SDHK-nr: 45357

Domprosten och domkapitlet i Uppsala tillskriver påven och beklagar sig över kyrkans förfall i de nordiska länderna, och särskilt i Uppsala-kyrkan, samt förklarar hur sådan olycka har kunnat drabba dem.

År 1515 valde utfärdarna Gustav Trolle till ärkebiskop i hopp om att han skulle kunna bevara ett fredligt lugn och omvända människor till det bättre. Detta hopp gick om intet, då ärkebiskopen redan från början visade sig vara en upprorsmakare, fredsförstörare, landsförrädare, förtryckare och grym mördare som hellre ägnade sig åt att utgjuta kristnas blod än att sköta sitt biskopsämbete. Härav följde att ärkebiskopsstolens borg (Almare-Stäket) totalförstördes, kyrkan plundrades på utrustning och kärl, hela skattkammaren tömdes och egendomar föll i händerna på inkräktare.

Vid sidan av dessa outhärdliga skador har utfärdarna oåterkalleligt förlorat rykte, ära och värdighet, de har prövats, plågats och skymfats såsom landsförrädare, söndrare av kristenheten, mänskligt avträde och ovärdiga att leva. Så hade det fortsatt, om inte påven - eller snarare Gud - i barmhärtighet sänt Johannes (Magnus) Gothus. Utfärdarna uthärdar allt detta som för att sona sina synder, och skulle fortsätta med det för att behaga Gud och påven, om inte den kristna tron i riket förföljdes på samma sätt som de själva på grund av ärkebiskopen. Dennes gärningar skulle utförligt beskrivas, om utfärdarna vågade blott knysta om dem; de ber till Gud att påven underrättas från annat håll. Själva kan de bara hoppas på att döden eller påven kan skänka dem tröst.

Utifrån detta bör ha framgått kyrkans trångmål och ärkebiskop Gustavs illgärningar samt att den enda boten är att snabbt tillsätta en annan ärkebiskop. När denne Gustav år 151[8] avsade sig ämbetet [...] apostoliske nuntien Arcimboldus [...], trodde utfärdarna att de befriats från all plåga. Men större sorger väntade. Domkapitlet föreslog biskop Matts (Gregersson Lillie) i Strängnäs till ärkebiskop, men han föll offer för danske kung Kristians grymhet. Därefter föreslogs biskop Arvid (Kurck) i Åbo, men han drunknade i havet på flykt från nämnde tyrann. Sedan föreslogs domprosten Knut (Michaelis) i Västerås, men han vägrade på grund av kyrkans yttersta nöd. Nu vet inte utfärdarna vem de ska välja eller föreslå som vågar ge sig i kast med det bekymmersamma läget i kyrkan i Uppsala och i Sverige. De bönfaller påven att inte låta dem och kyrkans frihet gå under utan ärkebiskop och förklarar sig bli nöjda med vem påven än utser - så länge denne kan godtas av rikets kung, på det att tron och kyrkan ska gynnas. Utfärdarna önskar att påven skulle vilja utse sin legat Johannes Magni Gothus. I annat fall kan de tvingas överge kyrkan helt.

Domkapitlet beseglar med sitt sedvanliga sigill.

Kapitlets notarie Henrik Sledorn har skrivit ut och fäst sigillet på domprostens och kapitlets uppdrag.