Sök i arkiven
Genvägar MENY

Richard Dybeck  (1811 – 1877)

Organisation

KategoriEj fastställd. Ospecificerad (-)
HistorikFornforskaren Richard Dybeck föddes i Odensvi socken i Västmanland. Föräldrarna var kontraktsprosten Carl Dybeck och Marie Ulrica Remmer. - Dybecksläkten, enligt tradition av tysk eller vallonsk härkomst invandrade redan på 1600-talet till Sverige.
Richard föddes som femte barn i prästgården. Han kom avsevärt att präglas av den miljö han växte upp i. Modern, "poetiskt" och musikaliskt begåvad blev hans egentliga fostrare. I hemmet odlades framför allt musiken men även teckning och poesiskrivande. Det hos Dybeck något svärmiska draget tycks han ha ärvt från modern.
Efter trivialskola och gymnasium 1822-1831 i Västerås blev Dybeck student i Uppsala 1831. Hovrättsexamen avlades 1834. Samma år blev han auskultant i Svea hovrätt. Därefter tjänstgjorde han i tre år i Stockholms norra förstads kämnärsrätt. Men Stockholmslivet passade honom inte och han flyttade därför 1837 till Eskilstuna, där han tjänstgjorde vid rådhusrätten. Inte heller här trivdes Dybeck vare sig med arbete eller privatliv och han lämnade därför Eskilstuna och så även för gott den juridiska banan år 1841.
Härefter syns Dybeck uteslutande ha ägnat sig åt "antikvariska uppgifter". - Hans håg hade redan från tidiga barndomen stått till naturen och folkmusiken men även till fornlämningar. Det var dock först under gymnasietiden som han började anteckna sina iakttagelser. Efter avhoppet från den juridiska banan började nu Dybeck på allvar sina antikvariska och arkeologiska forskningar.
1843 erhöll Richard Dybeck särskilda anslag från Vitterhetsakademien, vilket gjorde det möjligt att bl.a. besöka Dalsland. 1844 bekostade han själv en resa i Dalarna, 1846 fick han på nytt medel från akademien och besökte Västergötland och östra Västmanland. - Från 1848 uppbar Dybeck årligen efterhand ökade anslag dels av Vitterhetsakademien enskilda medel för forskningsresor, dels av statsmedel. Som ett resultat av forskningsresorna inkom Dybeck så gott som årligen från 1844 till 1871 till akademien med de s.k. antikvariska berättelserna eller reseberättelserna tillsammans med insamlade fornfynd.
Redan 1842 utkom Dybeck med det första häftet av "Runa", ett slags magasin för fornminnes- och folkminnesuppteckningar. Han fortsatte med utgivandet fram till 1876 och utkom även med "Svenska runurkunder" (1855-1859), "Sverikes runurkunder" (1860-1876) samt "Mälarens öar" (1861).
Årtiondena kring 1800-talets mitt utmärktes av förändringar inom bondekulturen; allmogens gamla livsformer sprängdes. Folkminnen, sagor, sägner, visor miste sin naturliga förankring. Det var nu män som Hultén-Cavallius, Djurklou, Säve, Rääf m.fl. började uppteckna folkminnen av olika slag. Richard Dybeck blev medlem av samma skara. Särskilt intresserade honom "folkminnen" i form av visor och folkmusik.
Dybeck inte endast insamlade och upptecknade, han organiserade och genomförde även s.k. musikaftnar och soaréer, där folkvisor och folkmusik uppfördes. (Intäkterna användes ofta till att resa och inhägna runstenar (se Kvittenser, F4:8)). - Det var vid den första av dessa aftnar, som Dybeck framträdde som skald med "Du gamla, du friska", diktad till en gammal folklig melodi. Dikten trycktes senare 1865 i den ändrade formen "Du gamla, du fria". Även "Mandom mod och morske män" diktades av Dybeck till en marschlåt från Orsa.
Från flera källor framgår att Richard Dybeck redan som barn var ytterst klen och mottaglig för sjukdomar och han tycks i hela sitt liv ha varit märkt av ohälsa. År 1855 drabbades han av slaganfall och förlamades delvis i höger sida (därav hans mycket varierande handstilar). - Dybeck var därtill rent mentalt en ytterst vek och känslig natur och stundtals svårmodig och deprimerad.
Enligt Dybecks självbiografiska anteckningar skulle åren 1851-1865 varit hans bästa tid. Då lärde han känna Leontine Forsbom med vilken han gifte sig 1860. Hon blev i mycket hans stöd och hjälp och hennes död 1865 syns ha varit mer eller mindre en katastrof för honom, som han aldrig kom över. - Dybeck var dock trots sjukdomar och andra motgångar, inte minst ekonomiska, trogen sin "antikvariska" forskargärning ända fram till sin död i Södertälje 1877.
Det kan diskuteras vilket värde Dybecks forskningar har och har haft för arkeologin. Han blev redan under sin livstid hårt kritiserad av de mer vetenskapligt skolade, B.E. Hildebrand, N.G. Djurklou, A. Lignell m.fl. Man anklagade honom inte bara för hans ovetenskapliga tolkningar utan också för hans bristande noggrannhet. Över huvud taget ansåg man honom romantisk och svärmisk. Trots schismerna med B.E. Hildebrand stödde denne alltid Dybeck i hans verksamhet, särskilt med ekonomiska bidrag.
Taget som helhet är anteckningarna och teckningarna av runstenar av stort värde. De har visserligen många brister dels språkvetenskapligt, dels är perspektiven och dimensionerna ofta felaktiga. Dybeck strävade nämligen som många av sina samtida efter en rekonstruktion av monumenten. Han intresserade sig för stämningsvärdena och för fornminnenas inplacering i landskapet. Det kan ej heller bestridas att genom Dybecks flit och intresse många monument gjordes kända och räddades för eftervärlden.
Inom folklivsforskningen anses särskilt Dybecks folkmusikaliska uppteckningar vara gjorda med för tiden stor skicklighet och vara av stort värde.
Den största betydelsen för sin samtid och efterlevande har Dybeck dock haft som inspirationskälla och idégivare. Trots sviktande hälsa, ständigt dålig ekonomi, trots att han alltid kände sig underskattad och utsatt för dålig behandling var han i besittning av stor energi och initiativkraft. Han kom genom detta att verka attraherande och engagerande på sin omgivning och har inspirerat många efterlevande. - Dybeck förtröttades aldrig i sin forskariver, sin kärlek och sitt intresse för hembygd och forntid. - Till hans förtjänster kan också räknas hans betonande av den estetiska sidan av kulturminnesvården gentemot den rent vetenskapliga fornforskningen.
Materialet:
Richard Dybecks efterlämnade handlingar, bestående av manuskript, anteckningar, uppteckningar (hans egna och andras), noter, brev, teckningar och skisser har tillförts ATA på olika sätt. - De från Dybeck till Vitterhetsakademien årligen (1844-1871) inkomna reseberättelserna har tillförts ämbetsarkivet 1786-1922, inkomna handlingar.
Merparten av materialet tillfördes ATA efter Dybecks död (Vitterhetsakademiens protokoll 1877 par. 335, 415, 522; 1878 par. 448, 556; 1879 par. 403). - Dybeck förordnade dock redan 3 jan. 1848 i sitt testamente (ämbetsarkivets brevserie 1:Dybeck) att hans samtliga handskrivna samlingar av antikvariska och topografiska handlingar, brev, ritningar, folkmusik m.m. så väl det som fanns i hans nuvarande ägo som det som kom att tillföras samlingen skulle tillfalla Vitterhets Historie och Antiqvitetsakademien.
Akademien bevakade 1877 testamentet vid Stockholms rådhusrätt, men saken komplicerades då Dybecks dödsbo förklarades i konkurs. Dybecks hushållerska Elisabet Peterson hade från borgenärerna inköpt hela lösöret och erbjöd nu akademien att inköpa hans efterlämnade papper. Akademien inlöste handlingarna för 800 kronor.
En liten del handlingar bestående av excerpter, noter och manuskript överlämnades som gåva från Riksarkivet i oktober 1933 (Ink. dnr B473; ämb.ark. 3, biblioteket E I:20). Handlingarna har förvarats i en volym under benämning "Richard Dybecks papper". Dessa har nu insorterats i F2:5 samt i F6:13.
Till Dybecks samling har också lagts vissa original eller kopior av brev från Dybeck till andra personer (F4:8).
Förutom de här förtecknade handlingarna finns i ATA ett porträtt av Richard Dybeck (SHM inv. 15826). Porträttet, en laverad teckning av konstnären Lars Wilhelm Herlin, är förmodligen tillkommet under Dybecks Uppsalatid. Det såldes till Statens historiska museum i slutet av 1916 eller början av 1917 av konstnärinnan Lilly Segerdahl, som fått porträttet av Dybecks dotter Eva.
Materialet ordandes och förtecknades i nov. 1990 - jan. 1991 av undertecknad.
Karin Sojdelius
Litt.:
Svenska Män och Kvinnor
Svenskt Biografiskt Lexikon
C. Manngård, Richard Dybeck. Romantikern och fornforskaren. (Västmanlands fornminnesförenings årsskrift 25, 1937.)
G. Edström, Richard Dybeck som folklorist. (Stencil; Institutionen för Nordisk och jämförande folklivsforskning, Uppsala 1968).
ReferenskodSE/ATA/ENSK_25
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/agent/OaLoKc09QqzI4yvy3R3EYV
SpråkSvenska
ExtraIDENSK_25