Hambraeus, Birgitta  (1930 – )

Birgitta Hambraeus, vem är jag, tecknat av henne själv.......

Jag,Sigrid Brgitta Hambreus är född Lindblom den 11 april 1930 kl 4 på eftermiddagen i Villa ASEA i

Västerås hos morfar och mormor som deras första barnbarn.

Det var barnssängsfeber på lasarettet i Västerås så mamma Janesie Lindblom gick igenom en enormt svår och långvarig förlossning av sin förstfödda i Villa ASEA, hemma hos sina föräldrar Rut Randall Edström och ASEA-chefen Sigfrid Edström. Och så fick hon barnsängsfeber i alla fall, när doktorn kom för att försöka få liv i mig. Han slängde runt med mig vilket gjorde att jag kvicknade till, men samtidigt bröts mitt vänstra knä bakåt så att det det ledade tvärtemot det naturliga. Så fick det vara under en tid och jag vrålade oavbrutet så att min stackars mamma nog inte tyckte att bebisar var en särskilt bra idé. Så fort de lade benet rätt igen, lär jag ha slutat skrika.

Pappa, Erik David Lindblom, född 1897 i Luleå, blev civilingenjör på KTH i elteknik och gifte sig med Jane Sigrid (alltid kallad Janesie) Edström, född 1906 i Västerås. Vi bodde först på Hållgatan i Västerås, flyttade efter några år till Lützengtan i Stockholm och därefter till hörnet av Grönviksvägen nr 135 i Nockeby, Bromma där jag lekte med Anita Markelius som bodde i den berömda funkisvillan intill och gick i Höglandsskolan. Min första lärinna var kväkare, den underbara fru Bergman.

År 1939 flyttade familjen till Finspång. Pappa och jag bilade efter jul ned med taxen Mazurka och kanariefåglar. Vi tvingades av snöstorm ta in på hotell i Nyköping. Jag kan se min strikta far pulsa in med barn och djur på hotellet! Vi startade tidigt dagen därpå för att hinna till mitt upprop vid Ekmanska folkskolan i Finspång. Kavat gick jag fram till min lärare, magister Turén, och sade: "Jag ska be att få slippa arbeta så hårt i dag, för jag har inte sovit så mycket i natt". Han hade humor och vi blev mycket goda vänner.

Pappa blev så småningom direktör för dåvarande STAL i Finspång, nu ABB STAL och vi bodde mitt emot skolan i 14-rums jätte-villa, med tennisplan,som gränsade mot Slottsparken. Mina kamrater, arbetarbarnens hem, var oftast ett rum och kök. Jag var avundsjuk på dem för att de hade sina föräldrar inom räckhåll, alltid och såg inte det minsta fördel med att bo ett stort flott hus. Jag tyckte det var orättvist, att jag fick så mycket mersaker än de. Viktigast var ju gemenskapen med kompisarna. jag blev gängledare. Vi spelade teater och skrev skoltidning. Jag var med och mobbade Lillan, en flicka med löss som luktade illa och bodde på "Gatan",numera fint rustade Bruksgatan. jag fick utmärkelsen som bästa elev och bästa kamrat, det senare framröstat av klasskamraterna, som jag blev mycket glad över.

Jag grälade och slogs alltid med min två år yngre syster Barbro och mindre med bröderna Björn-Erik och Claes-Magnus och aldrig med sladdbarnet Karin som vi alla älskade.

Mamma startade Kvinnliga bilkåren i Finspång och var ordförande för Lottakåren och satt i luftbevakningstorn under väldskriget. Jag var unglotta och stickade brynjor till soldatern i kriget i Finland.

Mamma ordnande många sociala aktiviteter för STAL-fruarna, i både föreningen för tjänstemännens fruar och den andra föreningen för arbetarnas, i enklare lokaler. Det bara skulle vara så på 40-talet. Vi hade en kokerska och en husa boende hos oss. Mamma var en uppskattad och entusiastiska värdinna för alla STAL:s gäster långväga ifrån.

Pappa engagerade Curt Nicolin innan han var klar med sin civilingenjörsexamen, att utveckla Sveriges första jet-motor efter modell av nedfallen tysk V1:a. Därefter bestämde sig Flygvapnet för att i stället köpa en Rolls Royce-motor. Det hade vi inte fått om inte de kunnat tekniken. Pasppa använde framsynt det skadestånd staten betalde för att lösa sig från kontraktet med STAL till att bygga ,ett modernt laboratorium.

Jag tror att pappa var omtyckt av folket på golvet. Varje dag promenerade han genom verkstaden till sitt kontor på Finspångs slott och talade med arbetarna. Han såg också till att verkstaden målades i klara färger med farliga delar markerade med rött, till skillnad mot de dystra svartgrå verkstäderna som var vanliga på den tiden. Men när han närmade sig 60 år sparkade han "snett uppåt" som det heter i dessa kretsar och Curt Nicolin blev direktör. Pappa var lycklig över att kunna ägna sig åt forskning och förbättrade turbinkonstruktioner, så att STAL hade använding av hans uppfining.

Det var värre för mamma. hon hade en stor uppgift så länge hon var" leading lady" i Finspång. För henne var det svårt att som bara 49-åring mista sitt jobb som direktörsfru när hon och pappa flyttade till Djursholm. Hon ägnade sig bl.a åt att vara oavlönad chaufför åt diakonissan Katarinan Ottow ibland Stockholms utslagna och gick under en tid med en tidningsvagnen på Danderyds sjukhus.

Efter några år i Finspångs samrealsskola kom jag till internatet i Sigtuna Humanistiska Läroverk. På den tiden var det ont om gymnasier utanför städerna och mina förmögna föräldrar valde bort alternativet pendling till eller inackordering i Norrköping och lät mig gå i denna fina skola. Goda lärare, filosofiundervisning för alla, livsåskådningsdiskussioner i Sigtunastiftelsens tornrum, bildade upplevelser med musik och "plastsik dans" för Vera Alexandrova, som stärkte oss osäkra tonårsflickors självkänsla när hon sa: "Kom ihåg att ingen rörelse är någonsin ful när den är ärligt känd!" Jag var särskilt intresserad av historia och skrev min uppsats om slottsliv i början av 1800-talet i det gamla 1600-tals De Geers slottet i Finspång, som nu är kontor. Uppsatsen baserades på autentiska dagböcker från tiden. Jag fick plugga latin och franska på somrarna för att klara mig upp i nästa ring. Distriktsmästare på 80 m i skolmästerskapen . Redaktör för Suum Quique, SHL:s skoltidning.

Efter studenten 1949 reste jag till USA med morfar och mina föräldrar. Ruth var amerikanska och jag har många släktingar i staterna. Så blev det mer av en slump, psykologistudier vid Uppsala universitet, där jag tog en tvåa i psykologi.

Under studietiden i Uppsala (psykologi) delade jag en dublett med Kerstin Husmark, nu gift med en norrmannen Otto Bull, som hon träffade en vår i Uppsala. Jag var då tillsammans med Ottos kompis, Hanno Lambers, en tysk utbytesstudent som var ditbjuden för försoning.

Sedan bodde min syster Barbro och jag ihop i pappas lägenhet på Österlånggatan 33 i Gamla Stan i Stockholm och jag läste ett betyg i sociologi för docent Gunnar Boalt. Jag engerade mig i Oxfordrörelsen, som då bytt namn till MRA. jag valde mellan att fara till deras kursgård i Schweiz eller Vassar College i Poughkeepsie, N.Y., USA.

Nu var det 1951 och USA tog emot" foreging students" vid sina "college". Med morfars hjälp och påtryckningar från hans inflytelserika vänner i USA, fick jag ett stipendium vid Vasser College i staten New York. Jag gick mitt "Junior" och" Senior year" där och 1953 tog jag min" B.A., Baccelor of Arts", mitt emellan svensk studentexamen på den tiden och fil. kand. Mitt huvudämne var" Economics" med sociologsik inriktning.

Jag hade det underbart. Fick vänner för livet bland rika flickor och lärde mig att uppskatta fritänkande (liberala) amerikaner med civilkurage. Miss Blanding, vår rektor, utmanade den styrelse hon var helt ekonomiskt beroende av, genom att hålla ett brandtal i "The Chapel", mot Mac Cartyismens sanslösa kommunistförföljelser, efter högtidlig inmarch av seniorer i "Cap and Gown". Sånt glömmer man inte. Stoltheten, hur hjärtat vidgas av beundran och glädje inför modet att ta risker för något man tror på, glädjen i det rätta, det goda, det sköna.Jag lärde mig också vad demokrati är: att utforma samhället så att de många människor har en chans att förstå och påverka.

Jag blev omhändertagen i Vassar och fick min självkänsla stärkt. Mitt "social life" var rikt med sport, teater och dates i pojk-colleges som Yale i närheten. Jag var ordförande för "college"-kören, som framförde Bachs Matteus-passion tillsammans med pojkar från Yale.

Vassar, med ca 1600 elever, endast flickor, ett av "The Big Seven", hade utmärkta lärare med ambitioner. Jag minns hur vi fick skriva ett "paper" i veckan ungefär,ibland fick vi formulera en hypotes, gå till det underbara biblioteket och testa den genom litteraturstudier. Jag gjorde en lista på alla böcker jag därigenom ögnat igenom, aktivt sökande efter synpunkter som stärkte eller vederlade (lika intressant) mina hypoteser. När jag sedan lämnade listan till docent Boalt och han har frågat mig på innehållet i en del av böckerna, kom jag ihåg förvånansvärt mycket av, att läsa "aktivt", ställa frågor till texten, är verkligen effektivt, Boalt, som imponerades av listan på sociologins toppforskare som knappast nått till Sverige ännu, gav mig en trea med spets direkt. Dock efter en uppsats.Jag räknade statistik på Joakim Israels doktorsavhandling i socialpsykologi. Fil.kand-examen blev klar 1954, kompletterad men en ett med spets i engelska.

Arbetslös. Jag gick bl.a till Planverket och frågade Lennart Holm om de kunde ha nytta av mig, men det hade de inte.

Jag arbetade frivilligt som ungdomsledare för Mellanflickorna vid Mäster Olofsgården i Gamla Stan och ordnade kaffe-servering vid den årliga Stortorgs-festerna. Jag förlovade mig med Storkyrkopojkarnas ordförande Karl-Oskar Melén och bodde ibland i synd med honom på Själagårdsgatan. Det var delvis en protest mot min samhällsklass och frigörelse ifrån mamma Janesie som jag alltid varit mycket nära och som nu gick igenom en klimakterikris med maniska och depressiv prägel. Karl-Oskar tyckte att överklassens alla konstiga sätt att umgås på var pest, men uppskattade morfar Sigfrid. Och morfar var mycket vänlig mot oss, men en dag sa han till mig med stor innerlighet: "Birgitta, det är oerhört viktigt vem man gifter sig med! "En lärorik förlovning för Birgitta" sa Karl Oskar när vi skildes åt som vänner 1955 efter ett år.

Nu engagerade Curt Norell mig som assistent på Birkagårdens hemgård, där jag senare arbetade med Riksförbundet för Sveriges ungdoms- och hemgårdar. Kände mig allmänt förvirrad och gick något halvår i psykoanalys, vilket fick mina av morfars ärvda aktier att snabbt att smälta ihop.

Psykoanalysen lärde mig att det är nödvändigt för den psykiska hälsan att inte förtränga ilskan utan uppleva den. Man bör naturligtvis inte uppträda ilsket eller våldsamt. Behärskaning är verkligen mycket lämpligt, men inte förnekade inför sig själv. I min aggressionshämning hade jag reagerat bisarrt och närmast tyckt att det var uppfodrande positivt när folk behandlade mig illa. Och så kom ilskan fram på omvägar, som djup nedstämdhet ibland, till synes utan orsak. Jag blev också av med min barndoms astma som plågat mig varje sommar på familjens sommarö Gåsö. Att ha tillgång till sina känslor är livsviktigt.

MRA kom tillbaka till Stockholm med medryckande skådespel och jag greps av rörelse igen och stilla stunder ,då jag fick "ledning" för hur mina syskon borde göra... så började jag gå på Ludvig Jönssons gudstjänster och lämnade MRA för gott i utbyte mot hans öppna, varma kristendom.

Jag är nästan aldrig rädd. Min bakgrund betyder att jag är van att umgås med industriledare och finansmän. Marcus (Dodde) Wallenberg var styrelseordförande i STAL och han lärde mig litet av mysteriert med navigering av jättesegelbåtar. Kräftskivan vid styrelsmötet i vårt hem i Finspång gick inte av för hackor och vi barn fick äta så mycket vi ville. Flygvapenchefen m.fl. har jag sett ligga på magen i vår gillestuga i och leka med mina bröders modelljärnväg. Curt Nicolin hade som gammal sigtunastudent och anställd vid STAL mig till bordet på min studenthippa, då ett trettiotal kamrater från skolan fick övernatta i gästrum på Finspång slotts gästflygel. Men vid mina besök som riksdagsman vid olika företag har jag konstaterat att jag känner större samhörighet med fackföreningsrepresentanterna.

Morfar Sigfid Edström var ledande person inom svenskt näringsliv, den första hälften av 1900-talet. Han kom ifrån en medelklassfamilj och bodde i Majorna i Göteborg med en ofta frånvarande sjökapten till far och en stark mor, tog ingenjörsexamen vid Chalmers, studerade i Zürich och arbetade i USA, där han träffade sin blivande hustru Ruth Randall.

Morfar anlitades av Häradshövdingen Wallenberg, för att bygga upp ASEA efter en kris. Han trivdes väl i Göteborg där han elektriferat spårvägen och ville inte ta jobbet, men erbjöds en enorm fallskärm om han skulle misslyckas och bonus i förhållande till hur bra företaget lyckades och han lyckades ju...

Alla tjugo barnbarnen fick när vi föddes mängder av aktier, som vi förvaltat olika väl. Morfar var engagerad i Internationella handelskammaren, i flera år som ordförande för Internationella Olympiska kommittén (på den tiden gällde det inte att vinna men att kämpa väl). Han var SAF:s ordförande vid Saltsjöbadsförhandlingarna och jag är övertygad om att det var hans blanding av kamratlighet och styrka och respekt för arbetarna som var grunden till Saltsjöbadsandan.

Så läste jag Axel Hambreus bok om sonen Olle, "Per Magnus bygger", som visade ett aktivt ungdomsarbete, som borde kunna inspirera Birkagårdens Pojkby i Hornberga, Orsa. Gick över ängarna och svindlade vid tanken att detts skulle kunna bli mitt hem. Tyckte att Olle, "Hampan", var Hjalmar Gullbergs Förklädd Gud.

Hamregården var ett ruckel, inrett av grabbar, men med undersköna omgivningar och spännande framtidsplaner. Olle prästvigdes och fick halvtidstjänst som pastorsadjunjkt av biskop Johan Cullberg, som kände båda våra föräldrar.

År 1959 gifte vi oss. Ett stort bröllop i Orsa kyrka i samband med högmässan.

Spelmännen spelade Maklins gamla brudmarsch. Det var 300 Orsa-gäster som var inbjudna till kyrkkaffe.

Kärleken till Olof "Hampan" gjorde mig till en osjälvständig klängranka, som mer än gärna lämnade storstaden och bosatte mig i Hornsberga skogsby i Orsa. Vi bodde i den slum som Hamregårdens pojk- och flickby var vid den tiden, några hus byggda av ungdomar. Byborna sdom nästan gett upp om sin lilla bys framtid, hälsade oss med stor värme välkomna, med "malla" när det lyste för oss i kyrkan. En trädstam med ruska i toppen och våra initialer i två hjärtan. Och hela byn ställde upp och byggde Hornberga kapell som högtidligen invigdes av biskop Johan Cullberg.

Olle fick en halvtidstjänst som pastorsadjunkt och vi levde på 500 kronor i månaden vilket var värt

en del på 60-talet, men med stora skulder för Hamregårds-bygget.

Hampan har en unik förmåga att tro fram storverk av unga personer och för all del av mig också.

Det var bara vi två vuxna och mängder av ungdomar som gradvis förbättrade en gammal fallfärdig stuga och byggde femtontal hus till by, laga mat, städa, och fick uppgifter som de klarade av och beröm, massor av beröm.Förutom Olles memoarer "Mitt liv med Hamregården", har gamla lägergrabben Thobias Ligneman skrivit en akademisk uppsats om denna unika och framgångsrika verksamhet, där jag var ungdomsledare och husmor tills jag kom in i riksdagen 1971. Våra söner Axel och Anders föddes 1959 och 1961 och tillbringade sina första år mitt bland lägergrabbarna. Vi hade från början bara ett eget rum och inget kök och nu undrar jag hur jag stod ut. Gemenskapen på lägren är emellertid unik och medryckade. År 1969 flyttade vi in i vårt egna hem i Hornberga. Prästgården kallad. Av miljöskäl, trodde vi, blev den el-uppvärmd. På slutet av 90-talet installerade vi en utmärkt fungerande träpelletskamin, som klarar nästan hela uppvärmningen.

Efter några år av praktiskt arbete och moderskap då jag faktiskt inte längre kunde förstå mina uppsatser från Vassar när jag försökte läsa dem, ryckte jag upp mig och började följa den första kursen på radiouniversitetet i ämnet statskunskap, 1963. Skaffade en bandspelare och andvände småstunder till föreläsningarna. Njöt av att plugga igen. Tog med ungarna i Volvo Duetten, som jag ordnat livsfarligt förstår jag nu, men med bord och stolar och madrasser så att mina små killar kunde hålla sig någorlunda lugna under färden. Mamma Janesie tog hand om dem under tentamen och jag fick en etta i statskunskap.

Klängrankan Birgitta började morska upp sig. Och Olle klarade av min förändring och stödde mig.

Jag fick ett halvtidsjobb som skolkurator vid Mora gymnasieskola och arbetade därefter som ämneslärare i bl a engelska och psykologi vid Orsa dåvarande yrkesskola. Samtidigt var jag fortfarande husmor på Hambre.

Syndikalisterna i Orsa, frihetliga kommunalfolket ville att jag skulle ställa upp för dem i kommunalfullmäktige. Jag kände mycket hedrad över att dessa respektingivande skogsarbetare hade förtroende för mig, men kände mig inte hemma där. Den ledande representanten i Orsa var litet och udda och närmast kommunist.

Olle och jag engaerade oss i KDS . Inte minst kampen för att försvara kristendomsundervisningen i skolan var avgörande för oss. Vi delade ut valsedlar vid valet till riksdagen 1964. Men det ringa gensvar fick oss att ge upp direkt. Jag hade läst Rachel Carsons "Tyst vår" och Martin Bubers "Jag och Du" och ville göra en politisk insats, inte bygga ett nytt parti.

"Tyst vår" var en skrämmande och uppfodrande läsning. Hur kunde vi strö GIFT över våra åkrar! Kampen för ekologisk odling var grundläggande i mitt politiska arbete. miljöfrågan kändes så viktig att man inte bara kunde sitta och beskärma sig, jag ville försöka göra något.

Den judiska teologen och sociologen m.m. Martin Buber fick mig att se hur man kunde omfatta de diffusa idéer jag länge haft i tillfredsställande begrepp. Aha-upplevelser. Det personligas betydelse. Hur samhället går under när "jag och du" förträngs. Livet inskränks av det allomfattande förtingligandet av människan, naturen och Gud i vår kultur.

Verna och Gunnar Smids tillsammans med Dalacenterns ombudsman Folke Jackson besökte Olle och mig på Hamre och fick oss att gå med i Centerpartiet. Olle blev ordförande för Barnavårdsnämnden. jag kastade mig förtjust in i avdelningsmötenas diskussioner, mest med envisa dalkarlar. År 1966 blev jag vald till Orsa kommunalfullmäktige och utsågs till ledamot i Byggnadsnämnden och Samarbetskommittén med Ore kommum. Jag var även under en period med i Kommunstyrlesen och tog initiativ till Orsa för framtid, som ledde till att Orsa blev en av landets ekokommuner. Kommunfullmäktigeledamot var jag till valet 1988, då centern som enda parti i Orsa saboterat idéen om en framtidsby på Ön, där jag engagerat mig hårt. I stället fördes den unge Mikael Thalin upp på första, plats, vilket var ett lyckokast. Han blev Sveriges yngsta kommunalråd och en verklig framtidsman för Centerpartiet.

Ovanstående har tecknats av Birgitta Hambreus

Arkivet har behållit sin ursprungliga struktur, innehållet speglar Birgita Hambreus intresseområden inom politiken, det består i huvudsak av korrespondens, energi, Europeiska unionen, riksdagstryck som Birgitta Hambreus har skrivit själv. Vidare produktion som består av artiklar framträdande och tidningsklipp som Birgitta Hambreus finns med i, projekt som består av utredningstjänst promemorier, stål, SOU, promemorier ifrån Framtidssekretariatet samt diverse projekt. Till slut, utskottsarbete och diverse som bl.a tar upp förhållandet mellan kyrka och stat m.m.

Birgitta Hambreus stora politiska genombrott var vid energidebatten under 1970 -talet. Hennes ensklda motion 1973:1467 fick riksdagen att ompröva kärnkraften. Riksdagens beslut om ett tlilkännagivande till regeringen motiverade NU på följande sätt sitt betänkande NU 1973:49 på sidan 19; " Utskottet anser alltså att det långsiktiga utbyggnadsprogram för atomkraft som har framlagts av kraftindustrin och som redovisas i statsverkspropositionen inte bör fastläggas. Frågan om atomkraftens utbyggnad måste kontinuerligt omprövas mot bakgrund av bl.a. säkerhetsriskerna... Inga beslut att bygga ut kärnkraften ytterligare bör fattas förrän ett nytt, allsidigt beslutsunderlag, innefattande bl.a. information om forksningsresultat och utvecklingstendenser har förelagts riksdagen" Hon var emot, att Sverige skulle bygga ut kärnkraften. Miljö- och kärnkraftsfrågan har varit Birgitta Hambreus signum. Vidare försökte hon även under folkomröstningen 1994 som gällde medlemskapet i Europeiska unionen att förhindra detsamma. Jag citerar ur EU och kampen för Sveriges oberoende "ingenting jag har varit med om i min 28 åriga tid som ledamot av Sveriges Riksdag har känts så, vanmäktigt förfärligt som att Sverige gav upp sin månhundraåriga frihet och nu tillåter att andra styr oss och dessutom betalar flera miljarder om året för att bli styrda".

Leif Nilsson, arkivarie