Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Jernkontoret


HISTORIK
Sverige var vid 1700-talets första hälft den största järnexportören på världsmarknaden. I slutet av 1730-talet svarade utförseln av järn för tre fjärdedelar av den svenska exporten. År 1729 inträffade ett prisfall som förvärrades de följande åren. Bruksägarna fick allt mindre betalt för sitt järn. Myndigheterna försökte med olika medel rädda den för landet viktiga järnhanteringen, men dessa försök gav små resultat. År 1743 föreslog Anders Nordencrantz, en affärsman och flitig författare i ekonomisk-politiska spörsmål, att krisen skulle avhjälpas genom att ett järnkontor inrättades. Med detta avsåg han en organisation, som skulle köpa upp allt svenskt järn och släppa ut det på marknaden först sedan priset stigit till skälig nivå. Efter diskussioner reviderades detta förslag till att innefatta endast stödköp av järn. Den 17 mars 1744 slöts en överenskommelse om en sammanslutning i Stockholm, av utsedda företrädare för järnbruksägarna, som är ursprunget till Jernkontoret. Förhandlingarna om Jernkontorets organisation fortsatte under de följande åren och på initiativ av järnexportören och hattpolitikern Thomas Plomgren gjordes ett omarbetat förslag. Pådrivande i detta var bl. a de personer som senare skulle bilda Jernkontorets fullmäktige, bergmästaren Erik Stockenström, häradshövdingen och bruksägaren i Värmland Carl Gustav Löwenhjelm samt brukspatronen Jean Lefebure. Detta förslag bifölls i sekreta utskottet och den 29 december 1747 gav kung Fredrik I sin stadfästelse av Jernkontoret i ett kungl. brev, som kan sägas vara Jernkontorets stiftelseurkund, vilket gör det till Sveriges äldsta näringsorganisation.

Jernkontorets uppgift
I detta brev fastslogs två huvuduppgifter för kontoret, nämligen dels att arbeta för skäliga priser på järn av olika slag, eventuellt genom stödköp, dels att underlätta järnhandelns finansiering genom att betala räntorna på de lån, som riksbanken lämnade på vågfört järn. En fond för detta skulle bildas genom att köparen av järnet skulle erlägga en avgift, en daler per skeppund stångjärn, då järnet vägdes på järnvågen.Jernkontorets uppgift skulle också vara att på allehanda sätt stödja järnhanteringen. Detta innefattade inte bara ekonomisk hjälp till bruksägare och järnhandlare utan även i många andra avseenden. Representanterna för de bruk, som är delaktiga i det år 1747 stiftade Jernkontoret kallades Brukssocieteten . Brukssocieteten hade intill 1892 allmänt ordinarie sammanträde, så kallad Jernkontorsriksdag vart tredje år, men 1894 infördes årliga sammanträden.

Jernkontoret gav bidrag till utländska resor för "kunskapers samlande" av den utländska järnhanteringen, både kvantitet, kvalitet, pris, konsumtion osv. En av de många som fick reseanslag var Reinhold R Angerstein, ägare av flera manufakturverk och Jernkontorets direktör för det grövre stångjärnssmidet. Under 1750-talet reste han över hela Europa och skrev reseberättelser om vad han upplevde i de olika länderna. Kvaliteten hos det svenska järnet var betydelsefull för att konkurrera med det utländska järnet och för att öka exporten. Man ville utveckla själva tillverkningen av järnet. Ett led i detta var att upprätta ett övermasmästarämbete 1751. Ämbetets huvuduppgift var att kontrollera tackjärnsframställningen och den första innehavaren av detta ämbete var den kände bergsvetenskapsmannen och kemisten Sven Rinman. Efter hand utökades antalet övermasmästare till som flest fem stycken med var sitt distrikt. Övermasmästarämbetet för det finska distriktet upphörde redan 1809 genom Sveriges avträdelse av Finland. Ämbetet upphörde 1856.

Utvidgade uppgifter
Från början hade Jernkontoret varit avsett endast för stångjärnshandeln. Men under frihetstiden fanns det i den ekonomiska tankegången en allmän strävan att gynna den fortsatta förädlingen av varorna så att förädlingsvinsten stannade inom landet. Mot denna bakgrund var det naturligt för Jernkontoret att även stödja den inhemska tillverkningen av järnmanufaktur och dess export. Ett kungl. brev år 1752 gav det första tillståndet för vissa järnmanufakturer att anslutas till Jernkontoret och detta utvidgades med tiden till att gälla alla järn- och stålmanufakturverk i landet.I Jernkontorets förnyade reglemente från 1751 sades, att kontorets kapitaltillgångar även fick användas till utlåning. Genom att Jernkontorets kapital efter hand växte kunde finansiellt stöd därför även ges genom direkta lån till bruksägarna och järnhandlare. Denna utlåningsrörelse var under lång tid en viktig del av Jernkontorets verksamhet. På 1760-talet utbröt en ekonomisk kris i Sverige efter det Pommerska kriget. Då riktades hård kritik mot Jernkontoret för dess utlåningsverksamhet, som ansågs ha bidragit till krisen. Mössorna hade övervikt i riksdagen och försökte avskaffa Jernkontoret. Resultatet blev att Jernkontoret fick ett helt nytt reglemente 1766, som bl.a. innebar att utlåningen till exportörer och handlande upphörde. Detta nya reglemente varade endast i tre år tills hattarna åter kommit till makten. De lät upprätta ett nytt reglemente som återställer det gamla Jernkontorets uppgifter. Detta 1769 års reglemente kom att gälla i hela hundra år.

Ekonomisk liberalism
När den ekonomiska liberalismen bröt fram i Sverige i mitten av 1800-talet ändrades i viss mån förutsättningarna för Jernkontoret. Näringsfriheten medförde att många nya bruk bildades som ville ansluta sig till Jernkontoret. Av denna anledning infördes en så kallad introduktionsavgift som var avpassad till storleken på brukens smidestillverkning.Jernkontoret fick ett nytt reglemente men syftet med kontoret var fortfarande att stödja järnhanteringen och ge ekonomiskt stöd till delägarna, dels genom bidrag till teknisk utveckling. Under den ekonomiska liberalismens tid avskaffades övermasmästarämbetet och liknande anstalter som efter hand hade inrättats av Jernkontoret för att förbättra järntillverkningen i tekniskt hänseende. I stället beviljades ett årligt anslag till stipendiater. Vissa av dessa knöts till Jernkontoret som smidesverkmästare eller ingenjörer. På detta sätt växte i Jernkontoret fram en grupp av "tekniska biträden" som 1904 fick en överingenjör som chef. Sedan 1817 finns även en tidskrift för bergsvetenskapen, Jernkontorets annaler, i vilken tekniska undersökningar och iakttagelser och reseberättelser publicerades.Med ekonomiska bidrag från Jernkontoret gjordes hållfasthetsundersökningar med en provningsmaskin redan under 1820-talet på initiativ av Pehr Lagerhjelm, bergsvetenskapsman och bruksägare i Bofors. Och år 1874 köpte Jernkontoret en provningsmaskin för järn och stål att uppställas på Liljeholmen. Denna Jernkontorets provningsanstalt överfördes 1896 till tekniska högskolan och är ursprunget till statens provningsanstalt.
Ett annat banbrytande projekt var Jernkontorets försöksverk i Trollhättan, ett banbrytande projekt och tekniskt framsteg, som drevs under perioden , 1912-1916 vid Statens industriområde Stallbacka i Trollhättan. Chef för försöksverket var Johan Leffner, en metallurgisk ingenjör och masugnskonstruktör, som var utbildad vid Bergshögskolan. Tidigare hade han varit verksam vid Husby båda järnbruk och Dannemora verken. Han hade också gjort olika arbeten för många olika i Jernkontoret delaktiga bruk. I förarbetena för Jernkontorets försöksverk hade han hjälp av flera andra ingenjörer och ritare. han gjorde också många studieresor där han besökt olika bruk.
Vid försöksverket i Trollhättan gjordes försök med elektrisk tackjärnsmältning i en elektrisk masugn. Leffner och hans medarbetare utförde vidlyftiga och noggranna försök att nedsmälta olika bergmalmer och kalksten, och framställde tackjärn. Leffners detaljerade redogörelser blev kända internationellt. Trollhätte-ugnen var troligen världens första elektriska masugn och kom att tjäna som en förebild.

Skiftande trender
Med den ekonomiska liberalismen på 1850-talet upphörde de flesta av järnhanteringens förbud mot export och import. Även tullarna som uppställdes i deras ställe lindrades genom frihandelsvänlig politik i hela västvärlden. På initiativ av överingenjören Axel Wahlberg kom Jernkontorets verksamhet från och med första världskriget också att till stor del handla om utländska traktatförhandlingar, tull- och handelsärenden. Från 1947 har olika förhandlingar rörande handelshinder pågått inom bl.a. GATT. Under alla dessa perioder av olika handelsregler har Jernkontoret alltid spelat en viktig roll som förhandlare i frågor som angår järnhanteringen.

 Arkiv (8 st)

ReferenskodTitelAnmärkning 
1Handlingar rörande Jernkontorets stiftelse och organisation 
2BrukssocietetenAlla dessa med undantag för 1755-1756 års protokoll är sammanbundna med Fullmäktiges renskrivna allmänna protokoll. Sakregister 1780-talet, se Fullmäktige, D VI.

Brukssocieteten är representanterna för de bruk, som är delaktiga i det år 1747 stiftade Jernkontoret. Brukssocieteten hade intill 1892 allmänt ordinarie sammanträde, så kallad Jernkontorsriksdag vart tredje år, men 1894 infördes årliga sammanträden.		 
3DeputeradeDeputerad betyder här: förordnad, befullmäktigad representant i brukssocieteten. 
4FullmäktigeEnligt äldre arkivhistorik om Fullmäktiges arkiv skapades en särskild samling av handlingar som inte kunde inpassas i serierna och kallades "Varia". 1964 bröts samlingen upp och nya serier skapades. 
5Kommittéers handlingarKommittén för inköp av Konungens egendomar i Norrbottens län - se Brukssocietetens protokoll 1847 där handlingarna finns inbundna.
För Järnkommissionen - se handlingar om Jernkontorets stiftelse och organisation.
Handlingarna "Axel Wahlbergs handlingar" är handlingar från Wahlbergs tjänsterum 1935 - från olika kommissioner som han deltagit i. Axel Wahlberg var en svensk bergsingenjör med många officiella och enskilda uppdrag -bland annat var han delaktig i många svenska förhandlingar om handelspolitik. Volymerna innehåller tulltraktathandlingar mellan Sverige och England, Frankrike, Tyskland och Spanien.
För Torvkommittén se även J Kartor. Volym A:1 E. Nyström "Undersökning af svenska torfmossar 1909-1910. " Storfolie (plac. gavel 1502).		 
6Enskilda personers handlingarInnehåller handlingar för Direktör Reinhold Angerstein, Fil. Dr Johan August Brinell, Assessor Per Lagerheim, Kommerserådet Anders Nordencrantz, Kamrer G.M Smedberg, Direktör Carl David af Uhr, Familjen Voltemat, Brukspatron E Öhnquist 
7Övriga handlingar av främmande proveniensStrödda handlingar. I serien finns reseberättelse, protokoll, handlingar från lantbruksakademin och Frimurarordens koncepthuvudböcker

I äldre förteckning från 1964 nämns även ett pergamentsbrev från 16.7.1590 som förvaras på Jernkontoret. Det är ett arvsskifte efter Johan Åkesson Natt och dag och Margareta Axelsdotter, mellan deras barn Axel Johansson till Göksholm, Anna Johansdotter (Natt och dag). Brevet är undertecknat och beseglat av riksdrotsen Nils Gyllenstierna, riksrådet Erik Abrahamsson (Leijonhuvud), Hans Åkesson (Soop) och Axel Åkesson (Soop).
Original pergament med sigill. Alla sigill utom Erik Abrahamssons sigill finns samt ytterligare två sigill. Inköpt av Jernkontoret 1938.		 
8Jernkontorets försöksverk i TrollhättanJernkontorets försöksverk i Trollhättan var ett banbrytande projekt och ett tekniskt framsteg. Här gjordes försök med elektrisk tackjärnsmältning i en elektrisk masugn. Det drevs 1912-1916 vid Statens industriområde Stallbacka i Trollhättan, och chef för försöksverket var Johan Leffner. Han var en metallurgisk ingenjör och masugnskonstruktör som var utbildad vid Bergshögskolan. Tidigare hade han varit verksam vid bland annat Husby båda järnbruk och Dannemora verken. Han hade också gjort en stor mängd arbeten för många olika bruk inom Jernkontoret. I förarbetena för Jernkontorets försöksverk hade Leffner hjälp av flera andra ingenjörer och ritare. Han gjorde många studieresor där han besökte olika bruk inför konstruktionen av försöksverket.
Leffner och hans medarbetare utförde vidlyftiga och noggranna försök att nedsmälta olika bergmalmer och kalksten, och framställde tackjärn. Leffners detaljerade redogörelser blev kända internationellt. Trollhätte-ugnen var troligen världens första elektriska masugn och kom att tjäna som en förebild.