Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Gammelkroppa bruk


Grunddata

ReferenskodSE/VA/50307
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/hdKOLTsNlqsqwuqabf8wb0
Omfång
0,7 Hyllmeter 
Datering
1822–1916(Tidsomfång)
ArkivinstitutionVärmlandsarkiv, Region Värmland (depå: Zakrisdal)
Arkivbildare/upphov
Gammelkroppa bruk (1540 (före) – 1904)
Alternativa namn: Gammalkroppa bruk
Alternativa namn: Gammalkroppa
Alternativa namn: Gammelkroppa Aktiebolag  (1877 – )
Kategori: Företag. Utvinnings- och tillverkningsindustri, ospecificerat (Hytta, bergsmanshammare)

Innehåll

Allmän anmärkningFörteckningsnummer 11/77
Inledning (äldre form)GAMMELKROPPA BRUK

I närheten av Persbergs och Nordmarks gruvor byggdes de äldsta hyttorna i Värmland. Dessa äldsta hyttor återfinns i Gustav Vasas jordebok av år 1540.

Vid Gammelkroppa hytta i Kroppa socken fanns 1540 två bergsmän, Ängelbrikt och Lasse Jönsson. I en skattelängd för år 1560 fanns då vid Gammelkroppa hytta fem bergsmän och två husmän. Hyttan var belägen vid sjön Yngens avloppsälv Kroppaälven, där den nära utloppet ur sjön bildade ett 12 m högt fall. Till en början framställde hyttan osmundjärn, men enligt en redogörelse från 1613 tycks en övergång ha skett till tackjärnsframställning. Under 33 dagars blåsning producerades 85 skeppund järn. Vad avser råvarutransport låg Gammelkroppa hytta mycket fördelaktigt till. Malm kunde med båt forslas över Yngen från Persbergs gruvor.

I början av 1600-talet uppfördes två stångjärnshammare vid Gammelkroppa med några års mellanrum. Den övre av dessa hammare var dubbelt så produktionskraftig som den nedre under 1600-talets senare hälft. Karl IX hade utfärdat ett påbud 1606 om att hammarsmedjor skulle anläggas. En period på 1600-talet var smidet nedlagt av brist på kompetenta smeder. Smidet återupptogs 1640, men den ena hammaren ödelades 1689. Vid seklets slut uppgick smidet till 300 skeppund.

På 1700-talet råkade Gammelkroppa ut för de inskränkningar i näringsutövandet, som då drabbade många bruk i Bergslagen. Skogen skulle i första hand användas till tackjärnsframställning. Smidet vid den kvarvarande hammarsmedjan begränsades 1738 till 150 skeppund årligt smide. Bergsmännen förbjöds att avyttra någon del av sina skogar. Tackjärn fick inte köpas, utan eget tackjärn skulle utsmidas vid hammaren och kolet skulle komma ur den egna skogen. Smidet fick senare utökas och uppgick 1840 till 200 skeppund. Hammaren drabbades 1841 av en eldsvåda som ödelade den. Det smide, som hammaren i Gammelkroppa hade privilegium på, överfördes till Lesjöfors.

Gammelkroppa fick 1842 privilegium på två puddlingsugnar och vällugnar med hammare. Endast den ena ugnen blev byggd för färskning av järnet medelst puddlingsmetoden. Ugnen var i bruk ett tiotal år. Därefter bedrevs enbart tackjärnsblåsning i Gammelkroppa.

Delar av Gammelkroppa såldes 1839 till Gustafsfors Bolag. I detta delvis dalsländska bolag hade Jonas Waern i Uddeholm och Gustaf Ekman i Lesjöfors intressen. Gustafsfors bolag bildades 1841. Hyttan i Gammelkroppa försåg nu Gustafsfors bruk och Lennartsfors bruk i sydvästra Värmland med tackjärn.

1857 såldes Gustafsfors bolag egendomar till ägarna av Sälboda bruk, W Röhss, J G Bressander och friherre Svante Fleetwood. Gammelkroppa blev därmed avskilt från de andra bruken, som fick andra ägare. Gammelkroppa stannade inom familjerna Röhss, Fleetwood och Weinberg till 1897. 1877 bildades Gammelkroppa Aktiebolag som köpte bruket.

Järnframställningen i Gammelkroppa skedde med gamla metoder fram till 1840. 1839 blåstes hyttan 164 dygn och av 4 804 skeppund malm tillverkades 2 401 skeppund tackjärn. Masugnen förbättrades på 1840-talet. Ny blåsmaskin anskaffades, ugnspipan höjdes och varmapparat uppfördes på masugnskransen. Rostugn och krossverk tillkom. Hyttan blev senare ombyggd och moderniserad. Den uppbyggdes helt av sten och försågs med en ny rostugn. Vid ombyggnaden placerades hyttan på en annan plats vid älven än den gamla mulltimmerhyttan.

Gammelkroppa bruk övergick 1897 till Storfors Bruks Aktiebolag. Blåsningen fortsattes av Storfors i flera år, och 1901 blev masugnen föremål för en onfattande reparation. Storfors ansåg sig emellertid inte ha behov av Gammelkroppas tackjärn. Tillräckligt stora mängder tackjärn kunde produceras vid Nykroppa järnverk. Gammelkroppa hade inte heller köpts av Storfors för sin hyttas skull. Det som intresserade Storfors var att behärska det vattendrag, som Gammelkroppa var beläget vid och därur kunna erhålla vattenkraft. Hyttan nedblåstes 1904 och 1913 beslöts att hyttan skulle rivas.

Litteratur:

Furuskog, Jalmar: "De värmländska järnbruken" (1924) Ekman, Gust: "Ur Storforsverkens historia" (1921).

Kontroll

Senast ändrad2018-06-11 11:12:03