Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Sunnemohyttan


Grunddata

ReferenskodSE/VA/51173
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/b8YxuC64kKErSTmmF6TRi0
Omfång
16 Hyllmeter  (107/72, 21/81.)
Datering
1784–1892(Tidsomfång)
ArkivinstitutionVärmlandsarkiv, Region Värmland (depå: Zakrisdal)
Arkivbildare/upphov
Sunnemohyttan (1640 – 1887)
Alternativa namn: Tutemohyttan
Alternativa namn: Sunnemo bruk
Kategori: Företag. Utvinnings- och tillverkningsindustri, ospecificerat (Hytta)
Kategori: Företag. Verkstadsindustri (Mekanisk verkstad)
Kategori: Företag. Formvaruindustri (Gjuteri)

Innehåll

Allmän anmärkningFörteckningsnummer 23/84

Före 1883 förs periodiska liggare och räkenskaper som regel f.o.m. november året innan t.o.m. oktober det angivna året. Därefter förs böckerna januari-december.
Inledning (äldre form)SUNNEMOHYTTAN

Tutemohyttan (senare kallad Sunnemohyttan) anlades på 1660-talet av dåvarande borgmästaren i Karlstad Johan Börjesson. Läget på östra sidan av Rådasjösystemet ansågs utmärkt med god tillgång på skog och vattenkraft. Malm forslades från Nordmarksfältet med hjälp av slädar och pråmar, en arbetskrävande procedur som skulle bestå ända till 1800-talets senare del.

Tiden efter Börjessons död 1676 genomgick Sunnemohyttan skiftande öden under en rad mer eller mindre driftiga ägare, bland vilka kan nämnas medlemmar av släkten Geijer och brukspatronen Henrik Kolthoff. Planer på mer expansiv verksamhet lades fram under 1700-talet men hindrades bland annat av det statliga reglersystemet vad gällde mängd, kvalitet och exportmöjligheter av järn.

1757 började Sunnemohyttan i etapper köpas upp av Uddeholm, vars disponent vid den tiden var Emanuel Geijer. Den kom så småningom att helt utgöra ett delföretag, ett s k förlag, inom Uddeholmsbolaget. Till förlaget anslöts kringliggande bygd vars befolkning var ekonomiskt beroende av kolning körslor m m för bolagets räkning. År 1831 räknade man 264 "underlydande". Alltsammans sköttes av en förvaltare, kallad inspektor eller bokhållare. Två sådana förvaltare vid Sunnemo har särskilt gjort sig kända, inte minst som "bruksoriginal", Emanuel Geijer (1822-1847) och efterträdaren Wilhelm Weinberg.

Under 1830- och 40-talen skedde en stark expansion och ökad produktion vid Sunnemohyttan. Primus motor var uppenbarligen disponent Jonas Waern vid Uddeholm (1830-1855). Man anlade ett krossverk och prövade nya malmrostningsugnar med effektivare utvinning av järnet i malmen. Modernare blåsmaskiner uppfördes och masugnen förbättrades. Man bedrev experimentell verksamhet. Hittills hade det enbart framställts tackjärn. Vid provblåsningar med inblandning av sjö- och myrmalm fann man emellertid att järnet från sådan malm lämpade sig utmärkt för gjutning. Följaktligen anlades ett gjuteri i anslutning till hyttan. Där tillverkades allt ifrån kyrkklockor till enklare bruksartiklar och husgeråd både för eget bruk och för försäljning. Den stora mumblingshammaren i Munkfors är gjord vid Sunnemo. Intill hyttan byggdes också en mekanisk verkstad som, trots sin ganska primitiva utrustning, bedrev en icke obetydlig verksamhet. Arbetarna vid Sunnemo ansågs vara skickliga yrkesmän och anlitades ibland av andra hyttor och bruk (främst Munkfors).

Sunnemohyttan som under en lång följd av år ansetts tämligen lönsam och betydande drabbades, som många andra, av "den stora bruksdöden" i slutet på 1800-talet. Läget som på 1600-talet ansetts förträffligt blev alltmer otillfredsställande ur transportsynpunkt trots den nya Bergslagsbanan. Internationell konkurrens gjorde sig gällande. De gamla metoderna räckte inte till. En mer ekonomiskt lönande drift koncentrerades till framförallt Hagfors och Munkfors bruk. Den 13 maj 1887 nedblåstes hyttan. Även gjutgodstillverkningen och den mekaniska verkstaden lades ned. Personalen överflyttades huvudsakligen till Hagfors bruk.


Litteratur:
Ingvar Andersson: Uddeholms historia till 1914. Stockholm 1960.
Jalmar Furuskog: De Värmländska järnbruken. Filipstad 1924.
Nils Lagerlöf (red.): Sunnemo socken. Karlstad 1953.


(Anita GidIöf 1983)



Ur: Jalmar Furuskog, De värmländska järnbruken (Filipstad 1924).

Dessa bygders industrialisering är ett verk av två män, Munkfors grundläggare Johan Börjesson och Uddeholms grundläggare Johan Carlström. Trakten var icke stor nog för dem båda; i trots av sin släktskap voro de länge invecklade i hårdnackade tvister med varandra om herraväldet i nedre Älvdalen (6). Den första anläggningen var Sunnemohyttan, som byggdes av Börjesson år 1640. Den förlades till den redan ganska täta strandbygden vid Lidsjön. Ehuru denna hyttas anläggning alltså icke gav upphov till någon ny bygd, blev den av betydelse bl.a genom att grundläggaren på egen bekostnad uppförde en kyrka, så att Sunnemo efter år 1653 räknades som egen församling. Ett senare företag i samma socken var Sånghyttan, privilegierad 1675 och antagligen byggd året förut (7). Denna masugn var uppförd i öde mark i vattendraget ovanför Sunnemo, och skulle ha betytt en utvidgning av bygden, om den kommit att bestå. Men dess läge uppe i skogsmarken var ogynnsamt; och när den år 1681 var "utskuren" av vatten synes dess reparerande ha försummats och sedan förföll den alldeles. Den blev till och med så bortglömd, att Uddeholms bolag år 1826 vann en process genom påståendet att den aldrig funnits till som självständighytta (8).

I Sunnemo socken fanns vid 1800-talets ingång ingen annan järnindustri än tackjärnsblåsningen vid Sunnemohyttan, som var en av de bäst skötta brukspatronshyttorna. Under 1830-talet var Sunnemohyttan den främsta platsen för de experiment med smältning av sjö- och myrmalm som då utfördes i Värmland. Av tillgängliga rapporter (34) framgår, att man till en början använde lika mängder bergmalm och sjömalm men sedermera övergick till en blandning som höll 1/5 sjömalm. Dessa försök avstannade inom några år. Det erhållna tackjärnet ansågs bäst ägnat för gjutning, och det gjuteri som uppfördes vid hyttan bedrev en icke obetydlig verksamhet. År 1844 erhölls sålunda 890 skepp gjutgods bestående av grytor, pannor, spottlådor, mortlar, ringklockor, kugghjul, järnkakelugnar, hammarställningar m.m. Tillverkningen fortsatte i ungefär samma skala till in på 1860-talet.
På 1840-talet anlades även en mekanisk verkstad. Läget intill Grässjön var förmånligt, och platsen hade vissa förutsättningar att utveckla sig till en mera betydande industriort. Men genom den sträckning som järnvägslinjerna erhöllo blev Sunnemo socken mycket isolerad. Sedan Uddeholmsbolaget förlagt sin huvudsakliga tackjärnsblåsning till Hagfors, blev hyttan vid Sunnemo överflödig. Den nedblåstes den 3 maj 1887; byggnaden stod kvar till omkring 1900, då den revs för att lämna material till en ladugårdsbyggnad (fig. 184-189). Den mekaniska verkstaden revs några år senare. En gammal kvarn högre upp i älven har ombyggts till en liten kraftstation. Det avskilda läget har bidragit att i våra dagar göra Sunnemo till en typisk skogsbrukssocken. Yrkesstatistikens procenttal för skogsbruket, 16 %, överträffas i Värmland endast av de nordligare älvdalssocknarna. Timret flottas över Rådasjöarna och genom Åråsälven till Klarälven.



Ur "Sunnemo socken" (Karlstad 1953)

Järnindustrin i Sunnemo under tvåhundrafemtio år

Av Ingvar Andersson

Järnet bröt bygd i Värmland, det är sedan länge känt av alla och har uttryckts i klassiska ord av Erik Gustaf Geijer.
Gruvorna med ypperlig malm i ett stråk utefter landskapets östra gräns bearbetades redan under senmedeltiden. En planmässig förädling av hyttornas tackjärn till stångjärn av god kvalitet skedde redan under äldre Vasatid och gynnades särskilt av Karl IX. De äldsta hyttorna och hamrarna låg oftast i närheten av gruvorna, och i enlighet härmed var det som landskapets sydöstra del första fick karaktär av bruksbygd. Men under förra delen av 1600-talet, särskilt sedan det på 1630-talet inrättade ämbetsverk för bergsbruket, som 1649 fick namnet Bergskollegium, hade börjat reglera järnhanteringen efter tidens ekonomiska teorier, ville man målmedvetet förlägga särskilt hamrarna, men även nya, större hyttor utanför det egentliga gruvområdet. Man ansåg nämligen att skogen i gruvornas omedelbara närhet så mycket som möjligt borde förbehållas själva gruvbrytningen, vilken skedde genom s.k. tillmakning: väldiga eldar upptändes på malmberget, och sedan stenen blivit het, östes kallt vatten över den, så att den sprack och kunde bearbetas. Det är klart att denna primitiva metod, som var i bruk långt fram i tiden, krävde oerhört mycket bränsle. Därtill kom så de gamla bergsmanshyttorna i själva gruvområdena, som också behövde skog för kolning.

Kort utdrag, se vidare nämnda litteratur.

Kontroll

Senast ändrad2021-06-22 10:47:13