Arkiv

Hälsovårdsnämnden i Malmö 1875 - 1982

Grunddata

Referenskod

SE/MSA/00371

Länk till posten

https://sok.riksarkivet.se/arkiv/YQLZETaxQKAtsAUyDXzX1B

ExtraID

KMN

Omfång

73,15 Hyllmeter (Text)

Villkor

Villkorsanm

SekrL

Arkivinstitution

Malmö stadsarkiv (depå: Bergsgatan, Norra hamnen)

Arkivbildare/upphov

Hälsovårdsnämnden i Malmö

Kategori: Kommunal myndighet

Innehåll

Ordning & struktur	Arkivnr MSA/00371 Förteckning över Hälsovårdsnämndens i Malmö arkiv 1875-1982
Allmän anmärkning	Med stadsläkaren i Malmö. Fotografier helt eller delvis digitalt tillgängliggjorda av Malmö stadsarkiv.
Inledning (äldre form)	Hälsovårdsnämnden i Malmö, 1875-1982 Hälsovårdsnämnden i Malmö inrättades 1875 med anledning av den nya hälsovårdsstadgan för riket av den 25 september 1874. Nämnden skulle, i likhet med dess föregångare Sundhetsnämnden, verka för förbättrad folkhälsa och utöva allmän tillsyn över de sanitära förhållandena i staden. Malmö drabbades under perioden fram till 1900-talets början nästan årligen av olika epidemier såsom smittkoppor, rödsot, tyfoidfeber, difteri med strypsjuka, scharlakansfeber och mässling. Epidemibekämpning i vidaste mening kom därför att utgöras nämndens viktigaste uppgift under denna period. Redan tidigt inriktades arbetet på att förbättra de sanitära förhållandena i staden. Efter upprepade rödsotsepidemier m m tillsatte hälsovårdsnämnden i augusti 1882 en kommitté inom nämnden bestående av förste stadsläkaren August Falck, folkskoleinspektören och ordföranden för fattigvårdsstyrelsen A. O. Stenkula samt ingenjören och stadsfullmäktigeledamoten W. B. Nielsen med bl a professorn i allmän hälsovårdslära vid Karolinska institutet Elias Heyman som konsult. Kommittén utarbetade ett åtgärdsprogram som bl a innehöll förslag om en fullständig och planmässig kanalisering och dränering eller torrläggning och förvandling av stadens kanaler till "behagliga parkanläggare", förbättring av vattenverkets kapacitet och vattenkvalité, åtgärder för förbättrad gatubeläggning med rännstenar för effektiv avrinning, införande av daglig rengöring och sopning av stadens gator, övergång till tillämpande av de regler som gäller för städer i Kungl. Hälsovårdsstadgan även i stadens ytterområden samt skärpning av bestämmelserna i stadens byggnadsordning för att förhindra uppkomsten av osunda bostäder för arbetare, anordnande av en ny begravningsplats samt utbyggnad av epidemisjukhuset. Stadsfullmäktige beslutade den 19 januari påföljande år att utöka antalet kommittéledamöter till sju och kommitténs betänkanden kom att ligga till grund för åtskilliga beslut på hälsovårdsområdet under de följande åren, bl a för frågor rörande stadens renhållning och tillgång på friskt vatten. Enligt hälsovårdsstadgan skulle tillsyn utövas genom inspektioner av bostäder, samlings- och arbetslokaler samt anläggningar för vatten, avlopp och sanitet. Nämnden skulle bestå av sex ordinarie ledamöter, varav stadsläkaren och polismästaren var självskrivna. Stadsläkaren kom att inta en ledande ställning, både i egenskap av nämndledamot och som främste beredande tjänsteman. I 1868 års ordningsstadga för rikets städer behandlas en rad områden som även finns med i hälsovårdsstadgan för riket, t ex regler om allmän renhållning, hantering av avfall, skydd mot orenande av dricksvatten m m. Enligt sistnämnda stadga skulle hälsovårdsnämnden utöva hälsopolisen eller tillsynen över ordningen vad hälsovården angår. Verkställighet av hälsovårdsnämndens beslut genom hälsovårdspolisen kunde endast ske efter order från polisföreståndaren, som efter eget gottfinnande hade möjlighet att söka prövning av sådant beslut hos Kungl. Maj:ts Befallningshavande. I december 1893 fastställdes en särskild instruktion för hälsovårdspolisen. Tjänsteläkarorganisationen Tjänsteläkarorganisationen i Malmö kan spåras tillbaka till 1600-talet. År 1844 inrättades två likställda tjänster som stadsläkare. Stadsläkarna var i huvudsak underställda magistraten, men i vissa avseenden även sundhetsnämnden. En av stadsläkarna blev vid inrättandet av ett allmänt sjukhus 1855 även sjukhusläkare och fick titeln förste stadsläkare. Ytterligare en andre stadsläkartjänst inrättades 1869. Organisationen ändrades genom ett beslut av stadsfullmäktige 1877: en särskild sjukhusläkartjänst inrättades och de båda övriga stadsläkartjänsterna ersattes med tre befattningar som distriktsläkare. År 1879 verkställdes en indelning i distrikt omfattande: 1 . staden mellan broarna (samt fattighusen och fattiginrättningarna) 2; Södra förstaden och 3; Östra förstaden och Kirsebergsområdet. År 1889 fattades beslut om ännu en omorganisation och enligt denna skulle distriktsläkarna utses av stadsfullmäktige på tidsbegränsat förordnande (tre år) som tidigare. Den 9 oktober 1891 godkände medicinalstyrelsen en särskild instruktion för stadsläkaren och stadsdistriktsläkarna i Malmö (jfr kungl. instruktion den 31 oktober 1890). Enligt denna var stadsläkaren förman för distriktsläkarna, som var skyldiga att rapportera till förstnämnda om hälsotillståndet i sitt distrikt samt inhämta samråd i viktigare hälso- och sjukvårdsfrågor. Stadsläkaren skulle bereda inom hälsovårdsnämnden förekommande ärenden, avge förslag till åtgärder och ansvarade även för verkställigheten i den mån nämnden beslutat annat. Stadsläkaren skulle även närvara vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden och bevaka tillståndet bland de fattiga och besöka arbetsplatser som utgjorde riskmiljöer ur hälsosynpunkt. I sistnämnda fall kunde det bli aktuellt med förelägganden för att tvinga fram förbättringar av arbetsmiljön. Till stadsläkarens åliggande hörde även att granska räkningar över läkemedel till fattiga som betalats med stadens medel, upprätta sammandrag av distriktsläkarnas veckorapporter (över fall av smittosamma sjukdomar etc), vid begäran från domstol eller polismyndighet utföra likbesiktningar samt utfärda dödsbevis vid dödsfall utan läkartillsyn. Distriktsläkarna, som enligt instruktionen var skyldiga att bosätta sig inom sitt arbetsdistrikt och hålla mottagning ett par timmar om dagen, skulle bevaka hälsotillståndet i sitt distrikt, lämna råd och anvisningar till allmänheten, anmäla missförhållanden till hälsovårdsnämnden eller stadsläkaren, ge konsultationer till fattiga och rekvirera läkemedel på stadens bekostnad för deras räkning, göra hembesök och anmälningar till allmänna sjukvårdsinrättningar, utfärda sjukdomsbetyg för understöd hos stadens fattigvårdsinrättning och för kostnadsfri sjukvård eller intyg om nedsatt arbetsförmåga etc och minst en gång i kvartalet besöka fosterbarn och vid behov göra anmälningar mot fosterhem till fattigvårdsstyrelsen samt delta vid styrelsens sammanträden. Distriktsläkarna var skyldiga att varje måndag avlämna rapport enligt av hälsovårdsnämnden fastställt formulär över kända och behandlade sjukdomsfall, förutom vissa epidemiska sjukdomar som skulle rapporteras omedelbart. I sistnämnda fall skulle rapporten även innehålla uppgifter om den insjuknades namn, ålder samt bostadsadress. Enligt 1874 års hälsovårdsstadga skulle till pastorsämbetena inkomna dödsattester vidarebefordras till hälsovårdsnämnden och där förvaras efter användning för statistiska ändamål (§ 11). I Malmö har fr o m 1884 även födelseanmälningarna från barnmorskorna vidarefordrats till hälsovårdsnämnden, vilket dock skett utan stöd av författning. Sannolikt har detta material använts vid sammanställning av årsberättelserna, som sistnämnda år även började tryckas. Förutom de åligganden som enligt då gällande författningar tillkom hälsovårdsnämnd hörde även enligt 1891 års kommunala stadga angående allmänna hälso- och sjukvårdens ordnande i Malmö (antagen av stadsfullmäktig den 19 juni) att utöva förvaltningen av den allmänna sjukvården med undantag av stadens allmänna sjukhus (MAS). Något särskilt sjukhus för epidemiskt sjuka fanns inte i Malmö före inrättandet av ett epidemisjukhus med plats för 45 patienter vid nuvarande Celsiusgatan i april 1880. Enligt ovan nämnda stadga skulle den som efter föreskrift från nämnden blivit inskriven som patient vid epidemisjukhuset åtnjuta kostnadsfri vård. Nämnden skulle utse läkare och betjäning för den särskilda byrå för besiktning av prostituerade, som stod under polismästarens överinseende. En särskild hälsovårdsstadga för Malmö stad fastställdes av Konungens Befallningshavare i Malmöhus län den 28 mars 1892. I stadgan lämnades närmare föreskrifter om nämndens arbetsuppgifter och befogenheter beträffande tillsyn. Lokal för beredning och försäljning av födoämne fick inte användas förrän anmälan därom gjorts hos nämnden. Om sådan lokal visade sig vara "i hög grad osund", kunde nämnden vid vite tills vidare förbjuda dess vidare användning. För att förhindra för tidig inflyttning i nybyggd eller nyinredd fastighet stadgas vidare om förbud vid vite mot upplåtelse till hyresgäst förrän nämnden godkänt fastighetsägares ansökan om inflyttning. Kött eller fläsk av svin fick inte säljas förrän besiktning utförts av hälsovårdsnämndens köttbesiktningsbyrå. Hästar skulle besiktigas av behörig veterinär och stämplas "Till Slagt". Under perioden 1891-1900 var tjänsteläkarna i Malmö underställda förste provinsialläkaren i Malmöhus län. Redan 1891 begärde emellertid staden hos Kungl. Maj:t att stadsläkaren i Malmö - som i Stockholm och Göteborg - inom staden skulle ha ansvar och ställning som förste provinsialläkare. Framställan avslogs och bifölls inte förrän efter förnyad framställan flera år senare genom kungl. brev den 10 maj 1901. Samma år anställdes en särskild läkare för arbets- och försörjningsinrättningen, vilket innebar att läkaren i första distriktet kunde befrias från denna syssla. Fr o m 1902 utnämndes distriktsläkarna genom 3-årsförordnanden av hälsovårdsnämnden (tidigare av magistraten). 1890 års allmänna läkarinstruktion ersattes den 30 december 1911 av en ny instruktion. Stadsveterinären År 1882 anställdes Malmös förste stadsveterinär och en särskild instruktion antogs av hälsovårdsnämnden samma år. Stadsveterinären ansvarade för att gällande författningar angående smittosamma husdjurssjukdomar och hanteringen av livsmedel samt den Kungl. instruktionen för civila veterinärer efterlevdes. Kontrollen skulle omfatta såväl djurhållning, slakt och förvaring som fabriksmässig förädling (t ex korvtillverkning) och grossist- eller detaljvaruförsäljning. Med hälsovårdspolisen som biträde, utövades tillsynen genom inspektioner och besiktningar under överinseende av stadsläkaren. Stadsveterinären utfärdade intyg och kunde förelägga om åtgärder. Om rättning av påtalade missförhållanden inte skedde skulle detta anmälas till stadsläkaren eller hälsovårdspolisen och nämnden kunde besluta om vitesförläggande. I tjänsten ingick även att varje månad avlämna en redogörelse för verksamheten. Tillägg till historiken 2019-04-24 Vad gäller kontroll av livsmedel införs slakt- och köttbesiktningstvång redan 1904 och 1909 träder särskilda föreskrifter för mjölkhandel i kraft. Detta då det uppmärksammats att risken är stor för spridning av smittämnen, särskilt tuberkulos, genom mjölken. 1913 kommer en ny lag om arbetarskydd, vilket leder till utformandet av en kommunal yrkestillsyn. 1918 ändras beteckningen konstapel till tillsynsman, vilket inleder förändringen av arbetets karaktär från fiskal kontroll till att bli mer rådgivande. Bostadsinspektioner har utförts sedan 1870-talet. Under början av 1900-talet utökas inspektionerna, där flertalet bostäder bedöms ha för låg utrymmesstandard och närmast obefintlig ventilation och isolering. Tillsynen skärps ytterligare under 1930-talet och en kartläggning av stadens bostadsbestånd och dess brister inleds och som sedan slutförs 1949. Under andra världskrigets flyktingmottagande engageras nämndens personal bl a genom arbete vid stadens sanitetsanstalt, med dess möjligheter till bad, desinfektion och desinsektion (utrotning av skadedjur). År 1950 firar nämnden 75 år och har, förutom de tjänstemän som finns i distriktsläkar- och distriktsköterskevården samt på nämndens medicinskt verksamma mottagningar, ett trettiotal anställda vid förvaltningen. 1953 antas en lokal livsmedelsordning för Malmö. I takt med det ökade antalet bilar i staden efter andra världskrigets slut, i kombination med att fler bostäder börjar byggas, drabbas stadens gator av en ökad trafik med efterföljande störningar hos de boende. Bullerproblematiken ökar även i och med den tätare bebyggelsen kring Bulltofta flygplats. Den första bullermätaren köps in redan 1937, och bevakningar i form av kontinuerliga mätningar inleds. I början av 1960-talet börjar man belysa problemen med luftföroreningar och sambanden med människors hälsa. Mätningar och kartläggningar utförs regelbundet och börjar på 1970-talet automatiseras då den första luftundersökningscentralen byggs upp i Rådhuset. 1969 träder miljöskyddslagen i kraft, som är den första specifika lagen på miljöområdet i Sverige. I och med det ökade intresset för miljöfrågor blir samarbetet med stadsbyggnadsnämnden tätare under 1970-talet, då hälsovårdsnämnden i ett tidigare skede får säga sin mening i planfrågor. 1972 kommer livsmedelslagen att ersätta livsmedelsstadgan. Statens livsmedelsverk bildas som det nya ämbetet för livsmedelsfrågor. Hälsovårdsnämnden har sedan flera år tillbaka gjort betydande insatser för förståelsen av hygien inom livsmedelsverksamheten genom att genomföra riktad utbildning till branschen. 1981 avskaffas länsläkarorganisationen och dess uppgifter överförs till sjukvårdshuvudmannen. Förste stadsläkaren blir kvar i hälsovårdsnämndens organisation och har fortfarande ansvar för epidemiologi och smittskydd, men är i denna funktion underställd Sjukvårdsstyrelsen. Året därpå inrättas ett miljömedicinskt råd. 1983 ersätts hälsovårdsstadgan med hälsoskyddslagen, där de grundläggande kraven på nämnden kvarstår, d v s att den ska verka för befolkningens hälsa genom att framförallt spåra, undanröja och förebygga sanitär olägenhet. Samma år byter nämnden namn till miljö- och hälsoskyddsnämnden, för att 1992 göra ytterligare ett namnbyte – miljönämnden. Miljönämnden i Malmö är en egen arkivbildare, men de två olika arkiven utgör alltså en och samma myndighet. Handlingar som är daterade före 1983 finns även förtecknade i Miljönämnden i Malmös arkiv, och förvaras både på Malmö stadsarkiv och på Miljöförvaltningen i Malmö. Arkivet ordnades och förtecknades av biträdande stadsarkivarie Åke Norström och arkivassistent Barbro Möller år 2000. Revideringsarbeten av arkivet och förteckningen gjordes av arkivarie Tobias Bjernehed under våren 2009. Delar av arkivet omförtecknades av Rasmus Löfstedt i september 2013.

Tillgänglighet

Sekretess

Hänvisningar

Relaterade arkivenheter

Se även: Miljönämnden i Malmö (SE/MSA/00056)

Kontroll

Senast ändrad

2024-04-10 13:58:29

Hälsovårdsnämnden i Malmö, 1875-1982

Hälsovårdsnämnden i Malmö inrättades 1875 med anledning av den nya hälsovårdsstadgan för riket av den 25 september 1874. Nämnden skulle, i likhet med dess föregångare Sundhetsnämnden, verka för förbättrad folkhälsa och utöva allmän tillsyn över de sanitära förhållandena i staden. Malmö drabbades under perioden fram till 1900-talets början nästan årligen av olika epidemier såsom smittkoppor, rödsot, tyfoidfeber, difteri med strypsjuka, scharlakansfeber och mässling. Epidemibekämpning i vidaste mening kom därför att utgöras nämndens viktigaste uppgift under denna period. Redan tidigt inriktades arbetet på att förbättra de sanitära förhållandena i staden. Efter upprepade rödsotsepidemier m m tillsatte hälsovårdsnämnden i augusti 1882 en kommitté inom nämnden bestående av förste stadsläkaren August Falck, folkskoleinspektören och ordföranden för fattigvårdsstyrelsen
A. O. Stenkula samt ingenjören och stadsfullmäktigeledamoten W. B. Nielsen med bl a professorn i allmän hälsovårdslära vid Karolinska institutet Elias Heyman som konsult. Kommittén utarbetade ett åtgärdsprogram som bl a innehöll förslag om en fullständig och planmässig kanalisering och dränering eller torrläggning och förvandling av stadens kanaler till "behagliga parkanläggare", förbättring av vattenverkets kapacitet och vattenkvalité, åtgärder för förbättrad gatubeläggning med rännstenar för effektiv avrinning, införande av daglig rengöring och sopning av stadens gator, övergång till tillämpande av de regler som gäller för städer i Kungl. Hälsovårdsstadgan även i stadens ytterområden samt skärpning av bestämmelserna i stadens byggnadsordning för att förhindra uppkomsten av osunda bostäder för arbetare, anordnande av en ny begravningsplats samt utbyggnad av epidemisjukhuset. Stadsfullmäktige beslutade den 19 januari påföljande år att utöka antalet kommittéledamöter till sju och kommitténs betänkanden kom att ligga till grund för åtskilliga beslut på hälsovårdsområdet under de följande åren, bl a för frågor rörande stadens renhållning och tillgång på friskt vatten.

Enligt hälsovårdsstadgan skulle tillsyn utövas genom inspektioner av bostäder, samlings- och arbetslokaler samt anläggningar för vatten, avlopp och sanitet. Nämnden skulle bestå av sex ordinarie ledamöter, varav stadsläkaren och polismästaren var självskrivna. Stadsläkaren kom att inta en ledande ställning, både i egenskap av nämndledamot och som främste beredande tjänsteman. I 1868 års ordningsstadga för rikets städer behandlas en rad områden som även finns med i hälsovårdsstadgan för riket, t ex regler om allmän renhållning, hantering av avfall, skydd mot orenande av dricksvatten m m. Enligt sistnämnda stadga skulle hälsovårdsnämnden utöva hälsopolisen eller tillsynen över ordningen vad hälsovården angår. Verkställighet av hälsovårdsnämndens beslut genom hälsovårdspolisen kunde endast ske efter order från polisföreståndaren, som efter eget gottfinnande hade möjlighet att söka prövning av sådant beslut hos Kungl. Maj:ts Befallningshavande. I december 1893 fastställdes en särskild instruktion för hälsovårdspolisen.

Tjänsteläkarorganisationen

Tjänsteläkarorganisationen i Malmö kan spåras tillbaka till 1600-talet. År 1844 inrättades två likställda tjänster som stadsläkare. Stadsläkarna var i huvudsak underställda magistraten, men i vissa avseenden även sundhetsnämnden. En av stadsläkarna blev vid inrättandet av ett allmänt sjukhus 1855 även sjukhusläkare och fick titeln förste stadsläkare. Ytterligare en andre stadsläkartjänst inrättades 1869. Organisationen ändrades genom ett beslut av stadsfullmäktige 1877: en särskild sjukhusläkartjänst inrättades och de båda övriga stadsläkartjänsterna ersattes med tre befattningar som distriktsläkare.
År 1879 verkställdes en indelning i distrikt omfattande: 1 . staden mellan broarna (samt fattighusen och fattiginrättningarna) 2; Södra förstaden och 3; Östra förstaden och Kirsebergsområdet. År 1889 fattades beslut om ännu en omorganisation och enligt denna skulle distriktsläkarna utses av stadsfullmäktige på tidsbegränsat förordnande (tre år) som tidigare.

Den 9 oktober 1891 godkände medicinalstyrelsen en särskild instruktion för stadsläkaren och stadsdistriktsläkarna i Malmö (jfr kungl. instruktion den 31 oktober 1890). Enligt denna var stadsläkaren förman för distriktsläkarna, som var skyldiga att rapportera till förstnämnda om hälsotillståndet i sitt distrikt samt inhämta samråd i viktigare hälso- och sjukvårdsfrågor. Stadsläkaren skulle bereda inom hälsovårdsnämnden förekommande ärenden, avge förslag till åtgärder och ansvarade även för verkställigheten i den mån nämnden beslutat annat. Stadsläkaren skulle även närvara vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden och bevaka tillståndet bland de fattiga och besöka arbetsplatser som utgjorde riskmiljöer ur hälsosynpunkt. I sistnämnda fall kunde det bli aktuellt med förelägganden för att tvinga fram förbättringar av arbetsmiljön. Till stadsläkarens åliggande hörde även att granska räkningar över läkemedel till fattiga som betalats med stadens medel, upprätta sammandrag av distriktsläkarnas veckorapporter (över fall av smittosamma sjukdomar etc), vid begäran från domstol eller polismyndighet utföra likbesiktningar samt utfärda dödsbevis vid dödsfall utan läkartillsyn.

Distriktsläkarna, som enligt instruktionen var skyldiga att bosätta sig inom sitt arbetsdistrikt och hålla mottagning ett par timmar om dagen, skulle bevaka hälsotillståndet i sitt distrikt, lämna råd och anvisningar till allmänheten, anmäla missförhållanden till hälsovårdsnämnden eller stadsläkaren, ge konsultationer till fattiga och rekvirera läkemedel på stadens bekostnad för deras räkning, göra hembesök och anmälningar till allmänna sjukvårdsinrättningar, utfärda sjukdomsbetyg för understöd hos stadens fattigvårdsinrättning och för kostnadsfri sjukvård eller intyg om nedsatt arbetsförmåga etc och minst en gång i kvartalet besöka fosterbarn och vid behov göra anmälningar mot fosterhem till fattigvårdsstyrelsen samt delta vid styrelsens sammanträden. Distriktsläkarna var skyldiga att varje måndag avlämna rapport enligt av hälsovårdsnämnden fastställt formulär över kända och behandlade sjukdomsfall, förutom vissa epidemiska sjukdomar som skulle rapporteras omedelbart. I sistnämnda fall skulle rapporten även innehålla uppgifter om den insjuknades namn, ålder samt bostadsadress.

Enligt 1874 års hälsovårdsstadga skulle till pastorsämbetena inkomna dödsattester vidarebefordras till hälsovårdsnämnden och där förvaras efter användning för statistiska ändamål (§ 11). I Malmö har fr o m 1884 även födelseanmälningarna från barnmorskorna vidarefordrats till hälsovårdsnämnden, vilket dock skett utan stöd av författning. Sannolikt har detta material använts vid sammanställning av årsberättelserna, som sistnämnda år även började tryckas.

Förutom de åligganden som enligt då gällande författningar tillkom hälsovårdsnämnd hörde även enligt 1891 års kommunala stadga angående allmänna hälso- och sjukvårdens ordnande i Malmö (antagen av stadsfullmäktig den 19 juni) att utöva förvaltningen av den allmänna sjukvården med undantag av stadens allmänna sjukhus (MAS). Något särskilt sjukhus för epidemiskt sjuka fanns inte i Malmö före inrättandet av ett epidemisjukhus med plats för 45 patienter vid nuvarande Celsiusgatan i april 1880. Enligt ovan nämnda stadga skulle den som efter föreskrift från nämnden blivit inskriven som patient vid epidemisjukhuset åtnjuta kostnadsfri vård. Nämnden skulle utse läkare och betjäning för den särskilda byrå för besiktning av prostituerade, som stod under polismästarens överinseende.
En särskild hälsovårdsstadga för Malmö stad fastställdes av Konungens Befallningshavare i Malmöhus län den 28 mars 1892. I stadgan lämnades närmare föreskrifter om nämndens arbetsuppgifter och befogenheter beträffande tillsyn. Lokal för beredning och försäljning av födoämne fick inte användas förrän anmälan därom gjorts hos nämnden. Om sådan lokal visade sig vara "i hög grad osund", kunde nämnden vid vite tills vidare förbjuda dess vidare användning. För att förhindra för tidig inflyttning i nybyggd eller nyinredd fastighet stadgas vidare om förbud vid vite mot upplåtelse till hyresgäst förrän nämnden godkänt fastighetsägares ansökan om inflyttning. Kött eller fläsk av svin fick inte säljas förrän besiktning utförts av hälsovårdsnämndens köttbesiktningsbyrå. Hästar skulle besiktigas av behörig veterinär och stämplas "Till Slagt".

Under perioden 1891-1900 var tjänsteläkarna i Malmö underställda förste provinsialläkaren i Malmöhus län. Redan 1891 begärde emellertid staden hos Kungl. Maj:t att stadsläkaren i Malmö - som i Stockholm och Göteborg - inom staden skulle ha ansvar och ställning som förste provinsialläkare. Framställan avslogs och bifölls inte förrän efter förnyad framställan flera år senare genom kungl. brev den 10 maj 1901. Samma år anställdes en särskild läkare för arbets- och försörjningsinrättningen, vilket innebar att läkaren i första distriktet kunde befrias från denna syssla. Fr o m 1902 utnämndes distriktsläkarna genom 3-årsförordnanden av hälsovårdsnämnden (tidigare av magistraten).

1890 års allmänna läkarinstruktion ersattes den 30 december 1911 av en ny instruktion.

Stadsveterinären

År 1882 anställdes Malmös förste stadsveterinär och en särskild instruktion antogs av hälsovårdsnämnden samma år. Stadsveterinären ansvarade för att gällande författningar angående smittosamma husdjurssjukdomar och hanteringen av livsmedel samt den Kungl. instruktionen för civila veterinärer efterlevdes. Kontrollen skulle omfatta såväl djurhållning, slakt och förvaring som fabriksmässig förädling (t ex korvtillverkning) och grossist- eller detaljvaruförsäljning. Med hälsovårdspolisen som biträde, utövades tillsynen genom inspektioner och besiktningar under överinseende av stadsläkaren. Stadsveterinären utfärdade intyg och kunde förelägga om åtgärder. Om rättning av påtalade missförhållanden inte skedde skulle detta anmälas till stadsläkaren eller hälsovårdspolisen och nämnden kunde besluta om vitesförläggande. I tjänsten ingick även att varje månad avlämna en redogörelse för verksamheten.

Tillägg till historiken 2019-04-24

Vad gäller kontroll av livsmedel införs slakt- och köttbesiktningstvång redan 1904 och 1909 träder särskilda föreskrifter för mjölkhandel i kraft. Detta då det uppmärksammats att risken är stor för spridning av smittämnen, särskilt tuberkulos, genom mjölken.
1913 kommer en ny lag om arbetarskydd, vilket leder till utformandet av en kommunal yrkestillsyn.

1918 ändras beteckningen konstapel till tillsynsman, vilket inleder förändringen av arbetets karaktär från fiskal kontroll till att bli mer rådgivande.
Bostadsinspektioner har utförts sedan 1870-talet. Under början av 1900-talet utökas inspektionerna, där flertalet bostäder bedöms ha för låg utrymmesstandard och närmast obefintlig ventilation och isolering. Tillsynen skärps ytterligare under 1930-talet och en kartläggning av stadens bostadsbestånd och dess brister inleds och som sedan slutförs 1949.
Under andra världskrigets flyktingmottagande engageras nämndens personal bl a genom arbete vid stadens sanitetsanstalt, med dess möjligheter till bad, desinfektion och desinsektion (utrotning av skadedjur).

År 1950 firar nämnden 75 år och har, förutom de tjänstemän som finns i distriktsläkar- och distriktsköterskevården samt på nämndens medicinskt verksamma mottagningar, ett trettiotal anställda vid förvaltningen. 1953 antas en lokal livsmedelsordning för Malmö.
I takt med det ökade antalet bilar i staden efter andra världskrigets slut, i kombination med att fler bostäder börjar byggas, drabbas stadens gator av en ökad trafik med efterföljande störningar hos de boende. Bullerproblematiken ökar även i och med den tätare bebyggelsen kring Bulltofta flygplats. Den första bullermätaren köps in redan 1937, och bevakningar i form av kontinuerliga mätningar inleds. I början av 1960-talet börjar man belysa problemen med luftföroreningar och sambanden med människors hälsa. Mätningar och kartläggningar utförs regelbundet och börjar på 1970-talet automatiseras då den första luftundersökningscentralen byggs upp i Rådhuset.
1969 träder miljöskyddslagen i kraft, som är den första specifika lagen på miljöområdet i Sverige. I och med det ökade intresset för miljöfrågor blir samarbetet med stadsbyggnadsnämnden tätare under 1970-talet, då hälsovårdsnämnden i ett tidigare skede får säga sin mening i planfrågor.
1972 kommer livsmedelslagen att ersätta livsmedelsstadgan. Statens livsmedelsverk bildas som det nya ämbetet för livsmedelsfrågor. Hälsovårdsnämnden har sedan flera år tillbaka gjort betydande insatser för förståelsen av hygien inom livsmedelsverksamheten genom att genomföra riktad utbildning till branschen.

1981 avskaffas länsläkarorganisationen och dess uppgifter överförs till sjukvårdshuvudmannen. Förste stadsläkaren blir kvar i hälsovårdsnämndens organisation och har fortfarande ansvar för epidemiologi och smittskydd, men är i denna funktion underställd Sjukvårdsstyrelsen. Året därpå inrättas ett miljömedicinskt råd.

1983 ersätts hälsovårdsstadgan med hälsoskyddslagen, där de grundläggande kraven på nämnden kvarstår, d v s att den ska verka för befolkningens hälsa genom att framförallt spåra, undanröja och förebygga sanitär olägenhet. Samma år byter nämnden namn till miljö- och hälsoskyddsnämnden, för att 1992 göra ytterligare ett namnbyte – miljönämnden.
Miljönämnden i Malmö är en egen arkivbildare, men de två olika arkiven utgör alltså en och samma myndighet. Handlingar som är daterade före 1983 finns även förtecknade i Miljönämnden i Malmös arkiv, och förvaras både på Malmö stadsarkiv och på Miljöförvaltningen i Malmö.

Arkivet ordnades och förtecknades av biträdande stadsarkivarie Åke Norström och arkivassistent Barbro Möller år 2000.
Revideringsarbeten av arkivet och förteckningen gjordes av arkivarie Tobias Bjernehed under våren 2009.
Delar av arkivet omförtecknades av Rasmus Löfstedt i september 2013.