Arkiv

Jakob och Johannes församlingars fattigvårdsstyrelse

Grunddata

Referenskod

SE/SSA/0192

Länk till posten

https://sok.riksarkivet.se/arkiv/PSrswhEwrKshrou0Mt40T2

ExtraID

0192

Omfång

25,5 Hyllmeter

Arkivinstitution

Stockholms stadsarkiv (depå: Kungsklippan)

Arkivbildare/upphov

Jakob och Johannes församling

Kategori: Statlig myndighet. Församlingar inom statskyrkan

Innehåll

Inledning (äldre form)

Sammanfattning Jakob och Johannes församlingars fattigvårdsstyrelse

Jakob och Johannes församlingars fattigvårdsstyrelse kan sägas ha sitt ursprung i det fattighus som församlingen inrättade 1746 och som löd under en särskild fattighusdirektion. Mot slutet av 1700-talet hade församlingen även övertagit ansvaret för den öppna fattigvården, dvs fattigunderstöd åt behövande som ej var intagna på fattighuset.

1844 inrättades Jakob och Johannes församlingsnämnd som blev en direkt fortsättning på fattighusdirektionen. Nämnden var indelad i en avdelning för de egentliga fattigvårdsmålen och en för de sk ordningsmålen.

1864 avlöstes församlingsnämnden av Jakob och Johannes församlingars fattigvårdsstyrelse.
1872 avvecklades det gamla fattighuset och en nybyggd fastighet - Johanneshuset - togs i bruk på Sabbatsbergsområdet där det ingick i Sabbatsbergs fattighusinrättning; senare Sabbatsbergs ålderdomshem.

Under 1800-talets senare del centraliserades många av fattigvårdens frågor och under de sista decennierna hade fattigvårdsstyrelsen enbart ansvar för beviljande av naturaunderstöd, extra (akut) understöd samt barn(uppfostrings)hjälp.

1932 avvecklades fattigvårdsstyrelsen av den gamla modellen och ansvaret för den lokala fattigvården i Jakob och Johannes församlingar övergick till det nyinrättade fattigvårdsdistriktet nr VIII.

För ytterligare information och mer detaljer samt litteraturhänvisningar - se vidare följande sidor framåt.

Styrelsernas namn

1746-1844 Jakob och Johannes församlingars fattighusdirektion
(med flera olika varianter)
1844-1864 Jakob och Johannes församlingsnämnd
1864-1931(1932) Jakob och Johannes församlingars fattigvårdsstyrelse

Fattigvårdsstyrelsens exp. adress (under de senare åren)

(1907)-1926 Regeringsgatan 74 B
1927-1931 Snickarebacken 6
1932 Regeringsgatan 93 A

Inledning

Allmänt om fattigvården i Stockholm 1672 - 1932

Ansvaret för den offentliga fattigvården i Stockholm låg sedan 1672 hos stadens politikollegium. Fattigvården var alltså centraliserad och fattiga och utblottade kunde få understöd genom medel från den sk husfattigkassan som fram till 1751 helt förvaltades av politikollegiet. Till kassan fördes de medel som gavs åt de fattiga ”genom vissa avgifter och kollekter eller genom gåvor och testamenten” (Johanson 1984 s.23). Utdelning av allmosorna skedde sedan via några av församlingarna (Klara och Maria Magdalena) samt vid Danvikens hospital. I en mantalslängd för boende vid Skinnarviksbergen på Södermalm finns noteringar om att fattiga där ”får kyrkiones pengar” (Munthe 1959 s.118). Kassamedlen förslog inte långt ty ”medan husfattigkassans medel minskade, särskilt under missväxt och nödår, ökade samtidigt antalet fattiga” (Johanson 1988 s.37). Dessutom minskade förräntningen av medlen eftersom staden lånat ur kassan utan ränta. Kollegiet hade därför oerhörda svårigheter att klara av sin uppgift. Tiggeriet i staden var utbrett och delvis reglerat (1642 års tiggarordning). Stadens ”egna” tiggare måste uppvisa en ”tiggarsedel” som gav dem rätt till offentligt tiggeri och kollegiet skulle dessutom låta avvisa de tiggare som ej var hemmahörande i staden.

Enskilda inrättningar för fattiga vid denna tid var tex Danviks hospital från 1551,
Stora Barnhuset från 1620-talet och Drottninghuset från 1686.

Till följd av det extrema nödåret 1697 utfärdades året efter en ”tiggarförordning i vilken stadgades hur rikets fattigvård skulle bedrivas” (Johanson 1988 s.38). Från att tidigare varit baserad på i huvudsak frivilliga medel skulle nu avgifter till fattigvård erläggas tex i samband med bouppteckningar och testamenten och vissa kollekter och kyrkliga gåvomedel tillföll dessutom fattigförsörjningen. Allt tiggeri utanför den egna hemorten blev förbjudet och lösdriveri skulle stävjas.

På 1720-talet var fattigvården i Stockholm, efter många år av krig och nöd samt genom en ökande befolkning med en växande andel nödställda, oerhört eftersatt och frågan var till och med uppe på riksdagsnivå; bland annat 1731. Visserligen fanns nu ytterligare ett antal mindre fattighus och inrättningar som tillkommit på enskilt initiativ, tex Borgerskapets Enkehus från 1724 och senare det Rymanska fattighuset på Ladugårdslandet från 1732 samt det Soopska fattighuset på Blasieholmen från 1734, men dessa förslog dock inte långt. Senare tillkom också den Murbeckska inrättningen för föräldralösa flickor 1747.
1724 inrättades Kongl. Politie- och Brand-Commissionen för att bland annat förbättra politiväsendet i Stockholm. Från omkring 1730 började man även diskutera fattigvårdsfrågor och 1734 gavs kommissionen i uppdrag att söka förändra försörjningsansvaret för huvudstadens fattiga. 1736-1737 genomfördes en mönstring av ”alla rätta fattiga i Stockholm”. Med ”rätta fattiga” avsågs ” de sängliggande, lytta, lama, blinda” samt ”föräldralösa barn, utfattiga änkor och åldringar” och slutligen ”de husfattiga” (se vidare Johanson 1988 s.57, not 14). Mönstringen gav vid handen att staden hade 930 ”rätta fattiga” att försörja. Komministern i Maria församling, Jonas Hjortsberg, var en av dem som pläderade för ett ökat församlingsansvar och han hävdade i en inlaga att ”de fattiga skola vara mitt ibland oss” (Munthe 1959, s. 208). Kommissionens arbete ledde så småningom fram till en decentralisering av ansvaret där varje församling i Stockholm skulle försörja en fastställd kvot av fattiga. Kvoteringen baserades dels på antalet mönstrade fattiga i staden enligt ovan, dels på den sk brandvaktstaxeringen i resp. församling (dvs förmögenhetsförhållandena). (Brandvaktsavgiften hade införts 1730 för att bekosta ett brandvaktskompani som nattetid patrullerade i staden för att hålla ordning och svara för brandsäkerheten). ”Fattiga” församlingar kom härigenom att belastas förhållandevis mindre medan mer ”rika” församlingar ålades en större fattigkvot än den i församlingen boende. Några församlingar var därför snara att acceptera den nya ordningen (tex Maria Magdalena och Katarina) medan andra församlingar visade stor obenägenhet att ta på sig försörjningen och förändringsprocessen blev därför tidsmässigt utdragen. Kommissionen avvaktade och först efter kraftfullt agerande (från 1748 och med uppföljningar flera år framåt) av den nyinrättade Serafimerorden, med Carl Gustaf Tessin i ledningen, hade alla stadens församlingar vid mitten av 1700-talet övertagit försörjningsansvaret (se vidare Johanson 1984 s.74-92). Kungsholms församling (Ulrika Eleonora) blev den sista församlingen i staden med eget fattighus 1762. Från 1751 fick församlingarna ensamma ansvaret för förvaltningen av sina fattighus medan politikollegiet i huvudsak ansvarade för understödet av fattiga barn.
Det tidigare reglerade tiggeriet blev dessutom 1752 inte längre tillåtet. Fattigvården avsågs betalas genom att husägarna fördelade den fastställda fattigvårdsavgiften (baserad på samma grunder som brandvakstavgiften) på de boende i fastigheten. Finansieringsmodellen var dock frivillig och först 1811 hade samtliga församlingar i Stockholm infört detta system.

1757 inrättades genom ett riksdagsbeslut en ”Barnhus- och hospitalsdeputation” för att förbättra förhållandena vid barnhus och hospital i riket. Man skulle inte minst se över frågor kring vård av fattiga och föräldralösa barn. I Stockholm fanns sedan tidigare Stora barnhuset. Nu tillkom Frimurarebarnhuset 1753 (från 1757 på Malmtorgsgatan) och Politibarnhuset 1754 vid Danviks hospital. Alla dessa inspekterades och olika missförhållanden påtalades.
Politibarnhuset sammanslogs 1785 med Stora barnhuset varvid samtidigt den resterande delen av den ovannämnda husfattigkassan, som fram till nu förvaltats av politikollegiet, tillföll barnhuset. En annan bidragsgivare åt fattiga barn vid denna tid var Riksens ständers bank. 1759 tillkom dessutom Nödhjälpskassan och Fabriksfattigkassan på enskilt initiativ (se vidare Johanson 1984 s.100-109, s.118-119 resp. s.121).

Under 1770-talet, med svåra missväxtår, stadsdelsbränder och en ökande befolkning,
var den tidigare omnämnda fattigkvoten om 930 ”rätta fattiga” sedan länge överspelad.
En ny fattigmönstring genomfördes därför 1773 med en utvidgad indelning i fyra grupper:
orkeslösa, barn, mindre arbetsföra och arbetsföra. Nu uppgick antalet mönstrade fattiga till hela 8 989 individer, 13 % av stadens befolkning. Till följd av detta inrättades arbetshus och fattigläkartjänster. En ny mönstring 1796 gav siffran 4 553 hjälpbehövande.

Över fattighusen (och över eventuellt förekommande övrig offentlig fattigvård) styrde särskilda fattighusdirektioner inom varje församling. Från och med 1796 genomfördes dessutom ett förslag från överståthållarämbetet (Kungl. Maj:t) om att samtliga församlingar förutom fattighusen (driva verksamheten och sköta intagningen av fattighjon) även skulle handha den övriga fattigvården (fattigvårdshjälp åt nödställda som ej var inhysta på fattighuset, alltså den öppna fattigvården) och därtill utse ledamöter till särskilda fattigvårdsdirektioner (fattigvårdsdeputerade) att ansvara för detta (se vidare Höjer 1967 s.84-85). Församlingarna hade därmed vid 1700-talets slut helt övertagit ansvaret för fattigvården av vuxna men på bekostnad av ett övergripande helhetsgrepp om fattigförsörjningsfrågan i staden.

1805 tillsattes av Kungl. Maj:t en fattigvårdskommitté för Stockholm. Utredningen ledde till en förordning av den 12 augusti 1807 om en allmän fattigvårdsinrättning i Stockholms stad.
I december 1807 inrättades en fattigvårdsdirektion som benämndes Kungliga Direktionen över allmänna fattigvården i Stockholm. Denna övertog delar av församlingarnas ansvar; åter en centralisering med andra ord. Kommittén hade ”enligt danskt och tyskt mönster” föreslagit ”att alla behövande skulle få någon form av hjälp”. Detta skulle genomföras genom ”den egentliga fattigförsörjningen, arbetsinrättningar, fattigsjukvård samt undervisning för fattiga barn” (Johanson 1988 s.50). Personer som var tillfälligt arbetslösa skulle kunna ges naturaunderstöd och hyresbidrag. Enhetlighet skulle råda i staden.

Efter omfattande kritik om bland annat tungroddhet i den Kungliga Direktionens arbete tillsattes en ny utredning 1811 som ledde fram till 1812 års fattigvårdsförordning (utfärdad av Kungl. Maj:t den 18 mars 1812) enligt vilken församlingarna fortsatt ansvarade för sina fattighus och för sina övriga fattigvårdsärenden. Detta innebar i princip ”att det i församlingarna fanns två parallella fattigvårdsorganisationer. Man skilde noga på fattighus- och fattigförsörjningsorganisationer” (enligt Höjer 1967 s.97).
Från och med 1812 fick dessutom alla Stockholms skattskyldiga betala såväl en fattighusavgift som en fattigförsörjningsavgift för att bestrida kostnaderna för fattigvården.
(Framlagda förslag om en enda avgift fick ej gehör).
År 1813 beslutade Kungl. Maj:t att den allmänna fattigvården ytterst skulle underställas överståthållarämbetet (Överståthållarämbetet för fattigvårdsärenden) med en överstyrelse bestående av två parallella representationer: ”Deputerade för fattigförsörjningsavgiftens bestämmande” vald av sockenstämmorna resp. ”Kommitterade för fattigvården” vald av fattighusdirektionerna. ”Den förra hade till uppgift att bestämma fattigbeskattningens storlek, den senare sysselsatte sig med övriga fattigvårdsfrågor, för vilkas lösande överståthållarna ansåg sig behöva rådfråga representanter för församlingarna” (Höjer 1967 s.102).
Denna ordning kom sedan i princip att bestå i över 30 år.
Flera församlingar hade på olika sätt disponerat delar av fattigvårdsmedlen till andra skulder men genom beslut av Kungl. Maj:t 1833 skulle samtliga kyrkoskulder vara reglerade till utgången av 1835 och från och med 1836 blev fattighusavgiften densamma i alla församlingar; nämligen en uttaxering av enkel brandvaktsavgift.

1834 drabbades Stockholm av en förödande koleraepidemi (se vidare Höjer 1967 s.135-141).
Inför ett nytt hotande utbrott av sjukdomen inrättades hösten 1847 Allmänna sundhetsnämnden för hela Stockholm och lokala sundhetsnämnder i varje församling.
Den väntade nya koleraepidemin utbröt dock först sensommaren 1853.

1838 tillsatte Kungl. Maj:t en fattigvårdskommitté efter inhämtande av underlag från rikets landshövdingar resp. överståthållaren i Stockholm. Kommittén arbetade i avdelningar; en för Stockholm och en för övriga landet. I ett betänkande från 1839 beräknades och uppskattades antalet fattiga i Stockholm till ca 13 000 personer; nästan var sjätte invånare.
För Stockholms del föreslogs en kommunal centralstyrelse och distriktsstyrelser (för samtliga territoriella församlingar) för fattigvården. Man föreslog också att arbetshus och en barnuppfostringsanstalt inrättades i staden. Redan befintliga fattigvårdsinrättningar skulle behållas. Förslag till finansiering lämnades också. Efter en remissomgång hos församlingarnas sockenstämmor 1840 kom förslaget att vila hos Kungl. Maj:t under några år. När ärendet återupptogs 1843 fullföljdes i huvudsak det förslag som kommittén lagt och en Kungl. Stadga av den 1 april 1843 fastställde en fattigvårdsförordning för Stockholm.
Från om med 1844 lades därmed det övergripande ansvaret för Stockholms fattigvård på en för staden gemensam fattigvårdsstyrelse kallad Stadsnämnden (med konstituerande sammanträde i november 1843). I varje församling skulle därtill finnas en särskild styrelse med beteckningen församlingsnämnd och med en avdelning med ansvar för de sk ordningsmålen och en för de egentliga fattigvårdsmålen. (Ordningsmålen rörde bla kontroll av inflyttade, deras försörjningsförmåga - avsaknad av arbete/möjlighet till sysselsättning, förhindrande av obehörigas inflyttning osv. Dessutom ingick frågor om allmän ordning, säkerhet och hälsovård mm). De nya församlingsnämndernas avdelningar för fattigvårdsmål förutsattes i stadgan bli identiska med de tidigare fattighusdirektionerna. Församlingarna behöll därmed sin förvaltning av fattighus och fattigvård med tillhörande donationer, beviljande av fattigunderstöd såsom hyres- och sjukhjälp, utdelning av ved, mat, kläder och skor. Dessutom skulle för den personliga omvårdnaden ”varje församling delas i kretsar, var och en med sin ordningsman” (Munthe 1959 s.426). Ordningsmännen skulle inom sina distrikt ”noggrant akta å vad som kan förekomma i avseende på ordning, snygghet, hälsotillstånd, dryckenskap, oenig samlevnad äkta makar emellan, försummad barnavård m.m.” (Munthe 1965 s. 120). ”Ordningsmännen tjänstgjorde som socialassistenter enligt modernt språkbruk” (Höjer 1967 s.339). (För detaljer om handläggningen av fattigvårdsmål och ordningsmål, strävan efter enhetlighet etc, se Höjer 1967 s. 332-342).
Denna nya organisation blev ”en kompromiss mellan rådande förhållanden och kravet på centralisering” av fattigvården i Stockholm (Munthe 1965 s.120).
1847 tillkom dessutom en sockenstämmonämnd där övergripande frågor om fattigvård och barnavård också kunde dryftas. Denna nämnd övertog dessutom befogenheten att bestämma över fattigförsörjningsavgiften och den kom även att agera i frågor kring centralisering
”av de slutna fattigvårdsinrättningarna” (se vidare Höjer 1967 s. 240-246).

1862 utfärdade Kungl. Maj:t en förordning om kommunalstyrelse i Stockholm.
Detta ledde till att Stockholms stads fattigvårdsnämnd inrättades 1864 som centralt organ med församlingsvisa fattigvårdsstyrelser som lokala myndigheter. Fattigvårdsstyrelserna fortsatte att handlägga individuella fattigvårdsärenden (understöd och remittering till fattighus och andra inrättningar) samt ansvara för församlingarnas fattighus. Inom var styrelse fanns en ordförande, en verkställande direktör och en kassaförvaltare. Senare tillkom redogörare, protokollförare/skrivbiträde och även diakonissor. Ordningsmännen behölls i den nya organisationen. Deras uppgift som ”övervakare och barmhärtiga samariter” ålade dem att ”kontrollera skolpliktiga barns skolgång och obehörig inflyttning från landsorten men också att föreslå hjälpbehövande till understöd i kontanter, soppmåltider eller hyresbidrag” (Munthe 1965 s.129).

Fattigvårdsnämnden fick från och med 1872 (1871 enligt andra uppgifter) sina första centralt anställda tillsyningsmän som var och en hade ansvar för ett antal församlingar. Den tidigare organisationen med ordningsmän inom varje församling upphörde samtidigt. Tillsyningsmännen utredde fattigunderstödsbehovet och upprättade rapporter som sen bildade underlag för beslut i resp. fattigvårdsstyrelse. 1878 övertog rotemännen delvis uppgiften att inkomma med underlag.

En centralisering av fattighusen initierades redan 1859. År 1873 var sammanslagningen av de norra församlingarnas fattighus fullbordad i Sabbatsbergsområdet. Först på nyåret 1889,
15 år efter att stadens norra delar gått samman, kunde ett nytt gemensamt fattighus
(ritat av Axel och Hjalmar Kumlien) för Maria och Katarina församlingar under namnet ”Södermalms fattighus” invigas. En särskild styrelse tillkom för inrättningen (enligt andra uppgifter förvaltades fattighusen av fattigvårdsstyrelserna till 1913) och 1899 döptes den om till Rosenlunds ålderdomshem.

En ny instruktion för fattigvården började gälla 1899 varvid en ytterligare centralisering ägde rum. Fattigvårdsstyrelserna fick mer begränsade uppgifter som att bevilja naturaunderstöd och extra (akut) kontantunderstöd samt barnhjälp.

1921 tillsatte Stadskollegiet en kommitté för att se över fattigvårdens utveckling och mål.
Ett antal betänkanden avgavs 1925-1930. Stadsfullmäktige beslutade den 14 september 1931 att organisationen på lokal nivå skulle förändras. Nya fattigvårdsstyrelser (med delvis nya befogenheter och uppgifter) i församlingarna utsågs men kom nu att ingå i fattigvårdsdistrikt som omfattade en eller flera styrelsers områden. Förändringen inträdde under en övergångsperiod 1932 och från och med 1933 var den helt genomförd.

Fattigvården i Jakob och Johannes församlingar ca 1740 - 1932

Beteckningen Jakobs och Johannes församlingar har använts genomgående i följande historik fastän det egentligen gäller en församling med huvudkyrka i den södra delen (Jakob) och med ett kapell (senare kyrka) i den norra (Johannes). I bevarade arkivhandlingar förekommer dock i allmänhet pluralformen ”församlingar” och bakgrunden är följande:
Jakobs kyrka invigdes 1643 då samtidigt Norrmalm, som tidigare tillhört Klara församling, delades i två församlingar: Klara och Jakob. 1672 urskiljs Ladugårdslands församling (Hedvig Eleonora) i sin tur från Jakob.
1649-1651 uppfördes ett begravningskapell som fick namnet S:t Johannes vid kyrkogården uppe på Brunkebergsåsen. Efter åtskilliga tvister började vanliga gudstjänster hållas i kapellet med början 1666 och efter ytterligare turer beslutades 1671 att området i norra delen av Jakobs församling kring Johannes kapell skulle bilda en ”egen församling” men även fortsättningsvis vara underställd Jakob som alltså blev moderförsamling. Oenigheterna mellan ”församlingarna” fortgick och slutligen fastslogs det åter att S:t Johannes löd under S:t Jakob. Vid mitten av 1700-talet fick Johannesområdets invånare dock rätten att själva utse tre egna representanter till det gemensamma kyrkorådet. Flera arkitektförslag till en stenkyrka i Johannes gjordes i början av 1780-talet och 1783 medverkade Gustaf III vid en pompös grundstensläggningsceremoni för en tilltänkt stenkyrka i ”samma stil” som Adolf Fredriks kyrka. Av dessa planer blev dock intet och istället kom ett förslag 1785 om att dela Johannesområdet mellan Jakob, Adolf Fredrik och Ladugårdslands församlingar. Inte heller denna idé ledde till någon förändring av situationen - Johannes förblev en del av Jakob.
Den ökande befolkningen i Stockholm under 1800-talet ledde till att Johannes efter hand blev befolkningscentrum i Jakob och Johannes församlingar. 1890 invigdes en ny stenkyrka i Johannes (ritad av Carl Möller) som ersatte det gamla träkapellet med ursprung i 1600-talet. Först 1907 skildes Johannes församling från Jakob och blev helt självständig - Jakob och Johannes församlingar hade till slut blivit två separata delar.

Som framgått av tidigare avsnitt var fattigvården fram till mitten av 1700-talet centraliserad i Stockholm. Understödsberättigade i Gamla stan, på Kungsholmen, Norrmalm och Ladugårdslandet (Östermalm) fick därför ända in på 1740-talet sina medel från husfattigkassan utdelade i Klara kyrka; ett av tre utdelningsställen i staden.

1737 hade den Kungl. kommissionen fastställt att Jakob och Johannes församlingar hade 138 nödställda att ta hand om (se vidare ovan under Allmänt). Till skillnad från söderförsamlingarna, som gynnades ekonomiskt av den föreslagna fördelningen och därför tämligen snart införde den nya fattigvårdsmodellen, fick de förhållandevis mer förmögna församlingarna (bla Jakob) en mer ogynnsam tilldelning (fler fattiga att försörja än motsvarande andel av befolkningen). Jakob och Johannes församlingar svarade därför att man visserligen kunde tänka sig att försörja fattiga i ett eget fattighus men att antalet som tilldelats var för högt. Man tillsatte dessutom en egen deputation för att se över frågan. Redan 1735 hade emellertid kyrkoherden i Jakob och Johannes, Lars Arnell, lyckats få Kungl. Maj:ts bifall till ett lån från donationsmedel och 1737 kunde man för 2.600 riksdaler inköpa en tomt vid Johannes södra kyrkogårdsmur (på 1850-talet med adressen Johannisplan 64 / Johannis östra kyrkogata 7; i senare tider platsen för Johannes brandkårs hus). En fattighusbyggnad av sten började uppföras och stod färdig 1742. Genom rådande ofärd i riket med krig och uppror kom de nya lokalerna att användas för bla vård av sjuka soldater och först hösten 1746 kunde fattighuset tas i bruk efter omfattande reparationer och för just detta ändamål gjordes insamlingar (se arkivet, G 5:1). 1747 var 117 hjon intagna dvs färre än vad man blivit tilldelad. 1786 inköptes ytterligare en tomt bredvid fattighuset bla för att minska brandfaran.

Inom församlingens gränser fanns sedan 1686 Drottninghuset och from 1734 det med donationsmedel (från grevinnan Anna Maria Soop) drivna sk Soopska fattighuset på Blasieholmen för sjuka och fattiga kvinnor.

Den nyinrättade Serafimerorden tog sig an fattigvårdsfrågan 1748 (se vidare under Allmänt ovan) och vid ett sammanträde redan i november samma år rapporterades att tre församlingar (Maria, Katarina samt Jakob och Johannes) ”hade funktionella fattighus och försörjde det antal fattiga som ålagts dem” (Johanson 1984 s. 81). Vid ett möte 1750 noterades dessutom att fattighuset i Jakob och Johannes nu hade fler intagna än det fastställda antalet.

Finansieringen av fattigvården i Jakob och Johannes skedde genom sk dubbel brandvaktsavgift efter beslut 1748; i princip en slags ”Fattigvårdsskatt” (se vidare ovan under Allmänt). Dessutom lämnades olika donationer och penninggåvor för fattigvårdsändamål till församlingen och dessa medel förvaltades först tillsammans med de allmänna medlen men from 1850 separat (”enskilda fonder” - se arkivförteckningen för detaljer).

Fattighuset styrdes av Jakob och Johannes församlingars fattighusdirektion där till en början kyrkoherden var ordförande. När Stockholms församlingar 1796 även ålagts att ansvara för underhållet av fattiga som ej var intagna på fattighuset tillsattes särskilda direktioner för detta ändamål (se vidare under Allmänt ovan). I Jakob och Johannes blev kyrkoherden Gustaf Murray den förste ordföranden i denna nya direktion. 1813 slog direktionerna samma till en - fattighusdirektionen - men med skilda förvaltningar för fattighus resp. fattigvård utom fattighuset; en konstruktion som ledde till åtskilliga tvister.

Jakobs och Johannes församlings arbetshus (senare Norra [frivilliga] arbetshuset) hade öppnats i en nyuppförd byggnad 1797, var beläget vid Kyrkogårdsgränden på den tidigare (1786) inköpta tomten invid fattighuset och ”var huvudsakligen en angelägenhet för Jakob och Johannes” (Höjer 1966 s. 343). Syftet med verksamheten var att hjälpbehövande (i huvudsak kvinnor och barn) skulle sysselsättas med tex sticknings-, textil- och sömnadsarbeten - antingen i arbetshuset eller också i hemmet. ”Verktyg och råmaterial tillhandahöllos för de arbetssökande .. ” (Quensel 1928 s. 166). Byggnaden behövdes dock senare användas som fattigförsörjningshus (se nedan) varför ett nytt arbetshus uppfördes 1819-1820 intill den första byggnaden. Arbetshusets verksamhet avklingade efter 1865 och 1898 avyttrades fastigheten som senare revs (se vidare Wikström 1999 s. 32 ff).

1812 inrättade Jakob och Johannes församlingar ett sk fattigförsörjningshus sedan man samma år hade tilldelats 72 försörjningshjon att ansvara för. I en del församlingar hyrdes, köptes eller uppfördes separata försörjningsbyggnader. I Jakob och Johannes inrättades försörjningshuset efter hand i det befintliga arbetshuset som det helt övertog 1819 (se vidare ovan; på 1850-talet med adressen Johannis östra kyrkogata 5-7; senare Johannes plan / Malmskillnadsgatan). Till skillnad från fattighuset, där gamla och sjuka som var helt oförmögna att klara sig själva togs in, skulle på försörjningshuset de som blivit nödställda (genom olycksfall, anhörigas bortgång osv) tillfälligtvis kunna tas om hand. 1864 centraliserades dock alla försörjningshus i Stockholms församlingar till Allmänna försörjningsinrättningen på Kungsholmen som öppnat redan 1860.

Vid allmänna mönstringar av antalet hjon på fattig- och försörjningshusen noterades följande resultat för Jakob och Johannes:
1816 158 fattighushjon 30 à 70 försörjningshjon
1830 190 ” 63 ”

Under sensommaren-hösten 1834 drabbades Stockholm av en omfattande koleraepidemi. Denna tarmsjukdomen är mycket smittsam och sprids via till exempel vatten och livsmedel, vilket läkare och ansvariga vid denna tid ej hade kunskap om. För drabbade i Jakob och Johannes församlingar användes som provisoriska kolerasjukhus (tillsammans med andra församlingar) Sabbatsbergs värdshus 2/9-8/10, Piperska muren 28/8-3/10, Norra kasernen (vid Storgatan) 27/8-20/10, Kastellholmen 22/8-31/12, Claes på hörnet 23/8-2/10 och Jakob och Johannes fattighus 27/8-6/11. Det totala antalet döda vid dessa vårdanstalter blev hela 707 varav alltså ett antal kom från Jakob och Johannes (se Höijer 1967 s.136-137). I annan litteratur uppges att istället för fattighuset var det Norra arbetshuset som användes som kolerasjukhus tom 6/11 1834. ”Av de sammanlagt 300 intagna dog 93, vilket skall ställas mot 356 för hela Jakob-Johannes församling” (Wikström 1999 s. 29). Pengar till bekämpande av sjukdomen insamlades och återstående medel återfanns senare i en kolerafond. Dessutom uttaxerades i efterhand 1835-1840 i hela staden en sk koleraavgift för att betala de lån som tagits för att finansiera kostnaderna för koleraepidemin.

Inför faran av en ny koleraepidemi inrättades hösten 1847 en lokal sundhetsnämnd i Jakob och Johannes församlingar. Först efter sex år kom dock det väntade utbrottet i augusti 1853 med nya, mindre omfattande attacker under flera efterföljande sensomrar. ”Sundhetsbyråer, utrustade med läkare, sköterskor och bärare, öppnades i alla församlingar” (Höjer 1966 s. 371). Provisoriska kolerasjukhus inrättades och patienter från Jakob och Johhanes hänvisades bla till Jakob och Johannes fattigskola (öppet 1/9-17/12). Under koleran 1853 avled 186 personer i Jakob/Johannes enligt statistiken och generellt framhölls i rapporterna ”att koleran var en farsot, som slog ojämförligt hårdast bland den fattiga befolkningen och i de mest ohygieniska och sämst bebyggda kvarteren” (Höjer 1966 s. 380).

1838 års fattigvårdskommittés förslag (se under Allmänt ovan) kom delvis att tillämpas på frivillig väg redan från 1840 i Storkyrko- samt Jakob och Johannes församlingar.
”Hösten 1840 valde sockenstämmorna i Nikolai och Jakob sådana organ för ordningsvård eller kommunalnämnder, som föreslagits” i kommitténs betänkande 1839 (Höjer 1966 s.159).
Till skillnad mot Storkyrkoförsamlingen har i stort sett inga handlingar bevarats från kommunalnämnden i Jakob och Johannes varför informationen om denna nämnds verksamhet är i det närmaste obefintlig (se dock G 5:5). Man kan rimligen antaga att förhållandena i Storkyrkoförsamlingen var likartade i Jakob och Johannes:
I Storkyrkoförsamlingen gjordes nämligen en indelning i ett antal distrikt med var sin ordningsman och den sålunda bildade Kommunalnämnden för ordningsvård inom Storkyrkoförsamlingens territorium (senare Storkyrkoförsamlingens kommunalnämnd mfl beteckningar) skulle bla ägna sig åt omvårdnad av fattiga barn, sjuka och arbetslösa. Kommunalnämnderna upplöstes emellertid redan i oktober 1843. Istället inrättades samtidigt som i övriga Stockholmsförsamlingar ett mer enhetligt organ enligt 1843 års fattigvårdsstadga: Jakob och Johannes församlingsnämnd med en avdelning för de egentliga fattigvårdsärendena/-målen och en avdelning för ordningsmål. För ordningsmålen bibehölls indelningen i ett antal distrikt (31 st) med en ordningsmän jämte suppleant i varje (se vidare under Allmänt ovan). I praktiken fortsatte den tidigare Fattigvårdsdirektionen att handha fattigvårdsmålen och från avdelningen för ordningsmål (Ordningsnämnden) finns enbart ett fåtal handlingar bevarade (jämför serie F 2 i arkivet).
Vid mitten av 1800-talet inleddes processen att koncentrera fattighushjonen till några få anläggningar i staden (se under Allmänt ovan). I Sabbatsbergsområdet ombyggdes eller nybyggdes flera fattighusbyggnader och i juli 1872 stängdes fattighuset i Jakob och Johannes när hjonen överförts till en ny byggnad på Sabbatsberg (Johanneshuset). De olika byggnaderna med hjon från olika församlingar benämndes med det övergripande namnet Sabbatsbergs fattighusinrättning; från 1899 Sabbatsbergs ålderdomshem.

1864 övergick ansvaret för fattigvård och ordningsmål till den nyinrättade Jakob och Johannes församlings fattigvårdsstyrelse. Som framgått ovan delades Jakob och Johannes 1907 i två helt självständiga församlingar. Emellertid bibehölls den gemensamma fattigvårdsstyrelsen även efter separationen.

En barnkrubba öppnades i Jakob-Johannes 1868 i Norra arbetshusets byggnad där diakonissor från Svenska diakonissanstalten arbetade och 1901 tillkom ytterligare en i Johannesområdet. Församlingarna hade dessutom egna diakonissor anställda - en from 1884 och ytterligare en from 1893.

Mycket av det sociala hjälparbetet i församlingen tillkom också på privat väg.
1866 bildades på initiativ av Fattigvårdsnämndens ordförande en allmän sk skyddsförening för hela Stockholm. I Jakob och Johannes fanns redan en lokal förening/skyddskommitté, Fruntimmersskyddsföreningen i Jakob och Johannes församling bildad 1847 (den första i Stockholm) och här fick nu även kvinnor möjlighet att genom frivilligt arbete engagera sig i fattigvården. De sk skyddsfruarna skulle noggrant utöva ”tillsyn av de fattiga barnens vård i kroppsligt och andligt avseende” och särskilt kontrollera de skolpliktiga barnens skolgång (Munthe 1965 s.130).

Ett annat privat initiativ var tex Föreningen för skollovskolonier, bildad 1885, med lokalavdelning i Jakob och Johannes samma år. Vidare öppnades 1890 Jakobs arbetsstuga och 1902 Johannes arbetsstuga för skolbarn.

1932 tillkom en ny fattigvårdsstyrelse i Jakobs och Johannes församlingar efter beslut året innan (se vidare ovan under Allmänt) och den kom att ingå i det nybildade fattigvårdsdistriktet nr VIII (tillsammans med fattigvårdsstyrelserna för Engelbrekts, Hedvig Eleonora och Oscars församlingar). Jakob och Johannes församlingars fattigvårdsstyrelse med anor i 1740-talet var därmed helt omvandlad.
Arkivet

Tidigare förteckningar och accession

Arkivet har tidigare haft två arkivförteckningar:

Jakob och Johannes församlingars fattigvårdsstyrelse
och kommunalnämnd 1746-1915 (SSA/0192a)
Stämplad som inkommen till Stadsarkivet 31/12 1932 med nr 547. Accessionsnumret 8/1933 anges också och förteckningen är daterad 31/12 1932 och försedd med namnteckningen
G. Sjöberg.

Jakob och Johannes församlingars fattigvårdsstyrelse 1916-1932 (SSA/0192b)
Arkivförteckningen stämplades som inkommen till Stadsarkivet 16/12 1933 med nr 522. Acc.nr anges ej. I slutet av förteckningen finns en stämpel från Stockholms stads fattigvård, distriktsstyrelse nr VIII, ett oläsligt datum 1933 samt en svårtydd namnteckning.

Tilläggsleveranser förekommer dessutom eftersom en del arkivhandlingar har accessionsnummer antecknade. Jag har sett nr 39/32, 35/38, 4/39 samt 35/64.

Särskild inledning med historik finns ej till någon av förteckningarna och de är upprättade efter äldre modell utan volymnummer.
De två tidigare förteckningarna har bevarats i depån.

Arkivhandlingarna

Protokollen (serie A 1) finns i en svit from 1764.
Föredragningslistor med handlingar (serie A 3) har arkiverats för åren 1890-1920

Kopior och avskrifter av samt koncept till utgående handlingar återfinns i serierna B 1 och
B 2 där hänvisningar till andra serier även ges.

Diarierna 1899-1932 upptar inkomna understödsansökningar och är alltså inga allmänna skrivelsediarier (serie C 1).

Rullor över understöd återfinns dels i egna serier, dels som bilagor till protokoll resp. räkenskapshandlingar (se vidare i förteckningen).
Rullor över fattighushjon återfinns dels i en egen serie 1757-1858 (serie D 1) men också i andra serier (se förteckningen för detaljer).
Barnhjälpsrullor finns dels bundna i andra serier, dels i en egen serie för åren 1876-1932 (serie D 2A).
Rullor över hyreshjälp finns som egen serie 1859-1910 (serie D 3A); dessutom bundna i andra serier.
Rullor över extra understöd förekommer dels bundna i andra serier, dels i egen serie 1894-1932 (serie D 3B).
Andra exempel är olika Rullor över naturaunderstöd (serie D 3D).

Inkomna handlingar återfinns under avd. E (se vidare förteckningsbladen E 1, E 2 och E 3 för detaljer).

Handlingar rörande fonder, donationer och testamenten (serie F 1) 1812-1911 upptar de fonder där handlingar bevarats. Förteckningsbladen specificerar förekommande fonder med donators namn och ”fondårtal”.
Handlingar rörande ordningsnämnden har i ringa utsträckning bevarats (se serie F 2).

Huvudböckerna (serie G 1A) återfinns i en nästan sammanhängande svit 1746-1931.
Här finns i många årgångar även listor/rullor över understödstagare mm.
Verifikationerna är i allmänhet bundna i huvudböckerna; 1848-1932 bildar de dock en egen serie (G 4).
Bland övriga räkenskaper (serie G 5) märks en stambok för insamlande av medel till fattighusets upprustning 1746

_________

Undertecknad har under perioden nov 2005 - jan 2006 omförtecknat arkivet varvid bland annat en del serieändringar och utvidgningar har skett visavi de äldsta förteckningarna.
En konkordanslista över gamla och nya seriesigna finns som bilaga
Inledande historik som tidigare saknats har därtill författats av undertecknad.
Den största förändringen är dock att arkivet nu är volymnumrerat.

Stockholm i Stadsarkivet Frihamnen 2006-02-22

Lars Asklund
1:e arkivarie

Litteratur/Källor

Andersson, Margareta och Jansson, Gun: Inledning till arkivförteckning Fattigvårdsnämnden. 1999.

Anonymus: Inledning till Arkivförteckning Sociala byråer I - IX (äldre version). odat.

Ferlin, P.R.: Stockholms stad i juridiskt, administrativt, statistiskt och borgerligt hänseende. Sammandrag. Sthlm 1859.

Höjer, Torgny: Sockenstämmor och kommunalförvaltning i Stockholm fram till 1864.
Stockholmsmonografi nr 29. 1967.

Johanson, Ulla: Fattiga och tiggare i Stockholms stad och län under 1700-talet.
Stockholmsmonografi nr 56. Akademisk avhandling. 1984.

Johanson, Ulla: Huvuddrag i Stockholms förvaltningshistoria 1672-1815.
Bihang i Arkivnämndens verksamhetsberättelse [för år] 1987. 1988.

Johanson, Ulla: Rik eller fattig? Personforskning i arkivbestånd från Stockholms stad och län. Småskrifter utgivna av Stockholms stadsarkiv. Nr 2. 1995.

Munthe, Arne: Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet. 1959

Munthe, Arne: Västra Södermalm från mitten av 1800-talet. 1965.

Müller, Jos.: Fattigvården i Stockholm från äldre till nyare tid. 1906.

Press, Maria: Skyddsfruar och ordningsmän - en studie i 1800-talets nytänkande filantropi. (i: Studier och handlingar rörande Stockholms historia VII utgivna av Stockholms stadsarkiv). 1994.

Quensel, Alice: S. Jakobs kyrka. I. Församlingshistoria.
och
Quensel, Alice: Sankt Johannes församlings historia.
(båda i: Curman, S. & Roosval, J.: S. Jakobs och S. Johannes kyrkor samt S. Stefans kapell. Konsthistoriskt inventarium). Sthlm 1928.

Rosander, Lennart: ”att genom wälgärningar aftorka nödens och behofwens tårar”. Sabbatsbergs fattighus och hälsobrunn under tre århundraden. Stockholmsmonografi nr 129. 1996.

Rosenström, Axel Mårten: Historik över Sabbatsbergs fattighus 1752-1896. 1897.

Stockholm 1897. Band I. Sthlm 1897.

Stockholms kommunalkalender. Skilda årgångar.

Toll, Eva: Inledning till arkivförteckning Överståthållarämbetet för fattigvårdsfrågor. 1989.

Wikström, Lars: Stiftelsen Norra Frivilliga Arbetshuset. En 200-årskrönika 1797-1997. 1999

Kontroll

Skapad	2005-11-01 00:00:00
Senast ändrad	2021-10-12 15:10:26

Sökhjälp: arkiv

Nyheter

Jakob och Johannes församlingars fattigvårdsstyrelse

Grunddata

Innehåll

Kontroll

Serier (8 st)

Nyheter