Search the collections
Shortcuts MENU

Österman Bernhard (SLM 17079)  (1870 – 1938)

Person

KategoriPerson (släkt). Ospecificerad
Alternative names
SLM 17079 - Samling: Konstnären Bernhard Österman
HistoryBernhard Österman, som föddes i Vångåker 1870, visade som barn en viljestyrka och kreativitet, som banade väg mot ett internationellt mycket erkänt konstnärskap och en av Sveriges förnämligaste kulturbefattningar, överintendent vid Kungliga Akademien för de fria konsterna.
Bernhards och hans tvillingbror Emils släkt på faderns sida kom från Småland. Farfadern var garvare och startade så småningom ett relativt stort garveri i Simrishamn. Fadern, Carl Ludvig Andersson, var några år fabrikör i Karlskoga och därefter verkmästare vid ett färgeri i Borås. Modern hette Emelie, född Österman och kom från Vingåker.
Tvillingbröderna föddes den 11 januari 1870. En kort tid efter födseln avled modern och barnen kom därför att uppfostras hos mormodern, en sjökaptensänka, som försörjde sig som sömmerska. Hennes överbeskyddande omsorg höll pojkarna isolerade från andra barn. Under ensamma stunder fördrev de tiden med att rita och måla. Bernhard ritade stora, vackra slott, riddare och sagofigurer. Emil intresserade sig mest för att rita hästar och andra djur. De visade också prov på tekniska anlag och plockade sönder och satte ihop såväl en väckarklocka som en symaskin.
Då tvillingarna var 11 år avled mormodern och de blev för första gången skilda åt. Bernhard kom till skräddarmästare Lindberg i Marsjö, mormoderns artistiskt mångbegåvade svåger och där blev han lärling, men han ritade hellre av kunderna än sydde kläder åt dem.
Vid 14 års ålder flyttade han till Arboga för att bli lärling hos en fotograf. Åren 1886-1890 vistades han hos en faster, Johanna Brinck, i Simrishamn. Här fick han arbete i en lanthandel men hans intresse att betjäna kunder var begränsat. Han ritade hellre på papperspåsarna. Från denna tid finns en kolteckning av Johan Petter Ahlgren, föreståndaren för Pedagogien i Simrishamn.
I maj månad 1890 lämnade Bernhard Simrishamn och for till Emil i Stockholm. Emil hade redan börjat på Konstakademien, vilket sporrade Bernhard att kvalificera sig för inträde 1892. Bröderna drog sig knapphändigt fram på att teckna porträtt efter fotografi. Ekonomin var för det mesta bedrövlig. En kronisk magåkomma, som Bernhard ådrog sig under den fattiga studietiden, tvingade honom då och då till långa vilo- och rekreationspauser.
1892 började Bernhard vid Konstakademien och hade som lärare bl.a. Georg von Rosen och Gustaf Cederström. Han var en flitig och lovande elev, som redan under andra terminen erhöll en då ovanlig uppmuntran i form av ett kontant stipendium. 1894 erhöll han den s.k. kanslermedaljen för sin historiemålning ”Göran Perssons tillfångatagande i kung Eriks gemak”.
Bernhard fortsatte under hela sin studietid att teckna porträtt efter fotografi. Detta medförde många kontakter, som ledde till beställning av riktiga porträtt. År 1893 målade han skalden Gunnar Wennerberg, ett porträtt som numera finns på Södermanlands museum. Redan under studietiden hade Bernhard förmånen att måla såväl kung Oscar som kronprins Gustaf, en förmån som varade livet ut.
Det kan tyckas märkligt, att Bernhard redan under studietiden kunde måla fullödiga porträtt. Han inspirerades troligen av Emil, som i erfarenhet och kunskap, låg några år före och som första tiden varit hans lärare och rådgivare. Den fattiga och slitsamma tiden i Stockholm klarade Bernhard av förvånansvärt bra. Hans ambition och anpassningsförmåga gav goda studieresultat. Hans självförtroende hade stärkts av den framgång han uppnått och kunde med tillförsikt se fram emot det sista studieåret, vilket ledde fram till den kungliga medaljen 1895 och det stora resestipendiet 1897.
I slutet av 1800-talet var värdet av det stora resestipendiet betydligt högre än nu. En talangfull konstnär kunde då utan ekonomiska bekymmer utveckla sitt konstnärskap i en internationell och inspirerande miljö. Bernhard kunde därför åren 1897-1901 fortsätta sina studier ute i Europas konstcentra. Genom hans utförliga brev till Akademiens sekreterare, Ludvig Lodström, kan man få en mycket klar bild av hans upplevelser och konstnärliga intryck.
1901 återvände Bernhard till Stockholm. Göteborgs konstmuseum köpte då hans porträtt av den norske författaren Jonas Lie, vilket gjorde honom till offentligt erkänd porträttkonstnär. Detta medförde flera beställningar.
Konstklimatet i Sverige hade under den här tiden infekterats av den splittring som uppstått i och med att Konstnärsförbundet bildades 1886. Kritikerna var inte alltid objektiva i sina bedömningar och de kunde i många fall betecknas som provinsiella.
Den akademitrogne Bernhard utsattes för den svenska pressens hårda kritik, ofta rena personangrepp. Denna onyanserade kritik gjorde Bernhard nedstämd och ledsen. Han hade svårt att ta motgångarna och han kände sig djupt sårad.
I skarp kontrast till denna kritik stod den internationella uppskattning han samtidigt åtnjöt och som naturligtvis ledde till en mer internationell inriktad karriär. På en utställning i St Louis, USA, 1904, belönades han med guldmedalj. Intressant är att nämna att Carl Larsson på samma utställning erhöll silvermedalj.
Åren 1906-1914 bodde Bernhard i Paris. Hans flitiga utställningsverksamhet och många porträttbeställningar höll honom sysselsatt och långa tider bodde han i Belin. Populariteten var påtaglig och antalet utländska beställningar betydande. Ett exempel på detta, 1908 utnämndes han till hederledamot av ”La Société National des Beaux Arts”, Frankrike och medlem i ”The Royal Society of Arts”, England. År 1910 blev Bernhard ledamot av ”Der kunstverein Hagenbund”, Tyskland.
År 1912 gifte sig Bernhard med fröken Hilda Wessén från Sundsvall. De bosatte sig i Stockholm. 1919 blev Bernhard utnämnd till hovintendent och nådde toppen av sin karriär i och med att han 1933 blev utnämnd till överintendent. Hans popularitet gjorde honom välbärgad. Han bodde på Strandvägen 57 i det s.k. Tegelslottet. Hans hem har beskrivits som ett av Stockholms vackraste.
Den 11 mars 1938 avled Bernhard Österman efter en kort tids sjukdom, 68 år gammal. Han efterlämnade inga barn.
Tio år efter Bernhards död testamenterade hans änka hela hans konstnärliga kvarlåtenskap, en del möbler och likvida medel till Södermanlands museum, vilket gjorde det möjligt att bygga ett speciellt konstmuseum.
Reference codeSE/D013/EA_212
Link to archive recordhttps://sok.riksarkivet.se/agent/lsqHLXALPaElYNdCaNB6I1
LanguageSvenska
Extra IDEA_212