Från Ludwig Camerarius till Axel Oxenstierna

Axel Oxenstiernas skrifter och brev

Innehåll

Innehåll Winterfeldt har meddelat Camerarius, att Georg Vilhelm, förmodligen påverkad av Schwarzenberg, vägrar tro att invasionen i Preussen skett i den gemensamma sakens intresse och att han fruktar att drabbas av stora skador. Winterfeldt beklagar, att kurfursten tar större hänsyn till kejsaren än vad som är rimligt. På många ställen fruktar man att polackerna i sin vrede över anfallet ska föredra evigt krig framför säker fred och att Preussen liksom Livland ska bli utarmat. Jesuiterna kommer att skylla anfallet på protestanterna, och dessa kommer att drabbas särskilt hårt. Gustav II Adolf borde alltså erbjuda Polen fred och ett återlämnande av erövringarna i Preussen. – Baronerna Dohna och även andra korrespondenter har låtit förstå, att de inte längre vågar skriva till Camerarius, eftersom de riskerar att bli anklagade för att spela under täcket med Gustav II Adolf. Gordon är kvar i England. – Camerarius ber om instruktioner för att kunna ge ett tillfredställande svar till dem som oroar sig mer för spannmålsförsörjningen än den gemensamma saken. – Fredrik V gläder sig åt Gustav Adolfs framgångar, men oroar sig för att denne ska fastna i Preussen och inte kunna förena sig med Gábor Bethlen. Fredriks mor beklagar sig över, att Georg Vilhelm inte vill lyssna på hennes argument utan mer lyssnar på dem som hatar Fredrik för att han dragit olycka över inte bara sig själv utan andra också. Bellin utmålas som en förrädare som dragit in Mansfeld i Brandenburg. Camerarius hoppas, att Gustav II Adolf kan undvika en brytning med Georg Vilhelm. Rasche har inte skrivit. Inte heller har Camerarius fått brev från Sverige. Han klagar över att den totala bristen på information gör det svårt för honom att företräda svenska intressen. – Generalstaterna skickar femton skepp till England, men Buckingham kommer tydligen inte att löpa ut med flottan utan ämnar bege sig till Frankrike som ambassadör tillsammans med Carleton eller till Kristian IV. Den danske ambassadören är kvar i Haag, men den franske har inte fått några direktiv, så att han kan förhandla om den privata fråga för vars skull dansken har kommit. – I Nedersachsiska kretsen sammmanträder man sin vana trogen, och det ena sammanträdet ger anledning till nästa, medan lämpliga tillfällen att agera försummas och fiendens styrkor och krigsmoral stärks. – Det ryktas att Gábor Bethlen intagit Krákow, men det tror inte Camerarius på. – Mansfeld rapporteras ha kommit fram till Schlesien och vara på väg till Jablunkow vid ungerska gränsen. – Lantgreve Ludvig [av Hessen-Darmstadt] är död. Han var ett lydigt redskap i katolikernas händer. – Oldenzaals murar och befästningar har rivits, och Ernst av Nassau är på väg tillbaka till Fredrik Henrik.

Innehåll

Winterfeldt har meddelat Camerarius, att Georg Vilhelm, förmodligen påverkad av Schwarzenberg, vägrar tro att invasionen i Preussen skett i den gemensamma sakens intresse och att han fruktar att drabbas av stora skador. Winterfeldt beklagar, att kurfursten tar större hänsyn till kejsaren än vad som är rimligt. På många ställen fruktar man att polackerna i sin vrede över anfallet ska föredra evigt krig framför säker fred och att Preussen liksom Livland ska bli utarmat. Jesuiterna kommer att skylla anfallet på protestanterna, och dessa kommer att drabbas särskilt hårt. Gustav II Adolf borde alltså erbjuda Polen fred och ett återlämnande av erövringarna i Preussen. – Baronerna Dohna och även andra korrespondenter har låtit förstå, att de inte längre vågar skriva till Camerarius, eftersom de riskerar att bli anklagade för att spela under täcket med Gustav II Adolf. Gordon är kvar i England. – Camerarius ber om instruktioner för att kunna ge ett tillfredställande svar till dem som oroar sig mer för spannmålsförsörjningen än den gemensamma saken. – Fredrik V gläder sig åt Gustav Adolfs framgångar, men oroar sig för att denne ska fastna i Preussen och inte kunna förena sig med Gábor Bethlen. Fredriks mor beklagar sig över, att Georg Vilhelm inte vill lyssna på hennes argument utan mer lyssnar på dem som hatar Fredrik för att han dragit olycka över inte bara sig själv utan andra också. Bellin utmålas som en förrädare som dragit in Mansfeld i Brandenburg. Camerarius hoppas, att Gustav II Adolf kan undvika en brytning med Georg Vilhelm. Rasche har inte skrivit. Inte heller har Camerarius fått brev från Sverige. Han klagar över att den totala bristen på information gör det svårt för honom att företräda svenska intressen. – Generalstaterna skickar femton skepp till England, men Buckingham kommer tydligen inte att löpa ut med flottan utan ämnar bege sig till Frankrike som ambassadör tillsammans med Carleton eller till Kristian IV. Den danske ambassadören är kvar i Haag, men den franske har inte fått några direktiv, så att han kan förhandla om den privata fråga för vars skull dansken har kommit. – I Nedersachsiska kretsen sammmanträder man sin vana trogen, och det ena sammanträdet ger anledning till nästa, medan lämpliga tillfällen att agera försummas och fiendens styrkor och krigsmoral stärks. – Det ryktas att Gábor Bethlen intagit Krákow, men det tror inte Camerarius på. – Mansfeld rapporteras ha kommit fram till Schlesien och vara på väg till Jablunkow vid ungerska gränsen. – Lantgreve Ludvig [av Hessen-Darmstadt] är död. Han var ett lydigt redskap i katolikernas händer. – Oldenzaals murar och befästningar har rivits, och Ernst av Nassau är på väg tillbaka till Fredrik Henrik.