Sandels, Gösta  (1887 – 1919)

Konstnären Gösta Sandels (1887-1919) arkivmässiga kvarlåtenskap består av en omfattande
brevväxling med hustrun Elaine, diverse handlingar rörande hans hastiga död i Granada i
Spanien, en mängd fotografier m.m.

Gösta Sandels föddes i Göteborg. Efter några år flyttade familjen till Norge där Gösta kom
att gå i skola. Fadern, som var fotograf, flyttade senare sin verksamhet till Stockholm och
Gösta började på Althins målarskola 1904 och året därefter på Konstnärsförbundets skola.
Efter målarskolan gjorde han några resor till Frankrike tillsammans med den nära
konstnärsvännen Birger Simonsson. Han inspirerades mycket av van Goghs måleri, men även av
äldre mästare som Tizian och Tintoretto.

Sommaren 1913 tillbringades i Fiskebäckskil i Bohuslän, ett landskap som Gösta Sandels
älskade, och som skulle komma att betyda enormt mycket för honom som konstnär. Här kom han
att möta sitt öde i form av en kvinna vid namn Elaine Hallberg, skeppsredardotter från
Uddevalla. "En kvinna i stil med Botticellis i 'Venus födelse' och 'Våren', precis sådan som
den inbundne romantikern skulle falla för som en gråsten" för att citera Bengt Lagerkvist i
hans bok om Sandels från 1999. Den vackra Elaine visade sig emellertid vara synnerligen
svårflirtad, och inte alls särskilt mottaglig för hans intensiva dyrkan.

Efter sommaren i Fiskebäckskil flyttar Sandels till Göteborg för att året därpå
tillsammans med Birger Simonsson flytta till Kungälv, en stad som skulle återkomma i hans
måleri många gånger, och där han var som mest produktiv. Här tillkom bl.a. den kända
målningen Strandfynd. Under tiden i Kungälv närmast bombarderar han Elaine med brev, vilka
hon till en början knappt besvarar. Det är långa brev som handlar om läsupplevelser,
konstnärliga problem, och längtan bort från småstaden, vilken efter Simonssons flyttning
tillbaka till Göteborg börjar kännas trång i brist på likasinnat umgänge. Helt isolerad var
han dock inte. Breven talar om täta besök i Göteborg med visiter och middagar hos familjen
Mannheimer och hans store mecenat Conrad Pinéus.

Våren 1916 får han emellertid träffa Elaine i Borgholm där hon arbetar som lärarinna.
Efter detta sammanträffande händer något. Breven dem emellan får en helt annan och
innerligare ton och Elaine hälsar även på i Kungälv. Småstaden vid Nordre älv blev trots allt
för liten och Gösta Sandels överväger en flytt till Stockholm, "häxkitteln, rövarkulan, jobb-
och mobbstaden visser- ligen, men ändå den levande staden med sin mångfald av intressen och
möjli- heter". Hösten 1916 flyttar han in i en lägenhet på Kungsgatan 50 i Stockholm. Elaine
och Gösta beslutar sig för giftermål och i september 1917 står bröllopet varefter Elaine
flyttar från Borgholm till Gösta i Stockholm. Även om huvudstaden ger många möjligheter till
umgänge och utveckling har Gösta svårt att riktigt finna sig tillrätta och han överväger att
åter flytta till västkusten.

Under tiden pågick första världskriget ute i Europa och omöjliggjorde alla tankar på
utlandsresor. Emellertid hade hans mecenat i Göteborg Conrad Pineus köpt ett antal målningar
av honom till ett värde av närmare 7000 kronor. Detta gav en ekonomisk trygghet för lång tid
framåt, och så snart kriget var över reste Elaine och Gösta ut. Eftersom Frankrike var svårt
härjat av kriget valde man Spanien dit färden gick i maj 1919. Man kom först till Barcelona,
men fortsatte snart till Palma de Mallorca, där Gösta trivdes bra och målade några av sina
bästa saker. Resan gick vidare till Granada dit man kom efter en hel del motig- heter. Här
insjuknade Gösta Sandels i tyfus vilken förvärrades så att han i feberyrsel kastade sig ut
från balkongen i sitt rum och skadade sig så illa i fallet att han avled efter ett par dagar.
Av rädsla för tyfussmitta skedde begravningen bara några timmar senare på en kyrkogård i
Granada.

Gösta Sandels förunnades bara att verka som konstnär i tio år, men räknas ändå som en av
1900-talets mest betydande svenska konstnärer. Hustrun Elaine, för vilken det hastiga
dödsfallet i främmande land måste ha varit chockartat, gifte några år senare om sig med
författaren Pär Lagerkvist.