Sök i arkiven
Genvägar MENY

Lunds stad. Arbetsinrättningen  (1814 – 1820)

Organisation

KategoriÖvriga. Ospecificerad
HistorikLUNDS STAD. ARBETSINRÄTTNINGEN
Ur boken ”Fattig i Lund” av Johan Persson, utgiven i Föreningen Gamla Lunds årsboksserie år 1966:
1803 beslöt man i Lund grunda en fattigkassa och tillsatte en fattigdirektion att ombesörja understödsverksamhet för fattiga. Främsta anledningen till detta var det ökande tiggeriet i staden. Anledningen till det ökande tiggeriet berodde på reformerna inom jordbruket under 1800-talets första år, varvid antalet egendomslösa arbetare som saknade fast arbete eller årstjänst ökat väsentligt jämfört med tidigare. Enskiftet sprängde de gamla byalagen och lösgjorde en del arbetskraft. Lunds invånarantal, som från 1700-talets mitt och fram till omkring 1810 ökat endast obetydligt, mer än fördubblades under 1800-talets första hälft.
Inflyttningen till staden av vad man kallade "löst folk" var under 1800-talets första årtionden det ständiga bekymret för de styrande i staden. Till löst folk räknades alla, som icke hade fast arbete eller årstjänst.
Den 8 april 1813 fick fattigdirektionen i uppdrag att inkomma med förslag till upprättandet av en arbetsinrättning. Vid en arbetsinrättning skulle sådana fattighjon, som ännu hade någon arbetsförmåga kvar, kunna genom eget arbete bidraga till sitt uppehälle och därmed minska utgifterna för de direkta understöden.
På fattigdirektionens uppdrag utarbetade prosten Henric Schartau ett yttrande till protokollet den 16 dec. 1813. Det av Schartau utarbetade projektet ledde emellertid inte till något beslut i stadens beslutande församlingar, dock startades en arbetsinrättning på enskilt initiativ av intresserade personer, som bildade ett aktiebolag och sammansköt ett visst garantikapital. Verksamheten bedrevs under ett par år av bolagets intressenter på det sättet att man inköpte ospunnet lin och blånor och utlämnade detta till spånad mot spånadslön, varefter det spunna garnet försåldes, dels under hand, dels genom offentlig auktion på rådhuset.
Arbetsinrättningens aktieägare fick uppbära den utdelning som kunde uppstå på vinsten vid försäljningar av de alster som arbetarna vid arbetsinrättningen tillverkade och sålde.
Den 21 september 1820 anförtrodde emellertid bolaget skötseln av arbetsinrättningen till Lunds stads fattigdirektion. Den överlämnade samtidigt till direktionen sina tillgångar, som utgjorde dels 1 174 riksdaler banco, dels ett rörelsekapital på 349 riksdaler 32 skilling banco.
Därefter drevs verksamheten av fattigdirektionen under några år på så sätt att direktionen utsåg en av sina ledamöter att ha hand om skötseln av densamma.
I en skrivelse i Arbetsinrättningens arkiv från 1854 finns en redogörelse om Arbetsinrättningen i Lund som här återges i sin helhet:
År 1814 ingicks här ett aktiebolag af icke mindre är 582 personer för bildandet af en arbetsinrättning. Aktieägarna utvalde en direktion af Ordförande och 6 ledamöter. Dessa uppsatte ett reglemente för inrättningens verksamhet, hvilken åsyftade beredandet af lätt och säker arbetstillgång för stadens fattiga, synnerligast för dem bland qvinnokönet, som icke sjelfva kunde förskaffa sig nödig sysselsättning med spånad (= spinning), väfning, kardning m.m. och derigenom förtjena sitt uppehälle. Kassan, som bildades, utgjorde 1174 riksdaler Banco. Direktionens ordförande var dåvarande domprosten Carl Johan Eberstein och de öfrige ledamöterna Chr. Wåhlin, Julius Cronsioe, J M Lindfors, H Schartau, C Grensman och A Gadde.
Ifrågavarande arbetsinrättning existerar väl ännu, men icke i sitt ursprungliga skick under uppsigten af en egen styrelse. I mån som de nyssnämnde hedersmännen för alltid bjödo denna verlden farväl eller blott lämnade direktionen, ersattes icke deras platser inom den senare, utan hela inrättningen blef i stället satt under den allmänna fattigvårdens uppsigt. Likväl har inrättningens fond småningom genom enskilda bidrag något ökats, så att den för närvarande utgör ett intecknadt kapital af 2100 riksdaler Banco.
En summa som 1814 kunde anses tillräckligt för beredande af arbetstillfälle för Lunds fattiga blir, äfven fördubblad, högst otillräcklig 1854. I början af detta århundrade räknade Lund omkring 3000 invånare. Det innebar då det 34:de numret bland Sveriges städer. För närvarande utgör invånarnas antal mellan 7 och 8000, och staden är den folkrikaste uppstad(?) i riket, dit årligen en mängd obemedlade personer inflytta, och der å ena sidan bristen, armodet och nöden hos en stor del af befolkningen inom de lägre klasserna fortgå i samma progression, som välståndet, upplysningen och begäret efter njutning och försköning utveckla sig inom högre.
Under en tid, så bister och kritisk som den närvarande, då prisen på lifsmedel med hvarje dag uppjagas, arbetsförtjenster för de fattiga minskas och proletärernas vanliga underhållskällor äro nära att uttorka, har det varit en lycka för staden, att härvarande fattigstyrelse med intresset af ofvanstående arbetskassa och ett icke obetydligt tillskott af allmänna fattigmedeln kunnat bereda arbetsförtjenst åt en del af de mest behöfvande. Vi våga dock endast åtsäga en del, ty vi känna flera utblottade men arbetsföra personer, som bett om arbete utan att kunna erhålla något, och som derföre varit nödsakade att tillgripa de fattigas sista utväg - den att vandra från dörr till dörr och bönfalla om allmosor, en utväg, lika förödmjukande och nedslående för det samhälle, de tillhöra, som förkrossande för deras egen hederskänsla. Lin har visserligen blifvit inköpt och utlämnats till spånad åt behöfvande qvinnor, och omkring 20 fattiga arbetare äro i detta ögonblick sysselsatta med stenkrossning. Men härutöfver har arbetsinrättningen icke kunnat sträcka sin verksamhet. Arbetet har i brist på egen särskild lokal för inrättningen måst inskränkas till sådant, som antingen kan förrättas under bar himmel eller i de fattigas egna trånga boningar. Hade Fattigstyrelsen haft att disponera öfver ett rymligt arbetshus, så hade den kunnat taga kraftigare mått och steg, till nödens afhjelpande. Arbetsinrättningens verksamhet hade då kunnat utvidgas, rudimaterier (= råvaror) af flera slag anskaffas och arbetet lämpas efter de fattigas olika ålder, krafter och skicklighet.
I dessa dagar hafva på grund af Sockenstämmebeslutet af den 13 Januari d.å. och i öfverensstämmelse med gällande nådiga författningar åtta ledamöter dels af fattigstyrelsen dels af sundhetsnämnden fått sig uppdraget att hafva tillsyn öfver försvarslösa personer. Vi äro förvissade, att detta föröfrigt nyttiga och af behofvet länge påkallade vidgörande i flera fall skall förfela sitt ändamål och icke motsvara Stadens Invånares förhoppningar om försvarslöshetens inskränkande, lösdrifveriets och tiggeriets förekommande och fattigskattens minskande eller åtminstone icke ökande för framtiden, såvida icke tillsyningsmännen hafva ett arbetshus att anlita, dit de kunna hänvisa försvarslösa personer, och der dessa, villiga eller tvungna till arbete, antingen frälsas eller hindras från att gripa till tiggarstafven.
Vi hafva hört af Ledamöter inom Fattigvården, att denna saknar penningtillgång för uppförande af ett rymligt och ändamålsenligt arbetshus. Fattigkassans såväl som arbetsinrättningens fonder säjer man, få icke tillgripas, Hunnerupsmarkens årliga afkastning behöfves för att minska den ändock alltför dryga fattigskatten, och andra medel stå ej direktionen till buds. Skulle icke under sådana omständigheter samma utväg nu kunna föreslås som den, hvilken begagnades för 40 år sedan? Skulle icke för andra gången ett aktiebolag af 582 personer kunna ingås, hvilket nu satte fulländningens krona på den välgörenhetsinrättning som då grundades? Hvarje aktie till bildande af arbetsinrättningen uppgick till 2 RS Bco. Om den för arbetshusets uppförande höjdes till 5 RS Bco, vanliga kostnaden pro persona för en subskriberad middag vid glada och högtidliga tillfällen, så skulle genom detta penningbidrag tvifvelsutan inrättningen snart kunna fägna sig åt en egen ändamålsenlig lokal och alla de förmåner, som dermed stå i sammanhang. Vi äro förvissade, att de fattiga räkna lika många vänner och välgörare i Lund 1854 som de räknade 1814. Mången, som ömmar för nödens barn, insänder till Direktionen frivilliga gåfvor. Denna mottog vid sista sammanträde 6 RS 32 S Bco från en och 16 RS 32 S Bco från en annan välgörande hand. Och vi våga derföre föreslå, att PastorsEmbetet i Staden och Fattigvårdsstyrelsen härstädes med det första täcktes upprätta och tillhandahålla allmänheten listor till ifrågavarande aktieteckning.
Detta medel till vinnande af ett godt ändamål står ju åtminstone att försöka. Hvem skulle icke gerna vilja gifva en skärf, till ett nyttigt företag! Och vi använda ju, tyvärr, ofta större summor på onyttiga! Först när den rike kan erbjuda den friske och arbetsföre, men trasige och förfrusne tiggaren nödig sysselsättning istället för en almosa, är han äfven från Kristlig synpunkt berättigad att vägra honom den sednare. Han gör honom då till och med en tjenst med afslaget, hvilket utan surrogat af arbete för mången skulle vara obilligt, hårdt och omenskligt.
Det ädlaste sätt att utöfva barmhärtighet, säger en Skriftlärd Moses, Maimons Son, en Israelit, i hvars välgörenhetslära intet svek döljer sig, är att skaffa den fattige nödig arbetsförtjenst och bringa sina medmenniskor i en passande verksamhet, hvarigenom de sjelfva kunna förvärfva sig sitt bröd och icke behöfva utsträcka sina händer för att mottaga det som en almosa af andra.
Okänd författare
Hänvisningar till orter
Ospecificerad topografiuppgift (Sätesort)
ReferenskodSE/LSA/ACS_124
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/agent/dy0Ks53StIDQnFGRsD8ov4
SpråkSvenska
ExtraIDACS_124