Arkiv

Storkyrkoförsamlingens fattigvårdsstyrelse

Grunddata

Referenskod

SE/SSA/0201

Länk till posten

https://sok.riksarkivet.se/arkiv/rDuXEyfFzrCkhyZ6AmEx8K

ExtraID

0201

Omfång

12,5 Hyllmeter

Arkivinstitution

Stockholms stadsarkiv (depå: Kungsklippan)

Arkivbildare/upphov

Storkyrkoförsamlingen

Kategori: Statlig myndighet. Församlingar inom statskyrkan

Innehåll

Inledning (äldre form)

Sammanfattning Storkyrkoförsamlingens fattigvårdsstyrelse

Storkyrkoförsamlingens fattigvårdsstyrelse kan sägas ha sitt ursprung i det fattighus som församlingarna i Staden mellan broarna (Gamla stan) tillsammans inrättade i början av 1750-talet. Fattighuset blev det näst sist inrättade i Stockholm där enskilda församlingar hade ansvar för verksamheten. Till skillnad från i andra stockholmsförsamlingar förlades det till ett område utanför församlingens gränser, nämligen till Sabbatsbergsområdet. Det fick nu namnet Sabbatsbergs fattighus och löd under en särskild fattighusdirektion. Mot slutet av 1700-talet hade församlingen även övertagit ansvaret för den öppna fattigvården, dvs fattigunderstöd åt behövande som ej var intagna på fattighuset.

Under 1840-talet skedde en förändring av organisationen av fattigvården i Stockholm. Utvecklingen i Storkyrkoförsamlingen (Nikolai församling) blev dock annorlunda än den gängse. Sabbatsbergs fattighusdirektion fortsatte att ansvara för fattigvården medan Storkyrko församlingsnämnd för ordningsmål ansvarade för frågor kring fattiga barn, sjuka och arbetslösa.

1864 inrättades fattigvårdsstyrelser i alla territoriella församlingar i Stockholm och i Gamla stan blev nu organisationen identisk med den i resten av staden; Storkyrkoförsamlingens fattigvårdsstyrelse tillkom.

Under 1800-talets senare del centraliserades många av fattigvårdens frågor och under de sista decennierna hade fattigvårdsstyrelsen enbart ansvar för beviljande av naturaunderstöd, extra (akut) understöd samt barn(uppfostrings)hjälp.

1932 avvecklades fattigvårdsstyrelsen av den gamla modellen och ansvaret för den lokala fattigvården i Storkyrkoförsamlingen övergick till det nyinrättade fattigvårdsdistriktet nr VII.

För ytterligare information och mer detaljer samt litteraturhänvisningar - se vidare följande sidor framåt.

Styrelsernas namn

1840-1843 Kommunalnämnden (för ordningsvård) inom Storkyrkoförsamlingen
(alt. Storkyrkoförsamlingens kommunalnämnd)
1843-1864 Storkyrko församlingsnämnd för ordningsmål
(alt. avd för ordningsmål/-vård;
alt. Storkyrkoförsamlingens ordningsnämnd etc)
1864-1931(1932) Storkyrkoförsamlingens fattigvårdsstyrelse

Fattigvårdsstyrelsens exp. adress (under de senare åren)

1907 Skomakaregatan 30
1908-1931(1932) Stortorget 1 (ingång Köpmangatan 26)

Inledning

Allmänt om fattigvården i Stockholm 1672 - 1932

Ansvaret för den offentliga fattigvården i Stockholm låg sedan 1672 hos stadens politikollegium. Fattigvården var alltså centraliserad och fattiga och utblottade kunde få understöd genom medel från den sk husfattigkassan som fram till 1751 helt förvaltades av politikollegiet. Till kassan fördes de medel som gavs åt de fattiga ”genom vissa avgifter och kollekter eller genom gåvor och testamenten” (Johanson 1984 s.23). Utdelning av allmosorna skedde sedan via några av församlingarna (Klara och Maria Magdalena) samt vid Danvikens hospital. I en mantalslängd för boende vid Skinnarviksbergen på Södermalm finns noteringar om att fattiga där ”får kyrkiones pengar” (Munthe 1959 s.118). Kassamedlen förslog inte långt ty ”medan husfattigkassans medel minskade, särskilt under missväxt och nödår, ökade samtidigt antalet fattiga”
(Johanson 1988 s.37). Dessutom minskade förräntningen av medlen eftersom staden lånat ur kassan utan ränta. Kollegiet hade därför oerhörda svårigheter att klara av sin uppgift.
Tiggeriet i staden var utbrett och delvis reglerat (1642 års tiggarordning). Stadens ”egna” tiggare måste uppvisa en ”tiggarsedel” som gav dem rätt till offentligt tiggeri och kollegiet skulle dessutom låta avvisa de tiggare som ej var hemmahörande i staden.

Enskilda inrättningar för fattiga vid denna tid var tex Danviks hospital från 1551,
Stora Barnhuset från 1620-talet och Drottninghuset från 1686.

Till följd av det extrema nödåret 1697 utfärdades året efter en ”tiggarförordning i vilken stadgades hur rikets fattigvård skulle bedrivas” (Johanson 1988 s.38). Från att tidigare varit baserad på i huvudsak frivilliga medel skulle nu avgifter till fattigvård erläggas tex i samband med bouppteckningar och testamenten och vissa kollekter och kyrkliga gåvomedel tillföll dessutom fattigförsörjningen. Allt tiggeri utanför den egna hemorten blev förbjudet och lösdriveri skulle stävjas.

På 1720-talet var fattigvården i Stockholm, efter många år av krig och nöd samt genom en ökande befolkning med en växande andel nödställda, oerhört eftersatt och frågan var till och med uppe på riksdagsnivå; bland annat 1731. Visserligen fanns nu ytterligare ett antal mindre fattighus och inrättningar som tillkommit på enskilt initiativ, tex Borgerskapets Enkehus från 1724 och senare det Rymanska fattighuset på Ladugårdslandet från 1732 samt det Soopska fattighuset på Blasieholmen från 1734, men dessa förslog dock inte långt. Senare tillkom också den Murbeckska inrättningen för föräldralösa flickor 1747.
1724 inrättades Kongl. Politie- och Brand-Commissionen för att bland annat förbättra politiväsendet i Stockholm. Från omkring 1730 började man även diskutera fattigvårdsfrågor och 1734 gavs kommissionen i uppdrag att söka förändra försörjningsansvaret för huvudstadens fattiga. 1736-1737 genomfördes en mönstring av
”alla rätta fattiga i Stockholm”. Med ”rätta fattiga” avsågs ” de sängliggande, lytta, lama, blinda” samt ”föräldralösa barn, utfattiga änkor och åldringar” och slutligen ”de husfattiga” (se vidare Johanson 1988 s.57, not 14). Mönstringen gav vid handen att staden hade 930 ”rätta fattiga” att försörja.
Komministern i Maria församling, Jonas Hjortsberg, var en av dem som pläderade för ett ökat församlingsansvar och han hävdade i en inlaga att ”de fattiga skola vara mitt ibland oss” (Munthe 1959, s. 208). Kommissionens arbete ledde så småningom fram till en
decentralisering av ansvaret där varje församling i Stockholm skulle försörja en fastställd kvot av fattiga. Kvoteringen baserades dels på antalet mönstrade fattiga i staden enligt ovan, dels på den sk brandvaktstaxeringen i resp. församling (dvs förmögenhetsförhållandena). (Brandvaktsavgiften hade införts 1730 för att bekosta ett brandvaktskompani som nattetid patrullerade i staden för att hålla ordning och svara för brandsäkerheten).
”Fattiga” församlingar kom härigenom att belastas förhållandevis mindre medan mer ”rika” församlingar ålades en större fattigkvot än den i församlingen boende. Några församlingar var därför snara att acceptera den nya ordningen (tex Maria Magdalena och Katarina) medan andra församlingar visade stor obenägenhet att ta på sig försörjningen och förändringsprocessen blev därför tidsmässigt utdragen. Kommissionen avvaktade och först
efter kraftfullt agerande (från 1748 och med uppföljningar flera år framåt) av den nyinrättade Serafimerorden, med Carl Gustaf Tessin i ledningen, hade alla stadens församlingar vid mitten av 1700-talet övertagit försörjningsansvaret (se vidare Johanson 1984 s.74-92). Kungsholms församling (Ulrika Eleonora) blev den sista församlingen i staden med eget fattighus 1762. Från 1751 fick församlingarna ensamma ansvaret för förvaltningen av sina fattighus medan politikollegiet i huvudsak ansvarade för understödet av fattiga barn.
Det tidigare reglerade tiggeriet blev dessutom 1752 inte längre tillåtet. Fattigvården avsågs betalas genom att husägarna fördelade den fastställda fattigvårdsavgiften (baserad på samma grunder som den sk brandvakstavgiften) på de boende i fastigheten. Finansieringsmodellen var dock frivillig och först 1811 hade samtliga församlingar i Stockholm infört detta system.

1757 inrättades genom ett riksdagsbeslut en ”Barnhus- och hospitalsdeputation” för att förbättra förhållandena vid barnhus och hospital i riket. Man skulle inte minst se över frågor kring vård av fattiga och föräldralösa barn. I Stockholm fanns sedan tidigare Stora barnhuset. Nu tillkom Frimurarebarnhuset 1753 (från 1757 på Malmtorgsgatan) och Politibarnhuset 1754 vid Danviks hospital. Alla dessa inspekterades och olika missförhållanden påtalades.
Politibarnhuset sammanslogs 1785 med Stora barnhuset varvid samtidigt den resterande delen av den ovannämnda husfattigkassan, som fram till nu förvaltats av politikollegiet, tillföll barnhuset. En annan bidragsgivare åt fattiga barn vid denna tid var Riksens ständers bank. 1759 tillkom dessutom Nödhjälpskassan och Fabriksfattigkassan på enskilt initiativ (se vidare Johanson 1984 s.100-109, s.118-119 resp. s.121).

Under 1770-talet, med svåra missväxtår, stadsdelsbränder och en ökande befolkning,
var den tidigare omnämnda fattigkvoten om 930 ”rätta fattiga” sedan länge överspelad.
En ny fattigmönstring genomfördes därför 1773 med en utvidgad indelning i fyra grupper:
orkeslösa, barn, mindre arbetsföra och arbetsföra. Nu uppgick antalet mönstrade fattiga till hela 8 989 individer, 13 % av stadens befolkning. Till följd av detta inrättades arbetshus och fattigläkartjänster. En ny mönstring 1796 gav siffran 4 553 hjälpbehövande.

Över fattighusen (och över eventuellt förekommande övrig offentlig fattigvård) styrde särskilda fattighusdirektioner inom varje församling. Från och med 1796 genomfördes dessutom ett förslag från överståthållarämbetet (Kungl. Maj:t) om att samtliga församlingar förutom fattighusen (driva verksamheten och sköta intagningen av fattighjon) även skulle handha den övriga fattigvården (fattigvårdshjälp åt nödställda som ej var inhysta på fattighuset, alltså den öppna fattigvården) och därtill utse ledamöter till särskilda fattigvårdsdirektioner (fattigvårdsdeputerade) att ansvara för detta (se vidare Höjer 1967 s.84-85). Församlingarna hade därmed vid 1700-talets slut helt övertagit ansvaret för fattigvården av vuxna men på bekostnad av ett övergripande helhetsgrepp om fattigförsörjningsfrågan i staden.

1805 tillsattes av Kungl. Maj:t en fattigvårdskommitté för Stockholm. Utredningen ledde till en förordning av den 12 augusti 1807 om en allmän fattigvårdsinrättning i Stockholms stad.
I december 1807 inrättades en fattigvårdsdirektion som benämndes Kungliga Direktionen över allmänna fattigvården i Stockholm. Denna övertog delar av församlingarnas ansvar; åter en centralisering med andra ord. Kommittén hade ”enligt danskt och tyskt mönster” föreslagit ”att alla behövande skulle få någon form av hjälp”. Detta skulle genomföras genom ”den egentliga fattigförsörjningen, arbetsinrättningar, fattigsjukvård, samt undervisning för fattiga barn” (Johanson 1988 s.50). Personer som var tillfälligt arbetslösa skulle kunna ges naturaunderstöd och hyresbidrag. Enhetlighet skulle råda i staden.

Efter omfattande kritik om bland annat tungroddhet i den Kungliga Direktionens arbete tillsattes en ny utredning 1811 som ledde fram till 1812 års fattigvårdsförordning (utfärdad av Kungl. Maj:t den 18 mars 1812) enligt vilken församlingarna fortsatt ansvarade för sina fattighus och för sina övriga fattigvårdsärenden. Detta innebar i princip ”att det i församlingarna fanns två parallella fattigvårdsorganisationer. Man skilde noga på fattighus- och fattigförsörjningsorganisationer” (enligt Höjer 1967 s.97).
Från och med 1812 fick dessutom alla Stockholms skattskyldiga betala såväl en fattighusavgift som en fattigförsörjningsavgift för att bestrida kostnaderna för fattigvården.
(Framlagda förslag om en enda avgift fick ej gehör).
År 1813 beslutade Kungl. Maj:t att den allmänna fattigvården ytterst skulle underställas överståthållarämbetet (Överståthållarämbetet för fattigvårdsärenden) med en överstyrelse bestående av två parallella representationer: ”Deputerade för fattigförsörjningsavgiftens bestämmande” vald av sockenstämmorna resp. ”Kommitterade för fattigvården” vald av fattighusdirektionerna. ”Den förra hade till uppgift att bestämma fattigbeskattningens storlek, den senare sysselsatte sig med övriga fattigvårdsfrågor, för vilkas lösande överståthållarna ansåg sig behöva rådfråga representanter för församlingarna” (Höjer 1967 s.102).
Denna ordning kom sedan i princip att bestå i över 30 år.
Flera församlingar hade på olika sätt disponerat delar av fattigvårdsmedlen till andra skulder men genom beslut av Kungl. Maj:t 1833 skulle samtliga kyrkoskulder vara reglerade till utgången av 1835 och från och med 1836 blev fattighusavgiften densamma i alla församlingar; nämligen en uttaxering av enkel brandvaktsavgift.

1834 drabbades Stockholm av en förödande koleraepidemi (se vidare Höjer 1967 s.135-141).
Inför ett nytt hotande utbrott av sjukdomen inrättades hösten 1847 Allmänna sundhetsnämnden för hela Stockholm och lokala sundhetsnämnder i varje församling.
Den väntade nya koleraepidemin utbröt dock först sensommaren 1853.

1838 tillsatte Kungl. Maj:t en fattigvårdskommitté efter inhämtande av underlag från rikets landshövdingar resp. överståthållaren i Stockholm. Kommittén arbetade i avdelningar; en för Stockholm och en för övriga landet. I ett betänkande från 1839 beräknades och uppskattades antalet fattiga i Stockholm till ca 13 000 personer; nästan var sjätte invånare.
För Stockholms del föreslogs en kommunal centralstyrelse och distriktsstyrelser (för samtliga territoriella församlingar) för fattigvården. Man föreslog också att arbetshus och en barnuppfostringsanstalt inrättades i staden. Redan befintliga fattigvårdsinrättningar skulle behållas. Förslag till finansiering lämnades också. Efter en remissomgång hos församlingarnas sockenstämmor 1840 kom förslaget att vila hos Kungl. Maj:t under några år. När ärendet återupptogs 1843 fullföljdes i huvudsak det förslag som kommittén lagt och en Kungl. Stadga av den 1 april 1843 fastställde en fattigvårdsförordning för Stockholm.
Från om med 1844 lades därmed det övergripande ansvaret för Stockholms fattigvård på en för staden gemensam fattigvårdsstyrelse kallad Stadsnämnden (med konstituerande sammanträde i november 1843). I varje församling skulle därtill finnas en särskild styrelse med beteckningen församlingsnämnd och med en avdelning med ansvar för de sk ordningsmålen och en för de egentliga fattigvårdsmålen. (Ordningsmålen rörde bla kontroll av inflyttade, deras försörjningsförmåga - avsaknad av arbete/möjlighet till sysselsättning, förhindrande av obehörigas inflyttning osv. Dessutom ingick frågor om allmän ordning, säkerhet och hälsovård mm). De nya församlingsnämndernas avdelningar för fattigvårdsmål förutsattes i stadgan bli identiska med de tidigare fattighusdirektionerna. Församlingarna behöll därmed sin förvaltning av fattighus och fattigvård med tillhörande donationer, beviljande av fattigunderstöd såsom hyres- och sjukhjälp, utdelning av ved, mat, kläder och skor. Dessutom skulle för den personliga omvårdnaden ”varje församling delas i kretsar, var och en med sin ordningsman” (Munthe 1959 s.426). Ordningsmännen skulle inom sina distrikt ”noggrant akta å vad som kan förekomma i avseende på ordning, snygghet, hälsotillstånd, dryckenskap, oenig samlevnad äkta makar emellan, försummad barnavård m.m.” (Munthe 1965 s. 120). ”Ordningsmännen tjänstgjorde som socialassistenter enligt modernt språkbruk” (Höjer 1967 s.339). (För detaljer om handläggningen av fattigvårdsmål och ordningsmål, strävan efter enhetlighet etc, se Höjer 1967 s. 332-342).
Denna nya organisation blev ”en kompromiss mellan rådande förhållanden och kravet på centralisering” av fattigvården i Stockholm (Munthe 1965 s.120).
1847 tillkom dessutom en sockenstämmonämnd där övergripande frågor om fattigvård och barnavård också kunde dryftas. Denna nämnd övertog dessutom befogenheten att bestämma över fattigförsörjningsavgiften och den kom även att agera i frågor kring centralisering
”av de slutna fattigvårdsinrättningarna” (se vidare Höjer 1967 s. 240-246).

1862 utfärdade Kungl. Maj:t en förordning om kommunalstyrelse i Stockholm.
Detta ledde till att Stockholms stads fattigvårdsnämnd inrättades 1864 som centralt organ med församlingsvisa fattigvårdsstyrelser som lokala myndigheter. Fattigvårdsstyrelserna fortsatte att handlägga individuella fattigvårdsärenden (understöd och remittering till fattighus och andra inrättningar) samt ansvara för församlingarnas fattighus. Inom var styrelse fanns en ordförande, en verkställande direktör och en kassaförvaltare. Senare tillkom redogörare, protokollförare/skrivbiträde och även diakonissor. Ordningsmännen behölls i den nya organisationen. Deras uppgift som ”övervakare och barmhärtiga samariter” ålade dem att ”kontrollera skolpliktiga barns skolgång och obehörig inflyttning från landsorten men också att föreslå hjälpbehövande till understöd i kontanter, soppmåltider eller hyresbidrag” (Munthe 1965 s.129).

Fattigvårdsnämnden fick från och med 1872 (1871 enligt andra uppgifter) sina första centralt anställda tillsyningsmän som var och hade ansvar för ett antal församlingar. Den tidigare organisationen med ordningsmän inom varje församling upphörde samtidigt. Tillsyningsmännen utredde fattigunderstödsbehovet och upprättade rapporter som sen bildade underlag för beslut i resp. fattigvårdsstyrelse. 1878 övertog rotemännen delvis uppgiften att inkomma med underlag.

En centralisering av fattighusen initierades redan 1859. År 1873 var sammanslagningen av de norra församlingarnas fattighus fullbordad i Sabbatsbergsområdet. Först på nyåret 1889,
15 år efter att stadens norra delar gått samman, kunde ett nytt gemensamt fattighus
(ritat av Axel och Hjalmar Kumlien) för Maria och Katarina församlingar under namnet ”Södermalms fattighus” invigas. En särskild styrelse tillkom för inrättningen (enligt andra uppgifter förvaltades fattighusen av fattigvårdsstyrelserna till 1913) och 1899 döptes den om till Rosenlunds ålderdomshem.

En ny instruktion för fattigvården började gälla 1899 varvid en ytterligare centralisering ägde rum. Fattigvårdsstyrelserna fick mer begränsade uppgifter som att bevilja naturaunderstöd och extra (akut) kontantunderstöd samt barnhjälp.

1921 tillsatte Stadskollegiet en kommitté för att se över fattigvårdens utveckling och mål.
Ett antal betänkanden avgavs 1925-1930. Stadsfullmäktige beslutade den 14 september 1931 att organisationen på lokal nivå skulle förändras. Nya fattigvårdsstyrelser (med delvis nya befogenheter och uppgifter) i församlingarna utsågs men kom nu att ingå i fattigvårdsdistrikt som omfattade en eller flera styrelsers områden. Förändringen inträdde under en övergångsperiod 1932 och från och med 1933 var den helt genomförd.

Fattigvården i Storkyrkoförsamlingen ca 1730 - 1932

Som framgått av tidigare avsnitt var fattigvården fram till mitten av 1700-talet centraliserad i Stockholm. Understödsberättigade i Staden mellan broarna (i bla Stokyrkoförsamlingen; även kallad Nikolai församling) fick därför ända in på 1750-talet sina medel från husfattigkassan utdelade i Klara kyrka; ett av tre utdelningsställen i staden.

1737 hade den Kungl. kommissionen fastställt att Storkyrkoförsamlingen tillsammans med Riddarholms-, tyska, finska och reformerta (franska) församlingarna hade 300 nödställda att ta hand om (se vidare ovan under Allmänt). Till skillnad från söderförsamlingarna som gynnades ekonomiskt av den föreslagna fördelningen och därför tämligen snart införde den nya fattigvårdsmodellen, fick de förhållandevis rikare församlingarna i Staden mellan broarna (Gamla stan) en mer ogynnsam tilldelning (fler fattiga att försörja än motsvarande andel av befolkningen). Storkyrkoförsamlingen var därför i princip negativ till den föreslagna modellen och ville bland annat få en ”garanti för att tiggeriet skulle försvinna från gator och hus” (Johanson 1984 s.52). Riddarholmsförsamlingen ville i sin tur avvakta Storkyrkoförsamlingens beslut. Det kom därför att dröja innan en decentraliserad lösning kom till stånd i Gamla stan.
1747 hade Storkyrkoförsamlingen ännu inte ställt sig positiv till själva förslaget om fördelning från 1737 men man hade 1745 kommit överens med Riddarholmsförsamlingen om att verka för ett gemensamt fattighus för Staden mellan broarna. Sedan Serafimerorden tagit sig an fattigvårdsfrågan 1748 (se vidare under Allmänt ovan) svängde man dock och ställde sig nu positiv till en decentraliserad lösning. Församlingarna diskuterade vidare om att låta uppföra ett gemensamt fattighus men tyska församlingen var fortfarande negativ vilket ytterligare försenade en lösning (se vidare Johanson 1984 s.81 ff samt Höjer 1967 s. 62 ff). 1750 tillsattes emellertid en direktion för det tilltänkta fattighuset och 1751 inköptes på auktion en egendom - Sabbatsberg (även kallad Rinkeshof) - belägen i S:t Olof (senare Adolf Fredriks församling). I augusti 1752 togs de första fattighjonen emot (omkring 90 personer) och de inhystes bla i egendomens gamla huvudbyggnad (som 1761 invigdes som kyrka). Sabbatsbergs fattighus (Sabbat efter en tidigare ägare, Valentin Sabbath) hade därmed öppnats och Storkyrkoförsamlingen blev den näst sista av Stockholms territoriella församlingar att inrätta ett eget fattighus och detta dessutom utanför församlingens gränser.
1756 kunde Nikolaihuset, ”uppfört av församlingarna i staden mellan broarna”, med plats för 300 fattighjon tas i bruk (Johanson 1984 s. 93). Sabbatsbergs fattighusdirektion med olika antal ledamöter från resp. församling styrde över inrättningen. Så hade tex Storkyrkoförsamlingen 4 ledamöter from 1774 (se vidare Höjer 1967 s.70-72).

Finansieringen av fattigvården i Storkyrkoförsamlingen skedde genom sk dubbel brandvaktsavgift (se vidare ovan under Allmänt); man skulle kunna kalla det en slags ”fattigvårdsskatt”. Denna infördes för alla församlingarna i Staden mellan broarna efter beslut i maj 1753. Dessutom lämnades olika donationer för fattigvårdsändamål till församlingen och dessa medel förvaltades efterhand separat, åtskilda från de allmänna fattigvårdsmedlen.

1812 började en ny byggnad i Sabbatsbergsområdet uppföras för att hysa de 159 försörjningshjon som tilldelats Storkyrkoförsamlingen. Detta fattigförsörjningshus öppnades 1814 och hyste 1816 112 hjon och 1830 56 hjon. Till skillnad från fattighuset, där gamla och sjuka som var helt oförmögna att klara sig själva togs in, skulle på försörjningshuset de som blivit nödställda (genom olycksfall, anhörigas bortgång osv) tillfälligtvis kunna tas om hand. 1860 centraliserades dock försörjningshusen i Stockholms församlingar och försörjningshjonen på Sabbatsberg överfördes då till en nyinrättad central försörjningsinrättning på dåvarande Reparebansgatan (numera Fleminggatan) i kvarteret Tegelslagaren. Inrättningen öppnades under namnet Stockholms stads norra försörjnings- och arbetsinrättning, fick 1864 namnet Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning men kallades oftast ”Grubbens” i folkmun efter Hans Wilhelm Grubb som ägt området på 1700-talet (Grubbens gärde). Det gamla försörjningshuset på Sabbatsberg byggdes därefter om och hit flyttades sedan fattighjonen från Klara församling.

Under sensommaren-hösten 1834 drabbades Stockholm av en omfattande koleraepidemi. Denna tarmsjukdomen är mycket smittsam och sprids via till exempel vatten och livsmedel, vilket läkare och ansvariga vid denna tid ej hade kunskap om. För församlingarna i Gamla stan användes som provisoriska kolerasjukhus Serafimerlasarettet 19/8-19/9, Sabbatsbergs värdshus 2/9-8/10, Piperska muren 28/8-3/10, Kastellholmen 22/8-31/12 och Frimurarlogen på Riddarholmen jämte Finemanska skolan 6/9-27/10 (Höjer 1967 s. 136-137). 261 personer avled i kolera i Storkyrkoförsamlingen. Pengar till bekämpande av sjukdomen insamlades och återstående medel återfanns senare i en kolerafond. Dessutom uttaxerades i efterhand 1835-1840 i hela staden en sk koleraavgift för att betala de lån som tagits för att finansiera kostnaderna för koleraepidemin.

Inför faran av en ny koleraepidemi inrättades hösten 1847 en lokal sundhetsnämnd i Storkyrkoförsamlingen. Först efter sex år kom det väntade utbrottet i augusti 1853 med nya, mindre omfattande attacker under flera efterföljande sensomrar.
”Sundhetsbyråer, utrustade med läkare, sköterskor och bärare, öppnades i alla församlingar” (Höjer 1966 s. 371). Provisoriska kolerasjukhus togs i bruk, bla återigen Sabbatsbergs värdshus. Under koleran 1853 avled 172 personer i Staden mellan broarna enligt statistiken och generellt framhölls i rapporterna ”att koleran var en farsot, som slog ojämförligt hårdast bland den fattiga befolkningen och i de mest ohygieniska och sämst bebyggda kvarteren” (Höjer 1966 s. 380).

1838 års fattigvårdskommittés förslag (se under Allmänt ovan) kom delvis att tillämpas på frivillig väg redan från 1840 i Storkyrko- och S:t Jakobs församlingar. ”Hösten 1840 valde sockenstämmorna i Nikolai och Jakob sådana organ för ordningsvård eller kommunalnämnder, som föreslagits” i kommitténs betänkande 1839 (Höjer 1966 s.159). Drivande i Storkyrkoförsamlingen (Nikolai) var förste expeditionssekreteraren Carl Magnus Arrhenius som också blev sekreterare i den nya nämnden. Man delade in församlingen i 33 distrikt med var sin ordningsman (resp. suppleant). Den sålunda bildade Kommunalnämnden för ordningsvård inom Storkyrkoförsamlingens territorium (senare Storkyrkoförsamlingens kommunalnämnd mfl beteckningar) skulle bla ägna sig åt omvårdnad av fattiga barn, sjuka och arbetslösa. Kommunalnämnden upplöstes redan i oktober 1843. Istället inrättades som i övriga Stockholmsförsamlingar ett mer enhetligt organ: Storkyrkoförsamlingens nämnd för ordningsmål (Ordningsnämnden) enligt 1843 års fattigvårdsstadga. De 33 ordningsmannadistrikten bibehölls i den nya organisationen. Till skillnad från merparten av Stockholms församlingar, där församlingsnämnder med avdelningar för såväl fattigvårdsmål som för ordningsmål tillkom, fick Storkyrkoförsamlingen endast en ordningsnämnd (för ordningsmålen). Fattigvårdsmålen lades istället under Sabbatsbergs fattighusdirektion där dessa frågor blev kvar fram till nästa reform 1864.

1864 övergick ansvaret för fattigvård och ordningsmål till den nyinrättade Storkyrkoförsamlingens fattigvårdsstyrelse.

1866 överflyttades fattighjonen från Klara församling till Sabbatsbergsområdet och 1872 hjonen från övriga församlingar i Stockholms norra delar (Adolf Fredrik, Hedvig Eleonora, Jakob och Johannes samt Kungsholm). Därmed var fattighjonen från centrala och norra Stockholm koncentrerade till ett område i norr. Det skulle dock dröja ytterligare innan de södra församlingarna fick en gemensam lösning av fattighusfrågan (se vidare under Allmänt ovan).

Mycket av det sociala hjälparbetet i församlingen tillkom på privat väg.
1826 hade Sällskapet de fattigas vänner bildats och från 1841 riktades hjälpinsatserna främst till fattiga barn. Storkyrkoförsamlingen utgjorde det första av åtta distrikt i Stockholm där sällskapet verkade på lokal nivå.

1866 bildades på initiativ av Fattigvårdsnämndens ordförande en allmän sk skyddsförening för hela Stockholm. I Gamla stan fanns redan en lokal förening/skyddskommitté, Fruntimmersskyddsföreningen i Storkyrkoförsamlingen, som bildats 1849 och här fick nu även kvinnor en möjlighet att genom frivilligt arbete engagera sig i fattigvården. De sk skyddsfruarna (147 skyddsfruar fanns i de 33 ordningsmannadistrikten i Gamla stan) skulle noggrant utöva ”tillsyn av de fattiga barnens vård i kroppsligt och andligt avseende” och särskilt kontrollera de skolpliktiga barnens skolgång (Munthe 1965 s.130).

1869 började den första diakonissan verka i Storkyrkoförsamlingen och 1890 tillkom ytterligare en diakonissa som dock ”var delad” med Klara församling.

1870 bildades Sällskapet Jultomtarne som verkade i hela staden men höll sina julfester i Stora börssalen vid Stortorget.

Ett annat privat initiativ var tex Föreningen för skollovskolonier, bildad 1885, med lokalavdelning i församlingen samma år - Storkyrkoförsamlingens skollovskoloniförening.
Vidare fanns i församlingen Storkyrkans barnkrubba öppnad 1872 på Kindstugatan (1871 enligt andra uppgifter). Dessutom fanns en arbetsstuga för skolbarn - Nikolai arbetsstuga - öppnad 1888 på Svartmangatan 6.

Stockholms stadsmission med ursprung i inre missionsarbete 1853 hade 1915 förvärvat fastigheter vid Stortorget i Gamla stan dit man förlade en del av sin hjälpande verksamhet.

1932 tillkom en ny fattigvårdsstyrelse i Storkyrkoförsamlingen efter beslut året innan
(se vidare ovan under Allmänt) och den kom att ingå i det nybildade fattigvårdsdistriktet
nr VII. Storkyrkoförsamlingens fattigvårdsstyrelse med anor i 1750-talet var därmed helt omvandlad.

Arkivet

Tidigare förteckningar och accession

Arkivet har tidigare varit uppdelat i två delar med var sin arkivförteckning:

Nr I. 1840-1916 (SSA/0201a)
Inkom till Stadsarkivet med acc.nr 30/1932 och med benämningen Storkyrkoförsamlingens Ordningsnämnds och Fattigvårdsstyrelses arkiv. Förteckningen är stämplad som inkommen 28/11 1932 med nr 502. Uppgift om förtecknare saknas.

Nr II. 1917-1931 (SSA/0201b)
Denna förteckning över arkivets sista del är upprättad av Per J. Claësson? och är daterad den 3 juni 1933. Förteckningen är granskad 10/6 1933 av Bertil Boethius och stämplad som inkommen till Stadsarkivet 6/6 1933 med nr 272. Acc.nr anges ej på förteckningen men däremot ”anmäld 2/9 33 §11”.

Vidare finns två tilläggsleveranser med acc.nr 4/1942 och 18/1943.

Dessutom finns en senare förteckning som omfattar Storkyrkoförsamlingens fattigvårdsstyrelses hela arkiv åren 1864-1931(1932) men som saknar ordningsnämndsdelen.
Denna förteckning synes vara upprättad efter 1943 eftersom tilläggsleveranserna ovan har inarbetats. Försättsblad osv med närmare information om vem som ansvarat för detta arbete saknas.

Särskild inledning med historik förekommer ej till någon av förteckningarna. De två äldsta är upprättade efter äldre modell utan volymnummer. Den yngre har löpande volymnummer rakt igenom alla serier (1-551). Dessa löpnummer anges i den nu föreliggande förteckningen enligt modellen ”{nr}” för resp. volym som en konkordans mot den tidigare förteckningen.
De äldre förteckningarna har bevarats i depån.

Arkivhandlingarna

I arkivet för Sabbatsbergs vård- och ålderdomshem (förteckning SSA/0053) återfinns merparten av de äldre handlingarna rörande fattigvården i Storkyrkoförsamlingen
(1750-1863). I det här föreliggande arkivet för fattigvårdsstyrelsen återfinns däremot handlingar från i huvudsak åren 1864-1932 (dock med flera undantag).

Protokollen finns dels för fattigvårdsstyrelsen 1864-1931 (serie A 1), dels för ordningsnämnden 1840-1863 (serie A 2). Till protokollen hör handlingar av olika slag, bla listor över undertödstagare. För ordningsnämnden finns dessutom skiftande handlingar som inte direkt hör till protokollen (och som därför skulle kunnat få bilda några volymer under annat signum) men som trots detta nu fått tillhöra protokollserien. För detaljer - se förteckningsbladen.

Diarierna 1899-1932 upptar inkomna understödsansökningar och är alltså inga allmänna skrivelsediarier (serie C 1). Det förekommer även några andra spridda diarier (serie C 2),
bla över ansökningar om intagning på ålderdomshem 1901-1911.
Rullor över understöd återfinns dels i egna serier, dels som bilagor till protokoll (se ovan).
Barnhjälpsrullor bildar en egen serie för åren 1864-1932 (serie D 1A).
Listor över utackorderade barn finns för åren 1873-1891 (serie D 1B).
Rullor över hyreshjälp omfattar åren 1866-1907 (serie D 2A).
Rullor över extra understöd förekommer som egen serie 1899-1932 (serie D 2B).
Andra exempel är olika Rullor över naturaunderstöd (serie D 2D).

Handlingar rörande fonder, donationer och testamenten (serie F 1) 1789-1953 upptar de fonder där handlingar påträffats. Förteckningsbladen specificerar förekommande fonder med donators namn och ”fondårtal”. Några enstaka handlingar om donationer sträcker sig ända fram till 1953 och hör proveniensmässigt hemma i efterföljares arkiv men har tidigare bevarats här och får så förbli. (För detaljer om donationsfonder rekommenderas för övrigt följande litteratur: Nordfeldt, Georg: Redogörelse för de under Storkyrkoförsamlingens …. Enskilda fonder och donationer. 1912).

Bland räkenskaperna kan nämnas:
Huvudböckerna (serie G 1A) återfinns i en sammanhängande svit 1865-1931.
Verifikationerna bildar en egen serie 1865-1932.
Ordningsnämndens räkenskaper 1841-1864 återfinns i serie G 4.

___________

Undertecknad har i dec 2004 - jan 2005 omförtecknat arkivet varvid bland annat en del serieändringar och utvidgningar har skett men stora delar av förteckningen bygger trots allt
på den yngre versionen av de äldre förteckningarna. En konkordanslista över gamla och nya seriesigna finns som bilaga. Den största förändringen är ändå att arkivet nu är volymnumrerat inom varje signum.

Stockholm i Stadsarkivet Frihamnen 2005-02-08

Lars Asklund
1:e arkivarie

Litteratur/Källor

Andersson, Margareta och Jansson, Gun: Inledning till arkivförteckning Fattigvårdsnämnden. 1999.

Anonymus: Inledning till Arkivförteckning Sociala byråer I - IX (äldre version). odat.

Ferlin, P.R.: Stockholms stad i juridiskt, administrativt, statistiskt och borgerligt hänseende. Sammandrag. Sthlm 1859.

Gamla stan under 750 år. Olika artiklar på cd-ROM/DVD utgiven av Stadsarkivet 2003.

Grip, Ragnar: Ordningsnämnd och ordningsmän i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm åren 1840 till 1863. Trebetygsuppsats 1969.

Höjer, Torgny: Sockenstämmor och kommunalförvaltning i Stockholm fram till 1864.
Stockholmsmonografi nr 29. 1967.

Jansson, Gun: Inledning till arkivförteckning Sabbatsbergs ålderdomshem. 1997.

Johanson, Ulla: Fattiga och tiggare i Stockholms stad och län under 1700-talet.
Stockholmsmonografi nr 56. Akademisk avhandling. 1984.

Johanson, Ulla: Huvuddrag i Stockholms förvaltningshistoria 1672-1815.
Bihang i Arkivnämndens verksamhetsberättelse [för år] 1987. 1988.

Johanson, Ulla: Rik eller fattig? Personforskning i arkivbestånd från Stockholms stad och län. Småskrifter utgivna av Stockholms stadsarkiv. Nr 2. 1995.

Munthe, Arne: Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet. 1959

Munthe, Arne: Västra Södermalm från mitten av 1800-talet. 1965.

Müller, Jos.: Fattigvården i Stockholm från äldre till nyare tid. 1906.

Press, Maria: Skyddsfruar och ordningsmän - en studie i 1800-talets nytänkande filantropi. I Studier och handlingar rörande Stockholms historia VII utgivna av Stockholms stadsarkiv. 1994.

Rosander, Lennart: ”att genom wälgärningar aftorka nödens och behofwens tårar”. Sabbatsbergs fattighus och hälsobrunn under tre århundraden. Stockholmsmonografi nr 129. 1996.

Rosenström, Axel Mårten: Historik öfver Sabbatsbergs fattighus 1752-1896. 1897

Stockholm 1897. Band I. Sthlm 1897.

Stockholms kommunalkalender. Skilda årgångar.

Toll, Eva: Inledning till arkivförteckning Överståthållarämbetet för fattigvårdsfrågor. 1989.

------------------------------

Tillägg

Storkyrkoförsamlingens fattigvårdsstyrelse

I mars 2007 urskiljdes ett antal handlingar rörande fattigvård i Storkyrkoförsamlingen i samband med att denna församlings kyrkoarkiv förtecknades av Solveig Larsson.
Handlingarna lämnades till Frihamnen där de nu inarbetats i Storkyrkoförsamlingens fattigvårdsstyrelses arkiv, serie F 2.

Stockholm i Stadsarkivet Frihamnen 2008-05-30

Lars Asklund
1:e arkivarie

Kontroll

Skapad	2004-12-22 00:00:00
Senast ändrad	2021-10-12 15:24:35

Sökhjälp: arkiv

Nyheter

Storkyrkoförsamlingens fattigvårdsstyrelse

Grunddata

Innehåll

Kontroll

Serier (8 st)

Nyheter