Från Ludwig Camerarius till Axel Oxenstierna

Axel Oxenstiernas skrifter och brev

Innehåll

Innehåll Sjöfarande som återvänt från Östersjön och köpmän i Lübeck rapporterar, att Gustav II Adolf med flottan lagt till vid Pillau, besatt vissa platser och börjat bygga befästningar. Camerarius tackar Gud för dessa nyheter, men en sak bekymrar honom: Han vet inte när kungen lämnade Sverige. Hans fullmakt blev nämligen postdaterad till den 20 juni, och det skulle se misstänkt ut om kungen lämnat landet före detta datum. Han har emellertid bett om audiens hos Generalstaterna för att utan dröjsmål kunna tillträda sin tjänst [som svensk resident]. Sedan ska han informera Fredrik Henrik om händelseutvecklingen. Alla prisar Gustav Adolfs planer. Dock finns det några lågsinta själar som drivna av privat vinningslystnad oroar sig för att förlora de vinster de gör på spannmålshandeln från de områdena. Det finns också personer som fruktar att Georg Vilhelm ska lida skada, isynnerhet om polackerna förlägger krigsskådeplatsen till det hertigliga Preussen. Fredrik V försöker via sin mor influera kurfursten, så att han står fast vid sina plikter, fastän han på grund av sitt hat mot Mansfeld är tämligen negativ till pfalzarna. Men han går i Schwarzenbergs ledband, och båda sägs nyligen ha sammanträffat med Wallenstein. Kejsarens ambassadörer har också varit hos Georg Vilhelm. – Camerarius lovar att försvara den svenska politiken, men han behöver få mer information för att bättre, säkrare och effektivare kunna vederlägga motståndarnas synpunkter. Rasche har skickats till Georg Vilhelm, och Camerarius har skrivit till Winterfeldt. Polackerna kommer att ha nog att göra med krig i både Livland och Preussen. – Mansfeld har gått över sitt Rubicon. Om inte Gábor Bethlen ger honom stöd, riskerar han ett nytt nederlag. Kristian IV var angelägen om att få iväg honom, eftersom en seger för Mansfeld skulle underlätta hans egna framryckningar, medan han å andra sidan kunde använda ett nederlag som förevändning för att försöka dra sig ur kriget. Camerarius hade föredragit att [Johan Ernst av] Sachsen-Weimar hade stannat hos kungen, eftersom han var den ende som kunde förmå honom till att fatta tappra beslut, och dessutom kommer han inte att kunna stå ut med Mansfelds uppträdande länge. Camerarius har föreslagit honom att i nödfall förlägga armén till Polen och rådfråga Gustav II Adolf. – Ernst av Nassau belägrar Oldenzaal. Fredrik Henrik har slagit läger vid Iselburg [Izel]. Möjligen planerar han att ockupera Bucholt [Buchholz], som tillhör ärkebiskopen av Köln. Två spanska skepp har tillfogat holländska fiskare skador. Det talas åter om att förnya stilleståndet. Buckingham har ställt i utsikt att han ska låta flottan löpa ut och kräver, att holländarna ska ansluta sig. – Frankrike försöker hemlighålla fredsavtalet med Spanien. I Italien råder det fortfarande ett spänt läge mellan Savojen och Genua, Venedig behåller sina trupper, och spanjorerna dröjer med att återlämna Riva. Konflikten mellan kejsaren och de beväpnade bönderna, som kräver trosfrihet, fortsätter.

Innehåll

Sjöfarande som återvänt från Östersjön och köpmän i Lübeck rapporterar, att Gustav II Adolf med flottan lagt till vid Pillau, besatt vissa platser och börjat bygga befästningar. Camerarius tackar Gud för dessa nyheter, men en sak bekymrar honom: Han vet inte när kungen lämnade Sverige. Hans fullmakt blev nämligen postdaterad till den 20 juni, och det skulle se misstänkt ut om kungen lämnat landet före detta datum. Han har emellertid bett om audiens hos Generalstaterna för att utan dröjsmål kunna tillträda sin tjänst [som svensk resident]. Sedan ska han informera Fredrik Henrik om händelseutvecklingen. Alla prisar Gustav Adolfs planer. Dock finns det några lågsinta själar som drivna av privat vinningslystnad oroar sig för att förlora de vinster de gör på spannmålshandeln från de områdena. Det finns också personer som fruktar att Georg Vilhelm ska lida skada, isynnerhet om polackerna förlägger krigsskådeplatsen till det hertigliga Preussen. Fredrik V försöker via sin mor influera kurfursten, så att han står fast vid sina plikter, fastän han på grund av sitt hat mot Mansfeld är tämligen negativ till pfalzarna. Men han går i Schwarzenbergs ledband, och båda sägs nyligen ha sammanträffat med Wallenstein. Kejsarens ambassadörer har också varit hos Georg Vilhelm. – Camerarius lovar att försvara den svenska politiken, men han behöver få mer information för att bättre, säkrare och effektivare kunna vederlägga motståndarnas synpunkter. Rasche har skickats till Georg Vilhelm, och Camerarius har skrivit till Winterfeldt. Polackerna kommer att ha nog att göra med krig i både Livland och Preussen. – Mansfeld har gått över sitt Rubicon. Om inte Gábor Bethlen ger honom stöd, riskerar han ett nytt nederlag. Kristian IV var angelägen om att få iväg honom, eftersom en seger för Mansfeld skulle underlätta hans egna framryckningar, medan han å andra sidan kunde använda ett nederlag som förevändning för att försöka dra sig ur kriget. Camerarius hade föredragit att [Johan Ernst av] Sachsen-Weimar hade stannat hos kungen, eftersom han var den ende som kunde förmå honom till att fatta tappra beslut, och dessutom kommer han inte att kunna stå ut med Mansfelds uppträdande länge. Camerarius har föreslagit honom att i nödfall förlägga armén till Polen och rådfråga Gustav II Adolf. – Ernst av Nassau belägrar Oldenzaal. Fredrik Henrik har slagit läger vid Iselburg [Izel]. Möjligen planerar han att ockupera Bucholt [Buchholz], som tillhör ärkebiskopen av Köln. Två spanska skepp har tillfogat holländska fiskare skador. Det talas åter om att förnya stilleståndet. Buckingham har ställt i utsikt att han ska låta flottan löpa ut och kräver, att holländarna ska ansluta sig. – Frankrike försöker hemlighålla fredsavtalet med Spanien. I Italien råder det fortfarande ett spänt läge mellan Savojen och Genua, Venedig behåller sina trupper, och spanjorerna dröjer med att återlämna Riva. Konflikten mellan kejsaren och de beväpnade bönderna, som kräver trosfrihet, fortsätter.