Sök i arkiven
Genvägar MENY

UNONIUS, GUSTAF

Person

KategoriPerson (släkt). Ospecificerad
HistorikGustaf Unonius föddes i Helsingfors 1810. Fader var lagmannen Israel Unonius. Familjen flyttade till Sverige efter 1808-1809 års krig och fadern fick anställning som postmästare och tullförvaltare i Grisslehamn. Redan som 12-åring intogs Unonius 1823 på krigsakademin i Karlberg. 1830 lämnade han militärutbildningen och skrev efter studentexamen in sig vid Uppsala universitet. Någon större framgång i studierna hade han inte. Tre år senare avlades kameralexamen. Unonius gjorde ett avbrott i studierna för att tjänstgöra som sjukvårdare under en koleraepidemi i Stockholm 1834. Samma år fick han anställning som oavlönad tjänsteman på Uppsala landskontor. Efter giftermålet med Charlotta Margareta Öhströmer utvandrade Unonius med maka, tjänarinna och några kamrater i juni 1941. Av en tillfällighet hamnade sällskapet i Wisconsins vildmarker, där nybygget Nya Upsala grundades vid Pine Lake. I området bosatte sig andra högre-ståndssvenskar och ett stort antal norrmän.
När det stod klart att Unonius aldrig skulle bli en framgångsrik farmare i frontierlandet beslöt han sig 1843 för att anta erbjudandet om utbildning till präst i episkopala kyrkans seminarium i det närbelägna Nashotah. Studierna avslutades med prästvigning 1845. Unonius blev därmed kyrkoherde för den av norrmän dominerade församlingen vid Pine Lake. Efter en kort tid som kyrkoherde för den nybildade amerikanska episkopalförsamlingen i Manitowoc (St James) 1848 inbjöds Unonius att bli själasörjare för landsmännen i Chicago, dit han anlände våren 1849. Unonius organiserade St Ansgarius-församlingen i Chicago som till 1850-talets slut framstod som ett centrum för stadens svenska koloni (även norrmän var med i församlingen).
Unonius gjorde enastående humanitära insatser under somrarnas koleraepidemier och fungerade i praktiken mer som socialassistent och kurator än som präst. 1853 besökte han Sverige, bland annat för att utverka stöd till episkopalkyrkan. Efter återkomsten fann Unonius slitningarna mellan St Ansgarius-församlingens svenskar och norrmän alltför svåra att lösa. Samtidigt attackerades hans episkopala kyrka av nyanlända lutherska präster från Sverige som Lars Paul Esbjörn i Andover och Erland Carlsson i Chicago. Trots stöd från svenskkolonins liberaler och borgerligt orienterade krafter, som var organiserade i Sällskapet Svea, fann Unonius sin ställning i längden ohållbar och återvände därför till Sverige 1858.
Sedan försöken att få en prästtjänst i hemlandet misslyckats fick Unonius nöja sig med den befattning fadern haft. 1861 förordnades han till tullförvaltare i Grisslehamn och kvarstod i denna tjänst fram till pensioneringen 1888. 1860 års riksdag hade tillerkänt Unonius 3000 riksdaler som gratifikation för hans insatser i Amerika och 1874 utnämndes han till riddare av Vasaorden. Han fick tolv barn av vilka fem avled i späd ålder.
"Den svenska emigrationens fader" skildrade sina upplevelser i Amerika i det för emigrationsforskningen fundamentala bokverket Minnen från en 17-årig vistelse i Nordvestra Amerika (2 volymer, Uppsala 1862).
Unonius avled den 14 oktober 1902 i Hacksta i Uppland. Också i hög ålder fortsatte han att följa utvecklingen i det "Svensk-Amerika" han varit med att grunda. Intresset för de kyrkliga förhållandena bland landsmännen därute och i synnerhet kontroverserna med Lars Paul Esbjörn och lutheranerna förmådde Unonius att än en gång gripa till pennan 1896, då han utgav stridsskriften Bihang till Minnen från en 17-årig vistelse i Nordvestra Amerika.
Ulf Beijbom
ReferenskodSE/SEI/SEI_2299
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/agent/VmTDYP5UX4U5zYymtw8kyK
SpråkSvenska
ExtraIDSEI_2299