Vitterhetsakademien och Riksantikvarieämbetet (1923 – 1975)

Organisation

Kategori

Ej fastställd. Ospecificerad (-)

Historik

1923 började riksantikvarien informellt tillämpa en ny arbetsfördelning mellan tjänstemännen. Föredragande utsågs för särskilda ansvarsområden. Ordningen innebar bl.a. att fornminnes- och byggnadsvården blev skilda från de museala uppgifterna. De föredragande stod snart i spetsen för olika avdelningar inom ämbetet och museet, vilket stadsfästes med en instruktion 1938. 1954 tillkom Medelhavsmuseet, som var en sammanslagning av Cypernsamlingarna och Egyptiska museet, och 1967 den kulturhistoriska byrån, som från 1918 hade ingått i Byggnadsstyrelsen. Vitterhetsakademien kvarstod som styrelse under hela perioden, men dess befattning med verksamheten minskade successivt, särskilt efter 1938.
Ämbetsarkivet 3 är ordnat dels i gemensamma handlingar, dels i särskilda delarkiv för de olika avdelningarna. En omfattande förteckning finns. Kulturhistoriska byråns och Medelhavsmuseets arkiv bildar särskilda enheter.
Med en kungl. kungörelse 1920 angående det offentliga byggnadsväsendet utökades riksantikvariens befattning med kyrkor. Han skulle bl.a. granska och godkänna alla ändringar från antikvarisk synpunkt (t.o.m. november 1921 fattade Kungl. Maj:t beslut i sådana frågor). Kungörelsen gjorde det även möjligt att skydda andra märkliga byggnader - i praktiken statliga - genom att de kunde förklaras som byggnadsminnesmärken. Besluten fattades av Kungl. Maj:t, medan riksantikvarien fick det antikvariska överinseendet. 1942 utökades skyddet till byggnader i enskild och kommunal ägo genom en lag om byggnadsminnen. Samtidigt ersattes den gamla fornminnesförordningen från 1867 av en modern fornminneslag. Beslut om byggnadsminnen fattades av länsstyrelsen, men 1960 tillkom en ny byggnadsminneslag, enligt vilken ämbetet fattade sådana beslut. Handlingar rörande byggnadsminnen 1943-1960 ska alltså finnas även i länsstyrelsearkiven.
Riksantikvarieämbetets vidgade befogenheter avspeglas i ämbetsarkivet, där handlingarna i ärenden om kyrkor, byggnader och fornlämningar ökar markant. Ytterligare tillkom nya kategorier ärenden, när verket blev remissinstans vid granskning av planer enligt 1959 års byggnadsstadga. Redan dessförinnan hade 1947 års byggnadslag lett till att planärendena ökat. Det mesta av detta material har arkiverats i de topografiska dossiererna.
En annan ny verksamhet, som avspeglas i arkivet, är den utvidgade inventeringen av Sveriges fasta fornlämningar, som påbörjades 1938 och fortsatte under hela perioden. Inventeringsmaterialet förvaras i ATA.
Under 1950-talet påbörjades särskilda inventeringar av dämningsområden för kraftverksbyggen, vilka fortgick under hela 1960-talet. Arbetet inspirerade till ett stort forskningsprojekt om Norrlands tidiga bebyggelse. Denna inventering omorganiserades tillsammans med ämbetets utgrävningsverksamhet i övriga delar av landet under 1960-talet till en särskild arkeologisk uppdragsverksamhet (UV) under RAÄ, vilken svarade för utgrävningar inför markexploateringar.
Museets verksamhet hade i stort sett samma inriktning som tidigare. Arkeologiska undersökningar kunde utföras av både ämbetet och museet; det senare svarade under lång tid för t.ex. de stora Helgöundersökningarna.
RAÄ-SHM var organiserat i ett antal avdelningar: fornminnesavdelningen, byggnadsminnesavdelningen, museiavdelningen (SHM med KMK) samt gemensamma avdelningar som administrativa och kamerala avdelningen, tekniska avdelningen (konservering m.m.), arkiv och bibliotek m.m. Organisationen byggdes ut under perioden; bl.a. tillkom 1955 en överantikvarie med en särskild landsantikvarieavdelning för den regionala kulturminnesvården och 1968 en vårdsektion för fornvårdsarbeten.
På grund av att handlingarna ofta arkivlagts på ett informellt sätt, innehåller de gemensamma handlingarna även handlingar, som egentligen borde ha arkiverats avdelningsvis. Likaså kan handlingar rörande samma ämne finnas i skilda serier. Såvitt möjligt har hänvisningar utsatts i förteckningarna.