Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Lindfors bruk


Grunddata

ReferenskodSE/VA/50569
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/zMzZk2WsNrCgHLW5G1NVE7
Omfång
1,4 Hyllmeter  (Lev. nr. 24/08.)
3,5 Hyllmeter 
Datering
1843–1916(Tidsomfång)
Sökmedel
Reversal: Lev. nr. 24/08, dnr. 252-2008/1267 (pdf)
ArkivinstitutionVärmlandsarkiv, Region Värmland (depå: Zakrisdal)
Arkivbildare/upphov
Lindfors bruk (1628 – 1883)
Alternativa namn: Lindfors nedre hammare
Alternativa namn: Lindforshammaren
Alternativa namn: Mellanhammaren
Kategori: Företag. Utvinnings- och tillverkningsindustri, ospecificerat (Järnbruk)

Innehåll

ArkivhistorikÄldre förteckningsnummer 21/80. Tilläggsleverans 2008-06-30 (lev. nr. 24/08).
Inledning (äldre form)LINDFORS BRUK

En anteckning i 1630 års jordebok om Engelbrekt i Fors, Nyeds socken, som 1628-1630 skattar tre skeppund stångjärn avser med säkerhet Engelbrekt i Lindfors, ägare till en stångjärnshammare. 1644 anges Hindrik Kolthoff som ägare till hammaren. Vid samma vattendrag som Lindfors hammare anlades senare mellan 1638 och 1643 Böckelshammar, Hökebro hammare och Borseruds hammare. Den senare lades ner före 1670. 1642 fick Kolthoff privilegium för en masugn. Denna hytta, Mångshyttan, anlades för att Kolthoff i egen masugn skulle kunna smälta det tackjärn som behövdes i Lindfors. På grund av besvärliga transportvägar för malmen, som det dessutom tidvis var svårt att få, blev denna hytta en dålig affär. 1755 blev den nedlagd.

På 1750-talet förvärvade Christoffer Geijer de olika Lindforsbruken. I förvärvet ingick Mångshyttan. Dess tackjärnsblåsning uppgick till 1400 skeppund. 1755 flyttades tackjärnsblåsningen till Hedenskogs hytta i Brattfors socken. Några år senare bosatte sig Geijer på Lindfors herrgård, men avled redan 1760. Vid hans död visade det sig att skulderna översteg tillgångarna med betydande marginal. Geijers änka överlät sin rätt i dödsboet till lagmannen Reinhold Antonsson "på vinst och förlust". 1766 sålde Antonsson Lindfors och Hedenskog till brukspatronen Salomon Gottschalk Geijer, men inte förrän 1770 trädde köpet i kraft efter flera års tvistande och processande. Vid förlikningen trädde Johan Eberhard Geijer in som hälftenägare och blev 1775 ensam ägare till Lindfors och Hedenskog.

Ända till 1906 stannade Lindfors i samma gren av släkten Geijers ägo. 1795 fick J E Geijer tillstånd att på den plats, där den nu nedlagda Hökebro hammare legat, uppföra en knipphammare och en spikhammare samt ett enkelt skärverk med eldstäder, där man till husbehov skulle smida och tillverka spik och svartsmide. Mot detta privilegium måste man nedlägga 50 skeppund stångjärnssmide. Detta manufakturverk lades ned 1829, varvid man återtog de 50 skeppunden smide i Lindfors. 1796 uppgick smidet till 1 800 skeppund stångjärn. Johan Eberhard Geijer avled 1796, varefter Lindfors och Hedenskog förvaltades av två söner. 1838 bestod bruket av två hammare med fyra härdar som producerade 1856 skeppund järn. Tackjärnet fördes landvägen till bruket från Hedenskogs och Pardix hyttor i Brattfors. Det färdiga stångjärnet transporterades likaså landvägen till Skattkärr eller Karlstad och därifrån sjöledes till Göteborg.

1853 bildade intressenterna bolag, och under 1870-talet köptes Lindfors av brukspatronen Herman Gustaf Geijer på Brattfors. Lindfors blev nu en del av dennes stora brukskomplex, vilket för övrigt bestod av Brattfors, Bosjö och Hedenskog samt större delen av Dejefors bruk.

1883 var smidets historia i Lindfors slut. Nedläggningarna berodde i första hand på 1880-talets dåliga konjunkturer. Vid bruket i Lindfors fanns ett tegelbruk, som anlagts 1779 och var i gång till 1912. Vattenkraften användes till att driva en såg och en kvarn. I och med Uddeholms förvärv av Brattfors kom även Lindfors under Uddeholms ledning. Bruksherrgården vid Lindfors blev bostad för Uddeholms revirförvaltare.

Litteratur: Jalmar Furuskog: "De värmländska järnbruken" (1924)
Ingvar Andersson: "Uddeholms historia" (1960)


(Kjell Johansson 1983)

Kontroll

Senast ändrad2021-07-05 11:32:42