Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Rättshjälpsnämndens i Malmö arkiv


Grunddata

ReferenskodSE/LLA/11071
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/f6pzxtexO29Prd4ItPlIY6
Omfång
61 Hyllmeter 
Datering
1973–1990(Tidsomfång)
VillkorDelvis
VillkorsanmVissa handlingar i arkivet kan omfattas av sekretess. En sekretessprövning ska göras innan handlingarna kan lämnas ut.
Sökmedel
Arkivförteckning (godkänd): Arkivförteckning
Personregister: Ledamöter, inkomna ansökningar (pdf)
ArkivinstitutionRiksarkivet i Lund (depå: Arkivcentrum Syd)
Arkivbildare/upphov
Rättshjälpsnämnden i Malmö (1973 – 1990)
Kategori: Statlig myndighet. Rättshjälpsnämnder 1973-1990

Innehåll

Ordning & strukturArkivnr LLA/11071

Inkom 1990-12-21
Diarienr A 683
Dossiernr 16







Förteckning

över

Rättshjälpsnämndens i Malmö arkiv

1973-1990

































Malmö 1990-12-14
(undertecknat)
Trygve Hellners, Hovrättslagman
Inledning (äldre form)Rättshjälpsnämndens i Malmö arkiv



Rättshjälp i förändring - några anteckningar kring en rättshjälps historia.
av Trygve Helmers

Inledning

Rättshjälpsnämndens i Malmö började sin verksamhet den 1 juli 1973 och kommer - av allt att döma -
att sluta den med utgången av 1990. Trots att nämnden inte nått "myndighetsåldern" finns nu inte någon av de ursprungligen anställda kvar i tjänst. Av nämndens första ledamöter kvarstår inte heller någon. Under den korta tid som myndigheten funnits till har den hunnit flytta sin verksamhet till nya lokaler två gånger, nämligen från den ursprungliga på Stora Nygatan 54 till Grynbodgatan 14 ett år senare och slutligen till Västergatan 47 i Malmö 1978.

Under de gångna åren har även rättshjälpssystemet som sådant ändrats avsevärt. Det gäller såväl rättshjälps- nämndernas organisation som formerna för rättshjälp. En blick i Svensk författningssamlings register visar att rättshjälpslagen (1972:429) ändrats inte mindre än 51 gånger. Åtskilliga av ändringarna har varit av genomgripande slag och berört väsentliga delar av lagen. Enligt SFS 1989:360 skall rättshjälpsnämnderna avskaffas och ersättas av en ny rättshjälpsmyndighet (prop. 1988/89:117, JuU 19, rskr 259). Den nya myndigheten skall vara förlagd till Sundsvall.

Förändringens vindar har alltså blåst under den tid som rättshjälpsnämnden i Malmö verkat. De följande anteckningarna syftar till att något belysa hur förhållandena har gestaltat sig genom åren. Framställningen bygger främst på vad som finns att hämta ur riksdagstrycket, men även nämndens s.k. brevdiarium har studerats.

Två f.d. kanslichefer hos nämnden, Ulla Sjövall och Anna-Liisa Hollartz, har upprättat en förteckning över personer som har varit knutna till nämnden. Förteckningen återfinns som bilaga 1 till detta häfte.

Malmö i november 1990

HUR DET BÖRJADE

Statsmakternas beslut 1972-73 om en ny organisation av samhällets rättshjälp innebar att sex regionala rättshjälpsnämnder inrättades för handläggning av ärenden om rättshjälp. Nämnderna - placerade i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå - skulle i princip handha all rättshjälp och alltså fatta de grundläggande besluten enligt rättshjälpslagen. Administrativt knöts nämndernas kanslier till hovrätterna. Vidare inrättades 30 allmänna advokatbyråer med staten som huvudman. Med den nya organisationen av rättshjälpen övertog staten hela ansvaret för denna verksamhet. De dåvarande - vanligen av landstingen bedrivna - rättshjälps- anstalterna avvecklades. Även den utomprocessuella rättshjälpen enligt det s.k. jämtlandssystemet upphörde.

De anslag som beviljades för rättshjälpsnämndernas organisation präglades av viss återhållsamhet från statens sida. Man tänkte sig att anknytningen av nämndernas kanslier skulle bli något mindre än om kanslierna gjordes helt fristående. I ett regleringsbrev den 29 juni 1973 avseende rättshjälpsnämnderna upptas för Malmönämndens del två tjänster som byrådirektör, två som assistent, en som kontorsskrivare, en som kansliskrivare och en som kontorsbiträde, dvs. inalles sju tjänster.

När man i efterhand betraktar utvecklingen säger det sig självt, att de anslagna medlen inte skulle räcka till för att möta den anstormning av rättshjälpsansökningar som var att vänta. Rop på hjälp om personalförstärkning kom också redan efter en månad i en skrivelse från Malmönämnden till hovrätten undertecknad av t.f. kanslichefen Hans Andersson. I en ny skrivelse av den 20 augusti 1973 hemställdes om inrättande av fyra nya tjänster omedelbart (varav en som byrådirektör). Man utgick i skrivelsen från att antalet ansökningar inte skulle understiga 75/dag. Fram till den 17 augusti hade kommit in 2 102 ansökningar om allmän rättshjälp.

Framställningarna om undsättning gav visst resultat. I en skrivelse till hovrätten den 20 november 1973, undertecknad av nämndens dåvarande ordförande Tore Landahl och kanslichef Runo Håkansson, anges nämndens kansli bestå av tre handläggare och åtta biträden. Vid denna tidpunkt hade det kommit in 7 078 ansökningar. För andra halvåret 1973 beräknades ärendetalet stiga till 9 000. För att bemästra arbetsläget framförde nämnden krav på två extra tjänster som kontorsbiträden och en extra tjänst som "utredningsman". Regeringen gav i ett beslut den 14 december 1973 med sig så till vida som de förordnade, att vid Malmönämndens kansli skulle under återstoden av budgetåret 1973/74 finnas nio biträden.Samtidigt uppdrog regeringen åt centralmyndigheten på rättshjälpsområdet, dåvarande domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), att klargöra vilka extra tjänster som skulle finnas kvar efter den 30 juni 1974 (man signalerade minskning med åtta tjänster totalt för landet vid budgetårskiftet).

Den fortsatta dragkampen mellan rättshjälpsnämnden och högre makter skall inte beskrivas närmare här. Med facit i handen framstår det mindre meningsfullt att fördjupa sig i de olika turerna, hur lockande det än skulle vara att föreviga några inslag i "krigföringen". Nämnas kan att nämnden i ett förslag till verksamhetsplan för budgetåren 1974/75 och 1975/76 påpekar bl. a., att cirka 16 500 ansökningar kommit in till nämnden under det första verksamhetsåret, att det medfört besvärande balanser, att nämndens kanslilokaler vid Grynbodgatan var "fullt tillfredställande från alla synpunkter, frånsett visst behov av reparation och underhåll" och att kompetensfördelningen mellan hovrätten och nämnden borde göras klarare.

Dimensioneringen av en myndighets personal m.m. beror givetvis ytterst av vilka arbetsuppgifter samhället pålägger myndigheten. På rättshjälpsområdet visade det sig snart att det fanns anledning att se över 1973 års reform i olika hänseenden. Därmed är vi inne på nästa fas nämligen

HUR GICK DET SEDAN?

Ett behov att revidera rättshjälpsreglerna kom till synes redan i en skrivelse den 23 november 1973 från DON till regeringen angående vissa frågor om tillämpning av rättshjälpslagen m.m. I skrivelsen togs upp bl.a. frågan om införande av rätt till retroaktiv ersättning för biträde som utfört visst arbete innan rättshjälpsnämnd meddelat beslut om allmän rättshjälp (20 § 1 st. rättshjälpslagen). Efter snabbremiss till bl.a. Malmönämnden, vilken tillstyrkte ändring av lagen i berörda hänseenden, konstruerades ersättningsregeln så, att ersättning utgick för arbete efter det rättshjälpsansökan kom in till nämnden och dessutom för arbete dessförinnan, om ansökningen gjorts "utan oskäligt dröjsmål". Vad som den gången skulle räknas som godtagbar tidsutdräkt angavs till "ett fåtal dagar" och i allmänhet inte mera än en vecka (prop. 1974:71 s. 21). Som bekant har senare den "godtagbara tidsutdräkten" blivit längre (numera 19 § 1 st. rättshjälpslagen).

Vad gäller möjligheterna att få allmän rättshjälp skedde en första inskränkning genom tillkomsten av lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen). Denna lag och därav föranledd ändring i reglerna om förordnande av biträde i dåvarande 19 § rättshjälpslagen trädde i kraft den 1 juli 1974. Införandet av småmåls- lagen medförde en betydesefull begränsning i fråga om möjligheten att få biträde enligt rättshjälpslagen.

Även reglerna om rättshjälpsnämnds sammansättning kom snart upp till diskussion. Den ursprungliga regeln om om rättshjälpsnämnds beslutförhet (5 § 1 st. rättshjälpslagen) angav att nämnd var beslutsför med ordföranden och de två ledamöter som inte var advokater. Den större sammansättningen med advokater förbehölls ärenden av principiell betydelse eller som annars var av särskild vikt eller där det i annat fall "på grund av ärendets beskaffenhet" var påkallat att advokatledamöterna deltog. Vid en konferens den 25 oktober 1974 mellan rättshjälpsnämnderna, DON och justitiedepartementet påpekades att den rådande ordningen var förenad med vissa olägenheter, bl.a. med tanke på att den inte gjorde det möjligt att avgöra ärenden med enbart en advokat närvarande (oavsett att inte både enskild och allmän advokatbyrå då blev representerad). Efter förslag av DON i en promemoria i december 1974 fick vi 1975 nuvarande ordning, enligt vilken nämnd är beslutsför med ordföranden och minst två andra ledamöter, av vilka en inte är advokat. Krav på femmannasammansättning gäller enligt lagtexten enbart ärenden, som är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt.

1975 tillsättes rättshjälpsutredningen (ordförande dåvarande Ingvar Gullnäs) för att i första hand effektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla rättshjälpssystemet. Med denna utredning inleddes en fortgående reformering av samhällets rättshjälp. Reformernas inriktning har kommit att präglas av det allt kärvare statfinansiella läget. Ändringarna har under 1980-talet så gott som genomgående syftat till att uppnå besparingar på rättshjälpsanslaget. Några huvuddrag bör framhållas.

Rättshjälpsutredningens betänkande (SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssystemet avkastade åtskilliga ändringar. Beträffande organisationen tilldrog sig frågan om rättshjälpsnämnder ett särskilt intresse. Utredningen var splittrad på denna punkt. Majoriteten förordade tre nämnder (en i Stockholm, en i Malmö och en i Sundsvall) och två experter fyra (utöver de tre nämnda även en i Göteborg). Ordföranden och en annan expert ansåg att antalet borde vara högst två (en i Stockholm och en i Malmö eller Göteborg). Både i betänkandet och vid remissbehandlingen argumenterades friskt för olika beräkningsmetoder och alternativ. I prop. 1978/79:90 stannade föredraganden, statsrädet Jan-Erik Wikström, för att man borde ha två nämnder (den ena i Stockholm och den andra i Jönköping). Förslaget föranledde en mindre turbulens bland riksdagens utanför huvudstaden domicilierade ledamöter. Det hela slutade med att riksdagen 1979 beslöt att dra in nämnderna i Jönköping och Umeå fr.o.m. den 1 januari 1980.

I sammanhanget bör påpekas att rättshjälpsnämnderna nu gjordes till administrativt fristående myndigheter, direkt underställda det 1975 inrättade domstolsverket (DOV). Organisationen frigjordes alltså från hovrätterna.
För de kvarvarande rättshjälpsnämnderna betydde 1979 års reform också flera andra viktiga förändringar. I mål och ärenden vid domstol och vissa jämställda myndigheter skulle i fortsättningen allmän rättshjälp beviljas direkt av handläggande myndigheten, inte av rättshjälpsnämnden. Advokater och biträdande jurister på advokatbyråer fick vidgade befogenheter att själva bevilja allmän rättshjälp i familjerättsliga angelägenheter. Beslutanderätten i frågor om offentligt biträde flyttades i princip till den myndighet som handlade det ärende där frågan uppkommit. Det medförde at rättshjälpsnämnden behöll beslutanderätten väsentligen bara i utlänningsärenden. Beträffande förutsättningarna för att få allmän rättshjälp innebar reformen att näringsidkare fick ökade möjligheter till sådant bistånd (i lagtexten avspeglades ändringen bl.a. på det viset att kravet på "särskilda skäl" ersattes med enbart "skäl").

I december 1981 tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Carl Axel Petri, en ny kommitté för att se över rättshjälpssystemet. I direktiven hänvisas i första hand till "den ekonomiska utvecklingen" och avges följande programförklaring.
Vid översynen får den grundläggande målsättningen för rättshjälpssystemet inte förloras ur sikte, nämigen att den enskilde skall ha möjlighet att tillvarata sina rättsliga intressen oberoende av sin ekonomiska situation. Rättshjälpen bidrar på det sättet till att främja principen om allas likhet inför lagen. Det finns emellertid anledning att undersöka vilka förändringar i rättshjälpslagstiftningen som kan göras för att öka effektiviteten och åstadkomma besparingar.

Redan under första hälften av 1980-talet vidtogs en serie lagändringar i syfte att minska statens utgifter för rättshjälpen. Rättshjälps- och rådgivningsavgifterna höjdes i olika omgångar. Möjligheterna till rättshjälp för bl.a. upprättande av äktenskapsförord och testamente slopades. Möjligheterna att få allmän rättshjälp innan ett annat likartat mål (pilomål) begränsades. Fastighetstvister undantogs. Biträde fick inte längre förordnas i angelägenheter rörande bodelning. En tilläggsavgift infördes.

På grundval av rättshjälpskommitténs huvudbetänkande (SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen och delbetänkande (SOU 1985:4) Rättshjälp. Offentliga biträden, organisationsfrågor m.m. gjordes ytterligare beskärningar i rättshjälpssystemet. Huvuddelen av dessa kom till stånd genom prop. 1987/88:73, ett regeringsförslag med den inte helt rättvisande titeln "Förbättringar inom rättshjälpssystemet" (framlagt av dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon). Genom denna reform höjdes visserligen inkomstgränsen för att få allmän rättshjälp och sänktes rättshjälpsavgifterna. Samtidigt begränsades emellertid kraftigt möjligheten att få rättshjälp i bodelningsärenden. I angelägenheter rörande trafikskadeersättning eller skadestånd, som kan betalas från en ansvarsförsäkring, förutsattes behovet av rättsskydd i fortsättningen täckas av de rättssökandes försäkringar. Möjligheten att få rättshjälp i angelägenheter rörande fastigheter eller byggnader begränsades ytterligare.

NÅGOT OM STATISTIK

Att Malmönämnden hade det arbetsamt redan i inledningsskedet har belysts förut. Arbetsläget har även därefter varit pressande särskilt för nämndens anställda, något som man utan svårighet kan konstatera vid en blick i brevdiariet. Förändringarna i rättshjälpssystemet speglas rätt väl i antalet inkomna ansökningar om allmän rättshjälp och om offentligt biträde (A-ärenden respektive O-ärenden). I bilaga 2 redovisas Malmönämndens siffror för de gångna åren. Vid läsningen bör hållas i minnet också den reform per den 1 juli 1989 varigenom O-ärenden i princip flyttades över till statens invandrarverk.

NÅGOT OM ADB

Frågan om användning av ADB-teknik på rättshjälpsområdet behandlades av rättshjälpskommittén i delbetänkandet (Ds Ju 1983:9) ADB-hanteringen av rättshjälpsärenden. Främst av avräkningförfarandet och ekonomirutinerna i anledning av detta stod i blickpunkten. Vid remissbehandlingen mottogs idéerna om utnyttjande av den nya tekniken i huvudsak positivt, Malmönämnden, som hörde till denna kategori, satte dock frågetecken för vilka rationaliseringsvinster som stod att göra och menade att konsekvenserna av förslagen knappast kunde bedömas förrän det nya systemet tillämpats någon tid.

Regeringen uppdrog åt DOV att förbereda övergången till ADB-teknik vid hanteringen av rättshjälpsärenden. Målet skulle vara en effektivare hantering till lägre kostnad. I den promemoria som närmare beskrev uppdragets innebörd angavs att utnyttjandet av ADB-tekniken kom att få betydelse för frågan hur rättshjälpens administration borde vara organiserad i framtiden. Att den frågan övervägdes nu var motiverat även med hänsyn till de begränsningar av rättshjälpens tillämpningsområde som kunde komma att ske på grundval av rättshjälpskommitténs huvudbetänkande. Till bilden hör att kommittén - som nämnts nyss - vid denna tidpunkt lagt fram också sitt sista betänkande beträffande rättshjälpen (SOU 1985:4), där kommittén förordade att antalet rättshjälpsnämnder minskades till en samt att besvärnämnden för rättshjälpen avskaffades och ersattes med klagorätt till domstol.

I en rapport (1987:11) ADB-hantering av rättshjälpsärenden m.m. redovisade DOV resultatet av sin undersökning. I rapporten ägnades uppmärksamhet främst åt frågor om vad datorstödet kunde användas till,central - lokal datastruktur, särskilda krav som måste beaktas vid övergången till datateknik och konsekvenserna av olika datastrukturer. DOV berörde också frågan om olika myndigheters beslutsbefogenheter enligt rättshjälpslagen men fann den frågan vara underordnad ställningstagandet till den tekniska organisationsmodellen. I rapporten föreslogs att domstolarnas befattning med rättshjälpsärende borde upphöra från och med den tidpunkt då rättshjälpsavgiften skall fastställas, nämligen när den rättsliga angelägenheten avslutats. Härefter skulle avslutande rättshjälpsåtgärder skötas centralt. Mot denna bakgrund kom DOV fram till att man borde välja en centraldatorlösning med endast en kvarvarande rrättshjälpsnämnd, placerad i Stockholm.

Vid remissbehandlingen av rapporten ställde sig flertalet instanser positiva till förslaget. Malmönämnden menade att DOV:s förslag från sina utgångspunkter hade skäl för sig. Enligt nämndens åsikt var det anlagda perspektivet dock för snävt, varför förslaget inte borde läggas till grund för ett beslut av statsmakterna utan ytterligare undersökning.

I prop. 1988/89:117 anslöt sig regeringens nuvarande justitieminister Laila Freivalds till DOV:s förslag beträffande bl.a. en centraldatorlösning och en kvarvarande rättshjälpsmyndighet. Den nya myndigheten borde enligt justitieministerns mening placeras i en region som har behov av nya arbetstillfällen. En sådan region är Västernorrlands län, framhöll hon vidare Den nya myndigheten borde därför placeras i Sundsvall, där det redan finns en arbetsmarknad för juridiskt skolad personal och olika rättsvårdande myndigheter. Överklagande borde ske till en rättshjälpsnämnd, som är kanslimässigt anknuten till rättshjälpsmyndigheten.

Riksdagen biföll propositionen (justieutskottets betänkande 1988/89:JuU 19). En reservation gjordes (Kent Lundgren, mp). I denna yrkades avslag på förslaget till ändringar i organisationen för rättshjälpssystemet.

Därmed är vi framme vid den sista frågan, nämligen

HUR SLUTADE DET?

Det är en fråga som i skrivande stund inte låter sig besvaras. Ärendetillströmmningen har inte mattats under 1990. Under de sista åren har av naturliga skäl åtskilliga i Malmönämndens personal sökt sig till nya arbeten. Framför allt tack vare en stor lojalitet och goda arbetsinsatser på alla händer torde verksamheten kunna hållas i gång till slutet utan alltför stora påfrestningar. Sannolikt kommer inneliggande ärenden och nämndens arkiv att i god tid före nyårsafton vara nedpackade för vidare befordran till Sundsvall.

Och därmed är nämndens historia slut; "forbi, forbi, og det blive alle Historier" - som H. C. Andersen säger.


I den manuellt förda förteckningen ingår även listor över ledamöter och anställda.

Tillgänglighet

SekretessDelvis

Kontroll

Skapad1994-07-14 00:00:00
Senast ändrad2021-05-12 08:58:27