Sök i arkiven
Genvägar MENY

Allmänna rikssjukkassan

Organisation (upphörd)

KategoriFörening. Ej klassificerade föreningar
HistorikHistorik



På väg mot en allmän sjukförsäkring



Under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet bildades en rad sjuk- och begravningskassor med utgångspunkt från arbetsplatser och fackförbund. Detta kan främst ses som en följd av tidens omfattande inflyttning av människor från land till stad. Sjuk- och begravningskassorna erbjöd mot en månatlig avgift en form av frivillig försäkring: Vid sjukdom gavs ekonomisk ersättning för den förlorade arbetsinkomsten, och vid dödsfall kunde medlem av en begravningskassa erhålla ekonomisk hjälp. De första sjukkassorna var ”slutna”, det vill säga att de stod öppna endast för dem som arbetade inom ett visst yrke eller på en viss arbetsplats. Under 1800-talets två sista decennier och under 1900-talets första, drev även fackförbunden på nybildandet av sjukkassor. Medlemmarna i fackförbundens sjukkassor var inte geografiskt bundna, jämfört med de sjukkassor som tillkom på initiativ av anställda på specifika arbetsplatser. Sjukkassorna bedrevs på ideell basis och leddes av föreningsstyrelser. Sjukkassornas tillsynsmyndighet var i ett tidigare skede Kommerskollegium, och från år 1913 den nyinrättade Socialstyrelsen.


Staten subventionerade frivilliga sjukkassor från och med år 1891. Syftet med denna 1891 års sjukkasselag var att stimulera sjukkasserörelsens utveckling (Se prop. 1891:24, prop. 1891:25 samt riksdagens skrivelser 1891:84 och 1891:85). Staten betalade ett förvaltningsbidrag till de kassor som lät registrera sig. Registreringen var frivillig, och eftersom statsbidraget var blygsamt hade endast omkring en tredjedel av de verksamma kassorna registrerat sig år 1896. Då statsbidraget höjdes efter några år så ökade emellertid antalet registrerade kassor.


Med tiden kom sjukkassorna att växa. År 1910 var runt 14 procent av den vuxna befolkningen (över 15 år) försäkrade i registrerade kassor. Samma år kom den nya lag (prop. 1910:202, 1910: 203 samt 1910:204 samt riksdagens skrivelser 1910:156, 1910:157 och 1910:158) som innebar att en sjukkassa bestående av minst 100 medlemmar kunde vinna registrering, och därmed rättskapacitet. Statsbidragen höjdes, och det skulle precis som tidigare vara frivilligt att vara ansluten till en försäkringskassa. Följden av 1910 års lag var att ett stort antal äldre kassor upphörde. Genom sammanslagningar och ombildningar halverades antalet sjukkassor till 1255, och antalet medlemmar per kassa ökade betydligt.


Trots sammanslagningarna och ombildningarna i kölvattnet på 1910 års lag var sjukkassorna fortfarande många till antalet. Konkurrensen mellan sjukkassorna var tidvis destruktiv: Sjuk- och begravningskassorna konkurrerade om de friskaste och yngsta medlemmarna, och försökte hålla medlemsavgifterna nere. 1931 togs ett riksdagsbeslut som främst syftade till att eliminera sådan skadlig konkurrens. Monopolsjukkassor infördes. Reformen kan ses som ett led på vägen mot en allmän, obligatorisk sjukförsäkring. Efter 1931 fanns tre former av sjukkassor i Sverige. Den första formen innebar mindre sammanslutningar med färre än 50 medlemmar för inbördes sjukhjälp. Dessa sjukkassor hade ställt sig utanför den statliga registreringen och inte frivilligt låtit registrera sig (enligt understödsföreningslagen av 24/3 1938). Den andra formen av sjukkassa bestod av registrerade understödsföreningar för sjukhjälp som inte kunnat eller velat inordna sig under sjukkasselagstiftningen. Den tredje formen var de så kallade erkända sjukkassorna, som understöddes ekonomiskt av staten. De erkända sjukkassorna var av två slag, dels lokalsjukkassor och dels centralsjukkassor. Lokalsjukkassan hade monopol på just sitt geografiska verksamhetsområde, och hade hand om kortare sjukdomsfall. Centralsjukkassans verksamhetsområde motsvarande ungefär ett landstingsområde, och en sådan sjukkassa övertog de längre sjukdomsfallen samt för moderskapshjälpen (k.f. 11/6 1937 om moderskapspenning). Även centralsjukkassan hade monopol på sitt geografiska verksamhetsområde. Alla män och kvinnor med god hälsa mellan 15-55 år hade rätt att få inträde i en lokalsjukkassa. Medlem av lokalsjukkassa hade i sin tur rätt till inträde i centralsjukkassa.


Under 1940-talet drevs frågan om en allmän och obligatorisk sjukförsäkring som omfattade både sjukpenning och sjukvård fram (SOU 1944:15. Se även prop. 1946:312, s. 136) Förslaget innebar att sjukvården skulle finansieras av skatter och att sjukförsäkringen administrativt skulle utgå från de då existerande erkända sjukkassorna, vilka skulle omvandlas till allmänna sjukkassor. Ett beslut fattades om allmän sjukförsäkring år 1946, men detta revs återigen upp, inte minst med oron för hur den ekonomiska konjunkturen efter det andra världskriget skulle te sig. Diskussionen om allmän sjukförsäkring diskuterades sedan på nytt av tre politiska huvudaktörer: socialvårdskommittén, sjukkasserörelsen och landsorganisationen. En reform trädde slutligen i kraft den 1 januari år 1955 (SOU 1952:39 samt prop. 1953:166. Se även prop. 1948:308, prop. 1950:252 samt SOU 1951:25) och i och med införandet av en allmän sjukförsäkring förvandlades de frivilliga sjuk- och begravningskassorna till historia.



Magnus Hansson och Jenny Eriksson

Arkivvetenskap vid Göteborgs universitet, januari 2000.



Litteratur:

Per Gunnar Edebalk, Välfärdsstaten träder fram: Svensk socialförsäkring 1884-1955 (Ystad, 1996).

Svensk uppslagsbok (Malmö, 1953).
Hänvisningar till orter
Göteborgs kommun (Odefinierat värde)
ReferenskodSE/GLA/4747
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/agent/FHKmKigRrH6xqG3GjpvwY3