Från Ludwig Camerarius till Axel Oxenstierna

Axel Oxenstiernas skrifter och brev

Innehåll

Den 11/21 november hade Buckingham och Holland tillsammans med ett lysande följe fått företräde inför Generalstaterna och framlagt sitt uppdrag: Hur ska Fredrik V och Elisabet Stuart och deras barn återfå sin ställning och sina länder? Hur ska de tyska furstarna återfå sin frihet och hur ska lugn och fred återställas? Hur ska man garantera större säkerhet för Karl I:s allierade och hans egna riken? Hur ska man bevara den evangeliska läran, som både kungen och Generalstaterna omfattar? De danska ambassadörerna Ulfeldt och Christian Thomesen [Sehested] har också kommit. Deras deklaration var hållen i allmänna termer. Det har visat sig att Ludvig XIII:s och Hansestädernas ambassadörer inte har fullmakt att ingå någon allians utan bara ska uppmuntra de andra till ett närmare förbund och lova bistånd. Fredrik V har presenterat sina villkor för de övriga i skriftlig form. Det har också kommit ett sändebud från Georg Vilhelm, men hans direktiv har inte kommit; kanske har de blivit uppsnappade på vägen. Camerarius har meddelat, att Gustav II Adolfs fullmakter visserligen förfallit genom Rutgers död men att alla kunde vara övertygade om kungens positiva inställning och att förhandlingarna kunde föras till ett lyckligt slut, om de ville sända ambassadörer till honom och tillgodose hans krav. Danskarna försöker orsaka oro. De påstår nämligen att Gustav Adolf sitter fast i Livland och inte kan företa sig något i Tyskland och att han ställer villkor som kan ge honom skäl att dra sig ur företaget. Camerarius menar att Kristian IV förstår, att om inte Gustav Adolf och Gábor Bethlen angriper kejsaren på olika ställen, så blir det farligt för honom själv. Skulle Kristian IV ge efter och Maximilian av Bayern bli herre i Pommern sedan Georg Vilhelm krossats, då blir det mycket farligt t. o. m. för Sverige. – Camerarius menar, att han på grund av sin lojalitet och politiska erfarenhet är mest lämplig att efterträda Rutgers.