Arkiv

Tullstationens i Lomma arkiv

Grunddata

Referenskod

SE/LLA/11681

Länk till posten

https://sok.riksarkivet.se/arkiv/kcZeqEWyooVKzWHTu1OLDE

ExtraID

11681

Omfång

1 Hyllmeter (-)

Datering

1882 – 1975 (Tidsomfång)

Villkor

Delvis

Villkorsanm

Vissa handlingar i arkivet kan omfattas av sekretess. En sekretessprövning ska göras innan handlingarna kan lämnas ut.

Sökmedel

Arkivförteckning (godkänd), Maria Wallin

Arkivförteckning (koncept), Förteckning inkommen från myndigheten.

Arkivinstitution

Riksarkivet i Lund (depå: Arkivcentrum Syd)

Arkivbildare/upphov

Tullstationen i Lomma (1882 – 1975)

Kategori: Statlig myndighet. Tullstationer

Innehåll

Allmän anmärkning

Konceptförteckning finns, kontakta Riksarkivet, Lund.

Inledning (äldre form)

ARKIVBESKRIVNING ÖVER TULLSTATIONEN I LOMMA.

En ständig tullbevakning inrättades i Lomma hamn den 15 juni 1882, enligt ett kungl. Brev den 21 april och beslut av Generaltullstyrelsen den 1 juni samma år (se bihang till SFS 1882:1928). Samtidigt inrättades även en tullplats i Limhamn.
Den var obemannad från 1 juni 1974.
Tullstationen upphörde den 31 december 1975 enligt ett beslut i Generaltullstyrelsen den 15 december.

Den löd från bildandet 1882 under Malmö tullkammardistrikt, och löd fram till 1922 under tullförvaltaren och därefter under tulldirektören i Malmö (eftersom Malmö då blev en centraltullkammare). Från 1 januari 1974 tillhörde den Södra regionen, och var därmed en avdelning inom Tulldirektionen.

Tullverkets Historik

Upptagande av olika former av tull har gamla anor i Sverige. Trots det brukar dagens Tullverk räkna sina anor till år 1636. För Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän infördes tullen i och med försvenskningen av dessa landskap.

Den lokala tullförvaltningen har länge haft ett när samband med stapelstadsrätten. Städer som hade denna rätt fick bedriva utrikesfart med egna fartyg (aktiv stapelrätt) och ta emot utländska köpmän i hemmahamnarna (passiv stapel). Vissa städer hade enbart det ena av dessa stapelrätter. Stapelstäder upphörde 1927, även om vissa mindre delar fortlevde till 1973.
I varje stapelstad skulle en tullkammare finnas. Det fanns även städer med en tullkammare som saknade stapelrätt. Det fanns även tullanstalter på andra orter än stapelstäder. Dessa tullplatser, som löd under en närliggande tullkammare, benämndes tullstationer och tullexpeditioner.

Tullkammardistrikt fanns först huvudsakligen längs kusten, men bättre kommunikationer (järnvägar och flyg) gjorde att även inlandet 1928 var uppdelad i sjötullen samt landtullen. Sjötullen omfattade varor som exporterades och importerades sjövägen, och landtullen omfattade varor som passerade den norska och finska landgränsen. Sjötullen var den dominerande utrikestullen pga. Sveriges långa kuster och den stora roll som sjöfarten under lång tid spelade i jämförelse med de landväga transporterna. Fram till 1810 fanns även en inrikes tull för varor som passerade gränsen mellan städer och landsbygd som benämndes lilla tullen. Även efter dess avskaffande fanns det fram till runt 1860 en viss bevakning vid stadsgränserna mot lösdrivare m.m.

Sjötullen förvaltades under Kommers- eller Kammarkollegiet. Under perioderna 1726-1765, 1777-1782 samt 1803-1824 utarrenderades verksamheten till ett privat arrendebolag, Generaltullarrendesocieteten. Under perioden 1813-1824 förvaltades tullverket av en kunglig tulldirektion som 1825 avlöstes av Generaltullstyrelsen. Denna avlöstes 1 juli 1995 av Huvudkontoret och upphörde hel den 1 juli 2004.

Tullverkets uppgifter.

Tullverkets huvuduppgift var att bevilja tull på införda varor. Övriga uppgifter bestod av att uppbära fyr- och båkavgifter, skatt på vissa införda varor samt att lägga på införseluppgifter. Tullverket handlade även ärenden för tullrestitution, d.v.s. varor eller material som återutförts efter användandet eller bearbetning. Detta kan gälla material som används för ombyggnad, reparationer, m.m. Förutom de uppgifter som uppstod vid godshantering vilade det även på tullverket att förhindra olovlig införsel och förhindra insmuggling av varor. Detta skedde genom att kontrollera att bl.a. smittsamma sjukdomar inte fördes in och att övervaka att gällande regler och föreskrifter följdes för de varor som var underkastade restriktiva bestämmelser. Vissa varor såsom tobak och sprit fick endast införas av speciella importörer och enligt vissa villkor. Dessutom skulle tullverket tillse att varor med oriktig ursprungsbeteckning inte förde in. Kontrollen gällde inte endast för varor som fördes in i landet utan även för varor som skulle lämna landet. Tullverket skulle tillse att varor som hade utförselförbud inte lämnade landet. Vid skeppsbrott eller när fartyg strandade skulle tullverket ta till vara statens intressen genom att utöva uppsikt och bevaka kronans rätt genom att de skötte handläggandet av dessa sjöfyndsärenden. Brott som begicks mot de regler och förordningar som gällde vid varuhanteringen beivrades av tullverket genom att de förde statens talan i de ärenden som föll under åtal.

Även andra uppgifter åvilade tullverket som indirekt hade med import och export och den kontroll som då krävdes. Detta gällde främst skeppsmätningen som tullverket genomförde. För att kunna beräkna hur stor last som fördes in eller ut var man tvungen att mäta fartygens lastkapacitet. Fartygstrafiken kontrollerades och likaså även fisketrafiken.
Persontrafiken har varit föremål för tullverkets kontroller sedan starten men i relativt blygsam skala jämfört med den huvudsakliga uppgiften som var godstrafiken. I och med avskaffandet av inrikespassen 1860 minskade detta ytterligare.

För att tullverket skulle kunna utföra de olika uppgifterna organiserades olika avdelningar som hade ansvaret för vissa uppgifter. En del avdelningar hade renodlade uppgifter medan andra kunde i mindre skala ta hand om samtliga inom ett visst bevakningsområde. Således uppstod så småningom avdelningar inom olika delar av hamnen. I och med att tullverket hela tiden måste följa med i import och export handeln har det skett ett flertal omorganisationer i syfte att klara av uppgiften och anpassa sig till kommersiella intressen. På de mindre tullkamrarna sköttes alla uppgifter inom tullkammaren. I Malmö var dock tullförvaltningarna på grund av arbetsbelastningen uppdelade i självständiga avdelningar, vardera underställda Tulldirektionen, beroende på arbetsuppgifter.

Viktigare handlingar och ärendeslag:
Huvuddelen av arkivhandlingarna utgörs av gallringsbara klareringshandlingar för transportmedel och gods. Andra viktiga handlingar är ansökningar och tillstånd av olika slag. Såväl när det gäller volym som användning av arkivhandlingar dominerar gallringsbara fakturaakter avseende importvaror tillsammans med exportdeklarationer.

Sökingångar till arkivet:
-arkivförteckningen
-diariet

Huvuddelen av handlingarna i arkivet är sekretessbelagda, de flesta med hänsyn till att de berör enskilda företags ekonomisk averksamhet (sekretesslagaen 9 kap. 1§ första stycket). Dessa är dock gallringsbara. Alla handlingar i detta är arkiv är offentliga.

Merparten av tullverkets handlingar är gallringsbara enligt gallringsplan för tullstaten (TFS 1981:32, bilaga 5) som även har använts retroaktivt. Andra gallringsbeslut finn i TFS 1925:228, 1944:224, 1944:225, 1946:9, 1950:165, 1953:68, 1954:25, 1965:180, 1974:215.

Tillgänglighet

Sekretess

Delvis

Kontroll

Skapad	2005-01-03 00:00:00
Senast ändrad	2020-11-02 16:20:03