Arkiv

Inkvarteringskommissionen

Grunddata

Referenskod

SE/SSA/0210

Länk till posten

https://sok.riksarkivet.se/arkiv/P39dXx7t6qz7xkgwPwdyu0

ExtraID

0210

Omfång

40,7 Hyllmeter

Datering

1557

–

1879

(Tidsomfång)

Arkivinstitution

Stockholms stadsarkiv (depå: Liljeholmskajen)

Arkivbildare/upphov

Inkvarteringskommissionen (1557 – 1879)

Innehåll

Arkivhistorik

Stadsbefolkningens urgamla åliggande att vid behov underhålla genomtågande eller mer eller mindre fast garnisonerade trupper med bostäder och andra tarv, med en äldre term ”borgläger”, senare ”inkvartering”, blev för Stockholms vidkommande en särskild borgerlig tunga genom Gustav Vasas öppna brev den 7 maj 1558, där alla borgare, som bruka handel och näring, tillhållas att ”drage stadzens tunge med vårdh, skått, dagsvercker och gestningh”. Under följande Vasaregenter reglerades inkvarteringsbördan, städse ett av borgordningen om Stockholms stads styrelse den 19 december 1672 lämnades befattningen med inkvarteringen, som förut synes ha handhafts av kämnärsrätterna, åt politikollegium, men först 1674 gjorde man allvar av att efterleva förordningens föreskrifter.

De ständiga kraven under det krigsuppfyllda 1600-talet på underhåll åt i staden förlagd militär, som till bristningsgränsen tog borgarnas krafter i anspråk, utlöste under Karl XI behovet av en helt ny inkvarteringsorganisation. En direkt hänvändelse från de 48 äldste till Kungl. Maj:t med anhållan om lindring i den svåra inkvarteringen, i vilket syfte föreslogs användning av tolagsmedel ledde även till att borgerskapets önskemål förverkligades genom kungligt brev den 16 juli 1688. Till lisa i inkvarteringen ökades sålunda tolagen med 3/4 % av inkommande och 1/4 % av utgående varor. Tolagsförhöjningen till fromma för Stockholms inkvarteringsgivare ansåg Kungl. Maj:t kunna hava den verkan, att många, som förut varit ”bortskrämda” av inkvarteringens tyngd, nu skulle lockas bliva borgare i staden. Grunderna för inkvarteringens utgörande förblev dock orubbade, i det att inkvarteringen av hovstaten, gardet och artilleriet, då kårer, mot vilka staden sedan länge ägde dylik skyldighet, skulle bliva vad det vanliga. Om tolagsförhöjningsmedlen bestämdes, att de skulle delas proportionellt bland fattiga borgare, så att alla finge understöd. Förvaltningen av den nya uppbörden, som Kungl. Maj:t förklarade sig ”icke vilja veta av”, lades i händerna på ”någon wiss af Stadsens Betjente och Borgerskapet”, varjämte föreskrevs, att räkenskaperna skulle revideras i kammarkollegium.

Till att handhava vården över den nya inkvarteringskassan begagnade man sig av den fr.o.m. det karolinska tidevarvet alltmer brukliga formen för förvaltningen av till speciella ändamål nyskapade kassor, i det man utsåg särskilda kommitterade. På kammarkollegii befallning utvaldes representanter för stadens styrelser och det av utgifterna träffade borgerskapet, nämligen två rådmän och två av borgerskapet valda borgare, till deputerade över inkvarteringsverket. Den nya myndighetens verksamhet tog sin början 1688.

Med tillkomsten av dessa deputerade hade för första gången i Stockholms förvaltningshistoria tillämpats den princip, som från magistraten ensam överflyttade ansvaret över en viss gren av drätseln till en särskilt, utanför magistraten stående förvaltningsorganisation, där de beskattade borgarna genom egna talesmän kunde göra sin röst hörd.

De deputerades befogenheter rörde sig fram för allt om den rena förvaltningen, medan beslutsmässigheten i inkvarteringsfrågor allt fortfarande låg hos politikollegium. Sannolikt besatt dock de deputerade, eller som de snart kallades, inkvarteringskommissionen, en viss initiativrätt och fattade möjligen beslut av mindre betydelse. En intim kontakt med politikollegium kom alltid att prägla kommissionens arbete.

Den s.k. gamla inkvarteringskommissionen, d.v.s. kommissionen före 1766, den genomgripande nydaningar inom inkvarteringsverket ägde rum, skall här behandlas i ett sammanhang för sig, och därefter tiden efter nämnda år belysas. Det kan därvid svårligen undvikas, att skildringen av vissa förhållanden stundom i samma följd måste beröra båda epokerna.

Under de första decennierna av sin tillvaro var kommissionen i sina uppgifter enbart begränsad till förvaltning av influtna medel samt utanordning av inkvarteringspenningar. Inkvartering in natura d.v.s. tillhandahållande av rum, ljus och värme, hade ännu ej fallit inom kommissionens arbetsområde. Den gjorde således i början endast skäl för det senare brukliga namnet ”inkvarteringskommission i penningar”. Den s.k. inkvarteringskommissionen in natura tillskapades först längre fram, under det att allt, vad som hade med utdelning av kvarter att göra, tidigare ombesörjdes av politikollegium.

De enda från kommissionens tillkomsttid bevarade arkivalierna är huvudböcker med verifikationer, påbörjade 1688, vilka gå i obruten serie fram till kommissionens upplösning. I det första huvudboksbandet specificeras utgifterna på livgardet, vars konto är det största, artilleriet samt vissa konungens och riksänkedrottningens hovbetjänter. På kapitalräkningens kreditsida upptagas tillökningstolagen och ”Stockholms Stads Contributions Medell som till Inquarteringen blefwe anslagne”, då tolagen icke var tillräcklig. Den senare posten, i allmänhet kallad borgerskapets sammanskott, syns i huvudboken t.o.m. 1718 med undantag för åren 1700 och 1702-1713. I stadens huvudbok redovisas sammankomstmedlen under namn av inkvarteringsbrist. Utbetalningarna av de sammanskjutna summorna verkställdes av handelskollegium.

Efter 1718 är sammanskottsmedlen för en lång tid försvunna ur huvudboken och uppträda ånyo först 1758. Pålagan utgick de icke efter samma grunder som tidigare, när sammanskottsmedlen betraktades som en del av den ordinarie kontributionen, utan indrevs - till en början av stadstjänare, sedan av stadens uppbördsmän - bland borgare som undsluppit inkvartering in natura. Som i det följande närmare omtalas, överflyttades förvaltningen av de uttaxerade medlen 1766 till bemedlingskommissionen.

En ny inkomstkälla tillkom genom det kungliga brevet 1717 20/5. Stockholms borgerskap erhöll då till lättnad i den undre det stora nordiska kriget oerhört pressande inkvarteringen den 1715 påbjudna dubbla våg- och mätarepenningarna, en avgift, som med vissa undantag skulle erläggas av alla, vilka drev handel i en stapelstad utan att där äga burskap. Våg- och mätarepenningarna, som 1715 och följande år förvaltades av handelskollegium, bokföras emellertid fr.o.m. 1716 års uppbörd i kommissionens huvudbok redan 1716, enär efter det kungliga brevets utfärdande jämväl de tidigare influtna summorna levererades till inkvarteringskommissionen.

Från att till en början livgardet, artilleriet, kungl. drabanter amt hovstaten tagit inkvarteringspenningarna i anspråk ökades med tiden de inkvarteringstagande kategorierna. De tider, då riket var invecklat i krig, medförde, i synnerhet under Karl XII, givetvis ökade kostnader genom truppsammandragningar i staden. Vid olika tillfällen anslogs dessutom inkvarteringspenningar till underhåll åt regementschefers boställen, vid furstliga besök krävdes nya utgifter för den medföljande sviten, likaså bekostades stundom logi åt främmande sändebud o.s.v. allt föremål för tvister, klagomål och ett noggrant reglementerande från Kungl. Maj:ts sida.

Till grund för inkvarteringen låg en den 21 november 1721 utfärdad förordning.

I kommissionens fundationsbrev hade som nämnts inryckts en bestämmelse, att räkenskaperna skulle insändas till revision i kammaren. Så skedde även de första decennierna, varvid originalräkenskaperna inlevererades, medan avskrifter av huvudboken och inkvarteringsverifikationerna, d.v.s. inkvarteringstagarnas kvittenser- de övriga är s.k. tolagsverifikationer, d.v.s. specialer och kvittenser över uppburen tolagsavgift - kvarstannade i kommissionens arkiv. Dylika avskrifter finns för åren 1712-1730. Strödda år 1690-1709 är koncepthuvudböcker bevarade.

I samklang med de principer, som riktade sig gentemot all Kungl. Maj:ts inblandning i såväl sammanskottmedlens som tillökningstolagens förvaltning och under frihetstiden fick en allt mera tillspetsad form inom Stockholms borgerskap, underlät kommissionen plötsligt att göra räkning i kammaren. Huvudboken 1729 är det sista reviderade bandet. Vid 1731 och 1740 års riksdagar ingav inkvarteringskommissionen formlig ansökan om befrielse från kammarens revision, men något resultat vanns icke därmed. Trots kammarens upprepade skarpa påminnelser vidhöll borgerskapet hårdnackat sin ståndpunkt. Slutligen avgjordes den segslitna frågan genom kungligt brev den 12 januari 1757, då revisionen över ordinarie kontributionsmedlen (sammanskottsmedlen) och tillökningstolagen helt lämnades åt borgerskapet. Revisorer valdes därefter av och inom kommitterade för inkvarteringen in natura. Om deras verksamhet vittna revisionsberättelser m.fl. handlingar från 1765 till 1807, vilka år revisionsfrågan ordnades på sätt som berörs i ett senare sammanhang.

De redan reviderade räkenskaperna kvarstannade i kammaren, tills de till följd av en kunglig resolution den 12 maj 1785, varigenom leveransplikten till kammarkollegium beträffande alla stadens räkenskaper bortföll och stadens förklarades berättigad att återfå alla äldre dylika, till största delen återställdes till inkvarteringskommissionen. Vissa band kvarblev emellertid i kammararkivet till 1912, då de överlämnades till Stockholms stads arkiv.

Protokollsserien börjar först 1758. Enligt uppgifter i ett odaterat koncept i borgerskapets äldstes arkiv, troligen dock skrivet omkring 1760, i varje fall tidigast 1759, vilket år kommissionen förstärktes med fyra nya borgare, skulle inga protokoll ha förts före den dag de nya ledamöterna intog sina platser. Det heter, att de nytillkomna på sin begäran om protokollens framtagande erhöll svaret, att inga dylika fanns. Alldeles riktigt kan påståendet likväl icke vara, enär ju protokollen börja ett år tidigare än vad i konceptet föregives, men då det första protokollförda sammanträdet infaller så sent på året som den 27 juli, talar ej sannolikheten för att serien tidigare existerat. Den skulle i sådant fall vara fullständig.

I det föregående har stundom nämnts en s.k. inkvarteringskommission in natura. Den har från den period det här är fråga, tiden för 1767, efterlämnat högst obetydliga spår i arkivet, vilket torde förklaras därmed, att dessa kommitterade knappast bildat mera än ett utskott till den för inkvarteringen in natura i första hand ansvarande myndigheten, politikollegium. Enligt inkvarteringskommissionens egna uppgift i en skrivelse till magistraten den 20 maj 1811 skulle en inkvarteringskommission in natura första gången trätt i verksamhet 1721, då armén samlades i Stockholm, och inkvarteringsbördan, som därefter hårt drabbade stadens invånare, fördelades på alla hus och gårdar vare sig ägda av borgare eller andra samhällsklasser. I en resolution den 30 mars samma år förordnade Kungl. Maj.t krigsrådet Gustav Palmfelt, lagmannen Bernhard Cederholm och kanslisekreteraren Gustav Boneauschöld att biträda vid truppernas inkvartering med uppmaning att tillse, att ingen av de inkvarteringsskyldiga självrådigt understod sig till egna åtgöranden utan att alla åtgärder grundade sig på de befullmäktigades och borgmästares och råds vetskap. När den utomordentliga inkvarteringen upphörde, upplöstes de kommitterade, och politikollegium svarade som vanligt ensamt för soldaters förseende med kvarter.

Efter arméns överförande från Finland 1742 ställdes åter stora krav på stadens inkvarteringsförmåga, varför Kungl. Maj:t i skrivelse till överståthållaren den 18 september samma år befallde, att några husägande ståndspersoner skulle tillträda den kommission, som ägde att reglera inkvarteringen, för att ingen skulle utsättas för orättvis behandling. Även denna efter de utomordentliga omständigheterna fogade organisation upphörde sedan av sig själv. Ehuru Stockholm under de närmaste årtionden lyckligen undslapp större truppkoncentrationer, mottog dock politikollegium under tiden 1742-1766 vid durchmarscher och arbetsmanskaps inkvarterande en förstärkning av 20 borgare som hjälp.

Som nämnts är de arkivalier, som före 1767 är att räkna till inkvarteringskommissionen in natura, högst obetydliga. Protokoll finns bevarade från våren 1766, måhända de första, som blivit förda. De visa, att både magistratsledamöter och borgare bevistades sammanträdena. Inkvarteringslängder från 1704 och sedan från strödda år från 1700-talets förra hälft, d.v.s. förteckningar över inkvarteringspliktiga personer, samt inkvarteringsrullor 1706-1708, varmed förstås till borgmästare och råd ingivna förteckningar över nyvärvade rekryter, kunna sannolikt ej mer än delvis ha tillhört inkvarteringskommissionen in natura. Längderna och rullorna från Karl XII:s tid bör kanske närmast hänföras till magistratens arkiv, ehuru de på ett eller annat sätt funnit vägen till inkvarteringskommissionen, i vars arkiv de bevisligen fanns redan 1867.

Genom myntkursens tilltagande försämring under frihetstiden nödsakades borgerskapet att nästan oupphörligt vidkännas förhöjda inkvarteringsutgifter såsom att, för att nämna den mest betydande, år 1762 ingå en överenskommelse med livgardet om 100 procents tillökning på dess inkvartering för ett år. Kontraktet förlängdes emellertid och blev normgivande för framtiden. Svårigheten blev således väsentligt större för det redan förut i kontributionshänseende så hårt belastade borgerskapet, utan att alla nytillkomna onera kompenserades av ens till någon del motsvarande fördelar. Som en illustration till den ökade disproportionen mellan ordinarie inkomst och utgifter kan nämnas, att medan den förra 1755 uppgick till 55063 och de senare besteg sig till 49360 daler silvermynt, samma poster tio år senare räknade respektive 170741 och 318254 daler silvermynt. Delvis var dåliga tidskonjukturer orsaken; många handlande, vilka förut i betydande mån bidragit, hade antingen uppsagt burskap eller sett sina inkomster väsentligen sjunka.

På livlig tillskyndan av borgerskapet, som fann inkvarteringsbesväret odrägligare än någonsin och i mörka färger utmålade de handlandes tillstånd, framlade Stockholms riksdagsdeputerade frågan om en ny inkvarteringsreglering vid 1766 års riksdag. Under förhandlingarna riktades uppmärksamheten även på husägande ståndspersoner, om vilka för övrigt borgerskapet på sekreta utskottets defensionsdeputations förfrågan, varför de ej medtagits vid inkvarteringen, yttrade, att de ”blivit av gammal vana beständigt förglömda” såsom icke varande borgare.

Riksdagen behjärtade borgerskapets trängande önskemål. Dess beslut stadfästes i det kungliga brevet den 13 november 1766, och därmed hade även ofrälse husägare utom borgerskapet blivit delaktiga i inkvarteringsbesväret. Särskilt privilegierade däremot, såsom adel och präster, var undantagna, vilket även blev fallet med publika hus. En viktig förändring hade alltså inträtt, som innebar en omvärdering av inkvarteringstungans principiella räckvidd, i det att inkvarteringens utgörande icke längre blev en enbart borgerlig prestation. De nya åsikterna utlades närmare med orden, att inkvarteringsbesväret vore för ”en stadens tunga i gemen att anse, men icke egentligen någon borgerskapets enskilda, såvida garnison och inkvartering icke kan sägas hava med handel och borgerlig hantering någon synnerlig förknippelse och gemenskap till godo”. Vad som utöver tolagsinkomsten tarvades till inkvarteringsfonden skulle därför tillskjutas av stadens husägare, ovannämnda privilegierade undantagna, med en summa, som till hälften svarade mot borgerskapets enskilda sammanskott. Husens och gårdarnas inkvarteringstaxering skulle försiggå efter samma riktlinjer som vid erläggandet av brandvaktsavgift.

Taxeringslängder - ännu bevarade - för Staden, Norrmalm och Södermalm började för uppbörden av den nya avgiften uppgöras 1767. I detta sammanhang må påpekas, att redan i 1785 års längder finnas jämsides löpande kolumner för gammal och ny husnumrering, märkligt i så måtto som den nya husnumrering officiellt fastslogs först 1810. Den hade sålunda vunnit hävd i praktiken långt tidigare. Ett direkt vittnesbörd om nummerreformen giva till grund för inkvarteringsavgiften 1785 upprättade brandvaktslängder, som för övrigt inskränka sig till nämnda år. På pärmarna motiveras deras tillkomst med ”Nya Regleringen med Quarter och Hus Nummer”.

Även från 1809 finns en serie egendomsförteckningar, utgörande kopior av brandvaktslängder i brandvaktskassaadministrationens arkiv, måhända upplagda med anledning av adelns detta år införda delaktighet i inkvarteringen.

Inkvarteringsgivarnas utökande med icke borgerliga element ansågs äga så genomgripande principiell betydelse, att man talade om ”den nya inkvarteringskommissionen” till skillnad från den ”gamla”, som ansågs ha upphört. Ledamöterna utökades med i december 1766 valda ombud för de husägande ståndspersonerna, fyra för Staden och sex för vardera Norr- och Södermalm, samtliga utsedda till medlemmar i såväl kommissionen i penningar som in natura.

Medelförvaltningen undergick en betydelsefull förändring, kanske närmast förknippad med tillfälliga omständigheter. Med anledning av kronprinsens förmälning den 5 november 1766 bekostade nämligen borgerskapet dagen till ära en illumination och salut från i strömmen förankrade fartyg, och ungefär vid samma tid hade borgerskapet av en källarmästare presenterats en räkning för undfägnad vid ett sammanträde med artilleriofficerare i en inkvarteringsfråga. De 48 äldstes begäran, att dessa kostnader måtte bestridas med influtna borgerliga inkvarteringsmedel bifölls av magistraten under motivering, att behållningen i inkvarteringskassan icke utgjordes av sparade tolagsmedel utan av borgerskapets eget sammanskott till fyllande av inkvarteringsbristen. Vidare hade den summa, vartill förstnämnda post uppgått, icke till hälften svarat mot den senare. Borgerskapet vore därför berättigat att disponera över detta överskott så mycket mera, som de äldste genom det kungliga brevet 1757 själva erhållit ansvaret för de enskilda medlens handhavande. I samband härmed beslöts att helt och hållet skilja dessa överskottsmedel från inkvarteringskommissionens förvaltning och i stället låta dem inflyta i den kassa, som stod under vård av bemedlingskommissionen, borgerskapets speciella medelsförvaltande organ. Beslutet gick i verkställighet den 29 december 1766.

De uppbördsmän, som förut indrivit avgiften på borgerliga näringar, tillkom det nu att även uppbära de på husägarna uttaxerade summorna. Den del av den borgerliga uppbörden, som till storlek svarade mot husägarnas bidrag, debiterades i inkvarteringskommissionens huvudbok på bemedlingskommissionen, som för den förra kommissionens räkning insatte penningarna på den s.k. bankräkning n:r 3.

Specialer för husägareinkvarteringsavgift är bevarade från tiden 1786-1812 och 1845-1848. Till samma avgift hänföra sig besvärshandlingar, förklaringar och utslag 1795-1811 samt en bunt handlingar rörande den tvistiga fråga, huru skulle förfaras med Kungl. Djurgården belägna men under stadens jurisdiktion hörande egendomar.

Med inkvarteringsbesvärets utsträckande till husägarna utvidgades i icke ringa mån inkvarteringskommissionens in natura funktioner, varmed väl i sin mån sammanhänger, att protokoll börja föras tämligen regelbundet från 1766. Det speciellt nya i dess befogenheter, vilka i flera hänseenden synas ha utökats även genom intrång på den andra divisionens arbetsfält, bestod i att ombesörja taxering av husägarna samt avgiva utlåtande över från detta håll till magistraten avgivna och därifrån remitterade besvär över ålagd inkvarteringsavgift.

En beskärning av kommissionens in natura verksamhetsområde blev likväl fallet på en ganska viktig punkt, ehuru betydelsen därav kanske icke blir så stor med tanke på de båda divisionernas snart därpå följande sammansmältning. Man hade på sina håll börjat finna, att de kommitterades in natura rätt att utse revisorer saknade rimliga förutsättningar. Den 29 mars 1805 framhölls i den andra divisionen i samband med en diskussion om ett uppväckt förslag angående kommissionernas sammanslagning, som då avstyrktes, vikten av att ”kommittenterna”, d.v.s. betalarna av inkvarteringsavgift, erhöll rätt att själva välja revisorer. Dessa tankar delgavs kommissionen in natura, vilket ej hindrade dess ledamöter att några år senare efter vanligheten gå i författning om verkställande av revision. Frågan ställdes därför åter i intressenas brännpunkt, och i ett ganska harmfyllt memorial till magistaten den 18 december 1809 påyrkade kommitterade i penningar en reform. Två synpunkter var härvid ledande. Dels pekades på rättmätigheten i att den medelsförvaltande myndigheten gjorde redo och räkning för sina kommittenter och ej för någon annan. För det andra vore kommissionen in natura obestridligen genom egna rådslag delaktigt i medeldispositionen, då från densamma ofta på senare år rekvirerats penningsummor, vilkas storlek den själv avgjorde, tills de många extra inkvarteringarna. Följden blev att till revision av 1807-1809 års räkenskaper utsågs husägare av ofrälse ståndspersoner och borgerskap, vilka i sin revisionsberättelse omtala sitt nya uppdrag såsom ”ett hedrande förtroende av Medborgare Wi med all attention och agtning fullgiordt”. Sedermera sammankallade magistraten årligen inkvarteringsgivarna för val av revisorer samt avgivande av decharge till kommissionen för föregående års förvaltning. Revisionsberättelser m.fl. därtill hörande handlingar finnas t.o.m. 1855, dels som särskilda serier, dels bundna vid protokollen.

Liksom bestämda gränser mellan de två kommissionernas ämbetsområden ofta knappast kunna uppdragas, är det i samma mån svårt för att ej säga omöjligt att avgöra, om en serie handlingar arkiverats hos kommitterade i penningar eller in natura. I förteckningen har därför helt allmänt skilts mellan arkivalier rörande de båda slagen av inkvartering, utom beträffande de inkomna handlingarna, där ingen uppdelning gjorts - en sådan är där heller icke möjlig.

Huvudparten av handlingar rörande inkvartering i penningar, som nästan uteslutande hänför sig till tiden efter 1766, har samlats till följd av den vid rekvisition av inkvarteringsmedel nödvändiga kontroll, som kommissionen åtminstone under senare delen av 1700-talet omsorgsfullt utövade. Materialet utgörs av från kammarkollegii generalmiliteavräkningskontor ingivna utdrag ur avlöningsrullor jämte anmärkningar till dessa, meddelanden från kungliga hovkontoret angående vakanser i hovstaten m.fl. olika slag av bevis och intyg, om rätten till inkvarteringspenningars åtnjutande var omtvistlig - och det var den ofta nogsamt bokhållarens anmärkningar och påminnelser vid rekvisitionerna. Däremot återstå blott ett fåtal, till nyssnämnda handlingar bundna rekvisitioner, vilka, om det gäller militärer, tillställdes kommissionen av respektive regementskvartermästare. Vidare märkas avlöningsstater för hovtjänstemän och officerskårer, ävenledes tjänande till rättesnöre vid utdelning av inkvarteringsersättning.

De med 1766 begynnande gravationsförslagen, d.v.s. kalkyler över inkomster och utgifter uppsattes vid varje års början av bokhållaren och förelades därpå kommissionen i penningar till granskning och godkännande. Sedan förslaget bifallits - motsatsen torde sällan eller aldrig ha inträffat - överlämnades detsamma till politikollegium för hörande av inkvarteringskommissionen in natura, vilken därefter med detta som grundval kunde förrätta uttaxering av husägare. Efter kommissionernas sammanslagning 1811 behandlades gravationsförslaget endast vid inkvarteringskommissionen. En avskrift av förslaget tillställdes bemedlingskommissionen, som därigenom underättades om storleken av årets borgerliga inkvarteringsavgift.

Huvudstommen av till inkvartering in natura hörande arkivalier bildas till stor del av från regementschefer inkomna rekvisitioner på kvarter och därav föranledd korrespondens. Till tämligen betydande antal finnas även inkvarteringstagare inkomna besvär över tilldelade husrum, vilka delvis giva en god inblick i de ej sällan miserabla förhållanden i usla kvarter, som befäl och manskap kunde utsättas för. Även märks en bunt inlagor från inkvartering ålagda personer, som på grund av privilegierad ställning, fattigdom eller andra omständigheter anhöll att bli bördan kvitt. Att inkvarteringstungan hårt drabbade befolkningen åren 1808 och 1809, då bl.a. västra armén under Adlersparre åsamkade kommissionen bekymmer och arbete i rikt mått, omvittnar det stora omfånget handlingar från denna tid.

Under rubriken inkvartering in natura har även handlingar rörande en process mellan kommissionen och viktualiehandlanden Peter Fredmark 1809-1812 sin plats. Mellan honom och kommissionen in natura hade 1801 ingåtts ett kontrakt, som senare förnyades, varigenom Fredmark förpliktade sig att mot vederbörlig ersättning förse ett antal män med kvarter. Emellertid anhängiggjorde denna 1810 talan mot inkvarteringskommissionen, då rättmätigheten i vissa av honom ingivna räkningar blivit bestridd. Målet avgjordes 1812, då kärande tillerkändes gottgörelse.

Nyss nämndes den osedvanliga krävande inkvarteringen 1808-1809, och det kan därför vara på sin plats att här beröra den betydelsefulla utökning sistnämnda år av inkvarteringsgivarnas kategori. 1809 erbjöd nämligen Stockholms adliga husägare sitt deltagande, och vid detta och följande riksdagar avsade sig det främsta ståndet bland andra privilegier även rätten att befrias från inkvartering. Två representanter från adeln tog därför 1809 säte i kommissionen in natura, och våren 1811 inträdde fyra adliga deputerade i den andra divisionen.

En stor del av de i kommissionens arkiv befintliga handlingarna angivas röra kaserner. Likväl bör observeras, att uttrycket ”handlingar rörande kaserner”, vilket även på sin tid var gängse bland kommitterade, i den mån det begagnas för tiden före 1810 - handlingarna i fråga börjar 1772 - till innebörden icke alldeles svarar mot ordalydelsen, då under 1700-talet inga kaserner existerade i Stockholm. Kommissionen s.k. kasernhus hade dock ursprungligen inköpts med avsikt att benämningen skulle motsvaras av verkligheten. Chefen för kungl. livgardet J.M. Sprengtporten framställde nämligen 1772 inför Kungl. Maj:t nödvändigheten av inkvartering in natura för sitt regemente i antingen för ändamålet byggda kaserner eller i på malmarna belägna och för aptering till militärförläggningar inköpta hus. För att undersöka realiserbarheten i förslaget, som genast på alla håll vann anklang, tillsattes deputerade beståndet av ledamöter i magistraten, inkvarteringskommissionen och borgerskapets äldste, vilkas första sammanträde ägde rum den 9 november 1772. Av denna s.k. kaserndeputation fördes protokoll, vilka sammanbundna med övriga handlingar utgöras av ett band. De deputerade kom efter ingående överläggningar till övertygelsen, att inköp av privathus vore den lämpligaste utvägen, och i början av 1773 upphandlades också ett flertal egendomar på Norr- och Södermalm. General Sprengtporten stjälpte emellertid längre fram på året hela det storstilat upplagda kasernprojektet genom att plötsligt förklara de med betydliga kostnader anskaffade för husen för odugliga. Han beskyllde även de deputerade att ha handlat utan hans hörande. Förvirring och modlöshet blev följden, och hela planen förföll definitivt, sedan den utdömts i en kunglig skrivelse den 13 december 1773. De deputerades sista åtminstone protokollerade sammanträde hölls den 20 juni 1774, ehuru deputationen tycks fört en tynande tillvaro ännu ett par år, väl närmast för att handhava förvaltningen av de till kaserner inköpta fastigheterna, senare inkvarteringskommissionens bestyr. Blott en av dessa, det Bomanska huset vid Drottninggatan, lyckades man snart avyttra, medan de övriga icke fann hågade spekulanter och därför år efter år hyrdes ut av kommissionen. Dennas egenskap av hyresvärd är sålunda anledningen till att serien hyreskontrakt och andra handlingar rörande ”kaserner” ha samlats i arkivet.

Det skulle dröja flera årtionden, innan kasernfrågan återigen framdrogs på allvar. Om upprinnelsen till förnyade överläggningar i hithörande spörsmål har kommissionens arkiv knappast något att berätta, men det förefaller, som om initiativet till inköp av kaserner för ”kommande och gående trupper” främst skulle ha utgått från inkvarteringsgivarna. Tydligen var det erfarenheterna från finska krigets tid som påskyndade ett dylikt beslut. I Dagligt Allehanda den 8 november 1810 är intagen en annons om önskade anbud på försäljning av egendomar lämpliga till militärförläggningar, vilka anbud skulle granskas av ”deputerade för Stockholms stads kaserninrättning”. Emellertid synas dessa deputerade ej intagit en så självständig ställning, att de bildat ett eget arkiv - av ett dylikt finnas åtminstone inga spår- utan torde utgjort ett utskott inom inkvarteringskommissionen förstärkts med representanter utanför de kommitterades krets.

Ovannämnda annons medförde, att en mängd anbud jämte egendomsbeskrivningar, ännu förvarades i arkivet, under senhösten 1810 inströmmade till kommissionen. Köpekontrakt tecknades 1812 med överkommissarien Hasselström och krigsrådet Snoilsky om inköp av respektive egendomarna Tjärhovsgatan 11 och Storgatan 23, vilka togs i bruks samma år under benämning Södra och Norra kasernerna. Vid varje förläggning anställdes en kasernmästare, en befattning, till vilken jämte kasernvaktaretjänsten finnas ansökningshandlingar 1812-13.

Vid kasernerna hölls årligen besiktningar, varvid särskilda, delvis i den allmänna protokollserien bundna protokoll fördes. I arkivet bevaras även listor och räkningar över förråd och inventarier i kasernerna.

En bunt handlingar avse artilleriöverstebostället, vars underhåll som skyldighet för kommissionen ledde sitt upphov från utomordentliga förhållanden under det stora nordiska kriget. Visserligen hade Kungl. Maj:t 1683 förklarat sig, i avsikt att skona de fattiga borgarna på Ladugårdslandet, där artilleriet låg förlagt, själv vilja ”köpa eller lega” ett hus för artilleriöversten, men 1711 blev staden av kronan påbördad reparationskostnader för egendomen, som blivit brandskadad, en åtgärd, som knappast kunde baseras på rättskraftiga grunder och huvudsakligen motiverades med en hänvisning i allmänna ordalag till statskassans beträngda tillstånd. Summan för underhållet av egendomen - belägen i kvarteret Edelman större n:r 2 (enligt 1810 års nummerordning) - utannonserades intill 1730 på anslaget till artilleriregementet, varefter kommissionen påtog sig den direkta tillsynen över huset.

Artilleriöverstens boställe medförde genom titt och tätt erfordrade reparationer och utvidgningar betydande utgifter för kommissionen. På överståthållare Carl Sparres initiativ inköptes därför 1776 för vinnande av större besparing för framtiden en avbränd tomt vid Ladugårdslandstorg, där en helt ny byggnad tillämnades. Planen fullföljdes emellertid icke, den gamla egendomen sattes i stället i bättre skick och den nya tomten avyttrades 1789. En invid överstebostället inköpt fastighet försålde kommissionen likaledes år 1800.

Vid sammanträde inför magistraten den 10 mars 1843 beslöt inkvarteringsgivarna att försälja överstebostället, men verkställigheten härav uppsköts till följd av omtvistliga äganderättsförhållanden. En av statskontorets företagen utredning tycktes nämligen ge vid handen, att kronan ursprungligen inköpt egendomen - i enlighet med löftet i Karl XI:s brev 1683. Inkvarteringskommissionen gjorde andra grunder gällande och pekade på en sannolik förväxling av egendomar som skäl för Kungl. Maj:ts anspråk. Kommissionen förblev också i orubbad besittning av egendom, som 1854 försåldes.

De handlingar, som rör artilleriöverstebostället, utgörs till stor del av den dossier, som samlats i utredningssyfte under äganderättstvisten med kronan. I övrigt ingå återkomsthandlingar, syneinstrument m.m.

Inkvarteringsbestyrets uppdelning på de två kommissionerna i penningar och in natura framstod med tiden såsom opraktisk och ändamålslös, i synnerhet som de båda avdelningarnas befogenheter inte var klart avgränsade. I sammanhang med den förut berörda revisionsfrågan 1805 diskuterades även fördelarna av en hopslagning, ehuru det då stannade vid blotta tanken. I ett inför magistraten den 16 april 1811 uppläst anförande framfördes med skärpa kravet på sammanslagningar; det vore till nytta, ”att blott en” - som det bl.a. hette - ”gemensam styrelse ägde att handhava och besörja allt vad till inkvarteringsverket hörde, och i ett eller annat avseende därmed hade sammanhang, att en makt, som efter sin natur bör vara sammanbunden och på en gång verkande, kunnat skiljas och till tvenne fördelas, är något, som genast förefaller betänkligt och mindre passande.”

Sammanslagningen blev verklighet genom kungligt brev den 3 september 1811. Däri bestämdes även, att ledamöterna i kommissionen skulle utgöras av två magistratspersoner å överståthållarens och magistratens vägnar såsom ämbetsmän, helst husägare, av ridderskap och adeln och ofrälse ståndspersoner respektive två och sex husägare samt sexton inför magistraten valda representanter för borgerskapet - tre grosshandlare, tre minuthandlare, två fabriksidkare och åtta av hantverksklassen.

Kommissionernas sammanslagning märkes i arkivet i rent yttre måtto så till vida, som ett nytt protokollsband börjar i och med den reorganiserade sammanträde hösten 1811.

Efter att enhetlighet bringats i inkvarteringsverket, yppade sig önskemål om arbetets fördelning på tre sektioner, vilket vid politikollegii och inkvarteringskommissionens gemensamma plenum den 4 februari 1812 ledde till beslut. Den första avdelningen, vid berörda tillfälle kassaförvaltningsfördelningen, sedermera kallad kassaavdelningen, skulle ombesörja av kommissionen beslutade utbetalningar, mottaga influtna medel och i övrigt ha tillsyn över bokföringen. En ”ekonomisk fördelning”, eller, som benämningen senare lydde, ekonomiavdelningen, skulle handhava inkvarteringen in natura och följaktligen även taga befattning med allt vad kasernerna hörde. Ansökningar från stater, kårer och enskilda personer rörande inkvartering i penningar eller in natura skulle behandlas av en ”besvärsfördelning”, som därjämte ägde att föra kommissionens rättsliga talan.

Om ärendenas gång förordnades att en till politikollegium och inkvarteringskommissionen hänskjuten fråga skulle av kollegiet remitteras till vederbörande fördelning, vilken det var bokhållarens plikt att efter anmälan hos ordföranden kalla till session i kommissionens kontor. Efter beredningar inom fördelningarna skulle kollegium för fattandet av beslut sammankalla kommissionen till plenum i sitt sessionsrum.

Det dröjde ej länge, förrän kritiska stämmor höjdes mot kommissionens utan tvivel alltför otympliga administrationsapparat. I ett år 1812 ingivet memorial klandras de kommitterade för att de brutit udden av det kungliga beslutet genom att själva fördela sig på tre sektioner, ej blott ett återfall till utan en försämring av det tidigare tillståndet. Någon åtgärd föranledde icke detta, men efter 1813 blir det i protokollen likväl tyst om ekonomi- och besvärsfördelningarna, endast till kassaavdelningen gå remisser i vanlig ordning. Protokollet den 13 november 1816 ger förklaringsgrunden. På förekommen anledning dryftades denna dag ett förslag om återupplivande av ekonomiavdelning, som ej ”på flera år” skulle ha varit i verksamhet. Här synes dock ligga en icke så liten överdrift, då i arkivet för åren 1812-17 finnes en ”Journal hållen vid Inquarterings Commissionens Oeconomiske Afdelning öfver Mål och ärender rörande Cassernehusen och Inquarteringen m.m. som till Afdelningens åtgärd blifvit överlämnade”. Granskar man i kommissionens protokoll de i journalen upptagna ärendena fr.o.m. 1814, finner man likväl, att dessa behandlats fullt självständigt av de kommitterade utan antydan om utlåtanden från ekonomiavdelningen. Man får måhända därför antaga, att journalen, som först förts vid nämnda avdelning, sedermera fortsatts vid kommissionen såsom en liggare, fram för allt avsedd till att belysa vad som förehades vid kasernerna. Allt nog mötte underkännandet av den ekonomiska avdelningens betydelse inga protester, och enligt ett yttrande vore endast en kassaavdelning av nöden, ”helst erfarenhet visat att göromålen vare sig antingen ekonomiska eller egenteligen inkvarteringen rörande, de senaste förflutne åren blivit ordenteligen och med all noggrannhet behandlade, utan någon de så kallade ekonomiska och besvärsavdelningarnas förberedande åtgärd.” Kommissionen fann ej heller anledning att blåsa nytt liv i 1812 års organisation utan lät i stället utöka kassaavdelningens befogenheter med beredning av en del av de ärenden, som förut remitterats till ekonomiavdelningen.

Besvärsavdelningen tycks ej ha upphävts formligen, men genom att kommissionen ej långt efter dess tillkomst själv tog för vana att handlägga besvärsärenden, kom väl småningom avdelningens existens att falla i glömska.

Kassaavdelningen förblev sålunda intill kommissionens upphörande dess enda beredningsutskott. Avdelningens protokoll fortlöpa t.o.m. 1834 i särskilda band eller buntar, medan de efter nämnda år mera sällan utgöra särskilda volymer utan i stället bindas i inkvarteringskommissionens protokollsband.

Ekonomiavdelningens kortvariga verksamhet avspeglas i protokoll 1812-13 jämte ovannämnda journal över dit hänskjutna ärenden, under det besvärsavdelningen icke efterlämnat några arkivalier.

Till följd av de kungliga breven angående likställighet i kommunala rättigheter och skyldigheter den 14 juli 1865 och 24 april 1868 upphörde inkvarteringskommissionen med sistnämnda års slut. I början av 1869 erhöll drätselnämndens andra avdelning, som övertog befattningen med inkvarteringsverket, kommissionens arkiv och värdehandlingar. Vissa av dessa, delvis avsedda till bildande av Stockholms stads fastighetsfond, lämnades till första avdelningen såsom förvaltare av stadens penningtillgångar. Inkvarteringskommissionens sista räkenskapsband är en huvudbok 1869, som blott innehåller sluträkningarna med drätselnämndens andra avdelning. Verifikationerna däremot återfinns helt i sistnämnda myndighets arkiv.

Slutligen äro värda ett omnämnande de i arkivet befintliga samlingarna av inkvarteringsförfattningar i avskrift för Stockholms stad, begynnande med Gustav Vasas brev angående borgerlig tunga m.m. 1557, samt tabeller över inkvarteringsfonden, kungliga hovstater o.d. jämte bifogade historiska utredningar och kommentarer. Det var en bokhållare Dalman, troligen över inkvarteringsfonden, troligen den pålitligaste och arbetsammaste tjänsteman i underordnad ställning verket någonsin haft, som 1783 begynte utföra ett uppdrag att samla, förteckna och registrera alla viktigare aktstycken rörande inkvartering. Den brokiga och förvirrande mångfalden av dylika författningar, vilka åstadkommo så mycken oklarhet och på vilkas sammanjämkande sins emellan och med praxis säkerligen stor möda förötts, fick i Dalman en nitisk och omsorgsfull upptecknare, vilken knappast förbigått någon handling av större intresse. Resultatet av Dalmans 1811 avslutade arbete, varmed han sysslade endast på lediga stunder, har blivit utmärkta och bekväma uppslagsböcker, vilka såväl är till stor nytta för forskaren som de en gång måste i hög grad ha betjänat inkvarteringskommitterande.

Hittills har i stort sett endast varit tal om den egentliga inkvarteringskommissionen. Det återstår att beröra de särskilda inkvarteringsarkiv, vilka uppstått, när vid vissa tillfällen, då svårigheten att sörja för soldaters nödtorft antog större dimensioner, eller annars viktiga frågor fordrade en lösning, funktioner övertogs av magistraten eller speciellt tillsatta deputerade med makt och myndighet helt eller delvis utom ramen för kommissionens inflytande.

De äldsta arkivet av denna art består av räkenskaperna över medel som under Karl XII:s krig inflöt till underhåll åt överste Hugo Hamiltons regemente. I en skrivelse av den 9 september 1704 hade defensionskommissionen till ett lättnad för borgerskapet i dess högst hindersamma och svåra vakthållning, som betingades av de till stort antal i huvudstaden förlagda krigsfångarna, beordrat Hamilton att med sina i Östergötland stående trupper avmarschera till Stockholm för att ombesörja fångarnas bevakning. På förslag av överståthållaren påbjöd defensionskommissionen samma dag, att alla stadens invånare, prästerskapet dock undantaget, skulle vidkännas de utgifter, som erfordrades för den nya garnisonen. Den 8 februari 17057 uppdrog nämnda kommission efter en granskning av från magistraten insända förteckningar över stadens hushåll riktlinjer för regementets underhåll. De härför uttaxerade medlen uppburos och förvaltades av handelskollegium.

Arkivet, som väl i själva verket bör räknas till magistraten men till sin karaktär otvivelaktigt närmare tillhör inkvarteringskommissionen, där det ju också sedan länge har sin plats, begynner 1704 och omfattar huvudböcker med verifikationer. Bland de sistnämnda märks taxeringslängder. Med 1725 upphör dessa räkenskaper.

Tre skinnband för åren 1712-14 minna om den starka flyktingsinvasion till Stockholm från de av ryssarna ockuperade och härjade provinserna på andra sidan Östersjön. För att lindra den stora nöden bland dessa utblottade människor anbefallde rådet genom brev den 28 april 1712 åtgärder till anskaffande av understödsmedel. Dels påbjöds en insamling på frivillighetens väg jämte kollekter i hela riket, dels skulle alla städer proportionerligt bidraga med inkvarteringspenningar till flyktingar i huvudstaden. Beträffande Stockholms kontingent bestämdes, att densamma skulle utskrivas genom magistratens försorg och insättas i kungliga ränteriet för statskontorets räkning. Medlen skulle utassigneras av sistnämnda myndighet. Till befrämjande av en rätt ordning vid penningutdelning och flyktingarnas inkvartering skulle vissa för sitt uppdrag skickade män av adeln, prästerskapet och borgerskapet i Stockholm utses att mot statskontorets anordning utdela summorna.

De tre volymerna räkenskaper över berörda medel innehåller bl.a. förteckningar över flyktingarna.

Nästa gång tillfälliga inkvarteringskommitterades påträffas är 1772, då kaserndeputationen bildades. Den har i ett tidigare sammanhang behandlats.

”Kommitterades för reglering av inkvartering för underofficerare, korpraler, spel och manskap handlingar” benämns en bunt för tiden 1821-25. Den 1 oktober förstnämnda år hade ett mellan Stockholms stad och garnisonen den 11 oktober 1811 upprättat kontrakt utan anhållan om förnyelse uppsagts av regementscheferna, varpå följde långvariga förhandlingar om en jämkning i grunderna för inkvarteringen, vilken av garnisonsofficerarna betraktades som otillräcklig. Deputerade, vilka utsetts till inkvarteringsgivarna för avgivande av betänkanden, höll upprepade sammanträden. Slutligen enades man beträffande officerares jämte vederlikars inkvartering, varpå Kungl. Maj:ts stadfästelse den 23 mars 1824. I fråga om inkvarteringen för underofficerare och övriga uppnåddes likväl ingen överenskommelse, varför Kungl. Maj:t genom nyssnämnda skrivelse tillsatte särskilda kommitterade för fortsatt utredning. Efter att en ny inkvarteringsordning för underbefäl m.fl. genom brev 1 mars 1826 fastställts, upphörde kommitterades verksamhet.

För uppgörande av förslag till en ny inkvarteringsordning tillsattes genom nyssnämnda brev den 1 mars 1826 samt den 23 april 1836 kommitterade, vilkas arbete avspeglar sig i handlingar 1828-41. Utredningarna utmynnade i det kungliga brevet den 12 oktober 1839.

Ämnesord

Ämnesord, ort

Stockholms stad

Tillgänglighet

Sekretess

Nej

Kontroll

Skapad	2009-11-25 12:43:28
Senast ändrad	2009-12-17 09:41:25