Sök i arkiven
Genvägar MENY

Väring, Astrid  (1892 – 1978)

Person

KategoriPerson (släkt). Författare
HistorikAstrid Glas (1892 - 1978) föddes i småstaden Umeå, som vid den tidpunkten inte hade mer än drygt 3000 invånare. Båda hennes föräldrar tillhörde kända Umeå-släkter. Pappan, Karl-Erik Glas, var en omtyckt matematiklärare på läroverket i Umeå. Hans far hade varit ledamot i Umeås första stadsfullmäktige från 1863. Mamman, Rosa Glas, var född Scharin. Hon var dotter till den mångsidige företagsledaren Nils August Scharin, som förvandlat familjefirman till det största och mäktigaste handelshuset i Umeå.

Hon var yngsta barnet i en syskonskara på fyra flickor. Den äldsta hette Tyra. Hon blev sedermera hushållslärarinna på Folkskoleseminariet i Umeå. Astrid och Tyra brevväxlade flitigt med varandra senare i livet. De två andra flickorna, Dagmar och Ragnhild, var mer eller mindre psykiskt sjuka. Deras existens hemlighölls inom familjen. Modern Rosa vårdade flickorna i hemmet till sin död 1921.

Astrid Glas gick tio år i flickskolan, av vilka de två första var förberedande. Hon gick ut flickskolan 1909. Astrid Glas lämnade Elementarläroverket med höga betyg i språk och litteratur. 1910 sökte sig Astrid Glas in till Högre Lärarinneseminariet i Stockholm, där många berömda kvinnor hade fått sin utbildning. Den mest kända var Selma Lagerlöf. Utbildningen var en av de bästa en ung kvinna kunde få vid den här tiden.

I maj 1919 gifte hon sig med prästen och läroverksadjunkten Eugen Väring och flyttade till Vänersborg.
När Astrid Väring flyttade till Vänersborg med sin man, började hennes korrespondens med systern Tyra. Vissa år var den mycket intensiv, andra år uteblev den helt. Breven är spontana, präglade av stundens stämning och fullklottrade till sista millimetern. I breven får man lära känna brevskriverskan i en mängd vardagliga situationer.

Ett läsår tjänstgjorde hon hos en lantbrukarfamilj, som bodde utanför Falköping. Sin tid där har hon beskrivit i debutromanen I rang med husets katt(1924).

I början av 1920-talet dog Astrid Värings föräldrar. Vid bouppteckningen hittade Astrid Väring en liten kista som tillhört hennes farfar. I kistan fann hon farfaderns dagbok och en del andra släktpapper. Upptäckten av släktpappren förstärkte Astrid Värings norrlandsengagemang. År 1926 kom Frosten ut. Den handlar om missväxten i Västerbotten på 1860-talet. Året därpå (1927) följde Vintermyren, som är en direkt fortsättning på den tidigare romanen. Frosten väckte stor uppmärksamhet både hos allmänheten och hos kritikerkåren. Författaren Helmer Grundström menade t.o.m. att Astrid Väring med den romanen hade placerat Västerbotten på den skönlitterära kartan, och att det var hon, som skänkt Västerbotten "den ståtligaste folklivsskildring som någonsin skrivits från övre Norrland".

Hösten 1941 ställde Astrid Väring upp med romanen Katinka i en pristävlingen anordnad av Wahlström & Widstrand, Svensk Filmindustri och Hemmets Journal - det s.k. stora svenska romanpriset.
För Astrid Väring fick prissumman på 25.000 kr och försäljningen av boken en ekonomisk betydelse av oanade mått. Nu kunde hon äntligen efter många års slit känna sig någorlunda ekonomiskt oberoende och även satsa på husköp.
Ett halvår efter inflyttningen fick hon en "inackordering", som bidrog till omkostnaderna för huset. Mannen hette Martin Öhman. Han härstammade från Teg utanför Umeå och kände både Astrid Väring och hennes syster sedan deras gemensamma barndom. Förhållandet mellan honom och Astrid Väring utvecklade sig från vänskap till kärlek och så småningom äktenskap. I breven till Tyra märker man en del av den utvecklingen. Dock skymtar en tragisk livshistoria i breven. Han hade blivit orättfärdigt behandlad. Hans upplevelser på Umedalens sjukhus kom att ligga till grund för författarinnans nästa roman I som här inträden(1944); den roman som väckte den absolut största uppmärksamheten av alla Astrid Värings böcker. Än värre blev det året därpå, när romanen filmades (1945) med Georg Rydeberg och Irma Christensson i huvudrollerna.

I den intensiva debatt som uppstod i massmedia kunde man urskilja två helt olika ståndpunkter, dels den som företräddes av psykiatriker och annan sjukhuspersonal, dels den som hade förespråkare bland f.d. patienter och deras anhöriga. Den senare gruppen överhopade även Astrid Väring med brev.

Astrid Väring var även en av initiativtagarna till en patientförening vars syfte var att förbättra de intagnas villkor. Föreningen fick namnet De psykiskt sjukas väl. Hon engagerade sig också i debatten. Hon höll föredrag och skrev artiklar.
Att det var ett känsligt ämne Astrid Väring hade berört var uppenbart. Bland annat vände sig Svensk psykiatrisk förening till regeringen för att få filmen stoppad, vilket inte lyckades. Det ledde i stället till att filmen fick ännu större uppmärksamhet, och den redan grundade misstanken, att det kanske inte stod rätt till på de svenska sinnessjukhusen, blev ännu starkare.

Tack vare patientföreningen och alla brev hon fått, hade Astrid Väring verkligen fått en inblick i många tragiska patientöden. Bl.a. hade hon lärt känna många straffriförklarade brottslingars tillvaro på sinnessjukhusen. Dvs. sådana brottslingar som betraktades som abnorma och därför inte fått någon bestämd strafftid utmätt. Ett sådant öde berättade hon om i sin nästa roman Du skall icke dräpa(1946). Även i boken Föranleder ingen åtgärd(1947) utnyttjade hon de brev och därmed också den kännedom hon fått om f.d. patienter på sinnessjukhus.
ReferenskodSE/UMFA/62
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/agent/nYHEluHauqkYjfFYeOw0u0
ExtraID62