Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Järnbärareämbetet i Stockholm

SKRÅARKIV

Grunddata

ReferenskodSE/SSA/0066/22
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/6sN7TQbgP4E7Anld5rm2p0
Omfång
1 Hyllmeter 
ArkivinstitutionStockholms stadsarkiv (depå: Liljeholmskajen)

Innehåll

Ordning & strukturArkivnr: SSA/14088

Förteckning 900









Förteckning

över

Järnbärareämbetets i Stockholms arkiv
Inledning (äldre form)JÄRNBÄRAREÄMBETET I STOCKHOLM (66/22)

INLEDNING

Järnbärareämbetets arkiv har ordnats och förtecknats av 1:e arkivarie Ulla Johanson 1976 som även har författat följande historik:

"Stockholms järnvåg kom till under medeltiden, exakt hur gammal den är har ej gått att fastställa. Enligt Magnus Erikssons stadslag 1349 var mälarlandskapen och deras städer skyldiga att väga och kontrollera exportjärnet å Stockholms järnvåg. Vågen var under sin verksamhet belägen på tre platser i Stockholm: t o m år 1661 vid Järntorget, mellan åren 1662-1862 "Järngraven" vid Slussen samt från 1865 till 1885 vid Djurgårdsvarvet.

Administrativt lydde Järnvågen under handelskollegiet fram till 1814, därefter under drätselkommissionen (senare drätselnämnden) fram till 1885.

Järnbärarnas (från början benämnda järndragare) äldsta förordning är från år 1663, vilken förnyades och förändrades tid efter annan. Järnbärareämbetet i Stockholm bestod från början av 100 man indelade i tio rotar, år 1778 utökades antalet till 120, år 1837 till 150, år 1846 till 175 samt år 1855 till 192 indelade i 16 rotar. Dessutom hölls alltid några hyrkarlar i reserv. Järnbärareämbetet bestod dessutom av en ålderman samt en rotmästare för varje rote, tagna från bärarnas egna led.

Järnbärarna indelades i ordinarie och extra ordinarie bärare. De ordinarie bärarna indelades i "egna karlar" och "änkekarlar". De sistnämnda var fast anställda men skulle för viss tid försörja en änka efter en ordinarie bärare. När någon ordinarie bärare av olika orsaker kunde tvingas avgå, t ex av ålder eller sjukdom, blev han s k "gubbe". Han ersattes då i roten av en "halvkarl" som erhöll halva lönen, medan andra halvan gick till "gubben".

De extra ordinarie bärarna även kallade "hjälpkarlar" var ej fast anställda i Järnvågen utan fick rycka in vid behov. I 1762 års reglemente stadgades att minst 10 extra ordinarie karlar alltid skulle finnas vid vågen för att vid tillfälliga vakanser kunna sättas i arbete.

Mönstring av järnbärarna hölls årligen, varje vår vid månadsskiftet april-maj samt efter säsongens slut, den 28 oktober. Då skulle såväl ordinarie som extra ordinarie närvara. Från år 1797 mönstrades extra ordinarie tidigare så att, om de skulle tjänstgöra vid vågen, kunna säga upp andra tillfälliga arbeten. Protokoll över mönstringarna finns bevarade fr o m år 1787.

Järnbärareämbetets låda omtalas första gången i 1691 års reglemente. Ur denna låda skulle död- och begravningspengar utbetalas. Enligt uppgift i handelskollegiets protokoll av den 25 november 1766 föreslogs då inrättandet av en sjuklåda. Sjuklådan grundades dock först år 1794, till vilken Grosshandlarsocieteten skänkt en grundfond, 50 riksdaler. Dessa två separata lådor sammanslogs 1835 varefter den kallades Järnbärarelagets i Stockholm sjuk- och begravningslåda.

Vid sidan av sitt ordinarie arbete, hade flertalet järnbärare olika bisysslor. Arbetet vid vågar var ju säsongbetonad och under hela vintern gick järnbärarna sysslolösa. Många arbetade hos bryggare eller sysslade med olika vedarbeten. Att driva små krogar var även en vanlig bisyssla bland järnbärarna och deras hustrur.

Järnbärarna var dessutom ålagda att utföra vissa uppdrag för staden, bl a att biträda vid eldsvådor, att tjänstgöra som extra polisbetjänter vid högtidligare tillfällen och i orostider. De fick även bära lik, såväl koleralik som kungliga lik.

När en kung skulle begravas utsågs 16 järnbärare att bära liket. Härom berättar Ture Nerman: "Men nu kommer något ganska lustigt, åtminstone tragikomiskt. De varje gång 16 järnbärarna utförde alltså ett mycket maktpåliggande arbete men - de fick inte synas. De fick gå - under det kläde som hängde ned kring katafalken. Utanför gick höga officerare och låtsades bära!"

Skyldigheten att uppväga järn i Sverige avskaffades 1864. Stockholms Järnbärarlag upplöstes 1872. Därefter fick exportfirmorna själva hålla sig med bärare. Stockholms järnvåg lades ned 1885.

Förutom i det nedan förtecknade arkivet återfinns handlingar rörande järnbärarna i Handelskollegiets arkiv, främst i protokoll samt serien E V d, Betyg m fl handlingar angående antagning av järnbärare 1754-1806, 1 bunt. Efter 1814 återfinner man järnbärarna i drätselkommissinens (drätselnämndens) protokoll och handlingar."

Järnbärareämbetets arkiv är tämligen väl bevarat om än ojämnt tidsmässigt. Här finns i synnerhet flera rullor och förteckningar bevarade tiden 1686, 1780-1886 (serierna D 1 - D 5), samt protokoll 1760-1825, räkenskaper 1749-1875 och inkomna handlingar 1743-1872. Arkivet omfattar 0,8 hm. järnbärareämbetets arkivförteckning har moderniserats och något reviderats under september 2009.


Stockholms stadsarkiv den 28 januari 2010

Christina HelIgren


KÄLLOR:
Järnbärareämbetets i Stockholm arkiv (se/ssa/0066/22), Inledning till arkivförteckning 1976 (D 6).

Nerman, Ture, järnbärarna - En arbetarkårs historia, Stockholm 1936.

Tillgänglighet

SekretessNej

Kontroll

Senast ändrad2012-12-04 12:06:13