vid denna tid fördjupad i sina mera välmenta än framgångsrika forskningar om de forna skandinavernas näringsfång, hushållning, kroppsövningar och lekar, och även hans lärjunge kastade sig med iver över liknande uppgifter. Inom ett par år förelågo tre volymer fornnordiska undersökningar av C:s hand: om väringarna, om nordboarna i västerviking och om nordboarna i österviking, de båda senare sammanfattade under titeln: »Fornnordiska minnen». I sin självbiografi förklarar C, att han »är nog litet egenkär för att medgiva, det ämnet stundom varit honom övermäktigt och tiden för utarbetandet för kort». Eftervärlden har icke funnit någon anledning att jäva detta omdöme; ehuru de vittnade om respektabel lärdom, voro dessa antikvariska undersökningar knappast några vetenskapens landvinningar, och de ha redan länge stått bortglömda på bibliotekens bokhyllor.

Under vårterminen 1834 blev C. e. o. adjunkt vid Lunds universitet och fyra år senare ordinarie adjunkt. Befordringsutsikterna voro emellertid klena, och i enlighet med sedvanlig universitetspraxis beslöt C. att i stället söka sin lycka på den prästerliga banan. I några år bedrev han teologiska studier, författade och presiderade för ett par kyrkohistoriska dissertationer, föreläste i kyrkohistoria och lät efter avlagda pastoralprov 1841 prästviga sig. Men den verksamhetskrets, som härmed syntes öppna sig för C, kom han aldrig att beträda; i den utan tvivel riktiga känslan av att för hans läggning studerkammaren var mera lämpad än praktisk verksamhet avstod han från att söka pastorat och återgick till sina historiska forskningar.

Vid sidan av sin akademiska lärare- och författareverksamhet utvecklade C. under 1830-talets senare och 1840-talets förra hälft ett flitigt författarskap på skilda områden. Han tillhörde sålunda den första författaruppsättningen för Palmblad-Sondéns biografiska lexikon med särskild uppgift att »omhändertaga de politiskt namnkunniga, rörande vilka nytt ljus kunde hämtas i nyligen utgivna urkundssamlingar och under arkivforskningar». Vid de talrika biografier, som flutit ur C:s penna i de första banden av lexikonet, är det måhända först och främst en omständighet, som faller i ögonen, deras i åtskilliga fall alldeles oproportionerliga bredd. Tvenne av biografierna, de över Adler Salvius och M. G. De la Gardie, växte t. o. m. ut till så vidlyftiga monografier, att de måste utgivas i ett särskilt supplementband (1836). Samtidigt bör emellertid framhållas, att C:s biografier genom sin grundlighet och sakkännedom ge några av de bäst motiverade porträtten i Biografiskt lexikons synnerligen ojämna galleri. Med den krets, som stod bakom Biografiskt lexikon, synes C. icke ha haft någon närmare personlig beröring. I fråga om ett andra samlingsverk från denna tid, i vilket han tog intresserad del, var han en viktig faktor i själva den redaktionella staben. Reuterdahl berättar i sina memoarer om hur en grupp unga akademiska lärare i Lund under 1830-talets sista år plägade träffas en afton i varje vecka för dryftande av dagens frågor. Det var eliten av den akademiska lärarekårens yngre generationer, K. A. Hagberg, P. Genberg, H. Reuterdahl, J. G. och J. M. Agardh, N. H. Lovén m. fl. Till denna krets hörde även C., och då den mot slutet av 1840 beslöt sig för utgivandet av en litterär tidskrift, Studier, kritiker och notiser, blev C. en av den nya publikationens medutgivare och en av dess allra flitigaste medarbetare. Hans många bidrag, huvudsakligen recensioner, spänna över vitt skilda ämnen; de behandla arbeten av Geijer, Järta, Fryxell, Lundblad, men även av K. J. L. Almquist, Törneros, Bulwer, Sue och många andra, allt med skäligen pedantisk grundlighet. Även en del större artiklar, om katolicismen i Frankrike, om Kina och opiumhandeln m. fl., äro snarast att betrakta som kritiska sammanställningar och referat av utländska historiska arbeten. Efter hand tröttnade emellertid signaturen C-m eller möjligen publiken; i tidskriftens sista årgång har C. icke medverkat. Själv säger han i sin autobiografi, att tidskriften upphörde »genom brist på arbetskrafter, då de personer, vilka nitälskade för dess utgivande, nödgades koncentrera sin verksamhet för mera omfattande vetenskapliga arbeten uti någon speciell riktning». Han åsyftar härvid utan tvivel bl. a. sig själv; det arbete, som krävde hela hans uppmärksamhet, var uppgiften att skriva Skånes historia.

På initiativ av den för lokalhistoriska forskningar synnerligen intresserade biskop V. Faxe bildades vid 1840-talets mitt i Lund ett sällskap för bearbetning av olika sidor av Skånes politiska och kulturella historia. På C:s lott föll den politiska historien, medan J. E. Rietz skulle skriva skolväsendets historia, S. Cavallin det skånska herdaminnet, K. G. Brunius den kyrkliga konstens historia osv. C. genomförde efter vidlyftiga förstudier i de danska och svenska riksarkiven sin vanskliga uppgift. 1847 utkom del 1, skildrande tiden före Roskildefreden, 1851 del 2 med den senare utvecklingen. Arbetet är med sina fel och förtjänster synnerligen karakteristiskt för C: s författarpersonlighet. Det vittnar om en outtröttlig möda att insamla material, om en oegennyttig flit, för vilken alla, som senare sysslat med skånsk historisk forskning, icke kunna upphöra att vara honom erkännsamma, om lärdom och grundlighet. Än i dag är det den enda bredare historiska Skåneskildring, som finnes att tillgå, och det är knappast sannolikt, att det kommer att finna en ersättare, förrän ett antal fackmän samlas till gemensamt arbete på lösandet av den av många skäl krävande uppgiften. Men verkets brister äro uppenbara. C:s Skånehistoria är ett kaos av osmält material, excerpter efter excerpter, betydelsefulla och likgiltiga, uppradade vid varandras sida med en ju längre arbetet fortgår alltmera hjälplös oförmåga av syntes. En ganska allvarlig omständighet är också, att citatens noggrannhet icke kan anses vara höjd över tvivel.

Det har nämnts, ätt C:s befordringsutsikter voro dåliga. Han sökte Geijers professur i Uppsala men kunde givetvis icke tänka på att stå sig i konkurrensen med F. F. Carlson, som redan påbörjat sitt verk om den pfalziska ätten. C. fick emellertid andra förslagsrummet och var erkännsam för det gynnsamma omdöme, han erhöll av bl. a. Atterbom, Palmblad och Wingqvist. Bring var alltjämt i full vigör och tycktes icke med det första vilja begagna sig av sin rätt att avgå. C:s mångåriga flit krävde emellertid en belöning, och genom ungdomsvännens Genbergs inflytande blev han 1849 utnämnd till e. o. professor vid Lunds universitet med säte och stämma i filosofiska fakulteten. Men samtidigt fick han tjänstledighet för arkivstudier i huvudstaden (20 dec. 1849), och i själva verket kom C. aldrig att på något sätt fungera som professor. Enligt egen uppgift skall han dels icke längre ha trivts i Lund, där de av hans jämnåriga, som icke för andra uppgifter lämnat. staden, nu sutto som ordinarie professorer, dels icke trivts i fakulteten, där en av dess medlemmar – vilken nämner han icke – var hans personlige fiende. När 1852 turen kom till den alltjämt på tjänstledighet i huvudstaden varande C. att övertaga dekanatet, begärde han och erhöll befrielse från att sitta i fakulteten, och nästa år beslöt han sig för att helt taga avsked, om det kunde på annat sätt beredas honom utkomstmöjligheter. Han begärde våren 1853 testimonium academicum och erhöll ett synnerligen vackert vitsord: »Sällan torde fak. haft anledning att lemna ett vackrare vitsord än vid detta tillfälle, då det begäres av en man, som har ett namn såsom vetenskapsman både utom universitetet och fäderneslandet... Hans grundliga lärdom, outtröttliga flit och utmärkta talent för historisk forskning och skarpsinnig kritik, tillika med en ovanlig lätthet att åt framställningen giva en vacker form osv.» C. ingick därefter till K. M:t med en efter hand av alla myndigheter förordad ansökan, att proposition måtte framläggas för ständerna om beviljandet av ett permanent årligt anslag av 1,000 rdr bko, varigenom C. skulle sättas, i tillfälle att ägna sin arbetskraft uteslutande »åt historiska forskningar rörande de delar av fäderneslandets historia, som endast till en del äro kända och påkalla en mera speciell utredning»; detta mot en förbindelse å C:s sida att frånträda den lärareplats, han såsom adjunkt vid akademien innehade. Ungdomsvännen Reuterdahl, som nu satt som ecklesiastikminister, upptog framställningen med påpekande av att C:s författarskap »vittnade både om flit och håg för verksamhet i den riktning på historiens fält sökanden antytt och om en större böjelse att gagna på denna väg än genom akademisk undervisning»; ständerna biföllo utan diskussion propositionen om ett mot adjunktlönen svarande årligt belopp å 780 rdr bko, och 1855 begärde och erhöll C. sitt avsked. Då vid nästa riksdag en reglering av adjunktslönerna företogs, motionerade Arvid Posse, J. M. Agardh och borgmästare J. Ödmansson om motsvarande förhöjning i C:s anslag till 2,000 rdr rmt, vilket även utan motsägelse från något håll av ständerna beviljades.

Sina återstående levnadsår kunde C. alltså nu uteslutande ägna åt en från alla praktiska bestyr befriad forskargärning. Den kom att helt koncentreras på det svenska 1600-talet. Vid C:s död. 1879 förelågo som resultat av dessa forskningar de båda verken, »Sveriges historia under Gustaf II Adolphs regering» och »Trettioåriga kriget och underhandlingarna från K. Gustaf II Adolphs död till westfaliska fredsslutet». Det senare arbetets sista parti, Torstensons fälttåg 1642, fanns i reviderat manuskript vid C:s död och utgavs posthumt; det oreviderade manuskriptet till närmast följande partier och förberedande anteckningar till arbetets fortsättande överlämnades till riksarkivet och ha senare icke blivit publicerade.

C. har i ett brev formulerat några i och för sig skäligen diskutabla rader, vilka synas vara ämnade som ett slags programförklaring för hans historiska författarskap: »Det storartade uti anläggningen av ett arbete, det geniala uti uppfattningen och det ungdomsfriska i framställningen tillhöra de företräden, som ställa de klassiska författarna framför de moderna. Dessa senare måste, hålla sig uppe genom rikedomen av enskildheter och genom den kritiska apparaten.» Det var C:s tragik, att just denna arbetsform som han åt sig utvalt, erbjöd honom svårigheter, som han icke var i stånd att behärska. Att därför C:s huvudverk trots alla sina imponerande vittnesbörd om aldrig svikande forskarmöda och trots en beundransvärd insikt i allt tänkbart i de nordiska riksarkiven ifrågakommande arkivmaterial och vidsträckta forskningar i utländska arkiv dock icke förmå hävda sin plats vid sidan om de. andra stort lagda svenskhistoriska verk, som den senare hälften av 1800-talet har att uppvisa, stod klart redan för samtiden. När Gustav Adolfshistorien sedan ett par år förelåg avslutad, tog Oskar Alin i Svensk tidskrift (1875) till orda och underkastade arbetet en nedgörande granskning. Han påtalade C:s oförmåga att i sin text frigöra sig från materialets detaljer, att han icke lämnade någon ledning för åtskiljandet av väsentligheter och oväsentligheter, och förklarade icke utan skäl, att om satsen: »In der begränzung zeigt sich erst der meister» ägde någon mening, vore förvisso C. icke någon mästare i den historiska framställningens konst. Han påtalade bristen på en klar och redig disposition, att C. ofta, i texten plötsligt gav ordet åt samtida personer utan att hålla isär, när dessa talade och han själv talade, vidare C:s stilistiskt ansträngda, oklara och konstlade betraktelser, som han plägade inskjuta här och var. Han fäste slutligen uppmärksamheten på vanskligheten att återfinna C:s citat och även på att citaten icke alltid voro pålitliga. C:s djupa grämelse över den skoningslösa och kanske nog en smula bryska kritiken skönjes mellan varje rad i den i all sin bitterhet mycket hovsamma motskrift, han utgav. Men polemiker var han ju minst av allt. Den omsorgsfullt tillrättalagda satiren förlorar sin udd i hans tungrodda satser, och hans motbeskyllningar mot Alin, att denne i sin kritik skulle begå samma fel som C. i det klandrade arbetet, vittna knappast om annat än brist på argument. Huvudsaken var i själva verket omöjlig att gendriva att arbetets plan och stilens brister gjorde det föga njutbart och att även om författarens kännedom om arkivmaterialet var grundlig, dock försiktigheten krävde att underkasta hans uppgifter noggrann kontroll.

Liksom C. i sin forskning var en kammarlärd med alltmera utpräglade särdrag, blev han i sitt enstöringsliv alltmer ett original, egocentrisk och självupptagen, hypokondrisk och bitter. I breven från 1860- och 70-talen till de gamla vännerna Genberg och Reuterdahl klagar han över allt och alla. I Köpenhamn, där han alltsom oftast vistades under långa perioder för arkivstudier, finner han endast småsinne, förtal och osanning. Urkonservativ som han är, ser han med förakt på den »råa bourgeoisie», som nu ger ton överallt, och menar, att de liberala idéerna och nationalitetssvärmeriet burit de bedrövligaste frukter. I Stockholm åter, där han levde sina femton sista år, känner han sig illa sedd som skåning, klagar över tidens bristande sociala finhet, över att »dessa philistéer och espièglar göra mig livet surt» och över att »vår tids människor, särdeles dem i Stockholm, äro ytterst otrevliga, egoistiska, mer eller mindre ränkfulla, och när deras beräkningar misslyckas, så följer illvilja eller också gripa de till gyckel och sjådriveri» (drive sjov = göra narr). Hans enda utväg var att demonstrativt vända alltsammans ryggen, söka sig hem till sitt skrivbord, låsa sin dörr och fördjupa sig i sina papper. 1872 skriver den gamle enstöringen: »Det är i strid med mina vanor att umgås.» Ett ytterligare belägg för den isolering, vari han levde sina sista år, finner man i en av huvudstadstidningarnas nekrologer; tidningen beklagar, att nekrologen inflöt åtskilliga dagar för sent, man hade tyvärr icke tidigare haft kännedom om dödsfallet.