Sök i arkiven
Genvägar MENY

VÄNSTERPARTIET I MARK  (1917 – )

Organisation

KategoriFörening. Ospecificerad (Politisk)
Alternativa namn
Vänsterpartiet kommunisterna i Mark
HistorikVänsterpartiets historia i Sverige.
Västerpartiets ursprung går tillbaka till den stora partisprängningen inom socialdemokratin 1917. Bakgrunden var en mångårig strid i freds- och försvarsfrågan mellan partiledning och en vänstergrupp som bl a fylkades kring ungdomsförbundet och dess vänstertidning "Stormklockan".
Portalfigurer var på vänstersidan Zäta Höglund - en rapp skribent och det nya partiets klart lysande stjärna - , Fredrik Ström - "Z" : as vapendragare och tidigare parti- sekreterare i (s) - , Karl Kilbom - en framstående organisatör bl a inom ungdoms- förbundet - och en rad "kändisar" som Fabian Månsson, Carl Lindhagen, Ivar Vennerström etc.
Sprängningen 1917 isensattes som en uteslutning från partiledningen. Ett stort antal organisationer berördes. Det nya partiet kallade sig SOCIALDEMOKRATISKA VÄNSTERPARTIET.
Vid den här tiden - i samband med första världskriget och revolutionen i Ryssland - skedde sådana här partisprängningar runt om i världen. Helt naturligt knöt dessa nya partier kontakter med varandra, precis som de gamla hade haft. De gamla hade varit medlemmar i "Andra Internationalen" ("Första Internationlen" med Karl Marx som aktiv medlem hade haft en kortlivad historia).
De nya partierna nu "Tredje Internationalen" eller - som den så småningom kallades "Kommunistiska Internationalen" (Komintern). Den kom att domineras av det det enda statsbärade partiet: det ryska. Dettas kamp mot tsarväldet, det efter revolutionen följande inbördeskriget kom att sätta sin prägel på Komintern och därigenom alla dessa vänsterpartier i världen. Och det var knappast bra. Våra erfarenheter är ju olika.
Komintern krävde en sussessiv anpassning av de deltagande partiernas organisationer till sin egen organisation. I realiteten skulle alla partier byggas upp på samma sätt som det ryska partiet och underställas Komintern och i verkligheten det ryska partiet. Ett världsparti bildades där de nationella partierna enbart skulle vara avdelningar, sektioner av detta värlsparti. "Underställandet" skulle gå så till att världskongresserna lade fast politiken och valde ledning. Däremellan var de nationella partierna bundna att följa världsledningens beslut. Den successiva anslutningen till Komintern förorsakade konvulsioner, uteslutningar och avhopp runt om i de nationella partierna. Så och i det svenska.
Tre partisprängningar skedde som en följd av detta. 1921 bytte partiet namn till SVERIGES KOMMUNISTISKA PARTI och blev formellt medlem av Komintern. En rad kända personer uteslöts eller lämnade då partiet. Ivar Vennerström var en av dem. Han gjorde ett försök att låta det gamla partiet - Socialdemokratiska Vänsterpartiet - leva vidare. Det gjorde så i två år innan det återgick till socialdemokratin. Vennerström själv blev så småningom en ledande man inom det stora, gamla partiet och sedan även regeringsledamot. Hans riktning kallades vänstersocialister eller vännerströmmare.
1924 var det dags igen. Nu var det den begåvade Zäta Höglunds tur. Namnbytet var ju klart, men det var dags att godkänna världspartiets stadgar, dvs "underkastelsen" som har beskrivits ovan. Detta ville ej Zäta och han och hans kamrater kastades ut. Under två år - fram till 1926 - fanns det åteerigen två partier till vänster om social- demokratin. De kallade sig båda kommunistiska partiet. 1926 gick dock "höglundarna" tillbaka till socialdemokratin där de inte minst i Stockholm var en stark kraft inom det gamla partiet. Stockholm arbetarekommun "hölls" tydligen av "höglundana" vars sedermera mångårige ordförande, utrikesministern Torsten Nilsson t ex kom till (s) med Zäta.
Bland de ledande från 1917 återstår nu Karl Kilbom. Han blev kommunistpartiets främste efter 1924. Han förespråkade samarbete med (s)-folk och försökte tillsammans med dem och syndikalister bygga upp "enhetskommittéer" på arbetsplatserna för att driva på fack och socialdemokrati. "Den vänlige pådrivaren" var Kilboms politik.
Partiet rönte också framgångar på tjugotalet som en följd av denna politik - till skillnad från andra Kominternpartier. Komintern började nämligen driva en annan linje där socialdemokratin var huvudfienden och betecknades som "socialfascister". Känt är tyska partiets agerande som bidrog till Hitlers makttillträde.
Detta passade naturligtvis inte Kilbom och 1929 var nästa partisprängning ett faktum. Denna gång lämnade majoriteten av partiet Komintern, liksom partiets främsta tidning - "Folkets Dagblad Politiken", och nästan hela riksdagsgruppen.
"Kilbommarna" kom att göra det mest allvarliga försöket att etablera ett nationellt självständigt vänstersocialistiskt parti i Sverige. Under åren 1929-34 fanns parallellt två Sveriges Kommunistiska Parti ännu en gång. Men 1934 bytte "kilbommarna" namn. Det blev SOCIALISTISKA PARTIET: Detta efter att det i västsverige skett en utbrytning ur socialdemokratin, "strömmarna" efter FCO- (motsvarar LO-sektion) ledaren i Göteborg, riksdagsledamoten för (s) Albin Ström. Han och hans vänner (bl a ytterligare en s-riks- dagsman från Göteborg, Henriksson) anslöt sig alltså till "kilbommarna".
Den Komintern trogna minoriteten från 1929 kallades "sillénare" efter Hugo Sillén. Han kom emellertid inte på sikt att betyda någonting. Viktigare var då Hilding Hagberg från Norrbotten och Sven Linderot. Dessa senare var partiets ledning - i omvänd ordning - ända fram tills C H Hermansson tog över 1964.
Komintern hade emellertid fattat att dess ultravänsterlinje var galenskap. Lite sent dock. Men det innebar att eftersägarna i Sverige - Linderot och Hagberg - började föra en politik som liknade Kilboms. Det politiska utrymmet mellan Kommunistpartiet och socialdemokratin minskade följaktligen. Och Socialistiska Partiet under ledning av Nils Flyg började glida över i en ultravänster linje istället.,
Exempelvis kan nämnas att Socialistiska Partiet i inbördeskrigets Spanien på 30-talet inte stödde den lagliga republikanska regeringen mot Francos militärtrupper (stött av Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland) utan istället intog en egen ståndpunkt där inbördeskriget borde omvandlas till revolution, dvs krig mot både republikaner och Franco.
Naturligtvis en orealistisk ståndpunkt. Men lika självfallet låg det i Tysklands intresse att stödja. Så småningom kom Nils Flyg i beroendeställning till Tyskarna, åtminstone som det förefaller i denna dunkla och mystiska historia så här efteråt. Partiet förlorande sina riksdagsmandat i valet 1940 och självdog under kriget. Flyg själv, som varit parti- ordförande sedan 1937, avled 1943.
Den här utvecklingen av Socialistiska Partiet kunde naturligtvis inte Karl Kilbom acceptera. Han var med och organiserade en massflykt ur partiet 1937 där han själv med flera gick över till socialdemokratin. Han var sedan s-riksdagsman i några år och slutade som Folkets Hus direktör. I övrigt har han skrivit de för arbetarrörelsens historia mycket intressande memoarerna om sitt politiska liv.
När Flygs parti upplöstes under kriget utgick förbud inom det Kommunistiska Partiet att låta fd Flyganhängare bli medlemmar. Flera torde därför ha hamnat i (s) och där utgjort - faktiskt - en vänsterradikal krydda.
"Sillénarna" eller det Kominterntrogna Kommunistpartiet nådde sina största val- framgångar 1944 till riksdagen och framförallt i kommunalvalet 1946. Det var världs- krigets slut och Röda arméns segrar som bar fram kommunisterna runt om i världen.
Visserligen hade Stalin upplöst Komintern under kriget (för att understyrka den stora enigheten i kampen mot Hitler) och formellt gjort de nationella partierna självständiga. Men följsamheten mot Moskva var djupt rotad och fanns i mycket kvar. I mycket var det självförvållat (Sovjetunionen skulle ständigt försvaras mot borgerliga attacker) men visst kunde kritiken också mången gång vara orättvis.
Hursomhelst, krav på förnyelse och en ny vänster växte under 60-talet. Som nämnts blev C H Hermansson partiordförande 1964 efter Hilding Hagberg.
Ett nytt partiprogram skrevs och antogs 1967. Det var klart vänstersocialistiskt och slöt utan förbehåll upp kring den svenska demokratin och kritik riktades mot de öst- europiska kommunistpartierna. Partiet bytte också namn till VÄNSTERPARTIET KOMMUNISTERNA. Namnet var en kompromiss men ändå en markering att man ville öppna sig och bli ett brett demokratiskt socialistparti. I själva verket var det svenska partiet - internationellt sett - mycket tidigt ute med dessa tankar.
C H Hermansson efterträddes sedemera av Lars Werner i mitten av 70-talet och ett par år senare blev vi av med några av "1929 års män" nämligen Hilding Hagberg och några till.
Hagberg hade alltsedan C H Hermansson blev ordförande etablerat "en andra parti- ledning" koncentrerad kring tidningen Norrskensflamman i Luleå. De stod för en ortodox Moskvatrogen linje. De bröt sig alltså nu ur vpk och bildade det ännu levande lilla ARBETARPARTIET KOMMUNISTERNA vars partiordförande hela tiden varit Rolf Hegel i Göteborg.
Under Lars Werners ledning utvecklade sig Vänsterpartiet Kommunisterna ytterligare i den riktning som började 1964 och det markerades genom namnkorrigeringen till VÄNSTERPARTIET på partiets kongress våren 1990.
Cirkeln slutes och "vennerstömmare", "höglundare" och "kilbommare" är åter välkomna i Vänsterpartiet - i högre grad än "sillénare":
Historiken skriven med reservationer för fel av:
Per-Gunnar Modigh, Trollhättan, 1990.
Hänvisningar till orter
Ospecificerad topografiuppgift (Sätesort)
ReferenskodSE/P005/FAM_40
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/agent/Ay7hsMn4eI94JJdmttYkN1
SpråkSvenska
ExtraIDFAM_40