Sök i arkiven
Genvägar MENY

Heinig, Kurt  (1886 – 1956)

Person

KategoriPerson (släkt)
HistorikKurt Heinig föddes i en skomakares familj i Leipzig, år 1886. Han gifte sig med Cäcilie f. Osvald (1911) och omgifte sig, efter Cäcilie Heinigs död (år 1950) med Ursula, år 1953. Kurt Heinig hade tre barn från första giftermålet: Hans, Peter, Marianne, Louise. Han dog i Stockholm den 21 maj 1956.

Kurt Heinig var begåvad till ritning och därför trodde hans far att det vore till sonens nytta om han lärde sig typografi. Han började alltså sin karriär som typograflärling. Unge Kurt intresserade sig ändå mera om fackföreningsrörelse, politik och ekonomi. Han var verksam i typografiska fackföreningen i Leipzig där han inom kort blev styrelsemedlem. Han var aktiv också i Socialdemokratiska partiet (SPD). Samtidigt lärde han sig ekonomi som autodidakt. Under Leipzig-tiden var Heinig bunden till socialistiska, radikala kretsar omkring Franz Mehring och "Leipziger Volkszeitung" (se bland annat Heinigs brev till Oschilewski, 1955-06-22, i arkivet och boken "Kurt Heinig. Der Mann und sein Werk" ). Heinigs vänsterradikalism försvann dock snart efter flyttningen från Leipzig till Berlin där han övergick till revisionistiska kretsar, bundna till Bernsteins tankesätt.

I Berlin började Heinig sina första steg mot journalistik- och författarkarriär. Från och med 1908 blev han utgivare och författare av en stencilerad ekonomisk pressbulletin – "Gewerkschaftliche Mitteilungen an die Arbeiterpresse" – som var adresserad till fack- och partipress (1908-1915, se vol. ). Det var bland annat arbetslöshet inom typografyrket som påverkade honom att bli författare (se ovannämnda brev till Oschilewski, 1955-06-22). Samtidigt studerade Heinig fortfarande ekonomi och finansväsen i Berlins Kungliga bibliotek samt var aktiv inom fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Det var nyttigt för honom – som han själv skrev – att sammankoppla teori och praktik.

Kort efter första världskrigets utbrott blev Heinig inkallad. Man vet inte särskilt mycket om hans verksamhet under kriget. I sarkivet finns det bara få dokument om detta. Man vet bara från hans dagbok, år 1917 (se vol. ) samt ett novellutkast (se vol. ) att han en kortare tid ivar bosatt i Bryssel (se också "Die Revolution in Brüssel. Bericht des Vollzugsausschusses des Zentral-Soldaten-Rates in Brüssel"). Från denna tid härstammar också en del av de affischer som Heinig har lämnat in.

Efter första världskriget (1919) blev Heinig anställd i preussiska finansministeriet. I ministeriet arbetade på den tiden Hugo Simon, berömd bankir och ekonom, medlem i Unabhängige Sozialdemokratische Partei. Han var Heinigs svåger (man till Cäcilie Heinigs syster). Albert Südekum, SPD, var finansminister. I ministeriet blev Heinig befullmäktige för att skilja staten från kungahuset. I samband med denna sysselsättning blev han till en utmärkt budgetexpert. Under hela sin verksamhet arbetade Heinig med budgetproblematiken. Tack vare sin kunnighet på detta område – han har skrivit några böcker om budgetfrågor – blev han hedersdoktor vid Stockholms universitet (år 1950) och fick en viss popularitet inom vetenskapskretsar i Västtyskland och bland ekonomipraktiker. Heinig lämnade inom kort finansministeriet i samband med stridigheter med den nye finansministern, Hermann Lüdemann (se vol. ). Efter sin avgång från finansministeriet har Heinig fortfarande flitigt studerat finansekonomi. Han ägnade sig också åt journalistiskt arbete: var anställd i "Vorwärts"-redaktion (två år), var utgivare av "Wirtschaftliche Korrespondenz" och "Wirtschafts-Informations-Dienst" (se vol. ). Sedan har han lett ekonomisk-politiska avdelningen i Deutscher Werkmeister-Verband. År 1925 var han en kortare tid i USA, som representant för tyska LO och den socialistiska pressen i dåvarande Tyskland. År 1927 blev han vald till Reichstag där han var främst sverksam i "Rechnungsprüfungsausschuss" och i "Haushaltausschuss". Han hjälpte till vid avslöjandet av två stora finansskandaler: "Phaebussaffäre" (1927) och "Osthilfeskandal" (1932/1933). I denna tid har Heinig skrivit några broschyrer, bland annat: "Privatkapitalistische Gesellschaftsbildung im Baugewerbe", "Hohenzollern, Wilhelm II und sein Haus, Kampf um den Kronbesitz", "Die Finanzskandale des Kaiserreiches", "Der Osthilfe-Skandal" m.m. 1933 blev han vald till Reichstag igen (se vol. ). Förföljd av nazisterna flydde Heinig med familjen till Danmark. Där arbetade han först på en jordbrukskommun, grundad av flyktingar. Sedan blev han anställd i Köpenhamns Räkenskapsverk. Under den tiden reste han till olika huvudstäder i Europa för att studera deras räkenskapsväsen. Allt detta i samband med sitt livsverk "Das Budget". Denna bok började han skriva i Tyskland, fortsatte i Danmark med dansk och Rockefeller-Stiftelsens hjälp och slutade till sist i Sverige (se bland annat brev till Oschilewski, 22.01.1953,-01-22).

När Tyskland år 1940 ockuperade Danmark flydde Heinig på nytt, denna gång till Sverige. Senare kom också hans fru, dotter Marianne och sonen Peter dit. Hans äldste son var på väg till USA. I Sverige lyckades Heinig inom kort – tack vare prof. Dahlberg, Gunnar Myrdal och Ernst Wigforss – installera sig inom finansforskningen. Han fick arkivarbete vid Stockholms universitets Socialvetenskapliga institutet där han i fortsättningen forskade om finansfrågor till sin död. Vid sidan av sitt vetenskapliga arbete var Heinig under krigs- och efterkrigstiden i Sverige politiskt mycket aktiv. Först var han medlem i SoPaDe, Orstgruppe Stockholm. Inom kort blev han inblandad i stridigheter mellan den såkallade vänstern och högern. Han tillhörde högern. Dessa stridigheter berodde naturligtvis först och främst på politiska meningsskiljaktigheter. Vänsterinriktade socialdemokrater i Orstgruppe Stockholm, i Freier Deutscher Kulturbund (FDKB ) samt Landesgruppe Schweden der Auslandsvertretung deutscher Gewerkschaften och inom "Kleine Internationale" arbetade för sammanslutning av alla socialistiska och kommunistiska kretsar mot nazismen. Högerflygeln var emot vilket som helst samarbete med kommunister och såkallade folkfrontister. Denna ståndpunkt som representerades mycket kategoriskt av Heinig speglas väl i Heinigs korrespondens med hans trogna som till exempel Erich Lindstaedt, Paul Pankowski, Siegfried Ortloff, Wilhelm och Greta Pargmann, Kurt och Lisa Pittig, Fritz Gelbart, Hermann Fischer, Hans Reinowski, Friedrich Schulze, Günter Schworting, Ewald Steffen, och med hans motståndare till exempel Willi Seifert, Oskar Edel, Fritz Tarnow, Paul Bromme (vacklande), Adam Haas (vacklande) Peter Hass, Karl Ilgner, W. Schmedemann, Carl Polenske, Martin Krebs, Fritz Fricke, Otto Friedländer, Max Hodann. Mellan 1943 och 1945 hittar man i Heinigs samling (i korrespondens, cirkulär, SPD-tidskrifter av olika schatteringar) många deklarationer och motdeklarationer från enskilda SPD-medlemmar och olika SPD-gruppperingar i samband med politiska meningsskiljaktigheter mellan dessa grupperingar och enskilda personer (se bland annat vol. ). Ett viktigt stridsproblem för SPD-emigranter i Sverige var också Heinigs vägran att inkalla Landesversammlung. Heinig visste att Landesversammlung skulle kritisera hans politiska verksamhet och var därför emot inkallelsen. Londons exilstyrelse vilken nästan alltid stod på Heinigs sida kritiserade honom denna gång (se till exempel Erih Ollenhauers brev till Erik Lindstaedt, 1944-00-16). Men Londonstyrelsen kritiserade också Heinigs motståndare när de sammankallade ett separat möte. Slutligen bildade Heinigs trogna en ny SPD-organisation: SPD, Stockholms Vororte. Den sista stora tvisten mellan Heinig och hans fiender var grundandet av Deutsche Gesellschaft 1945. Heinigs mening var troligen att på så sätt bilda en antinazistisk och samtidigt antikommunistisk organisation (alltså mot den gamla svensk-tyska föreningen). Till Deutsche Gesellschaft 1945 har han antagit bland annat sådana borgerliga som var misstänkta att vara på sin tid pronazistiska (avhoppare i sista stund). Det var inte bara Heinigs fiender som var mot sådana detta. Heinig försökte att försvara sig: bland annat berättade han för Morgon-Tidningen, 1945-02-18: "Medlemmar är av skilda politiska kulörer, men där finns inga kommunister eller extremister i övrigt. Dess sammansättning omfattar kretsar som ungefärligen motsvarar "den stora koalitionen" under Weimartiden" (se intervjuer i vol. ). Men Londonstyrelsen kritiserade honom hårt (se Hans Vogels brev till Heinig, 1945-03-20). 1943 blev Heinig SPD:s representant i Sverige efter Emil Stahl (se bland annat vol. och Hans Vogels brev till Heinig, 1943-02-11). Från denna tid blev stridigheter mellan vänster- och högerflygeln inom SPD i Sverige allt hårdare. Heinigs korrespondens skildrar hans åsikter mot alla motståndare. Ibland var också Heinigs trogna kritiska mot hans sätt att sköta sina politiska plikter (se till exempel Fritz Gelbarts brev till Heinig, 1944-03-20 och 1944,-06-05 samt Heinigs svar 1944-05-25). På första SPD-kongressen efter kriget (1946) bestämdes att organisera alla SPD-grupperingar i en "Vereinigung deutscher Sozialdemokraten in Schweden". Heinig var fortfarande Vertreter des PV. Som SPD:s representant i Sverige ägnade han sig först och främst åt rutinarbete, han skrev hundratals brev till partistyrelsen i Hannover, sedan i Bonn (mest till Fritz Heine, se vol. ). Han hjälpte till med informationer om förhållanden i Sverige, om tyskar som bodde i Sverige. Han organiserade olika hjälpaktioner för Tyskland: livsmedelspaket, tidningspapper, kontorsmedel med mera. Han var förbindelseman mellan SPD och SAP, tyska och svenska fackföreningar. Bland annat var han mellanhand vid svenska politikers och fackliga representanters resor till Tyskland samt tyska politikers och fackliga representanters resor till Sverige. Heinig hade nära och vänliga kontakter med Kurt Schumacher, tack vare lika politiska åsikter, bland annat mot kommunister, folkfrontister, mot skadeersättning, omfattande fabrikdemontering eller gränsändring (se brevväxling med Bo Enander om Oder-Neise-linjen). Det var för Heinigs del en konsekvent hållning från krigstiden. Trots antinazistisk inställning önskade han inte Tysklands sammanbrott. I ett brev till Wilhelm Pargmann (1941-08-19) har han skrivit till ex.empel: "... ich möchte in keiner irgendwie gearteten Freiheitsregierung sitzen und glaube nicht daran, dass sie ihrem Lande irgendwie helfen kann – das gilt hier für uns Deutsche. Und ich will niemand helfen, unser Deutschland zu zerschlagen, so sehr ich auch wünsche, dass der Hitlerismus stirbt". Enligt Heinigs korrespondens ägnade han sig i betydande grad åt forskning, författar- och journalistiskt arbete. Han brukade resa till Tyskland några gånger om året. I Tyskland verkade han som ekonomisk expert för SPD, i olika vetenskapliga organisationer i olika kommunala styrelser.

Efter kriget har han hållit en mängd av föredrag. Han blev ständig korrespondent för "Der Telegraf", "Hamburger Echo", "Dortmunder Echo" etc. Som freelancer samarbetade han med olika andra tidskrifter, ekonomiska, vetenskapliga, fackliga och så vidare. Då och då har han skrivit också för svenska pressen (se vol. ). Efter kriget författade han också sina viktigaste böcker, först och främst "Das Budget" i fyra band. Han författade också bland annat "Haushalt-Fibel", "Einführung zur Geschichte der Volkswirtschaft", "Der schwedische Mittelweg. Soziale Sicherheit", Nationalökonomie des Alltags"
KÄLLOR
Helmut Müssener, Exil in Schweden. Politische und kulturelle Emigration nach 1933. München 1974 Kurt Heinig. Der Mann und sein Werk
WebbsidaExtern länk
ReferenskodSE/ARAB/228
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/agent/dAyg74msf2N67fFrRnU5E2
SpråkSvenska
ExtraID228