Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Serie

Handlingar ordnade efter ämne

Jernkontoret

I denna serie finns olika ämneshandlingar som reseberättelser, avhandlingar, Handelspolitiska avdelningen, Jernkontorets försöksverk i Trollhättan, Strödda handlingar om bruk och hyttor mm.

 Serier (6 st)

ReferenskodTitelAnmärkning 
F 1Relationer 
F 2ReseberättelserReseberättelserna består av en äldre alfabetisk serie och en yngre serie. Handlingarna har använts som manuskript till Jernkontorets Annaler.

Den äldre serien (F2a) är en alfabetisk serie som innehåller reseberättelser från ämbetsmän, stipendiater mm inom järnhanteringen. Svenska och utländska resor.
Vissa handlingar förvaras i Jernkontorets eget arkiv. Bland handskrifterna i biblioteket finns Reinhold Angersteins reseberättelser från utländska resor under 1750-talet.
På Riksarkivet finns bl a Reinhold Angersteins reseberättelser på Jernkontoret: bl. a odaterad resa till Nederländerna, 1749-52 resor i Danmark, Tyskland, Frankrike, Spanien, Portugal, 1750 resa till Ungern, 1750-51 resa i Tyskland, Polen, Österrike, Italien mm., odaterad resa om "jernverken på båda sidor om Mosel och Rhen", 1752 resor till Cadix, Lissabon och Italien, 1753-55 resa i England.

Den yngre serien (F2b) är upplagd kronologiskt. Reseberättelserna är upprättade av stipendiater som under perioden 1900-1930 gjorde resor i Europa och Nordamerika för att studera tillverkningsprocesser, gasgeneratorer, koksugnstyper, gruvdrift, gjutningsprocesser, stålugnar, valsverk mm. Stipendiaterna är ofta bergsingenjörer och resorna bekostas av Jernkontoret och Kommerskollegium. I många av reseberättelserna finns ritningar fotografier och skisser.

PUDDELprocess var en metod att smälta järnmalm för att göra smidesjärn av tackjärn som kom till användning i Kina redan i slutet av Mingdynastin. I Västvärlden var det Henry Cort 1784 som fick stå som uppfinnare av denna järnframställningsmetod. Skillnaden från andra metoder var att det bränsle som användes för att hetta upp järnet inte kom i direktkontakt med järnet. I en särskild ugn placerades järnmalm eller järnrik slagg och sedan värmdes ugnen upp med generatorgas, stenkol eller annat fossilt bränsle. När detta järn smält fyllde man på ugnen med tackjärn som sedan fick smälta. När allt järn smält rabblades det av ugnspersonalen (puddlarna), d.v.s. man rörde om i massan med ett särskilt spett, i syfte att få tackjärnet och det övriga järnet att blandas. På detta sätt färskades järnet och bildade klumpar av smidesjärn. Dessa klumpar lyftes ut och bearbetades sedan under en hammare eller puddelklämma vilken pressade ut så mycket slagg som möjligt. Därefter valsades järnet till råstänger som i sin tur garvades för att bli av med mer slagg. Helt rent blev aldrig järnet och metoden blev aldrig särskilt vanlig i Sverige, medan den i stenkolsproducerande länder under en tid dominerade järnframställningen.

BESSEMERMETODEN eller bessemerprocessen är en metod för framställning av götstål, patenterad av den engelske ingenjören Henry Bessemer 1855. Metoden går ut på att färska flytande tackjärn till smidbart stål. Genom att blåsa luft genom smältan oxideras smältans kol, mangan och kisel jämte delar av järnet. Kolet avgår som koloxid och kolsyra, medan mangan och kisel flyter upp på järnmassans yta som slagg. Det första försöket gjordes i en degel av lera och luften pressades in genom ett rör i degelns lock. Blästerröret, genom vilket syre fördes in i smältan, igensattes lätt och redan 1855 kom Bessemer på tanken att använda rörliga ugnar för sin metod. År 1858 hade han den första ugnen av detta slag klar, en så kallad konverter.


THOMASVERK/THOMAS PROCESSEN
Thomasprocessen är en förbättrad version av bessemerprocessen som utvecklades 1878 av britten Sidney Gilchrist Thomas i samarbete med sin kusin, kemisten Percy Carlyle Gilchrist. Den kom under slutet av 1800-talet att helt dominera järnmalmsframställningen. Under början av 1900-talet började den dock förlora popularitet i Storbritannien och USA till förmån för Martinprocessen. Den förblev dock den viktigaste stålframställningsmetoden fram till LD-processens genombrott i början av 1960-talet. Thomasprocessens fördel är att fosforrik malm kan användas. Thomas fodrade konvertern med dolomit och tillsatte under processens lopp kalksten, varvid en basisk slagg bildades, som upptog fosforn ur järnbadet.

VÄLLNING, hetsning eller smidessvetsning, är en sammanfognings- och legeringsteknik där man utgår från två eller flera metallstycken i fast tillstånd, exempelvis järn, nickel och platina, som värms till hög temperatur och sedan smids samman. Processen är en av de enklaste för att sammanfoga två metallämnen och har därför använts sedan långt tillbaka. Sedan metoderna bågsvetsen och gassvetsen uppfunnits under den industriella revolutionen har smidessvetsning blivit ersatt på många håll.

MARTINPROCESSEN
I Martinprocessen färskas tackjärnet i en regenerativ flamugn, i vilken temperaturen kan hållas så hög att det erhållna kolfattiga järnet blir flytande. Färskningen sker där genom slaggen, som täcker badets yta. Liksom vid bessemerprocessen skiljer man mellan den sura och den basiska processen. Vid den sura martinprocessen är ugnens infodring kiselsyrerik och slaggen blir sur. Vid denna metod renas inte järnet från fosfor eller svavel. Vid den basiska metoden tar slaggen upp fosfor ur järnet samt delvis svavel. Vid martinprocessen är man inte för värmealstringen hänvisad till tackjärnets legeringsämnen och kan därför även röra sig med vidare marginal i fråga om tackjärnets sammansättning. Då emellertid kiselns och manganens bortfärskning är tidsödande, fordrar man i regel av ett "martintackjärn", att halten av dessa ämnen skall vara ganska låg. Vissa modifikationer av martinprocessen har erhållit särskilda namn, så till exempel Talbotprocessen och Bertrand-Thielprocessen.

STASSANO UGNEN: inom metallurgin använd strålningsugn med patent 1898. En ljusbågsugn är en typ av elektrisk ugn som används för att smälta metall (i smältverk). Den verksamma mekanismen är elektrisk energi som omsätts till värme i en ljusbåge mellan elektroder.Ljusbågsugnar används framför allt för att smälta skrot för ståltillverkning. Strålningskällan är en fribrännande ljusbåge		 
F 3Avhandlingar m.m.Äldre alfabetisk serie. Avhandlingarna har i förändrad form använts som underlag till Jernkontorets Annaler.

PUDDELprocess var en metod att smälta järnmalm för att göra smidesjärn av tackjärn som kom till användning i Kina redan i slutet av Mingdynastin. I Västvärlden var det Henry Cort 1784 som fick stå som uppfinnare av denna järnframställningsmetod. Skillnaden från andra metoder var att det bränsle som användes för att hetta upp järnet inte kom i direktkontakt med järnet. I en särskild ugn placerades järnmalm eller järnrik slagg och sedan värmdes ugnen upp med generatorgas, stenkol eller annat fossilt bränsle. När detta järn smält fyllde man på ugnen med tackjärn som sedan fick smälta. När allt järn smält rabblades det av ugnspersonalen (puddlarna), d.v.s. man rörde om i massan med ett särskilt spett, i syfte att få tackjärnet och det övriga järnet att blandas. På detta sätt färskades järnet och bildade klumpar av smidesjärn. Dessa klumpar lyftes ut och bearbetades sedan under en hammare eller puddelklämma vilken pressade ut så mycket slagg som möjligt. Därefter valsades järnet till råstänger som i sin tur garvades för att bli av med mer slagg. Helt rent blev aldrig järnet och metoden blev aldrig särskilt vanlig i Sverige, medan den i stenkolsproducerande länder under en tid dominerade järnframställningen.

BESSEMERMETODEN eller bessemerprocessen är en metod för framställning av götstål, patenterad av den engelske ingenjören Henry Bessemer 1855. Metoden går ut på att färska flytande tackjärn till smidbart stål. Genom att blåsa luft genom smältan oxideras smältans kol, mangan och kisel jämte delar av järnet. Kolet avgår som koloxid och kolsyra, medan mangan och kisel flyter upp på järnmassans yta som slagg. Det första försöket gjordes i en degel av lera och luften pressades in genom ett rör i degelns lock. Blästerröret, genom vilket syre fördes in i smältan, igensattes lätt och redan 1855 kom Bessemer på tanken att använda rörliga ugnar för sin metod. År 1858 hade han den första ugnen av detta slag klar, en så kallad konverter.

VÄLLNING, hetsning eller smidessvetsning, är en sammanfognings- och legeringsteknik där man utgår från två eller flera metallstycken i fast tillstånd, exempelvis järn, nickel och platina, som värms till hög temperatur och sedan smids samman. Processen är en av de enklaste för att sammanfoga två metallämnen och har därför använts sedan långt tillbaka. Sedan metoderna bågsvetsen och gassvetsen uppfunnits under den industriella revolutionen har smidessvetsning blivit ersatt på många håll.

MARTINPROCESSEN
I Martinprocessen färskas tackjärnet i en regenerativ flamugn, i vilken temperaturen kan hållas så hög att det erhållna kolfattiga järnet blir flytande. Färskningen sker där genom slaggen, som täcker badets yta. Liksom vid bessemerprocessen skiljer man mellan den sura och den basiska processen. Vid den sura martinprocessen är ugnens infodring kiselsyrerik och slaggen blir sur. Vid denna metod renas inte järnet från fosfor eller svavel. Vid den basiska metoden tar slaggen upp fosfor ur järnet samt delvis svavel. Vid martinprocessen är man inte för värmealstringen hänvisad till tackjärnets legeringsämnen och kan därför även röra sig med vidare marginal i fråga om tackjärnets sammansättning. Då emellertid kiselns och manganens bortfärskning är tidsödande, fordrar man i regel av ett "martintackjärn", att halten av dessa ämnen skall vara ganska låg. Vissa modifikationer av martinprocessen har erhållit särskilda namn, så till exempel Talbotprocessen och Bertrand-Thielprocessen.

CARL DAVID AF UHR, född 23 juni 1770 på Kungsgårds bruk i Ovansjö socken, Gästrikland, död 19 mars 1849 i Stockholm, var en svensk ämbetsman inom bergsbruket, övermasmästare och akvarellist. Uhr införde åtskilliga kostnadsbesparande förbättringar i järnhanteringen och verkade även för Höganäs stenkolsverk och tillverkningen där av eldfast tegel. Han var flitig medarbetare i "Jernkontorets Annaler" och författade 1816–1837 alla masmästeristatens till Jernkontoret ingivna årsberättelser. Jernkontoret tilldelade honom sin stora guldmedalj. Han invaldes som ledamot av Vetenskapsakademien 1821. Uhr är representerad med en karta över Norbergs gruvfält och akvareller vid Jernkontorets samlingar i Stockholm.

STASSANO UGNEN: inom metallurgin använd strålningsugn med patent 1898. En ljusbågsugn är en typ av elektrisk ugn som används för att smälta metall (i smältverk). Den verksamma mekanismen är elektrisk energi som omsätts till värme i en ljusbåge mellan elektroder.

Ljusbågsugnar används framför allt för att smälta skrot för ståltillverkning. Strålningskällan är en fribrännande ljusbåge		 
F 5Dossierer om diverse ämnenEnligt äldre arkivhistorik om Fullmäktiges arkiv skapades en särskild samling av handlingar som inte kunde inpassas i serierna och kallades "Varia". 1964 bröts samlingen upp och nya serier skapades. 
F 6Strödda handlingar om bruk och hyttorAlfabetiskt upplagd serie över bruk och hyttor vid Jernkontoret.
Serien överflyttad från Varia 1964.		 
F 7Handelspolitiska avdelningen