Sök i arkiven
Genvägar MENY

NÄFVEQVARNS BRUK AB

Organisation

KategoriFöretag. Ospecificerad
Alternativa namn
nävekvarns
HistorikHISTORIK
Med Gillis De Besche släkt och person är Näfveqvarns bruks anläggning och tidigare historia förbunden.
Släkten De Besch var av vallonskt ursprung och härstammade från Luttich i Belgien. De Bescherna voro de som först fäste sin landsman Louis De Geers uppmärksamhet på Sveriges rika mineraltillgångar och stå jämte denne i främsta ledet bland dem, som under Gustav Adolfs tid arbetat för det svenska bergsbrukets uppblomstring. Till de många bruksanläggningar, som är knutna till namnet De Besche, hör också Näfveqvarn.
Bröderna Gillis och Hubert De Besche byggde år 1623 en masugn på kronohemmanen Stenskär och Salvetorp ( denna masugn revs 1934 ). Det nya bruket kallades Näfveqvarn. Bröderna stod först i kompanjonskap med Louis De Geer och bruket drevs på dennes privilegier. Detta kompanjonskap upphörde ganska snart och bruksrörelsen drevs endast av De Bescherska släkten.
Under dessa första ägare av släkten De Besche lades genom många egendomsförvärv en solid grundval för bruket. Således uppläts 1640 till Näveqvarna bruk kronohemmanen Hackhyttan, Nyhyttan, Jesstorp, Nasstorp och Kocklösa i Lunda socken, vilka gårdar lades under bruket, mot att De Besche´s skulle vara skyldiga att årligen till kronan "i visse och ovisse utlagor" göra vad som kunde bli bestämt. År 1684 erhölls under skattemannabörd och rättighet hemmanen Fada, Jelkhyttan och Pilhyttan i Tuna socken. Såsom ägare av andra sedermera nedlagda bruk i trakten, Fada, Grishyttan och Bränn-Ekeby, kom släkten De Besche att med Näveqvarns possessioner införliva till förut förvärvade hemman och gårdar. Lägges härtill att släkten också förvärvade Ålberga bruk i Kila socken, Stjärnholm och andra egendomar, så inses det gängse omdömet befogat, att Gillis De Besche den yngre var sin tids rikaste bruksägare i Sverige.
För brukets drivande var skogstillgången av utomordentlig betydelse i en tid, då kolning helt och hållet berodde på skogen.Den andra grundstenen, på vilken Näfveqvarns bruk vilade, var malmen. Men under det att kopparbrytningen i Tunaberg haft största betydelsen i äldre tider, var det nu järnmalmen, som intog främsta platsen. Under De Beschernas regim var järngruvdriften särskilt koncentrerad till Kärrgruvan, Dammgruvan och längre fram till Schessviksgruvan ( nuvarande Skeppsvik ). År 1661 erhöll bruket rätt att ytterligare uppföra en masugnspipa och kanontillverkningen bedrevs i stor skala för svenska statens statens räkning. Året 1719 blev ett olycksår för Näfveqvarns bruk liksom för så många andra bruk och städer på östkusten. Den 27 juli 1719 hemsöktes bruket av ryssarna och lades i aska med alla verkstäder, hus och inventarier. Det som förstördes var enligt en förteckning, som inlämnades till bergskollegium, följande:
en masugn med två pipor jämte hyttor och motstugor, en borrvind, 30 stugor för bruksbefolkningen, två mjölkvarnar, själva herrgårdsbyggningen, åtta bodar med upplag av spannmål, salt, järn, kulor, skrot och tegel m m.
Ägaren av bruket vid denna tid - fru Christina von Bercher, dotter till brukspatron Georg Thomas von Bercher på Svärta gård, änka efter avlidne Isac De Besche.
Tunabergs kopparverk stod alltsedan 1761 under samma ledning som Näfveqvarns bruk, ända tills gruvorna i slutet av 1800-talet upphörde att bearbetas. På grund av den ringa järnhalten liksom den ringa kopparhalten nedlades brytningen av såväl järn som kopparmalm. Sista järnmalmsmältningen förekom 1898 och kopparmalmsmältningen 1895.
I fråga om Näfveqvarns ägare inträffade 1793 den förändringen, att den siste av De Besche släkten - Isak Georg De Besche - sålde bruket till sin blivande måg, kommendanten på Dalarö skans, majoren G U Silversparre. Därmed kom bruket ur händerna på den släkt, som allt sedan dess grundande varit förknippad med dess öden. Ett minne av den siste De Besche, är de av tackjärn gjutna milstolparna vid landsvägen mellan Nyköping och Näfveqvarn, varå hans initialer IGDB med årtal 1791 och två kanoner i kors finns anbringat.
Ägaren G U Silversparre blev ej långvarig ägare av bruket. Den 14 juli 1806 sålde han det till ägaren av Ålberga gård, lagman G A Sederholm. Därefter kom bruket i händerna på grosshandlaren Johan Fredrik Sederholm. Denne sålde det den 31 december 1807 till handelshuset Johan Sederholm i Helsingfors, vars innehavare voro Kommerserådet Lars Johan Sederholm och Konsul Alexander Magnus Sederholm. Under den Sederholmska släkten började gruvdriften att minskas och istället för att taga järnet från masugnen övergick man till att koncentrera gjutgodstillverkningen i kupolugn. En sådan uppsattes år 1850 och år 1872. Näfveqvarn hade sålunda fullbordat förvandlingen från ett gammalt styckebruk till ett modernt gjuteri och verkstadsetablissement.
Tillverkningen vid bruket blev inriktad för fredligare saker än kanoner, genom tillverkningen av järnspislar, kokkärl, kaminer, tröskverk, plogar, inredningar för stall och ladugårdar m m. Genom dessa produkter har Näfveqvarns bruks namn blivit bekant i tusentals svenska hem.
År 1963 förvärvade ASEA det gamla bruksföretaget och en ny intensiv utvecklingsperiod startade. I brukets "Bruksanvisning" framgår det stora gjuteritekniska kunnande bruket har att erbjuda sina kunder i dag, liksom även presentation av olika typer av produkter.
I dag räknar Näfveqvarn många av landets ledande verkstadsföretag till sina kunder.
Hänvisningar till orter
Ospecificerad topografiuppgift (Sätesort)
ReferenskodSE/NKFA/FRETAG_3
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/agent/aI7PMzCCHQT2Cy70Pf49x7
SpråkSvenska
ExtraIDFRETAG_3