Sök i arkiven
Genvägar MENY

TUNA KOMMUN / BRANDSTYRELSEN  (1941 – 1970)

Myndighet

KategoriKommunal myndighet. Ospecificerad (Kommunal myndighet)
HistorikH I S T O R I K
Vimmerby kommun, Centralarkiv 227
10065 Tuna kommun / Brandstyrelsens arkiv
Brandväsendet har en lång historia och förordningar om brandskydd har funnits ända sedan medeltiden. Städerna ordnade tidigt med brandförsvar, vilket inte hindrade att de svenska trästäderna ofta brann. Redan i mitten av 1600-talet försökte landshövdingar att få småstäder att anta brandordning (Vimmerby rådhusrätts protokoll).
Ursprungligen gick borgarna personligen brandvakt men detta ersattes senare av en avgift. Systemet med brandvakter i städerna bestod långt in på 1800-talet och deras uppgift var att upptäcka bränder på ett tidigt stadium och slå larm så att alla kunde hjälpa till med släckningsarbetet. Brandkommissorialrätter var speciella undersökningskommissioner med domsrätt under 1600- och 1700-talen; de försökte hitta de skyldiga till eldsvådor, som egentligen orsakades av byggnadssättet.
Under 1800-talets senare del började man på sockenstämmor och i stadsfullmäktige diskutera att inrätta ett mer välordnat brandskydd och riktiga brandkårer. På 1930- och 1940-talen inrättades särskilda brandstyrelser i de olika landskommunerna. Brandförsvaret har ofta bestått i frivilligbrandkårer.
Skorstensfejarmästare hade en viktig roll i att förebygga eldsvådor och tidigt påbjöds att skorstensfejarmästare skulle göra brandsyn av eldstäder. Varje sotare hade sin egen trakt, dvs ett distrikt där han skulle bo. Sotningsväsendet är fortfarande noga reglerat och har länge bevarat drag av skråväsendet. Enligt räddningsförordningen (1986:37) ska för varje sotningsdistrikt finnas en skorstensfejarmästare, som avlagt ingenjörsexamen för skorstensfejare vid statens räddningsskola (tidigare mästarexamen vid statens brandnämnd).
Från brandstadga till lokal plan för räddningstjänst
Brandstadgan för rikets städer 8/5 1874 gällde för stad, köping och från 1900 för municipalsamhälle, där särskild brandordning och brandchef skulle finnas. I brandordningen för varje stadssamhälle, som fastställdes av länsstyrelsen, kunde föreskrivas att brandväsendet skulle skötas av en brandstyrelse, och enligt ny brandstadga (1923:173) skulle från 1924 en särskild brandstyrelse eller annan kommunal förvaltningsmyndighet sköta brandfrågor i stad. I landskommun tillämpades denna stadga endast i de delar som länsstyrelsen föreskrev. Om det fanns en tät bebyggelse i en del av en landskommun, skulle man ordna brandförsvar för det området. I landskommunerna organiserades brandstodskommittéer för ekonomisk hjälp om olyckan var framme. Lokala brandstodsbolag bildades också på kommunalt initiativ.
1874 års brandstadga föreskrev att brandsyn skulle hållas varje år. I brandordning för stad, köping eller municipalsamhälle skulle föreskrivas vilka som skulle förrätta syn. 1923 års stadga hade liknande bestämmelser, och för landsbygden bestämdes att synen skulle förrättas av en nämnd utsedd av kommunalfullmäktige eller kommunalstämma. Kommunen kunde indelas i distrikt med en brandsynenämnd i varje.
På landsbygden var det från början mest skogseld som var en risk. Enligt SFS 1914:281 Lag om förhindrande av skogseld utgjorde varje socken en brandrote, men två eller flera socknar kunde gå samman till en brandrote, alltså ett slags kommunalförbund. Brandroten förestods av brandfogde, vald på tre år av kommunalstämma. Enligt skogsbrandlagen 1937:222 inrättades i stället skogsbrandstyrelse från 1938, men annan kommunal myndighet t ex kommunalnämnden kunde sköta uppgiften. Drätselkammaren i stad kunde fungera som skogsbrandstyrelse.
Från 1945 gällde Brandlagen 1944:521 och brandstadgan 1944:522. Särskild brandstyrelse var fortfarande inte obligatorisk, men enligt § 34 i 1944:522 skulle varje kommun ha brandordning och årliga brandsyner skulle även göras på landet, fast ensligt belägna byggnader kunde undantas. Synen gjordes av en nämnd bestående av brandchef eller annat brandbefäl jämte två personer utsedda av den förvaltande myndigheten (brandstyrelse eller annan kommunal nämnd). Mindre kommuner gick samman i brandförsvarsförbund. I brandstadgan 1962:91 omtalas inte brandsynenämnden utan synen görs av brandchef eller brandbefäl. Kommun ska ha lämnat in förslag till ny brandordning till länsstyrelsen före 1965 (Lag om kommunal beredskap 20/3 1964).
Till 1945 var brandförsvar enbart en kommunal angelägenhet, men 1945-74 fanns statliga länsbrandinspektörer (instruktion 1944:723, 1965:685). Tjänsten var ofta förenad med befattningen som länsskogsbrandinspektör (se instruktionsändring 1951:41) som fanns 1951-62 (instruktion 1951:40). Enligt 1962:608 övertog länsbrandinspektör verksamheten från 1963. Länsbrandinspektören biträdde länsstyrelsen i frågor om brandförsvar, gjorde besiktningar inom länet, höll övningar i brandförsvar, övervakade skogsbrandbevakningen och bistod kommuner med råd om brandförsvar. Han skulle också svara för samarbetet med frivilliga organisationer inom brandförsvar (borgarbrandkårer). Länsbrandinspektör förordnades av länsstyrelsen och arkivbildningen kan delvis ha skett inom länsstyrelsen. Från 1/7 1974 avskaffades länsbrandinspektörerna (1974:408).
Enligt brandlagen 1974:80 § 9 ska brandstyrelse finnas, men kommun kan låta annan nämnd sköta brandförsvar och räddningstjänst. Kommun kan också hyra brandförsvar från annan kommun, och länsstyrelsen kan ta över ansvaret för räddningstjänst t ex oljesanering. Den centrala myndigheten Statens Brandnämnd bildades 1/7 1974 genom hopslagning av Statens brandinspektion, under vilken länsbrandinspektörerna sorterade, och Statens brandskola.
1986:1102 upphävde brandlagen 1974 och brandstadgan 1962:91. Senast 1988 skulle varje kommun ha antagit plan för räddningstjänst; till dess gällde den kommunala brandordningen. Med planen för räddningstjänst infördes räddningsnämnd i stället för brandstyrelse, och den ansvarar nu för både brand- och civilförsvar. Fr o m 1986-07-01 sammanslogs Statens Brandnämnd med Civilförsvarsstyrelsen (jfr nedan) till Statens Räddningsverk i Karlstad. Vissa kommuner hade redan lagt samman brand- och civilförsvar och brandchefen (numera räddningschefen) var även civilförsvarschef. Räddningstjänst organiseras nu ofta genom kommunalförbund.
Brandväsendet har en lång historia och förordningar om brandskydd har funnits ända sedan medeltiden. Städerna ordnade tidigt med brandförsvar, vilket inte hindrade att de svenska trästäderna ofta brann. Redan i mitten av 1600-talet försökte landshövdingar att få småstäder att anta brandordning (Vimmerby rådhusrätts protokoll).
Ursprungligen gick borgarna personligen brandvakt men detta ersattes senare av en avgift. Systemet med brandvakter i städerna bestod långt in på 1800-talet och deras uppgift var att upptäcka bränder på ett tidigt stadium och slå larm så att alla kunde hjälpa till med släckningsarbetet. Brandkommissorialrätter var speciella undersökningskommissioner med domsrätt under 1600- och 1700-talen; de försökte hitta de skyldiga till eldsvådor, som egentligen orsakades av byggnadssättet.
Under 1800-talets senare del började man på sockenstämmor och i stadsfullmäktige diskutera att inrätta ett mer välordnat brandskydd och riktiga brandkårer. På 1930- och 1940-talen inrättades särskilda brandstyrelser i de olika landskommunerna. Brandförsvaret har ofta bestått i frivilligbrandkårer.
Skorstensfejarmästare hade en viktig roll i att förebygga eldsvådor och tidigt påbjöds att skorstensfejarmästare skulle göra brandsyn av eldstäder. Varje sotare hade sin egen trakt, dvs ett distrikt där han skulle bo. Sotningsväsendet är fortfarande noga reglerat och har länge bevarat drag av skråväsendet. Enligt räddningsförordningen (1986:37) ska för varje sotningsdistrikt finnas en skorstensfejarmästare, som avlagt ingenjörsexamen för skorstensfejare vid statens räddningsskola (tidigare mästarexamen vid statens brandnämnd).
Från brandstadga till lokal plan för räddningstjänst
Brandstadgan för rikets städer 8/5 1874 gällde för stad, köping och från 1900 för municipalsamhälle, där särskild brandordning och brandchef skulle finnas. I brandordningen för varje stadssamhälle, som fastställdes av länsstyrelsen, kunde föreskrivas att brandväsendet skulle skötas av en brandstyrelse, och enligt ny brandstadga (1923:173) skulle från 1924 en särskild brandstyrelse eller annan kommunal förvaltningsmyndighet sköta brandfrågor i stad. I landskommun tillämpades denna stadga endast i de delar som länsstyrelsen föreskrev. Om det fanns en tät bebyggelse i en del av en landskommun, skulle man ordna brandförsvar för det området. I landskommunerna organiserades brandstodskommittéer för ekonomisk hjälp om olyckan var framme. Lokala brandstodsbolag bildades också på kommunalt initiativ.
1874 års brandstadga föreskrev att brandsyn skulle hållas varje år. I brandordning för stad, köping eller municipalsamhälle skulle föreskrivas vilka som skulle förrätta syn. 1923 års stadga hade liknande bestämmelser, och för landsbygden bestämdes att synen skulle förrättas av en nämnd utsedd av kommunalfullmäktige eller kommunalstämma. Kommunen kunde indelas i distrikt med en brandsynenämnd i varje.
På landsbygden var det från början mest skogseld som var en risk. Enligt SFS 1914:281 Lag om förhindrande av skogseld utgjorde varje socken en brandrote, men två eller flera socknar kunde gå samman till en brandrote, alltså ett slags kommunalförbund. Brandroten förestods av brandfogde, vald på tre år av kommunalstämma. Enligt skogsbrandlagen 1937:222 inrättades i stället skogsbrandstyrelse från 1938, men annan kommunal myndighet t ex kommunalnämnden kunde sköta uppgiften. Drätselkammaren i stad kunde fungera som skogsbrandstyrelse.
Från 1945 gällde Brandlagen 1944:521 och brandstadgan 1944:522. Särskild brandstyrelse var fortfarande inte obligatorisk, men enligt § 34 i 1944:522 skulle varje kommun ha brandordning och årliga brandsyner skulle även göras på landet, fast ensligt belägna byggnader kunde undantas. Synen gjordes av en nämnd bestående av brandchef eller annat brandbefäl jämte två personer utsedda av den förvaltande myndigheten (brandstyrelse eller annan kommunal nämnd). Mindre kommuner gick samman i brandförsvarsförbund. I brandstadgan 1962:91 omtalas inte brandsynenämnden utan synen görs av brandchef eller brandbefäl. Kommun ska ha lämnat in förslag till ny brandordning till länsstyrelsen före 1965 (Lag om kommunal beredskap 20/3 1964).
Till 1945 var brandförsvar enbart en kommunal angelägenhet, men 1945-74 fanns statliga länsbrandinspektörer (instruktion 1944:723, 1965:685). Tjänsten var ofta förenad med befattningen som länsskogsbrandinspektör (se instruktionsändring 1951:41) som fanns 1951-62 (instruktion 1951:40). Enligt 1962:608 övertog länsbrandinspektör verksamheten från 1963. Länsbrandinspektören biträdde länsstyrelsen i frågor om brandförsvar, gjorde besiktningar inom länet, höll övningar i brandförsvar, övervakade skogsbrandbevakningen och bistod kommuner med råd om brandförsvar. Han skulle också svara för samarbetet med frivilliga organisationer inom brandförsvar (borgarbrandkårer). Länsbrandinspektör förordnades av länsstyrelsen och arkivbildningen kan delvis ha skett inom länsstyrelsen. Från 1/7 1974 avskaffades länsbrandinspektörerna (1974:408).
Enligt brandlagen 1974:80 § 9 ska brandstyrelse finnas, men kommun kan låta annan nämnd sköta brandförsvar och räddningstjänst. Kommun kan också hyra brandförsvar från annan kommun, och länsstyrelsen kan ta över ansvaret för räddningstjänst t ex oljesanering. Den centrala myndigheten Statens Brandnämnd bildades 1/7 1974 genom hopslagning av Statens brandinspektion, under vilken länsbrandinspektörerna sorterade, och Statens brandskola.
1986:1102 upphävde brandlagen 1974 och brandstadgan 1962:91. Senast 1988 skulle varje kommun ha antagit plan för räddningstjänst; till dess gällde den kommunala brandordningen. Med planen för räddningstjänst infördes räddningsnämnd i stället för brandstyrelse, och den ansvarar nu för både brand- och civilförsvar. Fr o m 1986-07-01 sammanslogs Statens Brandnämnd med Civilförsvarsstyrelsen (jfr nedan) till Statens Räddningsverk i Karlstad. Vissa kommuner hade redan lagt samman brand- och civilförsvar och brandchefen (numera räddningschefen) var även civilförsvarschef. Räddningstjänst organiseras nu ofta genom kommunalförbund.
.
Hänvisningar till orter
Ospecificerad topografiuppgift (Sätesort)
ReferenskodSE/H252/VIMKOARK_2222
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/agent/yUboTbtato7HxdFRPI97u6
SpråkSvenska
ExtraIDVIMKOARK_2222