Arkiv

Kontributionsränterierna

Grunddata

Referenskod

SE/RA/4111

Länk till posten

https://sok.riksarkivet.se/arkiv/xJsNeBUQrH6d0002H087k3

Omfång

11,5 Hyllmeter

Datering

1712

–

1719

(Tidsomfång)

Villkor

Delvis

Villkorsanm

1714 års kontributionsränteri vol. 63-78 förvaras inlåst. Forskare placeras på första raden i läsesalen. Det pågår rengöring och omläggning av myntsedlarna i nya arkivboxar.

Sökmedel

Arkivhistorik: Fullständig historik (pdf)

Arkivinstitution

Riksarkivet i Stockholm/Täby (depå: Marieberg)

Arkivbildare/upphov

Kontributionsränterierna (1713 – 1719)

Kategori: Statlig myndighet. Centrala civila myndigheter

Innehåll

Syfte & innehåll	Genom kungl. förordning den 4 juni 1712 påbjöds en ny skatt - kontribution, Den nya skatten skulle utgå efter förmögenhet, vilket förutsatte en taxering för att man skulle kunna bestämma skattesatsen. Noggranna bestämmelser gavs om hur fast egendom skulle taxeras. Efter taxeringen skulle skatten beräknas som en viss procent av förmögenheten. Denna nya förmögenhetsskatt skulle ersätta alla tidigare extra ordinarie skatter som durchtågsgärden och kontribution efter eldstäder. Förvaltningen av de nya skattemedlen överlämnades till bankofullmäktige. Den skulle vara ett från banken helt skilt verk, Kontributionsränteriet. Enligt ett kungl. brev till rådet den 4 juni 1712 skulle en ledamot av rådet på Kungl. Maj:ts vägnar biträda vid förvaltningen av kontributionsverket. Han skulle verka för att den nya bevillningen betalades i tid och att ingen tillfogades någon orätt. Till posten utsågs Jacob Reenstierna. Rådet skulle meddela Reenstierna och Kontributionsränteriet vilken summa som skulle införskaffas genom kontribution. Ränteriet skulle sedan uträkna efter vilken procent kontributionen skulle utgå och meddela landshövdingarna hur stor kontribution som skulle uppbäras i varje län. Själva indrivningen av kontributionen gjordes av länsstyrelserna. I brev den 27 mars 1713 förklarade konungen Kontributionsränteriets ställning. Det borde anses som "ett bokhålleri i banken", dock skilt från bankens organisation, och skötas av nödvändiga kommissarier och bokhållare. Reenstiernas uppgift var att utöva uppsikt över ränteriet och att gå fullmäktige till handa. För 1714 befallde konungen att skatten återigen skulle utgå i enlighet med 1712 års förordning trots att riksdagen 1713-14 hade varit emot den nya kontributionen. För handläggningen av 1714 års kontribution inrättades ett särskilt ränteri med Nicodemus Tessin d.y. som chef. Båda kontributionsränterierna fungerade som självständiga verk med var sin styrelse. Fr.o.m. 1717 befriades dock det kungl. rådet från befattning med ränteriets angelägenheter. Från 1716 ändrades hanteringen så att kontributionsränterierna skrev ut kontributionerna medan förvaltningen av medlen ställdes under en ny myndighet, Upphandlingsdeputationen. Ränteriets uppgift utvidgades 1716 till att ombesörja utfärdandet och indragningen av de obligationer som utgavs för att tjäna som säkerhet vid Upphandlingsdeputationens låneaffärer. Ränteriet fick också i uppgift att förfärdiga myntsedlarna. Arbetet med dessa skulle gå före allt annat. 1717 och 1718 utgick kontributionen enligt det gamla sättet efter klasser och inte efter 1712 års förordning. Endast upphandlingsavgiften, en mindre bevillning och ett par speciella avgifter erlades 1716-18 direkt till Kontributionsränteriet. År 1719 upphörde ränteriets verksamhet. Genom kungl. brev 26 maj 1719 påbjöds att statsmedlen åter skulle ställas under Statskontorets förvaltning.
Ordning & struktur	Arkivförteckningen från 2018 följer strukturen i en äldre arkivförteckning (nu arkiverad) som upprättades 1920. Förteckningen utgår från det allmänna arkivschemat med serier. Volymerna har en löpande numrering genom hela arkivet.
Arkivhistorik	Arkivet är uppdelat på tre delarkiv: 1713 års kontributionsränteri (1713-1718), 1714 och följande års kontributionsränteri(1714-1719) och Jacob Reenstiernas och Nicodemus Tessin handlingar. Det befintliga beståndet av Kontributionsränteriernas arkiv är mycket ofullständigt bevarade. Det har funnits serier av skrivelser, observationer och räkenskaper som gått förlorat.
Inledning (äldre form)	Om ämbetet Genom kungl. förordning den 4 juni 1712 påbjöds en ny skatt - kontribution. Den nya skatten skulle utgå efter förmögenhet, vilket förutsatte en taxering för att man skulle kunna bestämma skattesatsen. Det gavs noggranna bestämmelser om hur fast egendom skulle taxeras, och skatten skulle beräknas som en viss procent av förmögenheten. Kontributionen skulle ersätta alla tidigare extra ordinarie skatter som durchtågsgärden och kontribution efter eldstäder. Förvaltningen av de nya skattemedlen överlämnades till bankofullmäktige. Kontributionsränteriet skulle vara ett från banken helt skilt verk. Enligt ett kungl. brev till rådet den 4 juni 1712 skulle en ledamot av rådet på Kungl. Maj:ts vägnar biträda vid förvaltningen av kontributionsverket. Till posten utsågs Jacob Reenstierna. Han skulle verka för att den nya bevillningen betalades i tid och utöva uppsikt över ränteriet. Rådet skulle meddela Reenstierna och Kontributionsränteriet vilken summa som skulle drivas in genom kontribution. Ränteriet skulle sedan uträkna efter vilken procent kontributionen skulle utgå och meddela landshövdingarna hur stor kontribution som skulle uppbäras i varje län. Själva indrivningen av kontributionen gjordes av länsstyrelserna. I brev den 27 mars 1713 förklarade konungen Kontributionsränteriets ställning. Det borde anses som "ett bokhålleri i banken", men skilt från bankens organisation, och skötas av nödvändiga kommissarier och bokhållare. För 1714 befallde konungen att skatten återigen skulle utgå i enlighet med 1712 års förordning trots att riksdagen 1713-14 hade varit emot den nya kontributionen. För handläggningen av 1714 års kontribution inrättades ett särskilt ränteri med Nicodemus Tessin d.y. som chef. Båda kontributionsränterierna fungerade som självständiga verk med var sin styrelse. Fr.o.m. 1717 befriades dock det kungl. rådet från befattning med ränteriets angelägenheter. Det första statliga obligationslånet infördes nu i Sverige. Som säkerhet gavs skuldförbindelser i ständernas namn - de s.k. ”ständernas obligationer”. För de erhållna lånen gavs 6 procents ränta, och de skulle kunna uppsägas efter 4 års förlopp. De som inte erbjöd kronan lån tvångsbeskattades. Från 1716 ändrades hanteringen så att kontributionsränterierna skrev ut kontributionerna medan förvaltningen av medlen ställdes under en ny myndighet, Upphandlingsdeputationen. Syftet med skatten var ett nytt krigsfinansiellt system för att upphandla militär utrustning under Det stora nordiska kriget och slutföra krigsinsatserna. Ränteriets uppgift utvidgades 1716 till att ombesörja utfärdandet och indragningen av de obligationer som utgavs för att tjäna som säkerhet vid Upphandlingsdeputationens låneaffärer. Ränteriet fick också i uppgift att förfärdiga myntsedlar. Arbetet med dessa skulle gå före allt annat. Myntsedlarna fungerade som statsobligationer, lydande på 25 daler silvermynt (1716), samt på 10 och 5 daler silvermynt (enligt kungligt påbud den 3 januari 1717). I motsats till ständernas obligationer gick myntsedlarna inte med ränta, och ingen viss inlösningstid var utsatt för dem och då de utgavs i obegränsad mängd förlorade de snart allt värde. 1717 och 1718 utgick kontributionen enligt det gamla sättet efter klasser och inte efter 1712 års förordning. Endast upphandlingsavgiften, en mindre bevillning och ett par speciella avgifter erlades 1716-18 direkt till Kontributionsränteriet. År 1719 upphörde ränteriets verksamhet. Genom kungl. brev 26 maj 1719 påbjöds att statsmedlen åter skulle ställas under Statskontorets förvaltning. Om arkivbildningen Arkivet är uppdelat på tre delarkiv: 1713 års kontributionsränteri (1713-1718), 1714 och följande års kontributionsränteri(1714-1719) och Jacob Reenstiernas och Nicodemus Tessin handlingar. I arkivet finns serier med protokoll, koncept, registratur, diarier, inkomna handlingar och räkenskaper. Det befintliga beståndet av Kontributionsränteriernas arkiv är mycket ofullständigt bevarade. Det har tidigare funnits fler serier av skrivelser, observationer och räkenskaper. Arkivförteckningen för arkivet har uppdaterats 2018. Den följer den gamla ordningen i en äldre arkivförteckning från 1920, med seriesignum och volymer enligt det allmänna arkivschemat. Den äldre arkivförteckningen hade en löpande volymnumrering genom hela arkivet och den nya förteckningen är uppbyggd på samma sätt.

Hänvisningar

Relaterade arkivenheter

Se även: Upphandlingsdeputationen (SE/RA/4115)

Se även: Kungl Maj:ts och Riksens ständers kommission ang upphandlingsdeputationens och kontributionsränteriernas förvaltning (SE/RA/310114)

Se även: Statskontoret (SE/RA/420405)

Reproducerat

Nej

Kontroll

Skapad	1993-09-30 00:00:00
Senast ändrad	2019-03-04 11:21:49

Om ämbetet
Genom kungl. förordning den 4 juni 1712 påbjöds en ny skatt - kontribution. Den nya skatten skulle utgå efter förmögenhet, vilket förutsatte en taxering för att man skulle kunna bestämma skattesatsen. Det gavs noggranna bestämmelser om hur fast egendom skulle taxeras, och skatten skulle beräknas som en viss procent av förmögenheten. Kontributionen skulle ersätta alla tidigare extra ordinarie skatter som durchtågsgärden och kontribution efter eldstäder. Förvaltningen av de nya skattemedlen överlämnades till bankofullmäktige. Kontributionsränteriet skulle vara ett från banken helt skilt verk.

Enligt ett kungl. brev till rådet den 4 juni 1712 skulle en ledamot av rådet på Kungl. Maj:ts vägnar biträda vid förvaltningen av kontributionsverket. Till posten utsågs Jacob Reenstierna. Han skulle verka för att den nya bevillningen betalades i tid och utöva uppsikt över ränteriet. Rådet skulle meddela Reenstierna och Kontributionsränteriet vilken summa som skulle drivas in genom kontribution. Ränteriet skulle sedan uträkna efter vilken procent kontributionen skulle utgå och meddela landshövdingarna hur stor kontribution som skulle uppbäras i varje län. Själva indrivningen av kontributionen gjordes av länsstyrelserna. I brev den 27 mars 1713 förklarade konungen Kontributionsränteriets ställning. Det borde anses som "ett bokhålleri i banken", men skilt från bankens organisation, och skötas av nödvändiga kommissarier och bokhållare.

För 1714 befallde konungen att skatten återigen skulle utgå i enlighet med 1712 års förordning trots att riksdagen 1713-14 hade varit emot den nya kontributionen. För handläggningen av 1714 års kontribution inrättades ett särskilt ränteri med Nicodemus Tessin d.y. som chef. Båda kontributionsränterierna fungerade som självständiga verk med var sin styrelse. Fr.o.m. 1717 befriades dock det kungl. rådet från befattning med ränteriets angelägenheter.

Det första statliga obligationslånet infördes nu i Sverige. Som säkerhet gavs skuldförbindelser i ständernas namn - de s.k. ”ständernas obligationer”. För de erhållna lånen gavs 6 procents ränta, och de skulle kunna uppsägas efter 4 års förlopp. De som inte erbjöd kronan lån tvångsbeskattades.

Från 1716 ändrades hanteringen så att kontributionsränterierna skrev ut kontributionerna medan förvaltningen av medlen ställdes under en ny myndighet, Upphandlingsdeputationen. Syftet med skatten var ett nytt krigsfinansiellt system för att upphandla militär utrustning under Det stora nordiska kriget och slutföra krigsinsatserna. Ränteriets uppgift utvidgades 1716 till att ombesörja utfärdandet och indragningen av de obligationer som utgavs för att tjäna som säkerhet vid Upphandlingsdeputationens låneaffärer.

Ränteriet fick också i uppgift att förfärdiga myntsedlar. Arbetet med dessa skulle gå före allt annat. Myntsedlarna fungerade som statsobligationer, lydande på 25 daler silvermynt (1716), samt på 10 och 5 daler silvermynt (enligt kungligt påbud den 3 januari 1717). I motsats till ständernas obligationer gick myntsedlarna inte med ränta, och ingen viss inlösningstid var utsatt för dem och då de utgavs i obegränsad mängd förlorade de snart allt värde.

1717 och 1718 utgick kontributionen enligt det gamla sättet efter klasser och inte efter 1712 års förordning. Endast upphandlingsavgiften, en mindre bevillning och ett par speciella avgifter erlades 1716-18 direkt till Kontributionsränteriet. År 1719 upphörde ränteriets verksamhet. Genom kungl. brev 26 maj 1719 påbjöds att statsmedlen åter skulle ställas under Statskontorets förvaltning.

Om arkivbildningen
Arkivet är uppdelat på tre delarkiv: 1713 års kontributionsränteri (1713-1718), 1714 och följande års kontributionsränteri(1714-1719) och Jacob Reenstiernas och Nicodemus Tessin handlingar. I arkivet finns serier med protokoll, koncept, registratur, diarier, inkomna handlingar och räkenskaper.
Det befintliga beståndet av Kontributionsränteriernas arkiv är mycket ofullständigt bevarade. Det har tidigare funnits fler serier av skrivelser, observationer och räkenskaper.

Arkivförteckningen för arkivet har uppdaterats 2018. Den följer den gamla ordningen i en äldre arkivförteckning från 1920, med seriesignum och volymer enligt det allmänna arkivschemat. Den äldre arkivförteckningen hade en löpande volymnumrering genom hela arkivet och den nya förteckningen är uppbyggd på samma sätt.

Arkiv (4 st)

Referenskod	Titel	Tid
Se även: SE/RA/310114	Kungl Maj:ts och Riksens ständers kommission ang upphandlingsdeputationens och kontributionsränteriernas förvaltning
1	1713 års kontributionsränteri	1713 – 1718
2	1714 och följande års kontributionsränteri	1714 – 1719
3	Jacob Reenstiernas och Nicodemus Tessins handlingar	1712 – 1718