Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Varbergs tullkammares arkiv


Grunddata

ReferenskodSE/LLA/10978
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/F02TKmYaCKkpPg5zzT8QiA
Omfång
23 Hyllmeter 
Datering
1816–1981(Tidsomfång)
VillkorDelvis
VillkorsanmVissa handlingar i arkivet kan omfattas av sekretess. En sekretessprövning ska göras innan handlingarna kan lämnas ut.
Sökmedel
Arkivförteckning (godkänd): Arkivförteckning 1974/27
ArkivinstitutionRiksarkivet i Lund (depå: Arkivcentrum Syd)
Arkivbildare/upphov
Tullkammaren i Varberg (1816 – 1928)
Kategori: Statlig myndighet. Tullkammare

Innehåll

Ordning & strukturArkivnr LLA/10978

Förteckning 27/1974









Förteckning

över

Varbergs tullkammares arkiv





































Förteckningen upprättad 1974
av fil.dr Conny Blom.
Inledning (äldre form)Arkivbeskrivning över Tullkammaren i Varberg

Varberg fick en tullkammare 1646 när staden blev stapelstad och nyligen hade blivit svenskt.
Denna arkivbildare upphörde den 31 december 1981 och ersattes av en ny arkivbildare med samma namn. Detta skedde i enlighet med TFS 1981:32 [2827] ”Inom varje tullmyndighet bildas med början den 1 januari 1982 endast ett arkiv. Arkiv tillkomna före den 31 december 1981 avslutas med detta datum.”

Tullkammardistriktet sträckte sig enligt en uppgift från 1920-talets första hälft från Löftaåns utlopp till gränsen mellan Tvååkers och Morups socknar i Hallands län.
Tullförvaltaren var även chef för 21:a kustbevakningsdistriktet som sträcks sig från Bobergsåns utlopp till Näskroken i Halland. Detta omfattade alltså i stort sett Falkenbergs och Varbergs tullkammardistrikt.

Varbergs hamnområde begränsades av de båda vågbrytarna som låg utanför de båda hamnbassängerna. Sammanlagda kajsträckan för lastning och lossning var runt 1,2 km, varav rund 4-500 meter var packhusområde.
Enligt uppgift från 1920-talet dominerades hamnen av Hallandsbolagets ångfartyg som två gånger i veckan medförde styckgods från Lübeck och Köpenhamn. På höstarna brukade den bohusländska fiskeflottan, efter att ha avslutat sillfisket vid ön Anholt, anlöpa Varberg för invisitering och försäljning av sillen. Uppbörden dominerades av kassaartikar, främst kaffe. Nederlagsrörelse förekom och angavs på 1920-talet som betydande i förhållande till platsens storlek. En avsevärd trafiktrafik förekommer till Borås medomliggande industriområde.

Från 1825 till 1904 tillhörde tullkammaren det Västra distriktet med chef i Göteborg. Därefter löd den direkt under Generalstyrelsen i Stockholm. Från den 1 januari 1974 tillhörde den Västra regionen med säte i Göteborg.

Den 28 november 1972 levererades handlingar fram till 1925 till Landsarkivet i Lund. Detta är en kompletterande leverans från samma arkivbildare.

Tullkammarens och Tullverkets uppgifter
Tullkammarens uppgift är att handlägga ärenden som hörde till Tullverkets förvaltning. Tullverkets huvuduppgift var att bevilja tull på införda varor. Det var främst att övervaka och kontrollera trafiken så att bestämmelser om import och export av varor efterlevs samt att fastställa och uppbära tullar, skatter och andra avgifter så att riktig uppbörd kan säkerställas.
Övriga uppgifter bestod av att uppbära fyr- och båkavgifter, skatt på vissa införda varor samt att lägga på införseluppgifter.
Tullverket handlade även ärenden för tullrestitution, d.v.s. varor eller material som återutförts efter användandet eller bearbetning. Detta kan gälla material som används för ombyggnad, reparationer, m.m.
Förutom de uppgifter som uppstod vid godshantering vilade det även på tullverket att förhindra olovlig införsel och förhindra insmuggling av varor. Detta skedde genom att kontrollera att bl.a. smittsamma sjukdomar inte fördes in och att övervaka att gällande regler och föreskrifter följdes för de varor som var underkastade restriktiva bestämmelser. Vissa varor såsom tobak och sprit fick endast införas av speciella importörer och enligt vissa villkor. Dessutom skulle tullverket tillse att varor med oriktig ursprungsbeteckning inte fördes in. Kontrollen gällde dock inte endast för varor som fördes in i landet utan även för varor som skulle lämna landet. Tullverket skulle tillse att varor som hade utförselförbud inte lämnade landet.
Vid skeppsbrott eller när fartyg strandade skulle tullverket ta till vara statens intressen genom att utöva uppsikt och bevaka kronans rätt genom att de skötte handläggandet av dessa sjöfyndsärenden.
Brott som begicks mot de regler och förordningar som gällde vid varuhanteringen beivrades av tullverket genom att de förde statens talan i de ärenden som föll under åtal.
Även andra uppgifter åvilade tullverket som indirekt hade med import och export och den kontroll som då krävdes. Detta gällde främst skeppsmätningen som tullverket genomförde. För att kunna beräkna hur stor last som fördes in eller ut var man tvungen att mäta fartygens lastkapacitet. Fartygstrafiken kontrollerades och så även fisketrafiken. Persontrafiken har varit föremål för tullverkets kontroller sedan starten men i relativt blygsam skala jämfört med den huvudsakliga uppgiften som var godstrafiken.
För att tullverket skulle kunna utföra de olika uppgifterna organiserades olika avdelningar som hade ansvaret för vissa uppgifter. En del avdelningar hade renodlade uppgifter medan andra kunde i mindre skala ta hand om samtliga inom ett visst bevakningsområde. Således uppstod så småningom avdelningar inom olika delar av hamnen. I och med att tullverket hela tiden måste följa med i import och export handeln har det skett ett flertal omorganisationer i syfte att klara av uppgiften och anpassa sig till kommersiella intressen.

Den lokala tullförvaltningen hade ett nära samband med stapelstadsrätten. Städer som hade denna rätt fick bedriva utrikesfart med egna fartyg (aktiv stapelrätt) och ta emot utländska köpmän i hemmahamnarna (passiv stapelrätt). Vissa städer hade enbart aktiv stapelrätt. I varje stapelstad skulle en tullkammare finnas, vilket förenklade kontrollen av handeln. Systemet med stapelstäder upphörde 1927, även om vissa delar levde kvar ända till 1974. Västsvenska stapelstäder var Falkenberg (från 1866), Göteborg (från 1636), Halmstad (från 1646), Kungsbacka (1766-1778, beslutet genomfördes ej i praktiken), Kungälv (1762-1904), Lidköping (från 1879), Lysekil (från 1900), Marstrand (från 1658), Strömstad (från 1683), Uddevalla (från 1719), Varberg (från 1646) och Vänersborg (1858-1867).
I varje stapelstad skulle en tullkammare finnas. Tullkammare fanns efter 1923 på 56 platser, bl.a. Varberg. Tullplatser under tullkammarens rang var tullstationer och tullexpeditioner.

Efter 1937 fanns det 33 tullstationer, ett färre antal tullexpeditioner och 37 gränstullstationer utefter norska gränsen. Fram till 1960-talet var skedde det få förändringar beträffande tullplatsernas antal. Antalet tullstationer och tullexpeditioner höll sig på en jämn nivå. En mindre indragning skedde dock redan 1928. Tullkammardistrikt fanns först huvudsakligen längs kusten, men bättre kommunikationer (järnvägar och flyg) gjorde att även inlandet 1928 införlivades i distrikten. Tullkammardistrikten omdöptes samtidigt till Tulldistrikt.

Kustbevakningen
De funktioner som senare tillföll kustbevakningen var en integrerad del av tullkammarens uppgifter, även om det förekom en åtskillnad i administration och chefskap. Dess främsta uppgift var att upptäcka och förhindra överträdelser mot de författningar som de har att övervaka, främst olovlig varuinförsel. Det fanns en åtskillnad mellan övervakning till sjöss och övervakning till lands, s.k. strandridare.
Högsta befälet över kustbevakningspersonalen utövades av distriktscheferna eller tullförvaltaren. När distriktschefstjänsterna avskaffades överfördes chefskapet direkt på kustcheferna eller tullförvaltarna. Senare indrogs även kustcheferna och tullförvaltarna fick befälet.

Kustbevakningen 1825-1904
Den 20 april 1825 indelades Sverige i åtta distrikt. Detta beslut var till stora delar en stadfästelse av en redan existerande indelning som funnits sedan 1700-talets slut. Året efter tillkom ytterligare tre s.k. gränsdistrikt. Syftet med denna indelning var att få en organisation av inspekterande och sammanhållande karaktär mellan den centrala ledningen (Generaltull- styrelsen i Stockholm) och den lokala administrationen på respektive tullkammare.
Västra distriktet omfattade Göteborgs och Bohuslän län samt Halland.
Sju av dessa elva distrikt, inklusive de Västra distriktet, lydde under en distriktschef. Det Västra distriktet löd under en chef i Göteborg som inspekterade och kontrollerade, och rapporterade till Generaltullstyrelsen som tillkom vid samma tid. Vid frihandelns genombrott vid 1800-talets mitt ansågs dessa distriktschefer inte längre vara nödvändiga. Vid riksdagen 1869 beslöts att deras tjänster skulle dras in när innehavaren pensionerades. I Göteborg drogs tjänsten in 1874. Varberg blev därmed direkt underställt Generaltullstyrelsen. Distriktsindelningen behölls dock som ett slags administrativt begrepp, utan chef, fram till 31 december 1904, då distriktsindelningen upphörde. Efter detta blev varje tullkammare direkt underställd Generaltullstyrelsen, och dess personal stod under befäl av respektive tullförvaltare i de olika tullkammardistrikten. (1974 återkom en regional organisation för Tullverket.)
Kustbevakningen ställdes 1825 under militär organisation och lydde från 1835 under krigslagarna. Syftet var att upprätthålla disciplinen bland de anställda. Det skedde ingen inblandning från krigsmakten. Från den 1 januari 1905 lydde de inte längre under krigslagarna och hela Tullverket blev åter en helt civil organisation.

Kustbevakningen 1905-1927
Den 1 januari 1905 inrättades en Kustbevakningschef för Hallands samt Göteborgs och Bohus län. Denna ersatte den funktion som den tidigare chefen för Västra distriktet i Göteborg haft. Inom hans distrikt ingick från 1923 de då nybildade 20 - 24:e kustbevakningsdistrikten. Kustbevakningschefen utnämndes av Kungl. Maj:t. Den övriga kustbevakningspersonalen av Generaltullstyrelsen. De hade en inspekterande och kontrollerande funktion, och var ett mellansteg mellan Generaltullstyrelsen i Stockholm samt den lokala tullförvaltaren vid närmaste tullkammare (som även var chefer kustbevakningsdistriktet) och kustposteringarna. Det saknades motsvarande Kustbevakningschefer över ostkusten som inte hade behov av någon sådan. Syd- och västkusten ansågs ha större problem med smuggling. Övriga Sveriges kustbevakningspersonal stod under befäl av respektive tullförvaltare i de olika tullkammardistrikten. Denna kustbevakningschef fanns till år 1927 och fick ingen ersättare.

1923 års distriktindelning överensstämde i stor utsträckning med vad som redan gällde för gränsbevakningen. Men eftersom Varberg saknar landgräns påverkade detta inte Varberg. Däremot förändrades kustbevakningen. Kustbevakningen i Varberg sköttes åren 1923 - 1927 av 21:a kustbevakningsdistriktet. Åren 1928 - 1937 hette det Varbergs kustdistrikt (det var enbart en namnändring, organisationen och arbetsrutinerna förändrades inte). Distriktet sträckte sig från Bobergsån till och med Näskroken, mellan 20:e (Halmstads) kustdistriktet och det 22:a (Göteborgs).
De fyra distrikten på Västkusten slogs 1937 samman och blev Göteborgs kustdistrikt (ej att förväxla med det tidigare kustdistriktet med samma namn). År 1950 omdöptes detta till Västra kustdistriktet. I och med Tullverkets stora omorganisationen den 1 januari 1974 ersattes den av Bevakningskontoret (från 1 juli 1985 hette den Kustbevakningskontoret) inom Tulldirektionen i Göteborg. Från 1 juli 1988 bröts kustbevakningen ut ur Tullverket och blev en egen myndighet.

Viktiga handlingar
Inkommande samt utgående handlingar samt diarier är inbundna i samma volym efter år samt diarienummer. I de inbundna volymerna för Utgående skrivelser (B1), Inkommande journaler, Diverse inkomsters journal, Periodiska redovisningar, månadsredovisningar (alla är G-serier) ingår ett antal handlingstyper som i vanliga fall är gallringsbara. I detta arkivet ingår även handlingar från det 21:e kustbevakningsdistriktet.

Huvuddelen av arkivhandlingarna utgörs av gallringsbara klareringshandlingar för transportmedel och gods. Andra viktiga handlingar är ansökningar och tillstånd av olika slag. Såväl när det gäller volym som användning av arkivhandlingar dominerar gallringsbara fakturaakter avseende importvaror tillsammans med exportdeklarationer.
Från oktober 1991 infördes tulldatasystemet. Från denna tid sker registrering av exportdokument medan importdokument med "brygglösning" registrerades från november 1992, med ett komplett system från maj 1993.

Sökingångar till arkivet:
- arkivförteckningen
- diariet

Huvuddelen av handlingarna i arkivet är sekretessbelagda, de flesta med hänsyn till att de berör enskilda företags ekonomiska verksamhet (sekretesslagen 9 kap. 1 § första stycket). Dessa är dock gallringsbara. Alla handlingar i detta arkivet är offentliga.

Merparten av tullverkets handlingar är gallringsbara enligt gallrinsplan för tullstaten (TFS 1981:32 bilaga 5), som även använts retroaktivt. Andra gallringsbeslut finns i TFS 1925:228, 1944:224, 1944:225, 1946:9, 1950:25, 1965:180, 1974:215. Stora arkivförluster gjordes 1866 då tullarkivialer såldes.

Arkivbeskrivningen är upprättad 2004 av Fredrik Johansson

Tillgänglighet

SekretessDelvis

Kontroll

Senast ändrad2014-04-08 14:00:10