Sök i arkiven
Genvägar MENY

Greta Arwidsson  (1906 – 1998)

Organisation

KategoriEj fastställd. Ospecificerad (-)
HistorikGreta Arwidsson föddes i Uppsala 1906. hennes föräldrar var Ivar Arwidsson och Anna, född Jacobsson. Fadern var zoolog och deltog i expeditioner till Grönland och Jan Mayen. 1903 till 1921 verkade han som fiskeriassistent. Han doktorerade 1907 på havsborstmaskar och var från 1921 knuten till Zoologiska museet i Uppsala, från 1923 som docent. Redan tidigt samlade han föremål som skidor och fiskeredskap för Nordiska museets räkning. Modern var också från 1923 engagerad av Nordiska museet för upptecknande av äldre bevarad folktradition, liksom insamling av föremål till museet.
Greta Arwidssons farfarsfar var Adolph Ivar Arwidsson som var docent i historia vid Åbo akademi, men av politiska skäl blev förvisad från storfurstendömet 1823 och flyttade till Stockholm. Hon var mycket stolt över honom.
Greta Arwidsson växte upp i en akademisk miljö i Uppsala, med en äldre och en yngre bror, Thorsten och Erik. Efter skolgång i Uppsala enskilda läroverk och Privatgymnasiet blev hon student 1924. Hon studerade latin, historia och nordisk och jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet och blev fil. mag. 1930. Hennes avsikt var ursprungligen att bli lärare, men hon engagerades av professor Sune Lindqvists undersökningar av vendeltida båtgravar vid Valsgärde, Gamla Uppsala socken. Hon blev snart en av professorns mest uppskattade studenter. 1932 publicerade hon sin första artikel om fynd från Valsgärde, snart följd av flera. Under åren 1933-1937 tjänstgjorde hon som amanuens vid Uppsala universitets museum för fornsaker, Gustavianum. Under dessa år utvecklade hon nya och moderna utgrävningsmetoder vid den komplicerade undersökningen av båtgravarna. Greta blev fil. lic. 1935. Av vänner och kollegor kallades hon Assar.
Vintern 1938-1939 gjorde hon den Grand Tour som hörde till alla arkeologers utbildning före andra världskriget. Färden gick genom Tyskland till Holland, England, Frankrike för att avslutas i Tyskland. I varje land besökte hon ett flertal städer och museer.
Under åren 1936-1941 tjänstgjorde Greta Arwidsson periodvis vid Statens historiska museum som t f antikvarie, först vid sten- och bronsåldersavdelningen, sedan vid järnåldersavdelningen.
Greta Arwidsson blev fil. dr 1942 med avhandlingen Valsgärdestudien 1, Vendelstile, Email und Glas im 7-8. Jahrhundert. Den första monografin om båtgravarna, Valsgärde 6, publicerade hon också 1942. De två följande, Valsgärde 8 och Valsgärde 7, utkom 1954 resp. 1977. från 1942 var hon knuten till Uppsala universitet som docent och fortsatte bearbetningen av Valsgärdematerialet, med avbrott för vikariat vid Jämtlands museum somrarna 1943 och 1944. Det sistnämnda året var hon även medlem i Stockholms lottakår.
I början av 1946 tillträdde Greta Arwidsson en tjänst som antikvarie vid Statens historiska museums järnåldersavdelning, för att redan 1 maj samma år bli utnämnd till landsantikvarie i Gotlands län och samtidigt intendent för Gotlands fornsal. Hon blev härmed Sveriges första kvinnliga landsantikvarie. På Gotland kom hon att verka under tio år. På det fornlämningsrika Gotland fick hon ideligen rycka ut på räddningsgrävningar. Flera år utförde hon tjänsteförrättningarna per cykel, ofta tillsammans med museets vaktmästare, under de sista åren hade hon bil. Till arbetsuppgifterna hörde även bevakningen av restaureringar av de talrika medeltida kyrkorna och annan byggnadsvård, liksom Visby ringmur. Arbetsbelastningen var enorm. Hon förde dagbok över sin verksamhet i små anteckningsböcker, där även fältrapporteringen från utgrävningarna infördes i väntan på renskrivning. Greta Arwidsson blev "Forngreta" med hela Gotland. När hon fick möjlighet kopplade han av med fiske, vilket var hennes största intresse vid sidan av arkeologin.
Då professuren i nordisk och jämförande fornkunskap vid Stockholms högskola blev ledig 1956 sökte Greta Arwidsson den och blev utnämnd. Hon blev därmed den första kvinnliga professorn i nordisk och jämförande fornkunskap i Sverige. Under åren 1958-1961 var hon humanistiska fakultetens dekanus och medlem av högskolans styrelse. Högskolan blev universitet 1960. Prefekt för institutionen var hon under hela sin tid som professor. Hennes driftighet gjorde att hon lyckade få till stånd både Osteologiska forskningslaboratoriet 1967 och Institutionen för laborativ arkeologi.
Greta Arwidsson var en omtänksam men fordrande institutionschef, som titulerade studenterna "kandidaten". Under hennes professorstid ökade antalet nybörjare varje år från en handfull till långt över hundra de sista åren innan hon gick i pension. Fram till slutet av 1960-talet undervisade hon själv nybörjarstudenterna, förutom att hon ledde seminarierna, för det ansåg hon var viktigt. Hon planerade och deltog själv i institutionens seminariegrävningar varje vår. Hon trivdes bäst med skärsleven i handen, men fick alltmera sällan tid till detta. Institutionens undersökningsverksamhet kom att koncentreras till Lovö i Mälaren. Dessa undersökningar, som initierades av Greta Arwidsson och Berit Wallenberg, fortsätter än idag med stiftelsens stöd efter mer än 40 år.
1963 invaldes Greta Arwidsson som arbetande ledamot av Kungl. Vitterhetsakademien, som första kvinnliga ledamot. Hon blev professor emerita 1973 och fick äntligen tid att publicera viktiga material som Valsgärde 7 år 1977 och Mästermyrfyndet, tillsammans med Gösta Berg, 1983. Hon utsågs till Birkakommitténs sammankallande 1973 och under hennes ledning, redaktörskap och medförfattarskap publicerades 1984-1989 volymerna Birka II:1-3, och två doktorsavhandlingar behandlande Birkamaterial som volym IV och V i serien.
Greta Arwidsson avled 1998.
Greta Arwidssons arkiv innehåller förutom privata handlingar som skolhäften, betyg och akademiska bevis, meritförteckningar och sångtexter från studentikosa sammanhang, mest sådant som har med hennes yrkesliv att göra. De manuskript som ingår är för det mesta de svenska ursprungstexterna som sedan publicerats på engelska eller tyska. Tillsammans med manuskripten finns ibland excerpter och utkast till manusen.
Korrespondensen utgörs av både privata och yrkesmässiga brev. Särskilt omfattande är brevväxlingen mellan Greta Arwidsson och professor Sune Lindqvist, medförfattaren till The Mästermyrfind, Gösta Berg liksom Eva Wilson, Hannelore Zeitler och Lennart Wester, vilka alla var inblandade i översättnings- resp. tryckeriverksamheter tillsammans med Greta Arwidsson.
Dagböckerna som Greta Arwidsson förde, främst under åren 1931-1956 alltså t o m landsantikvarieperioden, innehåller både korta noteringar och hela fältrapporter över arkeologiska undersökningar av fornlämningar och kyrkor. Fältrapporterna skrev hon sedan rent när hon fick tid. Det finns sannolikt fältrapporter i dagböckerna som inte hann bli renskrivna.
I arkivet finns alla sakkunnigutlåtanden angående de professurer i nordisk fornkunskap som tillsattes under Greta Arwidssons aktiva tid. En hel del osystematiskt bevarat material rörande föreläsningar, undervisning och excerpter av olika slag finns även.
I klippsamlingen finns notiser från fyra decennier som handlar om Greta Arwidsson.
I arkivet finns även fotografier av fornlämningar och arkeologiska fynd som berörde Greta Arwidssons forskningsområden, vilka hon sparade för att ha som arbetsmaterial och för publicering.
Greta Arwidssons arkiv har skänkts till ATA av hennes arvingar.
Litteratur:
Almgren, B. 1999 Greta Arwidsson KVHAAs årsbok
Berg, G. & Lamm, J.P. 1991 Greta Arwidsson 85 år. Fornvännen
Svenska kvinnor Föregångare Nyskapare 1990 Arwidsson, Greta
Stockholm 27 april 2006
Synnöve Reisborg
ReferenskodSE/ATA/ENSK_7
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/agent/UhxlmzdkHwRGykyztJyhmT0
SpråkSvenska
ExtraIDENSK_7