Timrå socialdemokratiska arbetarekommun (1974--)  (1974 – )

Organisation

KategoriFörening. Ospecificerad (F - Politiska organisationer)
KategoriFörening. Ospecificerad (Socialdemokraterna SAP)
HistorikH I S T O R I K
Depå 2
21337 Timrå socialdemokratiska arbetarekommun
Det har funnits tre arbetarekommuner i Timrå församling och fyra i Hässjö församling. 1971 slogs alla samman i en och samma förening Timrå arbetarekommun.
Timrå Socialdemokratiska arbetarkommun firar sitt 100-års jubileum år 2011.
Förord
Under sommaren 2011 beslutade Arbetarkommunens styrelse att tillsätta en redaktionskommitté, som fick i uppdrag att på grundval av tillgängligt material, upprätta en enklare jubileumsskrift. Redaktionskommittén har bestått av: Yngve Stridh, Gudrun Åkerdahl, Stefan Dahlin, Pernilla Eurenius, Lars-Åke Boman och Hans Johansson. Som skrivare och författare har anlitats Kjell-Ove Cederqvist, journalist på Dagbladet. Kjell-Ove har författat och inhämtat fakta från olika håll som grund för textunderlaget. Redaktionskommittén har efter den granskning av fakta som företagits konstaterat att det saknas tillgängligt fakturaunderlag för de 100 år som skriften omfattar.
Många viktiga händelser och många viktiga insatser av partivänner har därför inte fått en rättvis redovisning. Redaktionskommittén anser därför att den nu presenterade skriften är att betrakta som några episoder från Socialdemokratiskt arbete under 100 år.
Kommitterade konstaterar dessutom att vi har blivit tvungna att begränsa omfattningen av denna skrift bland annat på grund av utrymmesskäl och den budget som stått till vårt förfogande. Vi beklagar detta och det fakturm att vi därför inte kunnat få med många betydelsefulla insatser av partivännerna under de 100 år som partiet hittills varit verksamma i Timrå.
Hans Johansson
Så började det
Allt började i Skåne. Skräddaren August Palm från Malmö var den förste som började agitera mot arbetarnas usla löner och dåliga bostäder. Han började ställa krav på rösträtt för alla, bättre sjukvård och reglerad arbetstid. Sitt första offentliga tal i Sverige, där han agerade för socialism, hölls i Malmö 1881. År 1889 var han med och bildade Sveriges socialdemokratiska parti.
Han ”väckte” arbetare i hela landet. Runt om i Sverige började arbetare förstå att de måste organisera sig för att bli stark i förhandlingar och i Timrå fanns sågverk, skeppsvarv, jordbruk och skogsägare med anställda arbetare, vilka började ta till sig de nya idéer om socialism och förstå vikten av att organisera sig i ett arbetarparti där också fackföreningarna skulle inslutas i.
I Timrå var skåningen Fredrik Wilhelm Thorsson, utbildad till skomakare, en tändande gnista. Denne man, en energisk och vältalande person, gjorde sig omöjlig hos arbetsgivare i Skåne när han gång på gång agiterade för socialism. Han flyttade till Sundsvall där han 1887 bildade Sundsvalls skoarbetarefackförening. Han kom ofta till Timrå för att hålla tal och blev en tändande gnista hos många arbetare. Thorsson flyttade efter ett par år till Stockholm och blev 1903 riksdagsman. 1920 blev han finansminister i den första socialdemokratiska regeringen.
1909 blev det en storstrejk i Sverige, som utmynnade i en svårsmält förlust för arbetarna. Emellertid var det i ekot efter storstrejken som arbetare i Timrå, de flesta var arbetslösa, beslöt att försöka bilda ett lokalt socialdemokratiskt parti. Först ingick man i Sundsvalls Arbetarförening, men 1911, det var den 10 mars, togs beslutet om att bilda Timrå Arbetarkommun, en egen förening.
Vid årsskiftet 1911-1912 blev Timrå Arbetarkommun en arbetade förening med en vald styrelse, bildat i Vivavansborg. Till ordförande valdes Verner Hedlund, vilken senare flyttade till Jämtland och valdes in i riksdagen, andra kammaren, 1914. I den första och historiska styrelsen invaldes också Sven Rydahl, kassör som omvaldes år efter år till dess han avgick 1931. Vidare valdes Ernst Nilsson, P.L. Hedvist och William Fällman.
Övriga som aktivt deltog i bildandet av Timrå Arbetarkommun var Eugen Bengtsson, Georg Widman, Olle Byström, Hilding Bergström, August Hansson, Albin Söderlund, O. V. Vikner, Emanuel Byström och Petter Näslund.
Första året växte föreningen försiktigt och 1912 registrerades drygt 100 medlemmar. Nu började även personer ur arbetarrörelsens led få förtroendeplatser i kommunen. Man började också kunna ställa krav som såväl arbetsgivare som borgerliga politker lyssnade på och tog intryck av.
Men så här i inledningen hade socialdemokraterna kraftigt motstånd från olika håll. De fick inte hålla möten i lokaler som byggts upp av företag, inte heller fick de använda skolor för mötesplatser. Kyrkan stängde sina portar. Därför hölls många möten utomhus, såväl under vinter som sommar. Från bolagens sida hotade man med avsked, vräkning från bostäder och polis när arbetare ville hålla möten. Nykterhetsloger och frikyrkor byggde upp möteslokaler, som ofta öppnades också för socialdemokrater som ville hålla möten. Arbetarrörelsen byggde också egna mötesplatser, Folkets hus.
I Hässjö började också arbetare organisera sig, vilket innebar att det bildades arbetarkommun i både norra och södra Hässjö.
1917 skedde en partisprängning som medförde att kommunisterna kom att dominera Fagerviks politik och fackföreningsverksamheten under ett antal år framåt.
Första världskriget blev en prövning för hela världen. I Timrå hade de fackliga organisationerna bundit sig med fleråriga avtal med arbetsgivarna. Kriget innebar fördyringar på både mat och kläder och många arbetare svalt. Kommunen fick hjälpa allt fler. 1914 rullade socialdemokraternas röda bil genom landet och till Timrå kom bilen med talaren Per Albin Hansson för att agitera och för att ge arbetarna inspiration i sitt fackliga arbete. Men folk fortsatte att svälta och hungerdemonstrationer arrangerades.
1920- och 1930-talen kom med massarbetslöshet över hela Sverige. 1933 var 941 boende i Timrå arbetslösa, vilket motsvarande 25 procent av de arbetsföra. Det ställde hårda krav på arbetarrörelsen, som krävde hjälp och insatser av kommunen för att lindra nöden hos de fattiga.
Ett mycket gott tillskott fick arbetarkommunen i Timrå i och med att det bildades ungdomsklubbar på olika platser under slutet av 1910-talet. Störst var Wifstavarf SDUK, som mellan 1916 till 1925 var mycket aktiv och ur den skaran kom många som senare skulle bli starka kommunala krafter i Timrå kommun. På 1920 talet stred C. O. Olsson mycket hårt för att få igång ungdomsklubbar. Bland profiler som kom fram kan vi nämna den kraftfulle, gladlynte och driftige Alarik Lundgren.
Av de som vi får kalla pionjärerna inom arbetarrörelsens led i Timrå så finns det många namn att minnas med både respekt och vördnad.
Vi konstaterar också att kassörer varit långlivade inom Timrå arbetarkommun. Den förste kassören Sven Rydahl hade posten mellan 1911 och 1931. Han efterträddes av Ernst Fahlberg vilken hade kassörsjobbet i 33 år.
100 år i arbetarrörelsens tjänst
Timrå arbetarkommun fyller 100 år. Det finns all anledning i världen att minnas, och vörda, de människor som en gång i tiden tog striden och lade grunden till den välfärd som vi har i dag. De blev bespottade, hotade och svartlistade på arbetsmarknaden. Ändå tog de kampen, trots att de säkerligen ibland kände både oro och rädsla inför vad som kunde hända dem och deras nära.
Vad var det som drev människor att ta risken att förlora jobbet förenat med hotet om att bli vräkta från sina bostäder, att ändå samlas och ta beslutet om att organisera sig? Man ska minnas, att det här var en tid då den vanlige arbetaren förväntades stå med mössan i hand och buga djupt för disponenten eller sågverkspatronen när de passerade. Folk bodde dåligt i kalla och dragiga hus, uppbyggda av bolaget. Lönen var usel. Arbetare skulle hålla käften.
Arbetsgivare hotade och svartlistade. Arbetare som vågade ta ton kördes bort från arbetsplatsen och blev svartlistade på arbetsmarknaden. De fick inte bo kvar i bolagets lägenheter. Trots detta tog arbetare striden, de vek sig inte. Och de vann, till slut!
Ekot av tider med svältande och fattiga människor, som sökte nödhjälpsstöd, eller som samlades utanför fabriksportarna i Timrå där det ställts upp kök för att koka kålsoppa åt de hungrande arbetarna, kan ännu höras, om vi lyssnar noga. Vi kan även höra förtvivlade människor samlas till hungerdemonstrationer.
Men vi kan även förstå den feber, det hopp om ett bättre liv, som tänts inom en grupp arbetare i Timrå, som såg möjligheten till styrka genom att organisera arbetarna. Enighet skulle ge styrka och sociala förbättringar.
Verner Hedlund, arbetarkommunens förste valde ordförande, Sven Rydahl, Ernst Nilsson, Albin Söderlund och många fler var de som gick i spetsen för att organisera arbetarna i Timrå. De fick många gånger vända sig till fattigvårdsstyrelsen för att be om bidrag för att dämpa hunger och fattigdom inom arbetarleden.
När hungern gnagde bland människor i Timrå så samlade arbetsgivarna in pengar - till Tyskland! Pengarna skulle gå till det krigsförande Tyskland under första världskriget, därför att vårt kungahus hade förankringar i Tyskland.
En viktig fråga för arbetarrörelsen var att få bort orättvisorna vid val. Inkomster avgjorde vem som fick rösta. 1919 kom den stora rösträttsreformen som arbetarrörelsen varit med och drivit fram och som ledde till att alla, även kvinnor (vid 1921 års val fick kvinnor i Sverige rösta för första gången), hade lika rösträtt, oavsett inkomster. 1919 hade arbetarrörelsen också vunnit 18 platser av totalt 25 i Timrå kommunfullmäktige. Nu ställdes krav på pensionstillskott som bland annat ledde till att behövande pensionärer i Timrå fick ett tillskott på 5:09 kronor per månad.
1930-talet, med ekonomisk världskris, skapade en massarbetslöshet i landet som också påverkade tillvaron för människor i Timrå. Många gick utan jobb. En påfrestade period för arbetare och krigsåren 1939-1945 gav brister på mat och oro skapades.
När kriget var slut började det ljusna på arbetsfronten och när vi kom in i 1950-talet fick Sverige uppleva en period av tillväxt och en ny framtidstro. Socialdemokraterna gjorde stora framgångar i val, inte minst i Timrå. Ett nytt och modernt samhälle började byggas upp.
Vi ska också tillägga att det i Timrå fanns flera arbetarkommuner, tre i Timrå församling och fyra i Hässjö församling, som 1971 slogs samman till en och samma förening, nämligen Timrå arbetarkommun.
I dag, sommaren 2011, kan vi åka runt i Timrå och se allt som skapats, tack vare politiska beslut. Vi känner stolthet över Timrå IK med sin fina ishall. Vi kan bada i en simhall, som byggdes efter tuffa förhandlingar inom arbetarkommunen, vi kan se bostadsområdet Örnen och vi kan känna trivsel i att vandra i Lögdö vildmark samt imponeras av jordbruksområdena i Ljustorp. När vi åker mot Åstön kan vi stöta på ornitologer, som trivs i det gamla militärområdet. I Söråker stannar vi till vid ett Folkets Hus som blivit riksbekant. Vi kan söka oss till Bergeforsparken för att koppla av eller så kan vi titta på skidtävlingar i Bergeforsens skidstadion. Fantastiska fiskemöjligheter finns i Indalsälven.
Självklart ska vi också se vikten av uppbyggande av småföretagarnas eget kvarter vid Terminalvägen, som ingår i kommunens satsning på att hjälpa småföretagarna i kommunen. Att dessutom Östrands fabrik fortsätter att ge många jobb är också något att känna glädje över.
Det är mycket vi har att vara stolta över i Timrå kommun. Men inget är skapat utan att det tagits ett politiskt beslut - i regel av arbetarrörelsens representanter. Ibland har debatterna inom de egna leden varit heta. Men man har ändå samlat sig till beslut som man stått eniga bakom.
Kvinnorna
Kvinnorna tog också plats när arbetarrörelsen i Sverige började organisera sig. Emilie Rathaou bildade 1892 Stockholms allmänna kvinnoklubb, som samma år anslöt sig till socialdemokraterna. Det var signalen som kvinnor på olika platser i Sverige väntat på. Sålunda började fler och fler socialdemokratiska kvinnoklubbar bildas.
I Timrå kom sålunda Fagerviks kvinnoklubb igång 1915. Dock var det en spröd klubb som upphörde efter fem år. Men i Fagervik återkom kvinnoklubben 1938, då med en styrelse som bestod av Agnes Johansson, Anna Hedström, Gerda Fjellström, Lilly Bergsten och Hildur Persson. Av de initiativ som tagits av Fagerviks kvinnoklubb kan man nämna inrättande av en andelstvättstuga i Sjösvedjan.
Timrå södra kvinnoklubb kom igång med verksamhet 1919. Redan i starten hade man 74 medlemmar och den första styrelsen bestod av Jenny Hamlund, Terese Vidman, Terese Fällman, Maja Källberg och Amanda Berglind. Vid klubbens första årsmöte, den 20 mars 1920, hade medlemsantalet växt till 110.
Runt om i Timrå bildades flera kvinnoklubbar. Som mest fanns det nio aktiva socialdemokratiska kvinnoklubbar i Timrå. Dessa var Timrå västra, Timrå södra, Ljustorp, Sörberge, Bergeforsen, Fagervik, Svarvarböle, Söråker och Tynderö.
Kvinnor engagerade sig bland annat i kampen för att hjälpa de fattiga och de utsatta i Timrå. De drev på om nödhjälp till fattiga, de gick i strejk för rätten att få mjölk och de var starka i att bygga ut ett säkrare socialt nätverk i hela Timrå.
Bland kvinnor som tog upp kampen för utbildning, rättvisa och utveckling var Ingegerd Axelsson. I många år var hon en drivande och stark personlighet som aldrig förtröttades i sin kamp för skolan, kooperations- och konsumentfrågor.
Vi ska också nämna starka kvinnoprofiler som Ragnhild Fahlberg och Elina Alselius. Ragnhild Fahlberg var tillskyndare till bland annat kvinnoklubben i Timrådalen.
Lena Ströberg är en av många kvinnor som med energi gav ett antal år som kvinnoklubbist och inom arbetarkommunen. Ing-Marie Brodén är ett annat av socialdemkraternas starka kvinnonamn i Timrå.
Christina Johansson Tohnman i Söråker är snudd på en levande legend. Det hon skapat med det Folkets hus som ligger mitt i samhället är unikt. År efter år har hon hållit huset levande för bygden och inte minst ungdomar har hittat dit. Hon fortsätter att år efter år skapa liv, rörelse och intresse för Folkets hus.
Pernilla Eurenius kom in som en virvelvind och med tusen idéer och fick både unga och gamla att lyssna. Under 2000-talet jobbade Pernilla oerhört mycket för att engagera unga i olika verksamheter. Hon fick igång ett mycket bra samarbete mellan LO och Timrå arbetarkommun genom att starta ett fackligt-politiskt café, ett så kallade Solo-kafé för träffar, debatt och föreläsningar. Pernilla var även ordförande för arbetarkommunen.
Mari Eliasson, mångårig aktivist i arbetarkommunens styrelse utsågs 2010 till ordförande i kommunfullmäktige. Mari är den första kvinna som innehaft det förtroendeuppdraget.
I dag, sommaren 2011, finns inte en enda kvinnoklubb kvar. Gudrun Åkerdahl, politiskt aktiv i många år i Timrå kommun, och kvinnoklubbist, beklagar utvecklingen.
”Under många år var det ett starkt engagemang för kvinnoklubbarna. Vi hade diskussionskvällar, vi tog upp idéer och förslag, vi ville vara med i att påverka och utveckla. Jag är övertygad om att kvinnoklubbarna betydde mycket för utvecklingen i Timrå kommun därför att det kom fram mycket av intresse för allmänheten via klubbarna. Tyvärr har ny tid inneburit att allt färre vill engagera sig i föreningslivet. Därför har vi tvingats lägga ner klubb efter klubb”, säger Gudrun Åkerdahl, som är en eldsjäl som jobbat mycket med sociala frågor och vars energi räcker ännu.
Några av de stora profilerna.
En sån här gång vill vi nämna ett antal profiler som på olika sätt har satt avtryck i sin politiska gärning i sitt arbete för arbetarrörelsen i Timrå. Självklart går det inte att nämna alla. Men vi har valt ut en grupp som vi anser har gjort mycket för socialdemokratin och för att utveckla Timrå.
Verner Hedlund
Verner Hedlund valdes till Timrå arbetarekommunens förste ordförande. Han föddes 1883 i Timrå och dog 1955. Hans förmåga att samla folk kring sig och att han var en god talare gjorde att han fick gehör bakom sina idéer.
Han vann stor respekt för sin hållning och satt kvar som ordförande i arbetarkommunen under de första åren. Men 1914 blev han utnämnd till fjärdningsman och då avgick han som ordförande. Verner satsade också på att försöka bli riksdagsman.
Han flyttade till Jämtland och blev där invald i riksdagens andra kammare år 1914, som representant för socialdemokraterna. Verner Hedlund var en av socialdemokraterna som skapade den omdebatterade steriliseringslagen som infördes 1934. Lagen skapades för att hindra att utvecklingsstörda och kriminella skulle få avla barn.
Stig Olsson
Stig Olsson, målare och mätningsman, föddes den 13 juni 1919 i Fagervik. Genom sitt engagemang för fackliga frågor och sitt intresse för att jobba för att förbättra tillvaron för de svaga i samhället så vann han respekt.
Stig Olsson blev tidigt facklig engagerad. Han fick uppdrag som ordförande för Timrå FCO, sedan också som ordförande för Mellannorrlands FCO. Han fick även uppdrag inom länsstyrelsen.
Lokalt var han en eldsjäl bakom uppbyggandet av Bergeforsparken och skapandet av Fagerviks båtklubb. Han var också drivande i att i slutet av 1960-talet slå samman kommunerna Timrå och Hässjö och blev den nya kommunens första fullmäktigeordförande (1971-1982). Inom socialdemokraterna hade han styrelseuppdrag inom Timrå och distriktet, och riksdagsman blev han 1969 och lämnade riksdagen 1985. För sitt engagemang och sitt starka jobb inom socialdemokraterna belönades Stig Olsson 1987 med Tage Erlanders hedersmedalj, en medalj som överlämnades av Ingvar Carlsson.
Han dog den 5 oktober 2008.
Fred Johansson
Fred var under många år aktiv inom Hässjö kommun som förtroendevald. Han gjorde stora insatser för olika folkrörelser men främst inom Folkets Hus-rörelsen. Initiativrik och arbetssam för partiet medverkade han i tillkomsten av olika projekt i främst Söråker. Han var verksam inom CBK-verksamheten. I Timrå kommun var han efter 1971 verksam i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Han var dessutom ledamot i Landstingsfullmäktige där han bland annat tog initiativ till etablerande av vårdcentral i Söråker. I arbetarkommunens styrelse var han en energisk kassör och ledamot i styrelsens arbetsutskott. Tillkomsten av Söråkers Folkets Hus är till stor del Freds förtjänst.
Kenneth Westberg
Även om den tidigare röde politikern och socialdemokraternas starke man under många år nu valt att jobba för moderaterna, så kan vi inte bortse från den fina kraft Kenneth Westberg, 71 år, var inom socialdemokraterna. Han var kommunalråd mellan 1983 och 1998. Han var en entreprenör, en kreativ idémakare, som såg möjligheter att skapa positiva rubriker för Timrå. Idrotten, inte minst Timrå IK, hade en god lyssnare i Kenneth, vilken var i högsta grad engagerad i skapandet av Timrå golfbana, togs i bruk 1988, och anläggandet av Timrå ridcentrum. Kenneth var pådrivande för utbyggnad av förskola och barnomsorg.
Han blev också omstridd i olika frågor. Konsthall på Midlanda flygplats och skapandet av Y:et som skapades av konstnären Bengt Lindström och invigdes 1995, har diskuterats och kritiserats.
Ewa Lindstrand
Ewa Lindstrand, född den 6 september 1954 valdes till kommunstyrelsens ordförande 2002. Hon blev Timrås första kvinnliga kommunalråd.
Hon har bland annat fått småföretagare i Timrå att må bättre. Som ledare för socialdemokraterna och kommunen driver hon hårt på att skapa bra förutsättningar för småföretagare i Timrå. Hennes mål är att Timrå ska ha det bästa företagareklimatet i Norrland 2015.
I debatt och gärning visar Ewa både mod och kraft. Hon driver frågor om miljö, utveckling och att skapa en god atmosfär för företag, skolor, idrottsrörelsen och folkrörelserna.
Hans Johansson
Hans Johansson har sedan unga år varit mycket aktiv inom såväl politiken som inom nykterhetsrörelsen. Han var, som man säger, en mångsysslare inom politiken.
Hans har varit ordförande i Timrå arbetarkommun, 1966-1971. Han har varit kommunalpolitiker och han har även varit landstingspolitiker.
I 62 år var han engagerad inom socialdemokraterna - han är det fortfarande - och därför har han också tilldelats Tage Erlanders medalj, som går till de som uträttat något anmärkningsvärt för partiet.
Raden av personer som på olika sätt och under olika tidsperioder varit oerhört engagerade inom socialdemokratin i Timrå kan göras mycket lång. Självklart går det inte att räkna upp dem alla.
Men några, utöver de vi nämnt härovan, ska vi nämna.
Albin Söderlund var med och grundade arbetarkommunen i Timrå. Han var mycket aktiv under de tidiga åren.
Alarik Lundgren, Vivstapojke med glimten i ögat, stridbar, kraftfull och mycket engagerad i den politiska vardagen under många år. Alarik använde gärna humor som vapen i samtal. Han var också mycket idrottsintresserad.
Karl Bränn kom redan under 1920-talet med i gruppen som arbetade för Timrå arbetarkommun. Han var energisk och följde med i verksamheten i många år. Han var bland annat kommunfullmäktiges ordförande under en period.
Erik Olsson var under en lång rad av år en drivande kraft i partiet. Hans jobb uppskattades mycket och Erik var aktiv i såväl kommunpolitiken som i landstinget. Erik var även kommunfullmäktiges ordförande under en tid och han var även kommunalnämndens ordförande.
Fabian Strandlund var en viktig politisk ledare i Hässjö. Han drev frågorna gällande Hässjö församling med stor energi. Han var med om att besluta om flera industrietableringar i Söråker. Fabian var mångårig ledamot i Landstinget.
Ernst Fahlberg, kraftfull i debatt, engagerad i frågor som gällde välfärd för alla, och en hejare på att hålla koll på ekonomin. I 33 år var Ernst kassör i Timrå arbetarkommun.
Klas Nygren, debattvillig, energisk och kunnig, blev arbetarkommunens ordförande 1982 och han var i många år en av partiets pådrivare i många viktiga beslut som togs i kommunfullmäktige.
Gunilla Pontén, kvinnlig politisk kraft under de två senaste årtiondena. Hon har varit arbetarkommunens ordförande och hon har varit engagerad i Unga örnar. I kommunalpolitiken har hon ägnat sig en hel del åt kulturfrågor.
De viktiga unga
Varje politisk organisation ser ungdomar som en viktig gren inom verksamheten. De unga är framtiden. För Timrå arbetarkommun har de unga alltid varit viktiga. Och de unga engagerade sig tidigt inom arbetarrörelsen i Timrå.
Arbetslöshet, hunger och dåliga bostäder påverkade också de unga. Och när arbetarrörelsen i landet började ställa krav på förbättringar så kom så småningom fram ungdomar som ville vara med i kampen, unga som ville organisera sig.
Vivstavarv var en expanderande kommundel, där många unga växte upp och där en hel del ungdomar redan under 1910-talet lyssnade på arbetarrörelsens krav och själv engagerade sig i det politiska livet.
1916 växte Vivstavarvs socialdemokratiska ungdomsklubb, S.D.U.K, fram och blev en mycket vital gren inom partiet. De unga hade ett glöd och en energi som smittade av sig på alla. De unga såg orättvisor som de ville ändra på. Bland annat kritiserade de orättvisor gällande boende och skatter, men bolagen styrde med järnhand.
En mycket drivande kraft för att få igång en socialdemokratisk ungdomsklubb i Timrå var C.O. Svensson, stridbar och orädd. Han var helt på det klara med att det behövdes unga krafter för att driva utvecklingen framåt.
1922 hade de ungdomsklubben i Vivstavarv vuxit till 450 medlemmar, vilket var en imponerande kraft i fråga om förhandlingar och i krav på förbättringar. Av hävd hade många unga engagerat sig i godtemplarrörelsen. Andra var knutna till liberalerna. Men de lockades av den framväxande arbetarrörelsen och dess politiska innehåll. Därför slöt sig en hel del till socialdemokraterna.
Runt om i Timrå ”vaknade” de ungas politiska intresse upp. Det ordnades olika träffar och det var otaliga diskussioner i olika ämnen. Framför allt ville de unga skapa rättvisor inom kommunen och inom hela landet. Naturligtvis ville de unga också få mer att säga till om.
I exempelvis Ljustorp, en jordbruksbygd, dröjde det till 1933 innan det skapades en socialdemokratisk ungdomsgrupp. Den var den 1 oktober 1933 som den första s-märkta ungdomsklubben startade i Ljustorp. Den första ordföranden som valdes hette Artur Bårman och klubben hade då 18 medlemmar.
Under 1910-talet och genom 1920-talet var det många unga som valde att jobba politiskt. Många av dem blev senare viktiga politiska krafter inom Timrå kommun. Eric Olsson, Karl Bränn, Alarik Lundgren, Ture Lind med flera var unga när arbetarrörelsen tog fart och utrymme i vårt land och vilka sedan blev viktiga kuggar i den kommunala politiken i Timrå under många år.
SSU har ända fram till våra dagar varit en mycket viktig och vital gren inom socialdemokraterna i Timrå. På olika sätt har debatter drivits, idéer har förverkligast och framför allt har de unga varit en pådrivare till hela partiet. Dock har det periodvis varit svårt att engagera ungdomar i den politiska rörelsen. I vår moderna tid väljer ungdomar att göra annat, men arbetet med att få in fler unga inom politiken pågår ständigt.
Industrins betydelse
Kapitalstarka personer och entreprenörer såg tidigt Timrå, med en fin kust och mycket skog, som en intressant ort för investeringar. Skeppsvarv och sågverk trängdes undan och i stället byggdes det upp fabriker, vilka gav många nya jobb och som skapade tillväxt. Fabriker i Fagervik, Vivstavarv, Östrand och Söråker gav jobb åt tusentals arbetare under många år.
Sulfatfabrik i Vivstavarv (klar 1908) och sulfitfabrik i Fagervik (tillkom 1910-1912) byggdes med finansmannen Marcus Wallenberg som pådrivare. Wallenbergarna ägde Vivstavarvs AB och satsade hårt när industrialiseringen fått fart. En annan med mycket pengar, Ivar Krüger, kom flygande till Timrå. Flygplanet landade på en platå i Östrand. Ivar Krüger, tittade ut över havet och beslutade att bygga en ny och stor sulfatfabrik, Östrand (klar 1931) på just den plats han landat med flygplanet. Eftersom Krüger stod bakom bildandet av Svenska Cellulosa Aktiebolaget, SCA, 1929 så var Östrand den första etableringen som bolaget gjorde i Timrå.
Industrialiseringen i Söråker inleddes 1858 med byggande av ångsåg. Totalt låg fem sågverk i Söråker. Men 1907 revs sågen för att ge plats för byggandet av Söråkers sulfitfabrik.
Arbetarrörelsen i Timrå växte sig allt starkare i takt med att industrierna gick för full maskin. På varje fabrik byggdes det upp fackliga klubbar, vilka tog strid för löner, förbättringar i arbetsmiljö och arbetstidsförkortningar.
Emellertid har det inte alltid varit frid och fröjd när det gäller kontakterna mellan arbetarrörelsens ledare och industrifolket i Timrå. Stundtals har diskussionerna i olika frågor varit både heta och svåra. Ibland har även fackliga stridsåtgärder tvingats fram, bland annat strejker och hot om strejker när arbetsgivarparterna varit för vrånga och snåla.
Hans Johansson, som var arbetarkommunens ordförande 1966-1971, minns mycket väl att det periodvis var en kärv, men ärlig, atmosfär mellan fack, socialdemokraterna och industriledarna.
”Industrin har betytt mycket för utvecklingen av Timrå, men det har inte gått utan arbetarrörelsens vilja och hjälp. Vi har inte alltid talat samma språk, men vi hittade lösningar”, säger Hans Johansson när vi träffar honom försommaren 2011.
Till saken hör också att Timrå kommun fått ta över mycket av städningen av fabriksområdena, sedan fabrikerna lagts ner. I vår tid talas det en hel del om sanering av arsenik, tungmetaller och olika cancerframkallande gifter i mark efter industrierna. Arbetarrörelsen har fått ställa hårda krav på SCA och andra företag som lämnat gifter efter sig efter nedläggning av industrier.
Kring de stora industrierna i Timrå skapades det mycket andra jobb. Industrin har exempelvis haft mycket hjälp av elektriker, byggjobbare, målare, rörmokare, maskinägare, bilförare med mera, vilka på olika sätt har haft många uppdrag åt industrierna. Även den kommunala servicen har växt ut tack vare de många industrijobben i Timrå.
Arbetarrörelsen i Timrå har i många år haft kontakter med näringslivet i olika former. Det ledde bland annat fram till att läkaren och entreprenören Per Uddén flyttade till Timrå och där byggde upp företaget Permobil, vilket startades 1963. Permobil, som tillverkar elektroniska rullstolar, har sitt huvudkontor i Timrå och ägs i dag av Nordic Capital. Gunnebo spikfabrik, som i många år haft verksamhet i Sundsvall, valde att flytta till Söråker 1967, men såldes till Packwire 1986.
Lyhördhet mot företagande har gjort att Timrå arbetarkommun alltid sökt möjligheter för mindre och medelstora företag att etablera sig i kommunen. Ett bevis för detta är skapandet av företagsbyn kring Terminalvägen som är ett mycket gott exempel på hur kommunens politiska ledning gått företagare till mötes. Bilspeditionen (nu Schenker) är exempel på riksomfattande företag som valt att satsa i Timrå. Företagare har gett mycket beröm för den satsningen.
När det på 1950-talet började talas om kraftverksbygge i Bergeforsen så diskuterades länge om miljö, ekonomi och fiske i den socialdemokratiska kommunledningen. Ett stort problem med kraftverksbyggnaden, för att utvinna energi, var att laxen som haft Indalsälven som naturligt led för att ta sig långt uppåt, nu stoppades upp i Bergeforsen. Kommunledningen sade ja till kraftverket, som invigdes 1956.
För arbetarkommunen i Timrå har besluten om nedläggning av fabriker i kommunen varit tunga att ta. Fagerviksfabriken lades ner 1974, Vistavarv lades ner 2007. I Söråker lade Gunnebo ner sin spikfabrik och Gullfiberfabriken gick samma väg.
Idrott och politik
På ett sätt som ofta imponerat på hela idrotts-Sverige, så har socialdemokraterna i Timrå visat att man tar idrotten på allvar. När bygdens ungdomar, antingen det handlar om hockeylirare eller simmare, ryttare, golfspelare eller fotbollsspelare med flera, har fört fram önskemål, eller ställt krav, så har arbetarrörelsens ledande politiker lyssnat.
Socialdemokraterna har även varit öppen för att satsa på fritidsaktiviteter för människor i alla åldrar. Motionsspår på skidor, badplatser, terränglöpningsbanor, simmöjligheter, fiske, vildmark (Lögdö och Åstön) och så vidare.
Söner och döttrar till sågverksarbetare, senare industriarbetare, sökte sig till fotbollsplaner, spolade upp egna hockeyrinkar, sprang längs vägar, och skapade ett behov av anläggningar.
Låt oss titta på idrotten. 1938 började Wifstavarv spela ishockey. 1942 slog klubben samman med Östrand och bildade Wifsta/Östrand, som 1964 utökades med Fagerviks GF. I dag heter klubben Timrå IK, ett suveränt varumärke för hela kommunen genom sin starka ställning som elitlag i hockey. De första hockeyrinkarna fanns i Vivstavarv, 1938, och Östrand, 1937.
Eje Lindström, Bert-Ola Nordlander och Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg var våra första stora stjärnor i ishockey. Hockeyn växte, behoven ökade. Socialdemokraterna i kommunen hade förmågan att se inte bara till nutid utan även till behov i framtid. Sålunda fick hockeygrabbarna sin konstfrusna arena vid blåsiga Indalsälven.Invigning skedde 1958. Kommunen byggde sedan en ishall, den åttonde i Sverige, och som invigdes 1966. Ishallen har byggts om i olika omgångar, senast 2003. Barn och ungdomar fick en egen hall 1991, ”Lill-Strimma-hallen”.
Grabbarna i Fagervik fick Forsvallen att lira fotboll på och ett kamratgäng av pojkar från arbetarleden spelade en fotboll som under framför allt 1940- och 1950-talen blev ett stort samtalsämne i hela landet. Timrå-fotbollen fick en ny anläggningen, Grytan, på 1960-talet.
Simningen blev både intressant, bred och elitmässig tack vare byggandet av Timrå simhall. Efter många diskussioner inom socialdemokraterna, där det fanns olika uppfattningar, så enades partiet om att man skulle bygga en simhall, vilken invigdes 1957. Det var den första simhallen i Norrland, och skolor från olika delar i Norrland skickade elever i bussar för att bada och lära sig simma i Timrå. Det blev en jättesuccé med 100 000 besökare per år. Dessutom växte det fram en elitklubb i simning som under några år var bäst i hela Sverige. Lotten Andersson och Elisabeth Berglund var två simmarstjärnor som kom fram tack vare simhallen i Timrå.
Anna Olsson, som tävlade för Fagerviks kanotklubb 1984-1996, kom fram genom satsningen på kanotcentrum i Fagervik. Hon blev en av de stora i världen med ett OS-guld och tre andra OS-medaljer i kanot.
Skidor har alltid varit lockande för många i Timrå och socialdemokraterna inom kommunen har bidragit till elljusspår och ställde också upp när Bergeforsens SK ville bygga ett skidcentrum, där även SM på skidor avgjorts med Gunde Svahn och ”Billan” Westin i spåren.
Lögdö vildmark har en yta på 50 000 hektar med sjöar, bäckar, skog och mark som är mycket uppskattat av friluftsfolk. I Åstön finns en vildmark, skapad 2000, som har en yta på 395 hektar. Naturreservatet Indalsälvens delta har en yta på 200 hektar och bildades 1992.
Allt detta är satsningar som kunnats göra möjliga tack vare att arbetarkommunen i Timrå varit framsynt och haft stor lyhördhet för idrottande människors behov och önskemål.
Skola och utbildning
Frågor om skola och utbildning kom tidigt upp på dagordningen när arbetarrörelsen i Timrå organiserades. Intresset för utbildning har följt arbetarrörelsen genom alla år. Det har lett fram till dagens situation med eget gymnasium och övriga skolor i Timrå kommun.
Låt oss titta på Timrå gymnasium, som har plats för cirka 570 elever i utbildning varje år. Den socialdemokratiska ledningen i kommunen började på 1970-talet diskutera allt ingående om att bygga ett gymnasium i Timrå. Elever i kommunen skulle inte behöva åka till Sundsvall för att läsa på gymnasienivå.
Tore Andersson, kommunalråd i Timrå, drev på frågan om gymnasium och efter att ha fått igenom idéerna satte byggjobbet igång. Skolan byggdes 1981 och ligger i Sörberge, nära intill Timrå ishall (E:on Arena). Det är en satsning som kommunpolitiker, oavsett politisk färg, är både nöjda och glada över.
Men, som nämnts, redan långt tillbaka i tiden togs frågor om skolan upp. 1910- och 20-talen pratades det om rättvisa när det gällde skolan. Arbetares barn skulle få samma utbildning som de rikas barn fick. Men det tog tid innan rättvisa blev en verklighet.
När socialdemokrater fick grepp om den politiska makten i Timrå kom viktiga beslut i utbildningsfrågor. Skolor i olika delar av Timrå byggdes och i modernare tid har skolor utvecklats och förnyats. Timrå var tidigt ute med att få enhetsskola, vilket hände redan på 1950-talet. Då var det på försöksstadiet. I Sverige infördes reformen med nioårig enhetsskola 1961. Timrå hade dessförinnan fått en så kallad mellanskola, vilket i slutändan gav eleverna realexamen.
Yrkesutbildning via yrkesskolor drevs också fram av arbetarrörelsen och även på den punkten var Timrå tidigt ute. Och när vi kom in i våra tider har kravet om miljö blivit allt starkare. Arbetarkommunen i Timrå har legat väl framme i miljöfrågor. Sålunda tog Timrå kommun tidigt beslut om att vara en miljökommun. Bland skolor har Laggarbergs skola blivit en miljöskola som både imponerat och intresserat många både i Sverige och internationellt.
Arbetet med att förbättra skolor fortsätter. Sålunda har de styrande socialdemokraterna i Timrå beslutat att under 2011 gå in i ett samarbete med Krokoms kommun för att förbättra och utveckla skolorna i de båda kommunerna. Det är ett mångmiljonprojekt.
Högstadieskolan i Sörberge är nu föremål för en nybyggnad av hög kvalitet. Laggarbergsskolan har fått en profil av miljöskola, som fått berättigad uppmärksamhet.
Ljustorp/Hässjö
Ljustorp är en ort i Timrå där jordbruk och skogsbruk alltid har varit dominerande verksamhetsgrenar. Arbetarrörelsen har haft svårt att få ett bredare genomslag i bygden.
Men visst har Ljustorp också socialdemokraterna både verksamhet och gehör i Ljustorp. Både i historisk tid och i nutid har socialdemokraterna haft verksamhet i Ljustorp. En kvinnoklubb har varit verksam i Ljustorp bland annat under ordförandeskap av Signhild Söderkvist. Socialdemokratiska föreningen är aktivt verksam sedan många år.
1933 bildades det första socialdemokratiska klubben i Ljustorp, det skedde den 1 oktober, och den första styrelsen bestod av Artur Bårman, ordförande, Verner Nordin, kassör, John Nyberg, sekreterare, Enar Engström, vice ordförande och Sven Högman, vice sekreterare.
I Hässjö har den socialdemokratiska arbetarkommunen i Timrå varit verksam sedan mitten av 1910-talet. Den första klubben bildades i Fjäl, av glasbruksarbetare. Några år senare bildades Hässjö södra arbetarkommun och 1920, den 14 november, bildades Hässjö norra arbetarkommun. 1920 grundandes också Hässjö mellersta arbetarkommun.
När större kommunala politiska frågor diskuterades hölls gemensamma möten mellan de olika klubbarna. Diskussionerna kunde vara heta under mötena, men man enades kring besluten.
Som i alla andra kommundelar har människor i arbetarrörelsens led fått slita hårt för att få gehör för krav om förbättringar för folket. Och tack vare hårt slit och envishet har framgångar nåtts gällande arbetstillfällen, vård- och omsorg och genom utveckling av samhället.
Egna lokaler
Pionjärerna inom arbetarrörelsen i Timrå saknade egna lokaler att hålla möten i. Men när socialdemokraterna fick politisk makt i kommunen, ja, då började det byggas många lokaler.
Byggnationerna var så omfattande att Timrå under ett antal år hade flest möteslokaler i hela Västernorrlands län.
Folkets hus, loger, religiösa mötesplatser och bolagens mötesutrymmen gjorde att det fanns mycket gott om mötesplatser. Från början handlade det om att få egna lokaler att hålla möten i.
Av dessa platser har Folkets hus i Söråker, tack vare en energisk eldsjäl, Christina Johansson Tohnman, blivit en samlingsplats som är känd i hela landet. Artister, stora som små, talar varmt om Söråker och för bygdens människor anordnas det ofta evenemang som lockar folk.
2004 fick Söråkers Folkets hus priset som Årets biograf i Sverige. Världspremiärer på opera och musikarrangemang sänds via länk till Söråkers Folkets hus.
Emellertid har förändringar i människors liv även drabbat möteslokaler. Föreningslivet har tappat fart därför att allt färre intresserar sig för möten. Lokaler har därför rivits och nu när vi är framme vid 2011 så finns det mycket få platser för mötesverksamhet i Timrå. InBetween i Vivsta, Söråkers Folkets hus och Vivansborg är några av alternativen för de som vill hålla möten.
Kända talare
Såväl i dåtid som i nutid har kända politiska ledare inom socialdemokraterna känt att de vill besöka och tala i Timrå. ”Den röda” kommunen har alltid upplevts som spännande och levande för de politiska ledarna.
Redan August Palm, arbetarrörelsens första stora namn, en av grundarna till socialdemokratiska partiet, kom till Sundsvall och Timrå för att tala. Han agiterade bland annat för en krog i Timrå under sitt tal i vår bygd 1891.
Per Albin Hansson, partiets ledare under bland annat andra världskriget, kom till Timrå först 1914 för att agitera för socialdemokratin. Han återkom 1936, det var innan han blivit partiledare, för att inviga den nya fabriken i Östrand, vilken byggts med pengar från finansmannen Ivar Krüger.
Statsminister Tage Erlander reste norrut och besökte Timrå 1957. Han invigde då den nya simhallen i Timrå, som socialdemokraterna drivit igenom byggande av och som då var Norrlands första simhall.
Också Olof Palme fann vägen till Timrå. Palme kom för övrigt med jämna mellanrum på besök i Medelpad och var alltid intresserad att tala och agitera.
Ingvar Carlsson, vilken tog över som partiledare för socialdemokraterna efter Olof Palmes död 1986, besökte Timrå ett flertal gånger, såväl som SSU-ordförande som partiledare och senare som riksdagsman. ”För mig är Timrå en kommun med stark arbetarrörelse”, framhåller Ingvar Carlsson.
Göran Persson kom i egenskap av statsminister till Timrå och höll tal 2001.
Också starka representanter för den fackliga rörelsen har med förtjusning tackat ja till inbjudan att tala i ”röda Timrå”.
Ordföranden
Timrå arbetarkommuns ordförande har varit dessa. Nuvarande ordförande är Leif Johansson. I övrigt har dessa varit ordföranden, med reservation om någon fallit bort när vi läst protokoll:
Verner Hedlund
Erik Olsson
Alarik Lundgren
Thure Lindh
Hans Fällman
Hans Johansson
Stig Olsson
Klas Nygen
Gunilla Pontén
Lena Ströberg
Gudrun Åkderdahl
Pernilla Eurenius
Yngve Stridh
Allan Källberg
Bengt Nilsson
Pirjo Jonsson
Peter Persson
Leif Johansson
Timråkrati
Timråkrati är ett begrepp som myntades 1968 men som fortfarande är mycket aktuellt. Det skapades av socialdemokraterna i Timrå efter valet 1968. Valet hade gett socialdemokraterna en kraftig majoritet.
Detta utnyttjades på så sätt att socialdemokrater skulle besätta alla nämndeplatser vid tingsrätten, vilket tidigare hade fördelats mellan alla partier utefter mandatfördelningen.
Den som lade fram förslaget om att socialdemokraterna skulle ha alla nämndeplatser var kommunpolitikern Kjell Jansson från Bergeforsen. Beslutet kritiserades mycket, inte minst av oppositionen och av media. Den som främst ställdes i skottgluggen, bland annat vid riksdagsdebatt, när beslutet diskuterades var riksdagsmannen Stig Olsson, vilken försvarade partiets ställning i frågan.
Timråkrati används alltjämnt i debatter och tas fram som exempel såväl inom politiken som inom privatsfären.
Kuriosa
Inför valet 1998 gick samtliga övriga politiska partier samman i en allians, regnbågsalliansen, med ett enda syfte, nämligen att störta socialdemokraterna från maktställningen inom Timrå kommun. Alliansen lyckades.
Sålunda var det regnbågsalliansen som styrde Timrå kommun mellan 1998-2002. Men alliansen fick bakläxa av väljarna, som vid valet 2002 röstade tillbaka socialdemokraterna till den politiska makten.
Timrå socialdemokrater har i dag, 2011, cirka 500 medlemmar i 14 olika föreningar och nätverk.
Författaren Birger Norman jobbade under ett antal år i Timrå, innan han flyttade till Stockholm. Han engagerade sig i socialdemokratiska partiet. Bland annat satt han som ordförande i Timrå norra arbetarkommun under ett år.
Fackliga ledare i Timrå har skapat en hel del rubriker under åren. En av de mest uppmärksammade uttalanden gjorde Bengt Axberg, stark facklig ledare på Packwire i Söråker.
När kung Carl XVI Gustaf kom till Söråker för att inviga en industrisatsning hos Packwire så satt Bengt Axberg kvar på sitt fackliga kontor. När media frågade honom varför han inte ville gå med sällskapet som guidade kungen runt i fabriken, så svarade Bengt:
”Vill kungen mig något så är han välkommen till fackkontoret. Jag har varken tid eller lust att gå runt i fabriken”.
Lars Stjernkvist, tidigare partisekreterare för socialdemokraterna, har vid flera tillfällen besökt Timrå. Vid upprepade tillfällen har han talat om hur imponerad han är över socialdemokraterna i Timrå, som jobbar med utåtriktad verksamhet. ”Timrå arbetarkommun är det goda exemplet på hur man ska jobba för att få ut det politiska budskapet”, anser Stjernkvist. Yttrandet fälldes vid partikongressen i Malmö 2005.
Hänvisningar till orter
Ospecificerad topografiuppgift (Sätesort)
ReferenskodSE/FAY2/2_21337
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/agent/wtb7ebqTcqseLh5VnrHfQ3
SpråkSvenska
ExtraID2_21337