Sök i arkiven
Genvägar MENY

Carl von Linné  (1707 – 1778)

Organisation

KategoriEj fastställd. Ospecificerad (-)
HistorikCarl von Linné föddes den 23 maj 1707 i komministergården Råshult i Stenbrohults socken i Småland. Linné fick redan som ung världsrykte och framstår som Sveriges mest berömde naturvetenskapsman, särskilt genom sina insatser inom botaniken, dess systematik, terminologi och nomenklatur. Hans far, Nils Linnæus, komminister i Råshult, senare kyrkoherde i Stenbrohult, Småland, överförde på sonen sitt intresse för växter. Efter studier i hemmet för informator vistades Carl von Linné från 1714 vid Växjö trivialskola och gymnasium och kom 1727 till universitetet i Lund. Inackorderad i läkaren Kilian Stobæus hem fick han del av dennes lärdom inom medicin och naturvetenskap. Linnés inriktning på medicinen gjorde att han fortsatte sina studier vid Uppsala universitet med dess något bättre möjligheter (1728). Ekonomiskt nödställd räddades Linné av domprosten Olof Celsius, som sammanförde honom med medicinprofessor Olof Rudbeck d.y., i vars hem han blev inackorderad. Linné fick snart hand om de medicinstuderandes botanikundervisning, och 1732 ställde Kungl. Vetenskapssocieteten hela sin kassa till hans förfogande för en vetenskaplig forskningsresa till Lappland, som han företog samma sommar. Hans reseskildring, som inte publicerades förrän på 1800-talet, har blivit en litterär klassiker. Resans främsta vetenskapliga resultat var Flora lapponica (tryckt 1737).
Åren 1733 och 1734 företog han ett par resor till Dalarna, bl.a. för att förkovra sig i mineralogin. År 1735 begav han sig till Nederländerna och tog efter ett par dagars uppehåll vid det lilla universitetet i Harderwijk sin medicine doktorsgrad (om malaria). Därmed var i princip hans akademiska utbildning fullbordad, men han stannade, säkerligen planenligt, länge i Nederländerna. Från 1730-talets början hade han författat en lång rad vetenskapliga skrifter som han nu medförde i manuskript. Efter disputationen sökte han sig till Amsterdam och Leiden och knöt kontakter med vetenskapsmän och intresserade mecenater, som uppenbarligen fascinerades av den kunnige och produktive unge forskaren från Norden. Under åren 1735-37 hjälpte de honom att publicera manuskripten genom att både bekosta deras tryckning och lämna redaktionellt bistånd. På så sätt utkom i Nederländerna första upplagorna av Systema naturae och Genera plantarum samt Fundamenta botanica och "Flora lapponica" m.fl. Han hjälptes också till en välavlönad befattning som "trädgårdsmästare" hos den förmögne Georg Clifford, vars exotiska trädgård han gav en påkostad beskrivning i Hortus Cliffortianus (1737). Under utlandsvistelsen besökte han London och Paris och fick där värdefulla vetenskapliga kontakter. Enligt hans egen uppgift var det hemlängtan som drev honom att 1738 återvända till Sverige. Nu hade han i ett slag, genom den samlade kraften i sina publikationer, blivit internationellt erkänd, men i brist på passande vetenskaplig tjänst utövade han läkarpraktik i Stockholm. Här knöt han förbindelser med de ledande i hattpartiet och grundade med A.J. von Höpken, Mårten Triewald m.fl. Vetenskapsakademien (1739).
Först 1741 blev genom Lars Robergs död den ena medicinprofessuren i Uppsala till ansökan ledig. Linné erhöll den, men eftersom den gällde praktisk medicin lyckades han året därpå få den utbytt mot den i teoretisk. I denna tjänst förblev han, livligt verksam med undervisning och författarskap. På 1740-talet företog han åtföljd av en medarbetarstab sina ambitiösa landskapsresor på ständernas initiativ: 1741 till Öland och Gotland, 1746 till Västergötland och 1749 till Skåne, med omfattande inventeringar av provinsernas växt- och djurliv, mineraltillgångar, näringar och folkseder. Syftet var både rent vetenskapligt och inte minst att realisera hattarnas merkantilistiska näringspolitik. 1750-talet kännetecknades av revideringar och utvidgningar av Linnés systematiska arbeten. På 1750-talet befann sig också L:s undervisning på sin höjdpunkt.
Redan på 1740-talet hade han med arkitekten Carl Hårlemans hjälp avsevärt rustat upp den botaniska trädgården i Uppsala. Här kunde han demonstrera sina botaniska rön och doktriner och utföra de flesta av sina undersökningar - fler än i den fria naturen. Nu stod också de s.k. herbationerna i sitt flor, välorganiserade utflykter med årligen återkommande mål, med samlingssignaler och föreskriven klädsel och avslutade med studenthyllningar till den beundrade läraren. Linné undervisade också i den teoretiska medicinens övriga delar, utarbetade en farmakopé, framlade ett eget sjukdomssystem och tog upp "dieten", livsföringen, till grundlig behandling. Åren 1766-68 kom de tre delarna (en för vartdera naturriket) av den tolfte upplagan av "Systema naturae", som är den sista detaljerade av honom själv redigerade versionen av hela hans natursystem. I övrigt framkom under 1760-talet en allt större benägenhet hos Linné att framlägga ofta mycket spekulativa teorier om livets natur, sexualiteten och naturens hushållning i stort och smått.
På 1770-talet försämrades Linnés hälsa med slaganfall 1774 och 1775, och han invalidiserades delvis. Han dog den 10 januari 1778.
Litteratur: Nationalencyklopedin, trettonde bandet. Höganäs 1994.
Handlingarna inköptes ursprungligen till KVHAA jämte flera andra Linné-minnen av ingenjör C.M. Ridderbjelke 1863. Från och med 1933 deponerades handlingarna hos Svenska Linnésällskapet i Uppsala. Många av handlingarna återlämnades till Antikvarisk-Topografiska arkivet 1978. 1998 fördes handlingarna till Uppsala för utställning i Linnémuseet. 2001 återtog ATA en del av Carl von Linnés efterlämnade handlingar vilka nu utgör ATA:s bestånd av Linnéhandlingar med inv.nr 3092:1-7. Depositionshistoriken och en specifikation över innehållet i de resterande handlingarna i Linnémuseet i Uppsala finns att bese hos Antikvarisk-topografiska arkivet.
ReferenskodSE/ATA/ENSK_78
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/agent/zSKvgPeE0I3VdYHWz6br5C
SpråkSvenska
ExtraIDENSK_78