Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Nykroppa bruk (F.D.Nykroppa Järnverk)


Grunddata

ReferenskodSE/VA/50380
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/KEd1mMzUswJ3ettyDY3p4A
Omfång
103,2 Hyllmeter 
Datering
1875–1962(Tidsomfång)
ArkivinstitutionVärmlandsarkiv, Region Värmland (depå: Zakrisdal)
Arkivbildare/upphov
Nykroppa bruk (1570-tal – 1972)
Alternativa namn: Nykroppa järnverk
Kategori: Företag. Utvinnings- och tillverkningsindustri, ospecificerat (Hytta, järnbruk, manufakturverk, järnverk)

Innehåll

Allmän anmärkningFörteckningsnummer 34/77
Inledning (äldre form)NYKROPPA BRUK

De första hyttorna i Värmland uppstod i områdena kring Persbergs och Nordmarks gruvor. I Gustav Vasas jordebok från 1540 finns den äldsta hyttan i Nykroppa det var en bergmanshytta med fyra bergsmän. Vid de äldsta hyttorna framställdes osmundjärn, varvid järnet fick en hög kolhalt och ganska dålig smidbarhet. För utsmidet användes vattendrivna hammare.
Genom Gustav Vasas arbete för att befrämja bergsbrukets utveckling i Sverige lades grunden för stångjärnssmidet. Därvid anlades Asphyttans kronobruk. Hertig Karl inrättade kronoverk vid Nykroppa, där god tillgång på vattenkraft och kolskog rådde. En anledning till förläggandet till Nykroppa kan ha utgjorts av brytningen av silvermalm vid Hornkullen nära Nykroppa. Hertig Karl lät masugnen förfalla och ägnade förädlingen av silvermalm hela sitt intresse. En kungsgård anlades 1582. Åren efter 1584 återupptogs järnindustrin. Två masugnar uppfördes 1585. Efter 1600 skedde blåsningarna i en ugn. Gjut. anställdes i hyttan från 1585.
Något stångjärnssmide förekom inte i Nykroppa. För Kronobruket avsedda stångjärnssmedjor uppfördes vid Fors och Hättälven. En osmundsmedja fanns däremot i Nykroppa. Från slutet av 1580-talet inriktades järnhanteringen i Nykroppa på tillverkning av krigsmaterial. Fram till år 1600 tillverkades kanoner och kanonkulor. Kulor eller lod tillverkades med avbrott, så länge kronan ledde rörelsen. Den största delen av malmen hämtades från Persberg, men en del malm kom från närliggande mindre gruvor. År 1622 arrenderades kronobruket ut.
Nykroppa bruks utveckling hämmades av att brukets arrendatorer avlöste varandra tätt. 1636-1650 arrenderade Louis de Geer Östersysslet och Kroppa gård och bruk. Tackjärnsblåsning drevs med en masugn hela århundradet. På 1620-talet tillkom en stångjärnshammare som dock snart blev ödelagd. Hyttan låg öde efter Louis de Geers arrendetid. Sedan bruket sålts 1659 blev det 1685 åter kronans egendom genom Karl XI:s reduktion. En ny masugn privilegierades 1689 men hammaren återuppfördes inte. Efter indragningen till Kronan arrenderades bruket på nytt. 1697 arrenderades Nykroppa av Claes Linroth på tolv år och 1709 förnyades arrendet för ytterligare tolv år. Mellan 1697 och 1709 nedrevs Kroppa kungsgård.
År 1714 försåldes Kroppa kronobruk till major Claes Linroth. Bruket omfattade då en masugn vid Nykroppa. Malmen fraktades dit från Persbergs eller Nordmarks av brukets torpare. Vidare ingick i köpet Storfors två hammare och en hammare vid Lillfors och hammaren vid Hättälven. Med tillsammans åtta härdar var de privilegierade för 2 930 skeppunds smide. Tackjärnet hämtades från Nykroppa och andra närliggande hyttor. Det färdiga stångjärnet fraktades till Kristinehamn över sjöar och näs. Rörelsen vid bruket i Nykroppa förblev nästan oförändrad under 1700-talet. Ett par manufaktursmedjor uppfördes, men smidet i dessa skulle förse bruket med manufakturartiklar och innebar inte någon utökning av rörelsen.
Silvermalmbrytningen vid Hornkullen började utnyttjas mer på allvar från 1699, då den ödelagda gruvan upptogs på nytt. 1702 gavs tillstånd till uppförande av en smälthytta, vilken placerades i Flipstad. Omkring 1750 lades verksamheten vid Hornkullen ned och silververket revs.
Claes Linroth var bosatt på Alkvettens herrgård. Efter Claes Linroths död 1726 stannade Storforsverken kvar i den Linrothska familjens ägo till 1809. Flera Disponenter med namnet Linroth förekom under 1700-talet.
Nykroppa masugn ombyggdes av gråsten 1758. Efter den långa Linrothiska epoken i Storforsverkens historia fungerade 1810-1839 greve Carl Gösta Löwenhielm som disponent. Vid vardera bruket fanns en förvaltare eller inspektor som arbetade under disponenten.
Efter en ny ombyggnad 1809 av Nykroppa masugn företogs blåsningar vartannat år och efter 1831 varje år. Vid 1817 års blåsning framställdes 4 012 skeppund tackjärn. 1840 bildade delägarna Storfors bolag. Till disponent utsågs kammarherren Claes Erik af Geijerstam.
Under 1850-och 1860 talen utexperimenterades bessemer och martin processerna, som möjliggjorde framställning av flytande stål. Med dessa s k götstålsmetoder började en ny epok i järnets historia. I följd av järnvägsbyggande och fartygsbyggande uppstod stor efterfrågan på stål.
I Nykroppa inleddes ett omfattande nybyggnadsprogram. 1872 var disponenten Jonas Herlenius beredd att införa bessemerprocessen i Nykroppa. Nykroppa ingick då i det 1860 bildade Storfors Bruks Aktiebolag. Bessemerprocessen var mycket kraftkrävande. Därför skedde nybyggnaderna på en annan plats. 1872-76 byggdes två masugnar med tillhörande rostugnar samt ett bessemerverk med två konvertrar. Genom grävandet av en kanal med 700 m längd från Kroppaälven fick man en fallhöjd på 20m. Därmed löstes vattenkraftsfrågan. Avsikten var att även förse bruket med fullständiga valsverk. Götvalsverk med ånghammare stod dock klart 1882 och fin och medium valsverk byggdes färdiga 1890 och 1900. För att kunna omsmälta skrot från valsverket byggdes en martinugn 1890 följd efter några år av en ny ugn som placerades söder om den första. Den norra ugnen revs 1905, men ersattes med två 15 tons ugnar som kom i drift 1906 och 1908.
Bessemerprocessen förlorade snart sin betydelse i Nykroppa, dels på grund av av det stora vattenkraftsbehovet vid blåsningarna och dels för att tackjärnet bättre utnyttjades i martinverket och där kunde utökas med skrot. 1915 gjordes den sista blåsningen.
Kraftsituationen förblev länge brydsam för Nykroppa bruk och behovet ökade. Nybyggandet stod i stort sett stilla från år 1908 och 30 år framåt. Ett sintringsverk tillkom dock 1917.
År 1918 uppgick Nykroppa och Storfors bruk i Uddeholms AB och Storfors Bruks AB upplöstes. Uddeholm hade sedan 1909 varit i besittning av aktiemajoriteten i Storfors Bruks AB.
Omkring 1940 blev ny- och ombyggnader åter aktuella. Dessa pågick i stort sett hela decenniet. Byggnader som uppfördes av trä ersattes nu med tegelbyggnader, som var mer brandsäkra. 1941 anlade en elektrisk varmgrop på platsen för det gamla bessemerverket. 1942-1950 skedde en etappvis gående modernisering av götvalsverket, vilket bl. a. innebar elektrifiering . 1943-1945 uppfördes ett nytt martinverk med en 50 tons ugn. På grund av bristen på de allt dyrare träkolen nedlades masugnsdriften 1947. De nybyggda anläggningarna använde andra kraftkällor. Göt och grovvalsverket drevs av växelströmsmotorer. Martinugnarna eldades med generatorgas. Omkr. 1950 kunde alla anläggningar drivas med elkraft. Genom övergång till martinprocessen uppstod ett ökande behov av skrot. Då tackjärnstillverkningeni Nykroppa upphört måste råvaran köpas i form av tackjärn och köpskrot.
Tillverkningen i Nykroppa grundar sig på basisk martin. Av tillverkningen gick 1950 ca 70 % i form av runda billets, avsedda för framställning av helvalsade rör i Storfors. Av det valsade materialet levererades en stor del till Munkfors bruk som fjäderstål. Betydande kvantiteter tråd levererades till Blombacka bruk. En hel del fjäderstål och massivt borrstål har gått på export.
För år 1950 uppgick götstålstillverkningen i Nykroppa till 67 341 ton, av vilket mer än hälften, 38 201 ton gick till Storfors rörverk. Storfors andel av produktionen ökade med varje år. Götproduktionen måste utökas. 1951 uppfördes ett betnings och mejslingshus för att underlätta rörämnestillverkningen för Storfors. Av 1952 års produktion i götverket gick 72% till Storfors i form av rörämnen. Beslut fattades 1953 om uppförande av en ljusbågsugn och en gropugn för göt. Ljusbågsugn stod klar 1955. Detta år gick 78% av götverkets ämnen till Storfors. Tack vare ljusbågsugnen slogs 1956 rekord i Nykroppas götproduktion, 90 000 ton mot 69 000 ton 1955. Produktionen av götstål uppgick 1959 till 98000 ton.
Driften vid mediumvalsverket nedlades 1963 och likaledes vid finvalsverket. Personalinskränkningar blev följden. Nykroppas enda uppgift blev att leverera halvfabrikat i form av rörämnen till Storfors. 1969 fattade Uddeholm beslut om att successivt åren 1970-1973 till Degerfors flytta över den verksamhet som då bedrevs vid Nykroppa järnverk, nämligen ämnestillverkning för Storfors rörverk. 1972 lades driften vid Nykroppa järnverk ned.

Litteratur: Ekman Gust: Ur Storforsverkens historia. Anteckningar 1921. Kalling Sven: Nykroppa Järnverk 400-årigt företag med framtid i Uddeholmaren Nr. 8. Kolmert Gunnar: Värmländska industribilder 1961.

Kontroll

Senast ändrad2021-02-22 13:45:01