Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Sölvesborg Stad Fattigvårdsstyrelse


Grunddata

ReferenskodSE/K006/1113
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/T3uu4PdiywPIHzUZONYFH8
ExtraID1113
ArkivinstitutionSölvesborgs kommuns centralarkiv
Arkivbildare/upphov
Sölvesborg Stad Fattigvårdsstyrelse (1853 – 1956)
Kategori: Kommunal myndighet

Innehåll

ArkivhistorikHospitalförordningen från 1624 är även landets första fattigvårdsförordning. Enligt denna skulle städernas hospital ta emot fattiga och sjuka som inte hade några släktingar. Vidare skulle det även inrättas en fattigstuga eller fattiggård i varje församling. Detta upprepades i 1686 års kyrkolag, men någon större fart fick inte fattigstugubyggandet förrän under 1700-talet. Enligt 1847 års fattigvårdsförordning (SFS 1847:23) skulle varje socken eller stad utgöra ett fattigvårdssamhälle. I varje fattigvårdssamhälle skulle finnas en fattigvårdsstyrelse för att förvalta fattigvården.

Genom en donation från Karl XIV Johan 1819 upprättade Sölvesborg sitt första och enda fattighus 1822/1823 vid Västra Storgatan på stadsägan 431 (idag kvarteret Ungersbacke). 1832 fick fattighuset sitt första reglemente.
Sölvesborg Stad övertog år 1878 färgaren Erik Ternströms gård (kvarteret Trasten) då denne gått i konkurs 1873. Den gjordes om till fattiggård i början av 1880-talet. Fattiggården blev en lösning för de som i någon mån kunde bidra till sitt uppehälle, medan stadens fattighus var till för de hjälplösa och utblottade. I början av 1900-talet bedrevs en småskola på gården. 1941 revs gården

När kommunerna infördes år 1863 gällde 1853 års fattigvårdförordning (SFS 1853:39). De uppgifter som sockennämnderna och fattigvårdsstyrelserna hade haft enligt denna förordning övertogs av kommunalnämnderna eller kommunala fattigvårdsstyrelser. Enligt både 1847 och 1853 års förordningar kunde flera socknar bilda ett fattigvårdssamhälle.


År 1871 ändrades detta genom förordningen SFS 1871:33 som innebar att varje socken, stad eller köping hädanefter skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Fattigvårdssamhällets beslutanderätt var förbehållen kommunalstämman eller kommunalfullmäktige. För verkställigheten skulle det i varje fattigvårdssamhälle finnas en fattigvårdsstyrelse eller nämnd. Ville kommunen inrätta en sådan nämnd skulle det anmälas till länsstyrelsen. I landskommunerna kunde dock kommunalnämnden ha hand om fattigvårdsstyrelsens uppgifter. I fall kommunen inrättade en särkskild fattigvårdsstyrelse skulle denna bestå av minst tre ledamöter i landskommun och minst fem i städer. Kyrkoherden hade rätt att delta i överläggningarna men var inte invald som ledamot.


Fattigvårdsstyrelsen skulle enligt 1871 års förordning noga göra sig underrättad om den bidragssökandes levnadsförhållanden och behov. Vidare skulle styrelsen föra förteckning och i övrigt utöva tillsyn över dem som fick fattigvård. Fattigvårdsstyrelsen skulle även ingripa om barn på ett eller annat sätt vanvårdades i sammarbete med Barnavårdsnämnden.

Först med 1918 års fattigvårdslag (SFS 1918:422) blev fattigvårdsstyrelse obligatorisk. En annan nyhet i 1918 års lag var att minst en av ledamöterna i styrelsen skulle vara kvinna. Även stadsläkare, om sådan fanns, hade rätt att delta i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar, utan att vara vald som ledamot. Fattigvårdsstyrelsen fick också ha hand om kommunala behovsprövade pensionstillskott till den år 1914 inrättade folkpensionen. Det låg även nu på länsstyrelserna att övervaka kommunerna och se till att de följde gällande fattigvårdslagstiftning genom s.k. fattigvårdskonsulenter. Vid den här tiden började fattighusen och fattiggårdarna, officiellt, byta namn till ålderdomshem. Därför står handlingar gällande ålderdomshemmet Gerbogården att finna i arkivet.

Enligt SFS 1936:56 blev Fattigvårdsstyrelsen även socialregisterförare. Kommunen blev nu skyldig att mer noggrant dokumentera sin fattigvård. I landskommunerna låg ansvaret på kommunalnämnden, i städerna var det fattigvårdsstyrelsen.

När den gamla sockenlojaliteten, som innebar att man tog hand om "socknens barn" som hade det svårt, slogs ut genom att folk flyttade till städerna och blev lönearbetare, orsakades fattigdom även av att vara arbetslös. Förutom kommunerna fick även staten ersätta den gamla sockenlojaliteten med bl.a. en fattigvårdsinspektör (utsågs av socialstyrelsen) fr.o.m. 1918 och genom 1924 års barnavårdslag inrättades istället en inspektör för fattig- och barnvård. Inspektören skulle leda fattigvårdskonsulenterna ute på länsstyrelserna.

Fram till och med 1940-talet krävdes ingen särskild utbildning för att arbeta inom fattigvård. I Stockholm hade det visserligen inrättats ett Socialpedagogiskt institut 1921 men det var inte förrän på 40-talet som socionomutbildningar på de störrre univeristeten inrättades. Från början kallades de Socialinstitut och var i kommunal regi. Ubildningen övergick i statlig regi i början av 60-talet och socialhögskolorna var ett faktum.

Under fattigvårdsstyrelsen kunde man även hitta Rotestyrelser (1871-1918), tillsyningsman över bettlare (1871-1956), distriktstyrelse (1919-1956) och styrelser för olika anstalter och inrättningar. I Sölvesborg Stad sköttes frågorna direkt av antingen Fattigvårdsstyrelsen eller av Drätselkammaren.

Den 1 januari 1957 ersattes Fattigvårdsstyrelsen av Socialnämnden enligt lagen om socialhjälp (SFS 1956:2).

Kontroll

Skapad2015-08-14 09:37:49
Senast ändrad2015-08-14 09:37:49