Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Hornborgasjöns sjösänkningsförenings arkiv - GLA/B0128


Grunddata

ReferenskodSE/GLA/10682
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/h2qxXw5trH6cyG018W43t3
Omfång
6 Hyllmeter 
Datering
1812–1988(Tidsomfång)
1841–1980(Huvudsaklig tid)
VillkorNej
VillkorsanmÖ
Sökmedel
Arkivförteckning (godkänd): Fört m hist 21/90, B0128
ArkivinstitutionRiksarkivet i Göteborg (depå: Polstjärnegatan)
Arkivbildare/upphov
Hornborgasjöns sjösänkningsförening (1802)
Kategori: Förening. Övriga föreningar

Innehåll

Ordning & strukturArkivnr GLA/10682

Privatarkiv B 128

Förteckning 21/90







Förteckning

över

Hornborgasjöns sjösänknings förening arkiv
Inledning (äldre form)Inledning
Hornborgasjön i Västergötland är en grund, vegetationsrik, delvis träskartad sjö. Då ån Flian utgör dess enda utlopp är risken för översvämningar på grund av sjöns eller åns igenväxning mycket stor, främst vid stark vårflod. De återkommande tillfällen då omgivande åkerjord sattes under vatten initierade därför en rad rensningar, utdikningar och sänkningsförsök. Det första, 1802, följdes av nya arbeten 1826, 1848 och 1852. Utöver sjöns strandägare deltog också kvarnägarna vid Flian, för att säkra en jämn vattenföring till sina anläggningar.
Arbetena höll dock inte jämna steg med sjöns igenväxning och uppgrunding. De flacka strandåkrarna föblev vattensjuka och periodiskt översvämmande. År 1871 bildades därför Hornborga Sjösänknings Aktiebolag för att med bolagsformens större resurser i möjligaste mån helt torrlägga sjön. Det rinnande vattnet tillvarataget och kontrollerat genom kanaler och strömfåror uppmuddrade i den gamla sjöbotten.
Statsmakternas välsignelse gynnade projektet - man ville säkra ny åkerareal åt den snabbt växande befolkningen - och åren 1874 - 1877 utfördes stora arbeten, varvid sjön visserligen inte försvann, men sänktes avsevärt och lämnade ca 4000 tunnland blöt men användbar åker och äng.
Men översvämningarna återkom.
Hornborgasjöns Sänkningsförening, som strandägarna nu kallade sig sedan bolaget likviderats 1896 - 1899, och under ledning av Lars Ekberg på Dagsnäs, begärde då utredning och laga syn av statens lantbruksingenjör. Avsikten var att en gång för alla lösa problemet. 1903 erhölls länsstyrelsens godkännande av de planerade nya ingreppen i vattensystemet.
Dessutom erhölls medel ur nyodlingsfonden.
Lantbruksingenjör Sjöberg fullgjorde sitt uppdrag 1903 och kallade strandägarna till laga syneförättning, dock erhöll Flians vattenverksägare ingen kallelse. Detta fick vittgående konsekvenser.
Kvarn- och fabriksägarna bedömde Flians vattenföring som allvarligt rubbad av de snart påbörjade grävningarna, och syneförrättningen ansågs utan laga giltighet för deras del, varför de väckte åtal mot sjösänkningsföreningen. Den invecklades därmed i en serie komplicerade processer. De kom att föras i alla instanser, inklusive Vattenöverdomstolen och Högsta domstolen. En härva av domslut, överklaganden, återförvisning till lägre instans, partsinlagor, expertutlåtanden och vattenbyggnadstekniska och limnologiska utredningar, som av jurister betecknats som det kanske mest problematiska vattenmålet i svensk rättshistoria.
Och medan domstolarna sakta bearbetade problemkomplexet fortskred sänkningsarbetet. Ständigt försenat av nya domsluts förelägganden och direktiv, ekonomiska problem och bekymmer med entreprenörer och arbetskraft, sjönk efterhand vattenytan.
De juridiska processerna gick i allmänhet sänkingsföreningen emot. Kostnaderna växte. Utdebiteringen från medlemmarna blev allt svårare att kräva in. Till sist, 1930, prövades en annan väg; Statsmaktens ingripande.
Sänkningsföreningen - nu ledd av Bertil Ekberg - lyckades erhålla ett statslån för att sanera finanserna, och fick sedan staten att tillsätta en förlikningskommitte som med förbigående av Högsta domstolen förelade parterna ett avtal vilket de efter segslitna förhandlingar undertecknade 1933.
I denna förlikning förutsattes föreningen inom viss tid uppföra skyddsvallar för att säkerställa ett vattenmagasin i området; dels för Flians skull, dels för fågellivets.
På frågan om vallbyggets läge, höjd och kvalitet strandade alltihop igen, sedan arbetet långt om länge blivit färdigt. Vattendomstolen engagerades igen, utrednings- och inlagefloden svällde. Naturvårdsintressena hade kommit som en ny tung ingrediens i den infekterade frågan om sjöns framtid, samtidigt som Flians vattenverksintressenter ånyo hörde av sig i skadeståndsfrågan.
Men vid mitten av 1950-talet föreföll allt lugna ner sig, efter en avslutande knippa domar i Västerbygdens vattendomstol, Vattenöverdomstolen och HD.
Skaraborgs läns naturskyddsförenings, med flera naturvårdande organisationer, var dock inte helt tillfreds. Och då den kände ornitologen och fågelfotografen P O Swanberg ställde sig i spetsen för opinionsbildningen mot föreningen kom alltsammans i stöpsleven igen. Hornborgasjön med sin internationellt ryktbara trandans kom på nytt i fokus, och snart väcktes frågan om inte sjön borde höjas, det vill säga återställas i ursprungligt skick...
Naturvårdsverket startade utredningsmaskineriet; i riks- och lokalpress ventilerades alla nya och gamla argument, och hjälpt av 1960-talets vaknande miljörörelse tycktes argumentationen leda till att sjön i möjligaste mån skulle återställas till sin form före 1802.
Men Hornborgasjön har gäckat både praktiker och teoretiker många gånger förut, och ännu 1990 är dess framtida öde inte avgjort.

Sänkningsföreningens - och dess föregångare Aktiebolaget - arkiv levererades som deposition av godsägare Otto Ekberg, Skara, till landsarkivet i Göteborg 1989 (leveransnr 71/89).

Tillgänglighet

SekretessNej

Kontroll

Senast ändrad2010-06-28 14:23:26