Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Advokatfiskalskontoret

Kommerskollegium

Grunddata

ReferenskodSE/RA/420132/2
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/7JzBq5lDQeZJW0018W43t3
Omfång
96 Hyllmeter 
1323 Volymer 
Datering
1674   (Tidsomfång)
1716 – 1876  (Huvudsaklig tid)
VillkorDelvis
VillkorsanmSerie D1: 406, 602, 611 svartmärkta pga. skador och mögel. Utlämnande bedöms av jourhavande arkivarie för statliga arkiv
Sökmedel
Arkivförteckning (godkänd): F pärm, F-exp/band, Samlingsförteckning
ArkivinstitutionRiksarkivet i Stockholm/Täby (depå: Marieberg)
Arkivbildare/upphov
Kommerskollegium (1651)
Alternativa namn: Kungl. Kommerskollegium
Kategori: Statlig myndighet. Centrala civila myndigheter

Innehåll

Ordning & strukturArkivförteckningen från 2020 följer strukturen i en äldre arkivförteckning från tidigt 1900-tal (nu arkiverad).
Arkivförteckningen utgår från det allmänna arkivschemat med serier men följer inte strikt strukturen. Riksarkivet behåller denna seriestruktur för att inte bryta tidigare proveniens och forskarhänvisningar. Volymerna har en löpande numrering.

I arkivet finns handlingar om advokatfiskalens koncept (A), Diarier över in- och utgående brev (B), Inkommande skrivelser till advokatfiskalen (C), Renovationer av protokoll från rådhusrätter, hallrätter, sjötull- och accisrätter - "rättsprotokoll från orterna" och Sigillböcker (E). Serie D "rättsprotokoll från orterna" är den största serien med ca 100 volymer. Det är en viktig serie med renoverade rättsprotokoll och domböcker, som är upplagd alfabetiskt över orter.

Serie C2 E innehåller årsberättelser om utfärdade PASS inom Sverige-Finland, för resande till utrikes- och inrikes orter. Uppgifter inskickade från landshövdingar, ansökningar till Kommerskollegium från landskansli och landshövdingeämbeten. Handlingarna är sorterade på olika orter där ansökningar skickades från. Även ansökningar till överståthållarämbetet från Stockholm (ÖÄ).
Utrikespass och inrikespass, för tex gårdfarihandel. I serien finns bla uppgifter om inrikes pass för "Västgötaknallar".

Serie D "RÄTTSPROTOKOLL FRÅN ORTERNA" är den största serien med ca 100 volymer. Det är en viktig serie med renoverade rättsprotokoll och domböcker, som är upplagd alfabetiskt över orter. Renovationer från accisrätter finns från 1740-talet fram till ca 1809. Renovationer från sjötullrätterna börjar under 1700-talet. Det äldsta enstaka protokollet är från 1691 i Halmstad, De yngsta från 1827. Därefter skickades renovationerna in till Svea hovrätt. Renovationer av gränstullrätters protokoll ingår som en egen serie.

De finska städernas protokoll är, med vissa undantag, överlämnade till Finland.
Advokatfiskalen tog emot berättelser och renovationer av rättsprotokoll som sändes in från myndigheter och domstolar. En advokatfiskal utövade tillsyn och kontroll vid den egna domstolen eller verket och vid underlydande domstolar och verk.

Renoverade protokoll och domböcker från magistrater och domstolar i Finland har till största delen överlämnats till Finland. Efter 1809 års fred med Ryssland skulle kollegiet överlämna de finska protokollen till Finland, men en del finns fortfarande kvar i arkivet.

En stor del av advokatfiskalens handlingar finns i Kommerskollegiets huvudarkiv.
ArkivhistorikI äldre tider fanns särskilda specialdomstolar för tullmål, dvs förbrytelser mot tullstadgan. Dessa specialdomstolar upphörde efterhand som civila domstolsväsendet övertog dessa ärenden.

Advokatfiskalen hade hand om Kommerskollegiums rättsliga ärenden och skulle företräda kronans intressen i förekommande mål. Advokatfiskalen tog emot berättelser och renovationer av rättsprotokoll som sändes in från myndigheter och domstolar. En advokatfiskal utövade tillsyn och kontroll vid den egna domstolen eller verket och vid underlydande domstolar och verk.
Advokatfiskalen var tullverkets åklagare i tullmål, och kring honom växte ett kontor fram. Så småningom inrättades lokala tullfiskaler, med ansvar för olika tjänstgöringsdistrikt, med Stockholm, Malmö, Göteborg och Haparanda som huvudorter.

Serien Årsberättelser i fiskaliskt eller statistiskt syfte innehåller uppgifter om INFÖRSEL av salt, socker, tobak, upphandlade svenska fabriksvaror och LURENDREJERIMÅL.

I serien finns också årsberättelser om utfärdade PASS inom Sverige-Finland, för resande till utrikes- och inrikes orter (för tex gårdfarihandel). Uppgifter och ansökningar till Kommerskollegium är inskickade från landshövdingar, landskansli och landshövdingeämbeten. Handlingarna är sorterade på olika orter där ansökningar skickades från. Även ansökningar till överståthållarämbetet från Stockholm (ÖÄ).

Införsel i riket av förbjudna varor benämndes förr "lurendrägeri" (lurendrejeri). Sådana brott togs upp i städer med sjötullsrätt (stapelstäder) och i övriga städer vid Accisrätt. Med ''accis'' menas landtull. Brott mot tullförfattningarna - t.ex. konfiskationer, lurendrejeri, smuggling samt övriga tullmål handlades vid specialdomstolar som sjötullsrätten, lilla tull- och accisrätten och gränstullrätten.


ACCISRÄTTEN
Från 1600-talet hade Sverige två tullsystem, Stora och Lilla tullen, även kallat Sjötull respektive Landtull. Något senare infördes Gränstull i områden med landgräns. Tullarna lydde under Tullverket, som lydde under Kommerskollegiet, vilka blev överrätter i tullmål.

Lilla tullen eller Landtullen tillkom 1622, och skulle sköta inbetalningen av tull för varor som såldes i städer. Den hade sitt ursprung i den porttull som är känd från medeltiden i städer med stadsmurar. För att döma och rannsaka brottmål mot bestämmelserna om landtull, eller accis, infördes 1664-1672 accisrätter i städerna, som också dömde i mål om misstänkt olaga landsköp och andra brott mot salu accisen (som att olovligen sälja bryggerivaror utan att vara krögare). Såväl salu accisen och förbudet mot landsköp syftade till att ge borgarna monopol på handel, och avsåg att vidmakthålla borgarståndets burskapssystem.
Enligt Accisrätten från år 1672 skulle accisrätten presideras av generalinspektorn, och ha som bisittare borgmästaren och en rådman eller två rådmän, samt en stadsnotarie. Om generalinspektorn inte fanns i staden skulle rätten bestå av så många rådmän att rätten var lika talrik som annars. I realiteten innebar detta att accisrätten vanligen hade borgmästaren som ordförande, och som bisittare fungerade två av stadens rådmän, byfogden samt tullinspektorn vid Lilla Tullen. Tullfiskalen fungerade som åklagare. Genom stadgorna i Accisrätten standardiserades rättegångsförfarandet i accismål, som enligt lagen tidigare hade upprätthållits enskilt av överståthållaren, generalguvernörer, landshövdingar, och magistraten.
Accisrätterna upphävdes 1811 som ett led i den liberala strävan att utjämna ståndssamhället och låta folket vara lika inför lagen under en nationell lagstiftning. Mål om acciser hanterades därefter av rådhusrätterna och sjötullrätterna.
Accisrätten kunde döma till bland annat beslagtagning och böter.

TULL- ELLER SJÖTULLSRÄTT
Brottmål i utrikestull vid Stora sjötullen handlades i Tullrätten, som upphävdes 1831 av samma skäl som ovan. Brottmål som rätten handhaft överfördes då till rådhusrätterna. Tullrätten tog upp alla mål som uppdagats närmast den stad där den var belägen. Tullrätten reglerades av Seglationsordningen, som syftade till att reglera utrikeshandeln, främst genom att endast låta ett antal städer, så kallade stapelstäder, ha rättighet att ta emot främmande fartyg i sina hamnar och genom att försvåra för skepp att angöra svenska kajer. Varje skepp som ankom till en stad eller avgick därifrån var därför tvingad att besöka vissa tullstationer, som kontrollerade att tullavgifter betalats och att andra lagar upprätthölls.
Per kungligt brev den 22 oktober 1685 om konfiskationssakers avdömande, fastslogs att sjötullrätten skulle presideras av ett kammarråd, och som bisittare skulle generaltullförvaltaren, en hovrättsassessor av tredje klassen, och en assessor från Kammarrevisionen, fungera.
Under inflytande av frihetstidens ekonomiska idéer, blev allt fler varor klassade som förbjudna, tullavgifterna ökade, och staten försökte allmänt att minska utrikeshandeln. I och med att tullavgifterna ökade, ökade tullförsnillningen och antalet brottmål i tullrätterna.
Tullrätten straffade vanligen med böter och beslagtagning. Vid allvarligare brott och med frihetstidens skärpta lagstiftning kunde tullrätten också döma till förlust av ämbete eller burskap. Hemmansägare kunde dömas förlustiga sina egendomar. Återfallsförbrytare dömdes till ärelöshet, schavott eller till livstidsarbete i kronans slott eller kronobruk. Utlänningar dömdes till landsförvisning. År 1753 skärptes straffet för "Lurendrägerier" som därefter dessutom, för allvarligare brott, innefattade kroppsbestraffning, fängelse på vatten och bröd och spinnhus för kvinnor. Eftersom många dömdes hårt i tullrätten, mildrades straffsatserna redan 1756. Husrannsakan var tillåtet och tidvis mycket vanligt vid misstanke om tullmålsbrott.
Åklagare i tullmål var tullfiskal eller annan som Kammarkollegiet utsett för ett särskilt mål. Denne biträddes av ytterligare tre fiskaler.
I områden med landgräns, framför allt i Jämtland och Torneå, fanns Gränstullrätt som dömde i smugglingsmål. Den sista gränstullrätten fanns i Haparanda och lades ner först 1933.

HALLRÄTT
Hallrätter förekom förr i Sverige för att utöva tillsyn och domsrätt över industrialiserat hantverk, fabriker och manufakturer enligt 1739 års lagstiftning. Industrierna innefattade textilindustrin, sockerindustrin, tobaksindustrin, glasbruk, porslinsbruk, pappersbruk, pottaskebruk, såpsjuderier, Berlinerblåfabriker, med mera. Eftersom dessa industrierna var belägna i städer var också hallrätterna belägna där. Under mitten av 1700-talet var 15% av invånarna i Stockholms stad knutna till fabriker och hallrätterna utövade myndighet över ett stort antal personer. När hantverk började utföras industriellt vid dessa fabriker, kom hallrätten att överta vissa funktioner som skråväsendet haft, som kvalitetssäkring och utnämningar till mästare. Skråväsendet förekom dock formellt sett parallellt med hallrätten tills den avskaffades.
Ordförande i hallrätten var en magistrat, dess övriga ledamöter till antalet (enligt 1770 års hallordning) åtta i Stockholm, fyra i annan stad. Bisittarna var yrkespersoner verksamma inom hallrättens område.
Hallrätterna meddelade tillstånd till anläggning av manufakturer och fabriker och utövade för dessa både inspekterande och dömande myndighet. Den juridiska kontrollen var huvuduppgiften, men de skulle också föra statistik som redovisades för Kommerskollegium. Statistiken gällde bland annat att förteckna vilka som verkligen arbetade vid fabrikerna, en uppgift som var ett led i lösdriverilagstiftningen. En anställd hade, i motsats till lösdrivare, laga försvar genom hallrätten. Sedan Kunglig Majestät år 1800 funnit att spinnerskornas inkomster var alltför usla, ålades hallrätterna att redovisa de anställdas löner. Hallrätten skulle också föra fabriksberättelser.
Till hallrätterna hörde mål och ärenden angående arbetets bedrivande, inteckning av förlag, förhållandet mellan mästare och arbetare, approbering som mästare och som gesäll, vissa särskilt angivna brottmål, såsom angående arbetares uppstudsighet emot mästare och missförhållanden på verkstad; vidare utövades tillsyn över verkstäderna och de tillverkade varornas beskaffenhet, till exempel genom hallstämpling.
Enligt 1770 års hallordning kunde hallrätts utslag överklagas till magistraten (i s.k. ekonomimål) eller till Kommerskollegium (i skuldfordringsmål samt politi- och brottmål). Kommerskollegiets befogenhet överflyttades 1828 på hovrätterna.
Hallrätterna upphävdes 1846, som överförde deras göromål till magistraterna (i Stockholm Politi-, ämbets- och byggningskollegium). Den rättsliga reglering av hantverk och industri, i vilken hallrätterna utgjorde ett led, avlöstes av andra och friare former genom 1846 och 1864 års näringslagstiftning.

RÅDHUSRÄTT
Rådhusrätt eller rådstuvurätt, även rådsturätt, kallades i Sverige och Finland tidigare underrätten i allmänna mål i städer till skillnad från underrätten på landet, häradsrätterna i varje domsaga.
Fram till 1800-talet var denna institution andra instans i städerna, medan den så kallade kämnärsrätten var första instans.

Ämnesord

Ämnesord, sak
Accisrätters renov rättsprot. 1740t-1811 (Lokalt ämnesord)
Gränstullrätters ren rättsprot (Lokalt ämnesord)
Hallrätters renov rättsprotok. 1739-1846 (Lokalt ämnesord)
Kämnärsrätters renov rättsprot. Enköping 1706 (Lokalt ämnesord)
Resepass, årsberättelser. 1761-1826 (Lokalt ämnesord)
Rådhusrätters renov rättsprot. Gävle 1674-77, annars oftast 1700t-1847 (Lokalt ämnesord)

Hänvisningar

Relaterade arkivenheter
Se även: Äldre centrala tullarkiv (SE/RA/4110)
Se även: Passväsen (SE/RA/757/29)
ReproduceratNej

Kontroll

Skapad1993-09-30 00:00:00
Senast ändrad2023-02-10 15:54:30