Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Vårsta diakonissanstalts arkiv


Grunddata

ReferenskodSE/HLA/3010689
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/lHSzPZF28wLR2kUhazzACO
ExtraIDA:200
Omfång
14,3 Hyllmeter 
187 Volymer 
Datering
1863–1979(Tidsomfång)
1912 (Huvudsaklig tid)
VillkorJa
TillståndsgivareDeponenten
VillkorsanmHandlingar yngre än sjuttio år innehållande uppgifter som kan medföra men för enskild person, om uppgifterna lämnas ut, är inte tillgängliga för forskning. Övriga handlingar är öppna för forskning. Landsarkivets personal svarar för bedömningen om uppgift kan vålla men. Önskar forskare ta del av sådan uppgift får han eller hon vända sig till Stiftelsen Vårsta diakonigård för eventuellt undantag. (Avtalets dnr 25-2003/4362)./RF 2003-04-15
Arkivet är inte fullständigt förtecknat, för information om de delar av arkivet som inte är förtecknat, se reversal (pdf-fil) under sökmedel.
Sökmedel
Arkivförteckning (godkänd): II:12/1995
Arkivhistorik: 1987-09-19 (pdf)
ArkivinstitutionRiksarkivet i Härnösand (depå: Kusthöjden 46, Rosenbäcken)
Arkivbildare/upphov
Vårsta diakonissanstalt, Härnösand
Kategori: Övriga

Innehåll

Inledning (äldre form)VÅRSTA DIAKONISSANSTALTS ARKIV

Vårsta diakonissanstalt i Härnösand grundades av biskop Ernst Lönegren. En fastighet vid södra sundet köptes, renoverades och tillbyggdes. Invigningen ägde rum den 19 september 1912. Genom initiativ av biskop Ernst Lönegren tillkom samtidigt med Vårsta, Västernorrlands läns sjukhem, som inrymdes i Vårstas mellanvåning.

Diakonissanstaltens primära uppgift var att utbilda diakonissor för Norrlands behov. Alltifrån starten har Vårsta vid sidan av diakonissutbildningen velat öva diakoni genom att uppehålla filialer.

Följande verksamhetsgrenar har förekommit:

1. Älandshemmet i Säbrå församling invigdes 1919 till församlingsvårdslokal. 1933 förändrades Älandshemmet till sjukhem för långtidssjuka. Denna verksamhet avslutades 1938 sedan patienterna överflyttats till sjukhemmet Fristad i Härnösand (tidigare benämt Västernorrlands läns sjukhem).

2. En jordbruksfastighet i Torps församling i Medelpad, inköptes 1919, där inrättades Gälegården, ett skyddshem för flickor. Verksamheten utökades 1929 med Gäle-Nygård. Skolhemmet Gälegården upphörde 1940 och verksamheten vid hemskolan Gäle-Nygård avslutades 1947. Jämsides med skyddsverksamheten drevs Gälegårdens jordbruk.

3. Älandshemmet renoverades och ombyggdes till Vårsta barnhem, som från och med 1939 tog emot friska barn under 2 år från tuberkulossmittade hem. Vårsta drev verksamheten åren 1939-1947. Barnhemmet uthyrdes till Västernorrlands läns landsting 1948-1956.

4. 1941 köpte Vårsta fastigheten Granudden vid Södra sundet i Härnösand. Huvudbyggnaden renoverades och in reddes till ett sjuk- och arbetshem för kvinnliga epileptiker. Verksamheten pågick 1942-1965.

5. Vårsta hemsysterskola som började 1942, utbildade hemsystrar/hemvårdarinnor och övrig personal inom den sociala hemhjälpsverksamheten samt hade fortbildningskurser för ålderdomshemföreståndarinnor och anpassningskurser för synskadade. Sedan statsbidrag till skolan indragits, nedlades verksamheten 1982.

6. Ett sjukhem för finska barn bereddes plats åren 1942-1945 i de lokaler, som Gälegårdens skolhem tidigare använt.

7. Gälegårdens gästhem, ett gäst- och konvalecenthem på Gäle-Nygård, startade hösten 1947 och var igång till hösten 1964.

8. Under åren 1961-1967 drevs Gålsjö gästhem i Gålsjö stiftsgård, Björkåbruk, som Vårsta hyrde av Härnösands stiftsråd.

9. 1979 öppnade stiftelsen Gälegården med Vårsta diakonissanstalt som huvudman ett behandlingshem på Gäle-Nygård för rehabilitering av missbrukare.

Vårsta diakonisskår bildades 1969 och är gentemot Vårsta diakonissanstalt en fristående förening. Ett representantskap, systerrådet, verkställer kårens angelägenheter.

Vårsta diakonissanstalt, som började som filial till Ersta diakonissanstalt i Stockholm, blev självständig institution från och med 1930.

Eftersom Vårsta diakonissanstalt började som filial till Ersta diakonissanstalt i Stockholm blev Våsrstasystrarnas villkor för diakonisskallets utövande lika med Erstadiakonissornas grundregler, som i det närmaste var en kopia av diakonissanstaltens i Kaiserwerth ordning. Diakonissanstalten organiserades som ett moderhus med själavårdsgemenskap, arbetsgemenskap och ekonomisk gemenskap. Det innebar att provsystrar och diakonissor tillhörde moderhuset och stod till dess förfogande. Diakonissan invigdes inte till ett uppdrag eller ämbete i Svenska kyrkan utan till att tjäna diakonissanstalten.

Anstalten placerade systern där den ansåg att hon lämpade sig, antingen på någon tjänst i anstaltens egen verksamhet eller på ett arbetsfält utanför diakonissanstalten, t.ex. på församling eller på institution eller vårdhem. Juridiskt sett var det diakonissanstalten, som innehade upptagna tjänster och inte de systrar som uppehöll dessa.

Diakonissan missiverades av anstaltens föreståndare och föreståndarinna. För tjänsterna utanför anstalten upprättades kontrakt som underskrevs av anställaren och diakonissanstalten. Första från mitten av 1940-talet fick även diakonissan skriva under kontraktet.

Av den årliga avgift, som anställaren sände till diakonissanstalten, överlämnades handpengar ("kvartalet") fyra gånger om året till diakonissan. Beloppet var lika för alla, oavsett tjänsteställning.

Missivsystemet innebar att systern skulle leva i celibat. Om hon ingick äktenskap lämnade hon anstalten och diakonisstjänsten. Hon skulle då inte längre anse sig som diakonissa. Diakonisstavlan, som hon fått vid vigningen, återlämnades.

Först 1948 (se diakonissanstaltens styrelses protokoll 1948-05-03 §6 samt protokoll 1949-03-04 § 8) beslöt Vårstas styrelse att diakonissa gifta sig och kvarstå i diakonisstjänst och Vårstas gemenskap.

1940-talet blev även i andra avseenden ett decennium med stora förändringar. Redan i mitten av 1920-talet förekom att en församlingsdiakonisstjänst ändrades till distriktsskötersketjänst. En fattig församling undkom därmed att betala diakonissans anställning. Under 1930-talet fortskrev denna växling av anställare. Även några diakonissor anställdes direkt av landstingets distriktssköterskor. Under 1940-talet blev det därför svårt att upprätthålla missivrätten. Många arbetsgivare krävde ansökningshandlingar och ville själva bedöma och antaga innehavare av tjänsterna. Kontrakten upphörde i slutet av 1940-talet. Diakonissorna övergick till personlig anställning och fick därmed rätten att själva ta emot sin lön, betala sina skatter etc.

För att ekonomiskt stödja diakonissanstalten beslöts att varje syster skulle lämna 10 % av grundlönen. Bidraget kallades hempenning. Efter hand utjämnades hempenningen till 300 kronor/år för alla diakonissor. När Vårsta systerkår biladades 1969 upphörde hempenningen. Vårsta diakon- och diakonisskår ger istället en årlig penningsumma till Vårsta. Storleken bestäms av årsmötet.

Diakonissanstaltens kontakt med diakonissornas arbetsgivare upphörde ej helt fastän det ej längre skrevs kontrakt. Vårstas föreståndare, pastor Krist. Kristoffersson (i tjänst på Vårsta 1934-1967), fortsatte med en sorts arbetsförmedling för diakonissorna. Många arbetsgivare ringde och skrev till honom och anmälde lediga tjänster och förväntade sig ansökan från någon Vårstasyster. Och föreståndaren vädjade ofta till någon syster att söka anmäld ledig tjänst. Diakonissan erhöll ej betyg från Vårsta, men föreståndare lämnade en bestyrkt meritförteckning att bifoga ansökan. Arbetsgivarna informerades om diakonissornas löner och löneförhöjningar och om vikten av att tjänsterna var förenade av pensionsrätt.

Källor och litteratur om Vårsta diakonissanstalts liv och gärning finns bland annat i:
Vårstas rundbrev till systrarna, Vårstas årsberättelser samt i jubileumsskrifterna:
Ernst Lönegren - De första 25 åren,
Kristoffer Kristoffersson, Ester Nilsson, Gunnar Wikmark - I beredda gärningar,
Folke Jonsson, Ester Nilsson, Agneta Melin - Vårsta diakonigård 1912 - 1987.

Ämnesord

Ämnesord, ort
Härnösands kommun
Ämnesord, sak
Diakonissanstalter (Svenska ämnesord)

Tillgänglighet

SekretessDelvis
DepositionJa

Kontroll

Om postens upprättandeBeståndet avser lev. nr 128/1995, 209/1995, 280/1995 och 150/1996.
Skapad1997-10-24 00:00:00
Senast ändrad2021-05-27 11:19:32