Från Ludwig Camerarius till Axel Oxenstierna

Axel Oxenstiernas skrifter och brev

Innehåll

Innehåll Camerarius beundrar oerhört Gustav II Adolfs planer och erbjudanden och har aldrig kunnat glömma de samtal han hade med kungen under sitt besök i Sverige om överförande av en armé genom Polen till Schlesien. Även om Rutgers förhandlingar med prins Morits misslyckats, tror Camerarius på projektet, för kejsaren rapporteras ha sagt att han visserligen inte bryr sig om ifall Pfalz går förlorat, men om Böhmen och biländerna angrips, är det ute med honom och det kejserliga huset, ty då blir det uppror och Filip IV av Spanien kan inte komma till hjälp, då han redan är hårt uppbunden. Vidare kommer protestanterna att förena sig, medan ligans medlemmar är utmattade och splittrade. De misstror redan Maximilian I av Bayern och fruktar Mansfeld. Det största hotet vore emellertid enligt kejsaren Gábor Bethlen, som vill ta hela Ungern. Men hur ska man få Jakob I att stödja ett angrepp mot Böhmen, undrar Camerarius, som också misstror de tyska furstarna. Vidare är städerna misstänksamma mot furstarna. Enda lösningen är att ledningen av kriget anförtros åt Gustav II Adolf. Georg Vilhelm verkar stödja detta förslag och har skickat Winterfeldt till Tyskland. Administratorn [Kristian Vilhelm] av Magdeburg är nu fientligt inställd till kejsaren, men Camerarius fruktar att hans planer ändå är oförenliga med Georg Vilhelms, ty administratorn har i sitt följe två mycket ärelystna män, Fuchs och Fick [von Vicken], som själva vill agera. Gustav II Adolf borde skriva till honom och sätta press på honom. Han och kurfursten kommer aldrig att erkänna Kristian IV som överbefälhavare. Att skaffa hamnar för två flottor blir det svåraste. Bremen kan nog övertalas, eftersom staden misstror Kristian IV och hatar Oldenburg, som konspirerar med kejsaren. Det kan löna sig för Gustav II Adolf att försöka med Wismar. Fredrik V saknar inflytande i Tyskland. Mecklenburgarna hör till de räddhågsnas skara. Det saknas inte medel att hålla ordning på Kristian IV, då han förlorat i inflytande i England på grund av sina förbindelser med kejsaren och sina pockande krav på återbetalning av engelska lån. Man behöver knappast befara att Kristian IV ska alliera sig med Filip IV eller Sigismund III. Camerarius menar att alla problem kan lösas om bara Jakob I fattar de rätta besluten. Prins Karl kan man lita på. Spens och Bellin förmodas vara i England. Fredrik V har skickat brev till dem och till sin representant i London [Rusdorff]. Camerarius ber ivrigt till Gud, som har kungarnas hjärta i sin hand, att ordna allt till sitt namns ära och den gemensamma sakens räddning. Om allt går vägen i London, så ska Camerarius via prins Morits förhandla med Generalstaterna om stöd. Ingen tror längre på Mansfeld eller på att Ludvig XIII kan ge stöd i längden. – I Graubünden har allt gått väl. Ingen avgörande strid har utkämpats i Valtellina. Frankrike och Venedig klagar på varandra, och dogen av Venedig har avlidit. Det finns ett gammalt talesätt att påven varken är gud eller människa. Nu borde man säga att han varken är fransman eller spanjor, men till sist blir han tvungen att välja sida. – Mansfeld väntar på sina tyska trupper och på förlig vind för överfart från England till Frankrike. Camerarius vet inte vart trupperna ska föras. Kanske vet inte Mansfeld det själv. Breda är fortfarande under belägring. PS: Spens ville inte att Rutgers skulle bli informerad om de hemliga förhandlingarna. Camerarius kan emellertid komma att behöva hans hjälp för förhandlingar med Generalstaterna. – Växeln Camerarius fått har inte accepterats av Olfert Petersen.

Innehåll

Camerarius beundrar oerhört Gustav II Adolfs planer och erbjudanden och har aldrig kunnat glömma de samtal han hade med kungen under sitt besök i Sverige om överförande av en armé genom Polen till Schlesien. Även om Rutgers förhandlingar med prins Morits misslyckats, tror Camerarius på projektet, för kejsaren rapporteras ha sagt att han visserligen inte bryr sig om ifall Pfalz går förlorat, men om Böhmen och biländerna angrips, är det ute med honom och det kejserliga huset, ty då blir det uppror och Filip IV av Spanien kan inte komma till hjälp, då han redan är hårt uppbunden. Vidare kommer protestanterna att förena sig, medan ligans medlemmar är utmattade och splittrade. De misstror redan Maximilian I av Bayern och fruktar Mansfeld. Det största hotet vore emellertid enligt kejsaren Gábor Bethlen, som vill ta hela Ungern. Men hur ska man få Jakob I att stödja ett angrepp mot Böhmen, undrar Camerarius, som också misstror de tyska furstarna. Vidare är städerna misstänksamma mot furstarna. Enda lösningen är att ledningen av kriget anförtros åt Gustav II Adolf. Georg Vilhelm verkar stödja detta förslag och har skickat Winterfeldt till Tyskland. Administratorn [Kristian Vilhelm] av Magdeburg är nu fientligt inställd till kejsaren, men Camerarius fruktar att hans planer ändå är oförenliga med Georg Vilhelms, ty administratorn har i sitt följe två mycket ärelystna män, Fuchs och Fick [von Vicken], som själva vill agera. Gustav II Adolf borde skriva till honom och sätta press på honom. Han och kurfursten kommer aldrig att erkänna Kristian IV som överbefälhavare. Att skaffa hamnar för två flottor blir det svåraste. Bremen kan nog övertalas, eftersom staden misstror Kristian IV och hatar Oldenburg, som konspirerar med kejsaren. Det kan löna sig för Gustav II Adolf att försöka med Wismar. Fredrik V saknar inflytande i Tyskland. Mecklenburgarna hör till de räddhågsnas skara. Det saknas inte medel att hålla ordning på Kristian IV, då han förlorat i inflytande i England på grund av sina förbindelser med kejsaren och sina pockande krav på återbetalning av engelska lån. Man behöver knappast befara att Kristian IV ska alliera sig med Filip IV eller Sigismund III. Camerarius menar att alla problem kan lösas om bara Jakob I fattar de rätta besluten. Prins Karl kan man lita på. Spens och Bellin förmodas vara i England. Fredrik V har skickat brev till dem och till sin representant i London [Rusdorff]. Camerarius ber ivrigt till Gud, som har kungarnas hjärta i sin hand, att ordna allt till sitt namns ära och den gemensamma sakens räddning. Om allt går vägen i London, så ska Camerarius via prins Morits förhandla med Generalstaterna om stöd. Ingen tror längre på Mansfeld eller på att Ludvig XIII kan ge stöd i längden. – I Graubünden har allt gått väl. Ingen avgörande strid har utkämpats i Valtellina. Frankrike och Venedig klagar på varandra, och dogen av Venedig har avlidit. Det finns ett gammalt talesätt att påven varken är gud eller människa. Nu borde man säga att han varken är fransman eller spanjor, men till sist blir han tvungen att välja sida. – Mansfeld väntar på sina tyska trupper och på förlig vind för överfart från England till Frankrike. Camerarius vet inte vart trupperna ska föras. Kanske vet inte Mansfeld det själv. Breda är fortfarande under belägring. PS: Spens ville inte att Rutgers skulle bli informerad om de hemliga förhandlingarna. Camerarius kan emellertid komma att behöva hans hjälp för förhandlingar med Generalstaterna. – Växeln Camerarius fått har inte accepterats av Olfert Petersen.